Publicerat
Kategori: Novell

Det gåtfulla försvinnandet

Jag är en människa som gillar struktur. Jag har ett väl utplanerat och balanserat liv, och tycker inte om överraskningar. Av just denna anledning blir jag mäkta förbannad över mitt nuvarande tillstånd. Här ligger jag i min säng och kan inte stänga av min väckarklocka, för att någon verkar ha norpat båda mina armar medan jag sov. De är puts väck båda två, ingen smärta känner jag, och inget blod syns i sängen. De är endast borta. Denna arm tjuv, måste ha varit ett riktigt proffs. Jag reser mig upp, känner en ojämn balans i kroppen, känslan av att om jag faller har jag inget att ta emot mig med, och insikten om att jag inte längre kan brygga kaffe, som gnager i mig. Mina armar och jag var aldrig överens kan jag säga. Jag tyckte alltid de var fulla, och såg ut som tjocka korvar, och jag skämtade mångt och mycket om dem med mina vänner. “De liknar keso! Eller möglig ost!”. Nu känner jag en ånger över detta, jag inser hur mycket jag älskade mina armar. Det är som den där bibelversen med Jesus och det svarta fåret som inte kom tillbaka, och först då ville Jesus ha det tillbaka det, eller hur det nu var. Eller det kanske var att de får som syndar är de Jesus älskar mest, men jaja. Det är som det där uttrycket kon saknas inte förens den är ute ur båset. Ja, precis så.

BEEP BEEP BEEP

Mina tankar avbryts av det högljudda oväsendet från klockan. Jag tittar på den förbannade väckarklockan, och anstränger mig något intensivt att stänga av den med en hatisk blick, vilket inte fungerar. Sen försöker jag böja mig ner mot den och dunka huvudet i den. Det fungerar, men jag tappar balansen och faller omkull. Att resa sig från denna ställning utan armar är för mig något ovant, då jag aldrig varit den vigaste i mina vänskapskretsar. Det tar uppåt tre försök men snart är jag uppe igen och redo att gå till köket för mitt kaffe. Den här lilla.. överraskningen ska inte få komma ivägen för mig och mitt väl strukturerade liv.

Väl i köket stannar jag upp och funderar. Denna rutin, att brygga kaffe, har mig tidigare varit lika självklar som att gå, eller andas. Nu behöver jag tänka istället, utan mina armar, har jag förlorat en hel del möjligheter. Kaffe kopparna finns i skåpet. Ack! Bara detta första moment ter sig än svår utmaning! Kort som jag är behöver jag alltid en pall för att öppna skåpdörren. Jag går för att hämta en pall och liksom sparkar den mot skåpet. Palen flyger dit, men tappar balansen och faller omkull. Jaha, nästa pall. Den tredje pallen ställer sig rakt. Jag kliver upp på den, med en balans jag inte trodde jag hade, och biter tag i handtaget till dörren och drar. Sen stirrar jag hjärndött på kopparna där inne. “Hur fasen får jag ut dem därifrån?” Jag provar att bita. Ingen av kopparna har handtag. Varför har ingen av dem handtag! Jag lyckas få tag i en kopp, om en knappt och med en nästan omänsklig styrka håller jag fast den mellan tänderna och går ner för pallen. Krack säger det. Jag råkade kliva på en av pallarna på golvet och den gick sönder. Jag struntar i detta och ställer pallen på bordet. Skåpet stänger jag inte. Det är det inte värt, även om det normalt brukar störa mig när det står öppet.

Kaffemaskinen blänger utmanande mot mig. Jag går mot den men svänger av mot snabb kaffeburken som tur är jag glömde ställa in i skåpet igår kväll. Visa strider ska man inte ta.
Jag kollar på snabbkaffe burken, tänker en stund, går sen tillbaks, tar kaffekoppen i munnen, och ställer den på golvet. Sen välter jag omkull snabbkaffe burken med nästippen. Resultatet är som önskat. Kaffe faller ner i koppen. Och på golvet. Men det är ett senare problem. Sist är det bara vattnet kvar och vattenkokaren är redan full. Men också för tung för att bära med munnen. Så jag nöjer mig med kallt kaffe från kranen. Sådär! Kaffet är färdigt!

Jag inser att jag inte kan dricka det utan armar. Surt.

Jag lyckas liksom efter mycket möda slurpa i mig några droppar innan kaffekoppen välts över mig och kaffet blöter ner mina kläder.

Jaja. De få kaffe dropparna fick min hjärna att börja spinna. Borde jag ta kontakt med någon granne? Göra en anmälan? Jag bestämmer mig för att detta är en seriöst situation och att frukosten därför får vänta. Jag går ut mot dörren och förbereder mig för ännu en kamp men den står vidöppen… Armtjuven glömde stänga dörren. Jag går fram till första bästa granne och sparkar på dörren. En man som påminner lite om en valross öppnar dörren. Han tittar uttryckslöst på mig. “Hej! Ursäkta att jag stör såhär tidigt på morgonen… Det gäller mina armar..” “Du har ju inga armar” “Nej, det är just det. Någon verkar ha snott mina armar medan jag sov” Mustaschfarbrorn tittar med ett roat ansiktsuttryck på mig. Han går sedan in och hämtar mina två armar. “Var det du!” säger jag rasande. “Du verkade inte ha uppskattat dem tillräckligt. Jag tog dem inte, de lämnade dig självmant för att du talade illa om dem hela tiden. Sen släppte jag in dem här då de inte hade någon annanstans att ta vägen. Men jag tror att du har lärt dig någonting nu.” Mustaschfarbror räcker mig de båda armarna som glatt sätter sig fast på mig igen. “Var snäll” säger han till mig och kollar mig i ögonen med en allvarlig och myndig blick. Jag nickar, säger “tack” och går sen därifrån. Jag stänger dörren efter mig.

Skriven av: Okänd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson