Kategori: Relationer noveller
Det finns en mening med allt
Det finns en mening med allt....
Som ett desperat försök att blåsa liv i glöden som falnat för många år sedan, som ett sätt att förhoppningsvis komma närmare varandra och få en nytändning i förhållandet, försökte vi bli föräldrar. Tredje försöket lyckades, graviditetstestet visade ett blått kors. Det var en underbar känsla, något höll på hända som skulle förändra resten av våra liv. En levande organism växte i min mage, ett foster, ett barn, en människa. Det kändes overkligt men fantastiskt.
Vi bestämde att vi skulle hålla det för oss själva till att börja med, men eftersom illamående och ömmande bröst var symtom som relativt tidigt gav sig till känna så avslöjade vi nyheten för våra föräldrar. Det var ett glädjebud som verkligen uppskattades av våra familjer, gladast av alla blev nog min mammas mormor som väntat länge på att få höra just de orden.
Dagarna gick och jag ställde in mig mer och mer på att bli mamma, jag läste om graviditeter och tittade på bilder av foster i olika åldrar, vecka för vecka.
Så hände det, i elfte veckan, jag fick en liten rosaaktig flytning. Senare på kvällen fick jag även magsmärtor, men eftersom jag länge har haft problem med just värk i magen så visste jag inte om det var min ”normala” värk eller om det kunde ha med graviditeten att göra. Den natten sov jag inte många minuter, det gjorde ont och jag hade hög feber men eftersom jag hade en ordentlig förkylning som precis brutit ut så tog jag det ändå som en ganska naturlig kroppsreaktion. Följande dag blev mitt tillstånd sämre, jag hade ont i hela kroppen och hade nu blödningar från underlivet. Det blev så allvarligt att jag ringde min sambo på jobbet och bad honom komma hem, när han kom åkte vi in till akutmottagningen. Läkaren som vi kom i kontakt med talade om att underlivsblödningar kan vara helt ofarligt och att feber och kroppsvärk är naturliga influensasymtom, men jag fick göra en gyn-undersökning och ett ultraljud. Fostret syntes inte på ultraljudet så därför fick jag även lämna prover som skulle fastställa mängden graviditetshormoner i kroppen, jag fick tid för återbesök redan efterföljande dag för nya prover och jämförelser.
Vi fick spendera hela den dagen på sjukhuset, det var min sambos födelsedag och vi skulle fira honom med smörgåstårta senare på kvällen. Han fick dock ingen fin födelsedagspresent, provsvaren visade att graviditetshormonerna inte förökade sig i den takt de borde och läkarna misstänkte ett utomkvedshavandeskap. Jag fick lämna fler blodprover och göra ytterligare en gynekologisk undersökning innan jag fick åka hem, förberedd på att risken fanns att jag med hjälp av cellgifter skulle bli tvungen att låta kroppen stöta bort min bebis.
Vi åt smörgåstårta som planerat men under kvällen tilltog smärtorna så vi tvingades återvända till sjukhuset, de nya provsvaren visade att det verkligen var ett utomkvedshavandeskap – fostret satt i vänster äggledare. Jag blev inlagd på sjukhuset och eftersom smärtornas intensitet nu ökat så kraftigt fick jag höga doser smärtstillande. Jag kräktes hela natten och när morgonen kom kunde jag nästan inte röra mig, efter en snabbvisit av en jourläkare blev det bestämt att jag skulle akutopereras. Cellgiftsbehandlingen var en för långdragen process och i mitt nuvarande tillstånd ansågs det vara risk för mitt liv om jag inte snabbt avlägsnade fostret.
Tre timmar senare låg jag på uppvakningen, jag fick inte veta något om hur det hade gått förrän jag kom tillbaka upp på avdelningen. Läkaren som hade utfört ingreppet berättade att de avlägsnat både foster och äggledare och att det fanns hjälp att få om jag senare i livet skulle ha svårigheter att bli gravid. Jag nickade bara och när läkaren lämnade mig tillsammans med min sambo som satt på mitt rum och väntade när jag kom från operation, så var det som om ingenting hade hänt. Jag trängde på något sätt bort allvaret i hela situationen och det gjorde även min sambo. Jag åkte hem redan samma kväll, jag kunde inte röra mig normalt eftersom jag hade tre operationssår på magen, men hem skulle jag.
Vi pratade aldrig om vad som inträffat, vi tog oss inte tid att sörja. En vecka efter operationen åkte vi till fjälls och låtsades som om allt var som vanligt. Det var det inte egentligen, vi hade båda förlorat något värdefullt, ett liv, en del av oss.
Om inte detta hade hänt kanske jag hade legat på BB nu, allt hade förmodligen varit annorlunda. Men jag tror ändå att det finns en mening med allt, vi var inte redo att bli föräldrar, inte tillsammans. Vi missbrukade på något sätt möjligheten att föra vidare livets gåva. Istället för att komma närmare gled vi allt längre ifrån varandra efter händelsen, våran kärlek var inte tillräckligt stark. Vi lever nu åtskilda, så visst fanns det en mening med det som hände. Vi lurade oss själv när vi trodde att ett barn skulle rädda vårat förhållande. Kanske skulle vi ha fortsatt tillsammans för barnets skull och kanske skulle vi båda ha varit olyckliga och haft ett livslångt men kärlekslöst äktenskap om graviditeten blivit fullbordad. Ingen idyllisk uppväxt för ett barn. Nu blev det inte så, det blev inget barn.
(c) Marica Dahl
Marica är medlem sedan 2015 Marica har 9 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen