Publicerat
Kategori: Novell

Det du inte ser...

Isabelle blev överlycklig då hon fick höra att de skulle flytta ut till landet och när hon fick se borgen höll hon på att sprängas.
Den var hur stor som helst och gammal. Årtalet stod inristat över dörren.1793.

Det var tre våningar plus några torn, och bara en halvtimmes färd från Grimsby, där hon hade bott förut. Hon skulle gå kvar i samma skola, så hon måste gå upp väldigt tidigt på mornarna.
Det var hennes farbrors frus mosters kusin som bott där, och han hade nu dött. Eftersom Isabelle och hennes familj var de närmsta släktingarna på flera mils avstånd, var det de som fick ärva huset.

Isabelle lade sin resväska i hallen och började utforska det stora huset.
De skulle göra renoveringar, det vill säga sätta nya taper i vissa rum, men de flesta möbler och tavlor skulle de behålla.
Jack, som farbrors frus mosters kusin hette, hade bara använt en del av huset. Så det var bara vissa rum som var renoverade.
Isabelles mamma visade henne hennes nya rum. Det var kvadratiskt, och hade dörren i högra hörnet,och fönstret på väggen mitt emot. Det fanns flera möbler där, och Isabelle fick behålla de hon ville. En stor säng och en liten soffa i trä med rött överdrag över sitsen. Men den behövde hon inte, hennes gamla soffa kom med flyttbilen och stod nu och väntade nere i hallen. Det fanns även en hylla med några tjocka böcker i, och en byrå, samt ett litet soffbord. Väggarna var mörkgröna och fulla med tavlor, de flesta med naturmotiv. Det rummet låg i den delen av slottet som Jack använt. Det hade varit gästrum.
Sedan strävade hon runt och tittade in i alla rummen. Och passade på att leta efter möbler.
Rick och Helene hennes mamma och pappa hade redan valt ett rum, och Rick höll på att ställa in möbler, meddans Helene var nere på bottenvåningen och städade köket, det stora matrummet och det ännu större rummet som Jack använt som hobbyrum, men Helene hade planerat att ha vardagsrum där, och flytta upp biljardbordet.
När Isabelle noggrant undersökt hela huset, gick hon ner till sin mor och med tindrande ögon berättade hon hur hon skulle ha det i sitt nya rum.
'Gå iväg nu och lek, jag måste städa. Du kan väl titta i biblioteket, där finns säkert något kul. Eller i salongen.'
Men Isabelle hade redan gått iväg, ivrig och glad.
Hon gick igenom alla rummen igen, och räknade dem.28 med tornen. Isabelle var hälften så gammal.
När hon var på väg till sitt rum, efter att ha tillbringat någon timme i biblioteket som hennes mamma förslagit hörde hon en klocka ringa.
Inte en ringklocka eller en klocka som visar tiden, utan en klocka som man använder i skolan, när rasten var slut.
Isabelle undrade varför någon ringde i den, då hon kom på att de kommit överens om i bilen, att det var signalen då alla skulle samlas i köket.
Det började skymma utanför fönstren då Isabelle klev över tröskeln in i matsalen, där hennes föräldrar satt vid det stora bordet med 18 sittplatser. Isabelle hade räknat dem.
'Vi måste tyvärr åka till stan ikväll', började Isabelles mor.
'Det har blivit problem på jobbet.', fortsatte hennes far.
'Så kan du sova här ute själv ikväll?', frågade Helene.
Isabelle tänkte efter ett ögonblick och sade sedan:
'Om jag får bjuda hit en kompis så jag inte är ensam.'
'Vem?', undrade Rick.
'Philip', svarade Isabelle snabbt.
Philip hade varit hennes vän sedan de var nyfödda, han var bara några dagar äldre än Isabelle, och hans mamma och Helene var goda vänner.
'Jaa...kör till då.', sade Helene osäkert. Hon gillade inte tanken på att Isabelle var ute här själv med en kille.
Rick bara log och blinkade skämtsamt med ena ögat mot sin dotter.

