Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Det här med att träffa kärleken

Människan vill ha uppskattning och kärlek.
Det är inget nytt. Här kommer mina tankar om hur kärlek är och kan bli

Minnen från barndomen har jag inte så många förrän jag kom upp i skolåldern. I skolan fick jag lära mig att världen var ganska grym. Egentligen fanns det väl ingen anledning till att jag skulle bli utanför och mobbad. Men det blev så ändå. Alla i klassen utom jag bodde i den nya stadsdelen. Där bodde de tryggt på gårdar utan bilar. Nya moderna lägenheter. De allra flesta gick även på fritids. Deras föräldrar hade bil och sommarställen. Far- och mormödrar i närheten som de kunde fly till när föräldrar blev för besvärliga.
Själv bodde jag i de äldre kvarteret. Eftersom jag var yngst av fem syskon var mina föräldrar äldre. Dessutom var vi två kullar barn då mina äldsta syskons pappa var död. Min familjestatus var annorlunda helt enkelt. Min pappa var dessutom sjuklig av sig och när jag började skolan så var han sjukpensionär. Detta borde renderat i positiva saker. Jo det gjorde det väl också , på sina vis. Men jag tog aldrig hem någon för jag skämdes över att pappa rökte hela tiden. Han var rätt social och engagerade sig i traktens alla möjliga föreningar. Detta skämdes jag också över. Alla visste ju då vem min pappa var…..jo jo nu gjorde han mycket som var bra för vår stadsdel. Såg till att väg byggdes så buss kunde köra till tågstation. Han såg till att vår unika skog blev naturreservat. Han startade en styrketränings förening med lokal som otaliga tränat i under årens lopp. Han skrev också riktigt klassiska inlägg i vår lokaltidning som skapade debatt och diskussioner.
Men var fanns kärleken?
Jodå, den kanske fanns där. För visst tog pappa och mamma med oss på äventyr.
Grillade korvar i foliepaket och en flaska saft och sätta sig på berget i skogen och vänta på att räven ska komma.
Långa och många dagar vid vatten där jag fick bada och leka utan krav. Min fantasi tog aldrig slut.
Godnattsaga berättade pappa varje kväll.
Mamma såg till att vi fick mat på bordet, rena kläder och fina i håret.
Tältade och fiskade gjorde vi på sommaren.
När jag var orolig i själen tog pappa ut mig på natten och vi gick i skogen och letade eldflugor.




Sen började jag idrotta. Då var alltid min pappa med - på gott och ont. Han ville bara att jag skulle bli så bra som möjligt så fort som möjligt. Och jo, jag var rätt duktig och hade väl nån form av talang kanske. Men att vårda en talang till stjärna-även på 1970-talet, var en svår uppgift. Så jag höll på med min idrott med blandade känslor under en lång tid. Press från att bli bäst och för att jag älskade det. Jag var ju dessutom bäst på något i klassen.
Simning och gymnastik var mina sporter.
Det här med att vara uppskattad för något man gjorde bra i skolan och klassen var något nytt för mig. Men jag var ändå en udda person tyckte skolkamraterna. Utanförskapet fortsatte i skolan. På fritiden tränade jag. Gick från skolan, till simhallen, till gympasalen. Läxor minns jag aldrig att jag gjorde men klarade mig igenom mellanstadiet ändå på något sätt. Flera av mina klasskamrater började också med gymnastik. De blev duktiga men jag gick redan i elitgrupp och de andra gick i truppgymnastik. Vilket innebar att de blev än mer tajta och övade sin program i skolan. Medans jag var ensam. Detta blev slutet för min gymnastik karriär. Jag satsade på min simning istället. I simhallen fick jag vänner. I simhallen var jag någon. Tränade och tränade. Var ute och löptränade på morgonen. Gick till skolan. Åkte till simhallen. Vid det här laget hade jag blivit tolv år och åkte själv till och från träningen. Med tunnelbana och buss. Det var också nu som jag mötte kärleken till en person för första gången i livet.
Han var ett par år äldre än jag och var den snyggaste kille jag sett. Vi hade tränat i hop i flera år men jag hade inte sett honom förrän nu.
Han var muskulös för att var ung tonåring, vackra ögon, härligt vänligt leende, vackert halvlångt hår. Han var vänlig och snäll. Eftersom vi kände varann innan så var detta en mycket mysko känsla. Men enligt tidningen “Starlet” som lästes flitigt av mig så var det tydligen kärlek jag kände.
Längtan efter honom gjorde förstås att jag inte missade någon träning. Någonsin. Även fast jag blev sjuk och hade feber. Vi umgicks på träningarna som simkompisar. Jo, nog misstänker jag att han anade något, kanske. För sen när vi var ute på tävlingar och vi lekte ryska posten och Sanning och konka på kvällarna så var det allt som oftast jag som valde att få pussa eller krama honom. Men det blev aldrig mer än så.
Den kärleken var nog den första som jag verkligen känt. När jag idag, fyrtio år senare, tänker på den tiden så är det med värme och stolthet. Uttrycket “gammal kärlek rostar aldrig” stämmer. Även fast det bleknat en del.


