Det är du inte jag, tyvärrr

Det är du inte jag, tyvärr

Det var aldrig meningen att det här skulle hända. Det skulle ju vara du och jag mot världen, inte det här. Jag ville aldrig det här. Det skulle ju vara vi, Mårten och Viktoria, vi mot världen.

Tillbaka igen i det trånga, svettiga klassrummet. En sak är säkert, ingen vill egentligen vara här, de flesta skulle nog hellre legat på en strand eller brygga vid det här laget och njuta av det sista dagarna av sommaren. Tillbaka med den gamla trista klassen. Albin satt längst bak och drog sina torra skämt som vanligt samtidigt som vår lärare Monika försökte ropa upp oss.
“Albin kan du snälla vara lite tystare, så jag kan ropa upp klassen” sa Monika.
“Jaja sluta tjata” sa Albin med ett hånleende och fick lite fnitter från Fanny och Matilda som satt framför honom. Monika fortsatte att ropa upp alla när hon plötsligt avbröts av att det knackade någon på klassrumsdörren.
“Åh det måste vara den nya killen” sa Monika förväntansfullt.

Direkt tystnade klassen och tittade förväntansfullt mot dörren där en lång, blond och solbränd kille klev in.
“Åh det måste vara du som är Mårten” sa Monika glatt. “Det här är Mårten, va lite extra välkomnande nu hörrni så att han känner sig som hemma”. Killen som nu allas ögon låg på, var den vackraste varelsen jag någonsin sett, men det var något med honom jag inte riktigt kunde sätta fingret på, något kändes bekant. Han fångade upp min blick och helt utan att jag visste ordet av, försvann jag in i hans gröna ögon, jag var som förtrollad. Det som kändes som en evighet var egentligen bara några få sekunder och tillslut var jag tillbaka i verkligheten igen. Medan alla fortfarande hade sina blickar fästa vid Mårten, bad Monika honom att berätta lite om sig själv.
“Jag heter Mårten Svennebäck, jag och min familj flyttar runt ganska ofta och brukar inte stanna på ett och samma ställe och denna gång hamnade vi här i Mariestad” sa Mårten tröttsamt.
“Intressant, du kan sätta dig på den tomma platsen bredvid Viktoria där borta” sa Monika och pekade på platsen bredvid mig. Mårten nickade och gick bort till platsen bredvid mig och satte sig ner.
“Tja, jag heter Mårten” sa han och räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade på hans hand en millisekund för länge innan jag tog hans hand.
“Hej, Viktoria var namnet” sa jag. Mårten skrattade till lite kort.

När lektionen var slut var det dags för lunch, jag var precis på väg att springa ikapp Albin, Olle, Matilda och Fanny, när jag plötsligt känner en hand på min axel. Handen ledde till en person, Mårten. Jag kände hur mitt hjärta började dunka allt fortare i bröstet, det var något med honom som gjorde mig galen.
“Åh hej” sa jag lite för glatt
“Hej, vad kan man hitta på för något här i Mariestad då” sa han fundersamt. Vart vill han komma med det här tänkte jag.
”Det finns väl några saker att hitta på och göra, iallafall nu när det fortfarande är sommar…” Mårten avbröt mig “jag ska gå rätt på sak, jag försöker fråga om du vill ses efter skolan och hitta på något” sa han.
“Vadå som en dejt” sa jag
“Ja varför inte” svara han.
“Aa okej varför inte”
“Perfekt, ska vi mötas på skolgården efter sista lektionen då och se vart dagen tar oss?” frågade han med ett brett leende på läpparna.
“Visst!” sa jag och sprang sedan bort mot mina vänner.

Dagen gick långsammare än vanligt. Mårten sågs inte till någonstans efter vår konversation på lunchen, skumt tänkte jag. Efter skolan gick jag ut mot skolgården och där stod han och väntade, lutandes mot ett träd.

Vi umgicks resten av den dagen och det var som om vi hade känt varandra hela livet. Vi bara pratade och pratade om allt. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi var perfekta för varandra dock var det något med honom som kändes lite skumt.

Veckorna gick och vi träffades nästan varje dag, för det mesta satt vi på någon brygga gömda från omvärlden. Mårten kom snabbt in i klassen och han var väldigt omtyckt men det var bara jag som kände honom på det här sättet. En dag bad jag honom att berätta om sin familj. Jag hade tyckt att hans efternamn låtit bekant när Monika ropade upp det första dagen, nu visste jag varför. Mårtens pappa var anledningen till att min pappa satt i fängelse. Nu föll alla bitar på plats, varför hans familj flyttar så ofta och varför hans efternamn verkat så bekant.

Min familj är Sveriges bästa torpeder och ett tag samarbetade vi med familjen Svennebäck, Mårtens familj. När min pappa och Mårtens pappa hade fått i uppdrag att utpressa en oljeshejk och om det behövdes, mörda honom hade polisen fått höra om det innan. De var redan på platsen innan pappa och Johan som Mårtens pappa heter, hade kommit dit. Det var inte en slump att polisen visste om det, allt var Johans fel. Han var den som tipsat polisen och min pappa fick fängelse på livstid. Allt detta gjorde han för att han var så avundsjuk på vår familj eftersom vi var så framgångsrika till skillnad från de.

Jag och Mårten hade varit kompisar som barn, det var därför han kändes så bekant.

Jag var tvungen att göra det, för pappa, för att visa mig värdig familjenamnet. Du behövde inte lida, lite hjärta har jag iallafall. En knivhugg i strupen, det räckte och du var borta. Just nu sitter jag där jag begravde dig, vid sjön och tänkte på våra fina stunder, tyvärr räckte inte kärleken till, jag var tvungen för pappas skull. Det var du inte jag, förlåt.

Skriven av: greta