Philip anlände en halvtimme senare, och Isabelle var ivrig att visa honom allt underbart i det gamla huset.
Så när Isabelles föräldrar gav sig av spelade hon professionell guide på rundtur i ett museum. Och som ett museum var det.
De kom till salongen, där porträtt var uppsatta överallt på väggarna.
'Här har vi den första ägaren till borgen.', sade Isabelle och pekade på en tavla föreställande en kort, satt och knubbig man med ett vänligt ansikte. Små plirande ögon som satt tätt ihop i närheten av en enorm näsa, och under den en bred mun som log varmt.
'Han hette Apfle, och härskade här i slutet av 1700-talet.'
'Hur kan du veta det där?', frågade Philip.
'Joo...', Isabelle lyfte fram tavlan och sade åt honom att titta på baksidan. Där stod:
Lord Kechen Apfle, född 1773 död 1798.
'Han blev inte gammal han!', utbrast Philip när han läst klart.
'Nej det blev han inte.'
'Vem är det där?', frågade han och pekade på en tavla som hängde bredvid.
Den föreställde en lång ståtlig man med mörkt lite lockigt hår och rak näsa. Men ögonen var kalla och hårda, och leendet på de välformade läpparna var ondskefullt.
'Det vet jag inte, bara att han hette Jake Broscott.'
Precis när hon sade det lös en blixt upp rummet, och det hördes en knall. Sedan blev det mörkt i rummet.
'Oh, nej! Elen gick!', sade Isabelle.
'Läskigt!', utbrast Philip.
Hon gick fram till en byrålåda och tog fram ljus, ljusstake och tändstickor och tände ljuset.
'Har du ingen ficklampa?', undrade Philip och såg ner på deras ända ljuskälla.
'Jo...där nere har vi två stycken...vi kan hämta dem sen. Men nu ska jag berätta mera!'
Hon gick fram till ett annat porträtt, men ansiktsdragen var svåra att se, eftersom det lilla ljuset inte kunde lysa upp så mycket.
'Det här är Apfles enda son, Henrich Apfle...han...',Isabelle lyfte lite på porträttet.'...han föddes 1797,året innan hans pappa dog.'
'Men vem tog hand om borgen och allt när Apfle dog?'
'Hans hustru såklart! Hon finns förresten här bredvid.'
Hon pekade på ett porträtt precis bredvid, som mycket riktigt föreställde en kvinna.
'Henrichs första son, Klaus tog över när Henrich dog gammal och sjuk. Han finns där på andra sidan fönstret.
'Okej...'Philip började bli lite uttråkad.
'Han dog år 1876...då måste han där ha tagit över.' Hon pekade på en annan tavla som hängde lite längre bort.
'Kechen Apfle hette han, som sin förfader. 'Hon lyfte på tavlan och var nära att sätta eld på den då hon stoppade in ljuset för att se bättre.
'Försvunnen 1898...den 4 oktober...är inte det...'
'Du Isabelle...kan vi göra något annat nu?'
'Va?' Isabelle väcktes ur sina tankar. 'Ja...vi går ner och gör några kvällsmackor tycker jag.' Hon gick mot dörren och Philip följde efter.
När de gick ner mot köket hörde Philip moraklockan nere i hallen slå tio slag.

'Ska vi spela kort?', undrade Isabelle när de ätit upp sina mackor. De satt vid det stora bordet i matsalen och hade tänt en kandelaber, och två ficklampor låg på bordet bredvid dem.
'Visst.', svarade Philip.
Isabelle sprang upp på sitt rum och hämtade kortleken.
Det stora huset låg tyst och öde, och det enda som hördes var hennes fotsteg som ekade i korridoren.
Ännu en blixt lös för en hundradels sekund upp huset och Isabelle ökade farten.
'Så.', sade hon och höll triumferande upp kortleken.
'Jag kom på en sak.', sade hon sedan och lade ner kortleken på bordet.
'Vad?', frågade Philip nyfiket.
Isabelle log. De var så lika ändå. Hon strök en korpsvart lock ur ansiktet och svarade med låg stämma:
'Vi är uppe till tolv, spöktimmen!'
Just då blixtrade det till utanför.