Sen kom några år med heta och häftiga förälskelser. Eller vad ska man kalla det ? Inte vet jag, men var väldigt känslosam och mottaglig för snygga killar och deras prestation i simhallen. Nu var killarna i min egen simklubb rätt vanliga och till och med lite barnsliga så det blev ju andra klubbarnas killar jag kikade på. Vi tjejer i simgänget tisslade och tasslade och smög på killarna. Jojo, vi presterade emellanåt i bassängen också: Men ibland var nog fokus på fel ställe. Ändå var denna tid i unga tonåren nog den roligaste.
Skolan var jag i men där brydde jag mig inte om mina klasskamrater. Några av killarna i klassen tyckte jag om och tydligen tyckte de om mig också. För de satte sig ofta bredvid mig både i klassrum och på raster. Vi snackade mycket sport. Någon kärlek kände jag inte till någon. Om nån var kär i mig står skrivet i stjärnorna.
I simhallen däremot var jag någon. Vi var två tjejer som kämpade om att vara bäst i klubben Visste att det fanns yngre simmare som hade mig som förebild. Denna period stärkte mig. Jag hade också fått till mig att jag var en söt, trevlig tjej med gott uppförande.
Simningen blev min fristad. Vid det här laget var min pappa rätt dålig så då var han inte med på tävlingarna. Så jo visst talade jag om hur det gick när jag kom hem. Men slapp pressen att han var med i simhallen. Där fick jag vara mig själv. Sköta mig själv. Rå om mig själv.
Det var väl där nånstans som kärleken till mig själv stärktes antar jag.

Det är väl när man älskar sig själv man kan ta emot andras kärlek?

Gymnasietiden började. Här blev det en ny klass jag började i . Kände inte alls många. Här var många idrottskillar, så blev snabbt kompis med flera.Idrott är en bra inkörsport för nya bekantskaper. Vi var bara sex tjejer i klassen. Simningen fortsatte jag med. Men den gick knackigt då vi bytt till en tråkig tränare. Men jag hade mina vänner i simhallen som jag vurmade för så det var därför jag fortsatte ett par år till I skolan blev det allt mer träning i styrkehallen med killarna i klassen. Sen kom en fluga som kallade gymping som också var rätt kul. Det blev en del fotboll också. Till och med att jag provade på att spela i ett lag. Men det blev kortvarigt.







I slutet av första ring kom så kom en konstig känsla till mig igen. En av killarna i skolan, som också gått i min grundskola tidigare, tog min uppmärksamhet från både det ena och det andra. Jo jo, vi hade ju känt varann i många år. Sedan lekskolan. Eller känt och känt, vi hade hela tiden gått i samma skola och våra vägar hade korsats på skolgården och rastlokaler. Han var en av dem som i högstadiet snackade sport med mig. Så helt okänd var han inte.
Men nu hände något. Vi lärde helt plötsligt lära känna varandra. Vi åkte oftare och oftare tillsammans till och från skolan. Vi träffades då och då på andra ställen. I vår underbara skog bland annat. Snackade och kom fram till att vi trivdes i varandras sällskap.
Det var ett lyckorus och allt kändes väldigt fint. Ganska snart så frågade han om vi kunde bli tillsammans. Lyckan var total. Konstig känsla att känna att kärleken var besvarad.
Tjugosex år och tre barn senare tar dock denna kärlekssaga slut
Eller inte helt, för vi kommer att förbli goda vänner men det är en annan historia.

Hur är det då att möta kärlek i vuxen ålder?
Sätten är många och kanske mer underliga
Jo visst har det funnits kontaktannonser i många herrans år. Har ingen erfarenheter av dessa men kan tänka mig att de ändå var ett sätt där man skyndade långsamt på något vis. Även fast man hört talas om att de som gick på nitar och blev sol och vårade även via denna metod också. Ja och än värre misshandlade, skadade och dödade. Men sånt har alltid funnits och kommer alltid att finnas dessvärre.
När jag i alla fall ville få bekräftelse igen att jag var kvinna efter skilsmässan begav jag mig ut på nätet. Reaktionen lät inte vänta på sig. Massor av svar redan inom några timmar.
Hur skulle man hantera detta?
Svara vänligt men bestämt, det blev min melodi. Då sållades många bort genast.
Det blev sedan en fristad och mycket sällskap att skriva med många på denna dejtingsida. Jag tyckte det var kul att få reda på andra människors öden och äventyr. Det gick någon vecka och sen började det väl talas om att man skulle ses i verkligheten.
Då blev jag vettskrämd.
Ville jag verkligen detta?
En sak att ha sällskap via text och berätta om sig själv. Det hade jag inga problem med. Men att träffas och prata med varann öga mot öga. Jo jo, det var läskiga grejer. Men vad hade man att förlora. Det var ju en del i i dejtingleken.


Darrade som ett asplöv min första nätdejt i verkliga livet. Det var oerhört pinsamt. Jo han hade talat om att han var lång. Men att det skilde en halv meter mellan oss visste jag inte. Dessutom såg han inte ut som på kortet. Där såg han snygg och smal ut. Nu var han inte ful direkt. Så nog var han det han som var på fotografiet som jag sett. Men han var betydligt rundare. Nu var fotot taget på ett sätt som han såg smal ut så… näää inget ljug var det men ändå.
Pinade i mig en öl som jag absolut inte tycker om. Vi snick snackade om livet
Sen kom frågan
Ska vi gå hem till mig?
Vettskrämd svarade jag, ja
Varför vet jag inte men någonting sa mig att det var okej
Jodå, han ville mig inte illa
Vi träffades några gånger sedan och hade helt underbar sex
Det var det vi var utsvultna på, båda två
Men i övrigt, jo snäll var han, men inget för mig
Kontakterna på nätet fortsatte.
Det blev någon mer traditionell engångs dejt med fika eller middag. Ingen som fångade mitt intresse direkt
Tiden gick och jag var väl sådär måttligt road men höll mig ändå kvar på dejtingsidan. Fick fler och fler kontakter från karlar från andra städer än min egen. De var roligare och lättsammare. Kändes som man inte var tvungen att träffa dem. I stället blev det otaliga meddelanden och senare även telefonsamtal.
Samtidigt som jag gick igenom denna period gick ett tv-program som hette “ensam mamma söker”. Det var precis så jag kände mig. Det var fyra killar vid det här laget som var i min närmaste krets. Tre bodde i annan stad, den fjärde i min egen. Den fjärde var en helt underbar person som var rolig och frisk fläkt. Vi träffades ett par gånger på neutral mark. Men så en dag ringde han och sa att han skulle ordna upp sitt liv på annan ort. Sedan hörde jag aldrig något mer från honom någonsin.
Tror inte vi skulle blivit något kärlekspar ändå för vi var liksom mer som kompisar och det kändes som vi känt varandra hela livet. Undrar var han gör i dag?




Så var det då tre kvar - i andra städer.
En hade charmat mig så jag frågade ofta om man kunde vara kär utan att träffa personen?
En annan var spännande och hade liknande bakgrund som jag
Å så den tredje som bodde allt för långt bort för att jag egentligen skulle kunna drömma om att få träffa honom. Trodde jag.
Med dessa tre var jag mycket ärlig med och talade om för dem att jag hade kontakt med dem allihop och ville lära känna dem ännu bättre.
Så kom då sommaren och semester. Då fanns det tid att träffas.
Alla tre hade sina egenskaper. Många bra egenskaper. I min fantasi så började fundera på hur framtiden med dessa skulle te sig. Den som jag bodde långt ifrån mig hade jag ju av naturliga skäl träffats minst. Men han var ändå den jag fann mest intressant och attraktiv
Så i slutet av sommaren fick jag faktiskt ett ultimatum av honom. “nu måste du välja, vet visserligen vad du kommer att välja men du måste det nu”
Ja, jag svarade inte på stört. Vi skildes åt denna kväll på en tågstation i Sverige. Senare när jag kom hem ringde jag de andra två. Sen ringde jag han, han som bodde längst bort i en anna del av Sverige.
Vi hade ett otroligt fint och intensivt distansförhållande i fyra år. Fortfarande goda vänner efter åtta år.

Hur ska man nu träffa någon, någon att dela sin kärlek med?
Inte bara för oss vuxna i mogen ålder. Utan även de yngre. Att träffas på jobbet och bli kär där verkar vara några få förunnat. Är det för professionellt ?
Är vi så upptagna att bygga karriär så vi inte ser våra medmänniskor och deras värden?
Träffas genom gemensamma bekant verkar inte heller vara melodin i dagens samhälle. Har människan för få tillfällen att bjuda på fester och kalas?
Nej det verkar som man ska träffas via nätet. Och vilket tempo det blivit där. Numera ska det gå på utseende. Swipe hit och swipe dit. Sen ser man aldrig den igen.
Man kanske lyckas hitta rätt och börjar prata med någon. Det ska inte pratas för länge dock. Utan en dejt i verkliga livet ska ske inom en vecka Sen ta beslut om man ska ses igen eller inte.




Vad vet man om personen efter två tre dejtar?
Vad vet man om ett halvår?
Att skynda långsamt i kärlekslivet har nu blivit min melodi.
Att ha roligt på vägen.
Att evig lycka och kärlek ska finnas igen i livet, njae det vet jag inte men uppskattning och kärlek finns det. Det är jag övertygad om.

Skriven av: Maud Svensson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson