Det ångestfyllda mötet

Nu sitter jag på golvet inne på skoltoaletten igen och hyperventilerar, skakar, gråter och är så yr att jag inte klarar av att stå upp. Jag känner mig så patetisk och värdelös. Jag frågar mig själv gång på gång varför det ska vara så himla svårt, varför är jag så inkompetent och efterbliven, varför ska det alltid bli såhär. Jag är en feg överkänslig tönt som inte duger till något.

Nu har jag överreagerat nu igen, allt som hände var att några av mina kompisar ifrågasatte mig varför jag inte träffar personen jag är kär i. Dem sa att om jag inte träffar henne snart så kommer hon tröttna på mig och att jag ska sluta vara så rädd och töntig. Jag har så länge haft ångest över detta och därför blev det sista droppen när dom sa så till mig. Mina kompisar förstår inte mig när jag säger att jag har socialfobi. Dem säger bara att det inte är så svårt och att det bara är jag som är dramatisk.

Jag torkar mina tårar, tar ett djup andetag och tittar på mig själv i spegeln och säger ” Viktoria ta dig samman”. Jag sätter örat mot toalettdörren för att lyssna så att det inte är någon utanför och öppnar försiktigt dörren.
Medans jag satt inne på toaletten tänkte jag ut exakt vad jag skulle säga till mina kompisar och till min lärare så att jag ska kunna gå hem från skolan.
Lektionen har redan börjat så jag går fram och tillbaks utan för klassrummet, tar några djupa andetag och samlar mod för att öppna dörren. Jag går in och försöker att inte få ögonkontakt med någon. Jag förklarar med skakig röst för min lärare att jag mår väldigt illa och har jätte ont i huvet och känner att jag behöver gå hem.

Jag har för mycket ångest för gå på en buss med massa människor på så jag väljer att gå hela vägen hem istället. Det första jag gör när jag kommer hem är att lägga mig i sängen och bara stirra rakt upp i taket. Det är så mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Jag förstår inte varför detta är en så stor grej för mig. Jag blir så frustrerad eftersom att jag är så kär i denna personen men vågar inte träffa henne fast att jag verkligen vill. Vi två har pratar i tre månader nu och har fortfarande inte träffats. Det känns så pinsamt och jag skäms verkligen över mig själv.
Jag brukar fantisera om hur det kommer vara när vi träffas. Det finns två olika varianter av mina fantasier. Den ena varianten är allt jätte bra när vi träffas och jag är avslappnad och vi två har jätte kul. I den anda varianten är det jätte stelt och jag är spänd, har mycket ångest och allt slutar med att jag får en panikattack. Den andra varianten av mina fantasier är anledningen till att jag inte vågar träffa henne. Jag försöker verkligen tänka positivt men rädslan så pass stor att den tar över.

Min mobil ringer och när jag ser vem det är får jag ett stort leende på läppäran samtidigt som det känns som jag får en klump i magen. Jag svarar och hoppas att hon inte ska lägga märket till att jag låter lite nervös.
Vi pratar om allt möjligt och jag kan inte sluta le. Efter att vi har pratat i trettio minuter så känner jag att nu har jag chansen att fråga om hon kan ses på lördag. Jag känner nu hur jag börjar skaka och blir helt svettig. Trotts att det känns som att hela min kropp skriker ”nej Viktoria gör det inte” så gör jag det till slut. Det känns som det tog flera minuter för henne att svara trotts att det bara tog någon sekunder. När hon svarade att hon kunde kändes det som hen tyngd släpptes från mina axlar. Jag ville bara skrika av lycka samtidigt som tankarna började snurra igen om alla dåliga saker som skulle kunna hända.

Det var nu lördag och jag fixar mig lite extra fin. Vi hade bestämt att vi skulle mötas i stan på en fika. Jag ser till så att mina kläder samt mitt hår och smink ser perfekt ut. Jag går mot busshållplatsen med försiktiga steg och försöker att andas lugnt. Jag går på bussen och smsar henne att jag är påväg. Några minuter senare får jag ett sms av henne där det står:
”Förlåt Viktoria men jag är jätte rädd inför att träffa dig. Jag har haft ångest över detta jätte länge och jag känner att jag klarar inte av att träffas idag. Jag har socialfobi och har inte vågat säga något. Jag vill jätte gärna träffa dig men jag har för mycket ångest idag. Hoppas att du förstår.”
Jag blir helt stum. Jag trodde bara det var jag som kände så. Jag ler och tänker kanske är jag inte så konstig som jag alltid har trott trotts allt.

Skriven av: Julia Karlsson