'Men snälla, kom igen nu!'
'Nej! Aldrig i livet! Inte i det här huset!'
'Du är feg!'
'Nähä!'
'Joho!'
'Du kan inte tvinga mig!'
Isabelle suckade.
'Okej då. Nu spelar vi kort.'
De spelade poker. Sedan hade de kuddkrig, lekte kull och åkte på en gammal kälke ner för stora trappen.
'Vänta jag måste på toaletten. ',sade Isabelle och sprang iväg.
När hon kom ut i hallen ställde hon sig framför klockan.
Hon lyste på den med ficklampan. Den var fem i tolv.
Då fick hon en idé. Hon öppnade glasrutan som skyddade uret och vred tillbaka visarna en timme så att klockan visade fem i elva.
Sedan sprang hon in till den mulltoa Jack använt.
När hon kom ut i hallen igen stod Philip där och studerade klockan.
'Vad konstigt.', sade han. Han hade en rynka mellan ögonen och såg på henne med undrande blick. 'Den slog ju tio för jättelänge sedan. Innan vi började spela kort. Vi måste ha gjort allting supersnabbt.'
Oj, det hade inte Isabelle tänkt på.
'Du måste hört fel då...', sade hon.
'Ja.', han ryckte på axlarna. 'Vad ska vi göra nu tycker du?'
'Bädda sängarna kanske...?'
'Utan att kasta kuddar överallt?'
'Tja...man vet aldrig.' Hennes gråblåa ögon glittrade till i ljuset från ficklampan som Philip höll över dem, och henne mungipor drogs upp i ett leende.
Hon tände ficklampan i sin hand, lös honom rakt i ögonen och skrek:
'Du kan inte ta mig!', och rusade iväg upp för trappan.
Philip log och sprang efter.
Då slog klockan elva.
Han knappade in på henne, såg Isabelle när hon vände sig om. Då snubblade hon plötsligt och efter några sekunder var han ikapp och började kittla henne.
Plötsligt knackade det på dörren.
De båda barnen stannade upp och vände sig om.
Det knackade igen, och Isabelle sade:
'Det kanske är mamma och pappa som hann hem i alla fall!'
'Hoppas det.'
Hon gick fram till dörren och öppnade den. Men det var ingen där. Isabelle stängde dörren och hon och Philip gick upp för trappan för att bädda.
'Vem tror du det är som skojar med oss?', frågade Philip.
'Jag vet int...', började Isabelle men avbröts då hon hörde bankanden på dörren igen.
Hon sprang ner men även denna gången fanns det ingen där.
Några minuter senare ringde det ännu en gång. Men när hon tittade efter såg hon bara den mörka trädgården och regnet som öste ner.
Men några konstiga blöta märken på golvet fann hon när hon sprang upp.
Det fortsatte knacka flera gånger men det fanns aldrig någonting där, förutom trädgården. Och regnet som fortsatte ösa ner.
'Det här är konstigt...', sade Philip när det knackat för åttonde gången. 'Tur att vi inte är uppe till tolv.'
Isabelle stod tyst och stirrade ner i golvet.
Golvet i hallen var nu så blött att man nog skulle kunnat använda det som simbassäng.
Visarna på den gamla klockan visade att klockan var tjugo i tolv.
'Vi borde gå och lägga oss nu.', sade Philip.
'Ja.', sade Isabelle kort.
Då hördes ett hasande från källaren, och steg i källartappen.
Isabelle och Philip stirrade på varandra och sprang sedan in i matsalen.
Väl inne stängde och låste Philip dörren.
De vände sig med ryggarna mot den och tittade in mot rummet.
Det var blött på vissa av stolarna.
Åskan mullrade utanför och Philip och Isabelle tryckte sig mot dörren.
'Det här känns inte bra...', viskade Philip skräckslaget.
'Vi är inte ensamma här!', viskade Isabelle lika skräckslagen hon.
Dörren som gick till köket slogs plötsligt upp och de hörde de hasande stegen, som någon som släpade på något, men de såg ingenting. Ett mummel hördes i rummet, men de kunde inte komma på varifrån det kom.
Så dunkade någon i något ,och det blev alldeles tyst i några sekunder.
Isabelle och Philip stod stilla, tryckta mot dörren.
Plötsligt lös en blixt upp rummet och i dess sken såg Isabelle och Philip flera personer sitta runt bordet och två stå framför dem.
I nästa sekund var de borta, men de fanns där även om de inte syntes, det förstod Isabelle.
Hon och Philip stirrade på varandra och höll hårt i varandras händer.
'Vi måste ut...', viskade Isabelle.
Då hörs ett vrål och dunsar, och Isabelle och Philip ryggar bakåt.
I nästa blixt såg de personerna som satt vid bordet ligga ner på golvet, och en stående, med ansiktet vänt mot dem.
Isabelle skrek, öppnade dörren och sprang iväg. Utan att ha en aning om vart, hon sprang bara undan mannen, för han hade hållit ett blodigt svärd i handen.
Han jagade dem ner i källaren, och in i ett rum.
När de väl sprungit in låste de dörren.
Men mannen låste dörren utifrån så de blev instängda. Sedan hörde de hur någonting skrapade, och
ställde sig framför dörren.
Isabelle tände sin ficklampa men släppte den genast. Den föll i golvet, men höll, och dess sken lös upp det ena hörnet av rummet.
Där låg ett halvt ruttet skelett, och bredvid det låg ett gulnat papper.
Isabelle vände sig mot dörren och bankade på den.
Philip tog upp hennes ficklampa och lös mot det andra hörnet, där ännu ett skelett låg. Ännu mer ruttet.
Han gick försiktigt fram till det första skelettet och tog pappret.
Han gick tillbaka till Isabelle och visade henne det.
Där stod:

Arvidsborg 1798 4 oktober

Idag har det hänt något förfärligt. Herr Apfle blev mördad utav sin rådgivare Jake Broscott.
Sedan anlände rådsmedlemmar för att ge Broscott hans rättmätiga straff, jag öppnade själv dörren och bad dem stiga in.
Det regnade utanför, det såg jag med egna ögon då jag öppnade dörren för rådsmedlemmarna.
Broscott fördes upp från fängelset i källaren ,och intagen till rådssalen. Men ack, väl inne skar han upp de rep som band honom, tog Herr Apfles släktsvärd från väggen och högg huvudet av alla i salen.
Jag såg det då jag stod vid dörren, och väntade på att det hela skulle bli uppklarat.
Broscott vände sig mot mig och började gå mot mig med höjt svärd, men jag sprang.
Han jagade mig ner till källaren, men jag stängde dörren, och förseglade den så han inte skulle nå mig.
Men han reglade dörren utifrån, så jag inte kunde komma ut.
Det är hemskt att sitta här ensam, men det är tur att jag alltid bär stål och vaxljus med mig, så i skenet från detta vaxljus skriver jag nu mitt förmodligen sista brev i detta livet.
Men vad som än händer hoppas jag att någon hittar detta och får vetskap om vad som hände denna hemska kväll. Ty ingen annan befann sig på slottet denna dag, än jag, och de döda rådsmännen. Gud välsigne dem!

Sedan stod det något under skrivet i blod.


LOPD KFCHEN APFI E 1898 4 OK I

Mer stod det inte.

'Vad är lopd kfchen apfie?',undrade Philip.
'Dummer! Ser du inte att det ska stå LORD KECHEN APFLE, bara det att lite av blodet har gått bort, eller att det var svårt att skriva med blod.'
'Jaha...'
'Såg du vilket årtal och datum det var?', frågade Isabelle
Han tittade på årtalet igen.
'4 OK I 1898...',svarade han osäkert.
'OK I är OKT som i OKTOBER.', förklarade hon.
'Jaja okej ,jag fattar.'
'Och högst upp på pappret är datumet...'
'4 oktober 1798! Det är ju 4 oktober 1998 idag!'
'Bravo! Det var det jag höll på med uppe i salongen, men du avbröt mig och sedan kom jag inte på vad det var. Förens nu. Kechen Apfle försvann ju 4 oktober 1898...det måste vara det ruttnade skelettet. Och hundra år tidigare försvann personen som skrev brevet...'
'Det måste vara det jätteruttnade skelettet!', utbrast Philip.
'Finns det ett till skelett här inne!?', skrek Isabelle och knep ihop ögonen. 'Gud vad äckligt!'
'Men Isa...om de två som försvann innan sitter därborta, som högar av ben...hur kommer då vi...'
'Sluta! Nu ska vi vara positiva! Nu finns det bättre teknik och sådant, så någon kommer hitta oss. Vi har två ficklampor med nästan fulla batterier och vi kan turas om att skrika, så kommer någon hitta oss i morgon!'
'Jo du Isa...'
'Vad är det nu?'
'Jag...tappade min ficklampa...'
Isabelle suckade.
'Det gör inget. Släck den nu så vi sparar på batterierna.'
'Ska vi sova?'
'Jag kommer aldrig kunna somna med de där benranglen i närheten, inte ännu i alla fall.
'Då måste det ha varit den där mannen på porträttet Jake någonting som jagade oss...'
'Vi har löst ett tvåhundra år gammalt mysterium! Gud vad vi är coola! Tänk när alla får veta det här!'
Men Philip hade inget mod kvar. Vem skulle nånsin få veta att de löst mysteriet om de dog här...

I flera dagar sökte polisen efter Isabelle och Philip men de hittade dem inte.
Isabelles föräldrar flyttade tillbaka till stan, och det dröjde flera år innan de fick huset sålt. När någon äntligen köpte det var det ett rikt par som ville göra om det till ett lyxhotell, så all inredning skulle ut, från taket till golvet.
Och när de som gjorde jobbet flyttade på en bokhylla i källaren fann de en låst dörr.
När de bröt upp den såg de två skelett ligga bredvid varandra, och deras benknotor till händer höll hårt i varandra.
De fann även två andra ruttnande skelett, och ett gammalt papper.
Men de slängde hela rasket i den stora container som stod utanför utan att någon fick veta, eftersom paret inte ville att folk skulle få veta att de blivit inlåsta i källaren i deras hotell.

94 år senare kommer Fred Levée hem från en fest han varit på i storstaden Grimsbyville. Han köpte huset för två år sedan, och slottet passade honom perfekt.
Han tar av sig rocken och muttrar något om regniga oktoberkvällar, och tar sedan en titt på klockan.
En blixt lyser upp rummet i en hundradels sekund. Några sekunder senare hörs åskan mullra.
Den är tjugo i ett på natten.
Det är oväder ute, och han ropar på sin butler, för att be honom lägga fram torra kläder.
'Jo herrn det har knackat på dörren i en halvtimme nu, men när jag öppnar är det ingen där. Tror du det är den där busungen Thomas igen?'
'Ja... kanske det.”, svarar Fred.
Då hörs ett hasande från källaren...

Skriven av: Angelina

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Har gett ut flera böcker bl.a. en roman om våld i nära relation, en bok med 19 mini-rysare, diktböcker, nyligen en bok med positiva texter…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Silverblomma