Det gula i det blå

Redan som liten var jag besatt av havet. Dess stormande och rytande utanför ön vi bodde på hade alltid fascinerat mig. Hur det genom sina nycker och sina kraftiga vågor kunde sänka såväl stora små segelbåtar som stora lastfartyg i en handvändning.
Många av männen på ön arbetade som sjömän, och deras historier om havets nycker fick ofta håret i nacken att resa sig. Havet, som legat så lugnt och stilla i ena sekunden, hade vrålat och rutit och tagit deras kamrater från dem i nästa.
En historia berörde mig särskilt. Sjömannen som berättade historien hade arbetat på ett krigsfartyg som kunde gå under vattenytan, och han arbetade som kock. Efter att sista middagen var serverad en dag tjugo år tidigare hade plötsligt larmet gått på båten. Lampor hade blinkat rött och alla i besättningen hade intagit stridsberedskap. En hög explosion hördes plötsligt och sjömannen slängdes så hårt in i väggen i hytten att han hade tappat medvetandet. När han återfick medvetandet låg han på en brits på stadens sjukhus. Han hade hittats medvetslös flytande i vattnet utanför fyren. Av båten och resten av besättningen fanns inte ett spår, och det återfanns aldrig några delar av vraket.
Trots alla skräckhistorier om havet kunde jag inte själv låta bli att vilja ge mig ut och känna dess kraft och oresonlighet i min egen kropp. Jag och mina tre bästa vänner köpte, med alla våra gemensamma besparingar, en rostig och sliten gammal skorv som absolut hade sett bättre dagar.
När man slog upp luckan i aktern var det en lukt av förruttnelse som slog emot en, och det gick inte att spendera långa perioder i båten utan att vilja kasta upp gårdagens matrester och gå tillbaka i land. Vi fyra härdade dock ut, och bit för bit så luktade båten bättre invändigt och fick en fin gyllene färg utvändigt. Den djupa lukten av förruttnelse gick aldrig bort helt, och kunde alltid förnimmas när man steg ner genom luckan. Det gick rykten i staden om att en kvinna för länge sedan blivit mördad i båten av en galen uppfinnare, men vi lyssnade inte på dem.
Så snart vi såg båten som uthärdlig kunde vi inte bärga oss från att ge oss ut på vår första resa. Vi packade mat och färskvatten för tre dagar på och under vattenytan och gav oss ut. En bit utanför fyrtornet påbörjade vi nedstigning, min vän Bertil hade plats vid periskopet och jag själv satt vid motorspakarna. De andra två stökade och stojade längre bak i båten och var utom synhåll för oss båda. Vid femtio meters djup kände jag tydligt i kroppen att vi var långt under vattenytan, även om alla tryckmätarna runt om mig visade att både tryck och syresättning i båten var helt enligt de nivåer de skulle. Skrovet knarrade och tjostade av trycket från vattnet från utsidan.
Plötsligt drabbades jag av en känsla av instängdhet. Det kändes som att väggarna närmade sig mig mer och mer för varje sekund som gick, och jag började få panik. Jag drog i spaken för att justera djupet vi var på. Den rörde sig inte en centimeter. Jag skrek till. Mina två vänner som fram tills nu gjort väsen av sig längre bak i båten tystnade, och jag hörde deras fotsteg närma sig mig. En av dem lade en hand på min axel. Panikkänslorna inom mig växte för varje sekund och jag kände hur jag knappt fick in luft i lungorna. ”Jag kan inte justera djupet, spaken är fast”, försöker jag kommunicera till de två bakom mig, men det är som att de inte hör. Väggarna i båten närmar sig mig mer och mer för varje sekund, och jag kan känna fukten från dem när de sluter sig runt mig. Mina kamrater hjälper mig att dra i spaken, men den sitter fast. Det är som att en järnhand håller i spaken och tvingar den i motsatt riktning, och vi kommer bara djupare och djupare ner under ytan. Vid flera hundra meters djup tar det stopp när vi med en smäll träffar botten. Det dånar i våra öron när vatten börjar forsa in i båten. Jag känner det kalla vattnet träffa min kropp och det är som att hela min kropp fryser till is. Jag ser paniken i mina vänner ögon, och jag hinner ta ett sista djupt andetag innan vattnet stiger över mitt huvud. Nästa andetag jag tar fyller mina lungor med vatten, och jag tappar medvetandet.
När jag vaknar är det ljust omkring mig, och jag hör fågelkvitter utanför fönstret. Jag tar ett djupt andetag. En sköterska kommer in i rummet och ler åt mig. ”Hur känner du dig idag?”, frågade hon vänligt. ”Var är mina vänner, vad hände med båten?”, frågade jag snabbt.
”Du är på en psykiatrisk mottagning”, svarar hon lugnt. ”Du har varit här i snart tio år, efter att ha fått en psykos där du trodde att du och dina vänner drunknade, fast på havets botten”, säger hon, som att hon sagt det minst hundra gånger tidigare.
”Men, jag minns att vi gav oss ut till havs, och jag minns hur styrspaken fastnade”, säger jag, och jag känner hur paniken börjar krypa under skinnet på mig.
”Tänk inte mer på det nu”, säger hon, samtidigt som hon trycker på en knapp som sprider lugnande medel i mina blodådror.
Nu har det gått ytterligare fem år, och det är fortfarande ingen som tror på mina historier om mina vänner och båten. Ska jag vara helt ärlig så börjar jag tro på att varken vännerna eller båten någonsin existerat. Eller så är detta bara en pånyttfödd version av mig, med den gamla versionens minnen kvar i kroppen. För som jag minns det så var vi alla där den där dagen, flämtande efter syre, långt ner i vattnet, på en gul ubåt.

Anonym författare

Här tycker jag att det vore passande om du lade in en beskrivning av dig själv.
Anonym författare är medlem sedan 2022 Anonym författare har 3 publicerade verk