Det här stannar mellan oss, eller hur?

Verkligheten är svår att smälta, den skaver och passar inte in i mitt liv, men existerar ändå som en förödande parasit. Den tär på mig och driver mig till vansinne, den äter upp mig inifrån. Mitt liv som var så bra innan han kom in i bilden. Han det där äckliga, hänsynslösa monstret som bara tar vad han begär och gör som han vill för att gynna sig själv. Varför ska han förgifta mitt liv? Han var ju så trevlig och snäll när mamma bjöd hem honom de första gångerna. Och allt som vi har gjort tillsammans, vi tre, var det bara på låtsas för honom? Är vi bara ett skämt? Han har gjort mitt liv till en ren lögn.

Mamma vet ingenting. Han hotar med att göra henne illa om jag berättar. Hon är allt jag har efter pappas bortgång. Hon får inte försvinna, men samtidigt dör jag hellre än att leva ett liv med honom. Jag dör hellre än att komma hem och vara rädd för att han ska göra mig illa igen. För mamma betyder han allt. Det tog hårt i henne när pappa gick bort. Vissa dagar kom hon hem med nästan hela hyllan med vodka från systemet och bara drack och grät hela natten. De dagarna var första gången jag blev rädd för mamma. Hon blev helt personlighetsförändrad av alkoholen. Ett flertal gånger blev jag tvungen att fråga Elina om jag fick sova hos henne efter skolan, för jag skämdes så förfärligt för mamma. Jag ljög när hon frågade vad anledningen var.

En dag kom jag hem efter skolan, en dag då det hade varit uppehåll från drickandet i ett par veckor. Jag hade längtat efter att få komma hem och bara umgås med mamma, laga middag tillsammans, kanske kolla på någon film. Så blev det inte. När jag öppnade dörren till vår lilla lägenhet hördes skrattet ända ut till trappuppgången. Ett skratt från en man, följd av min mammas glada röst. Inte förrän jag kom in till köket märkte hon mig. Hon reste sig upp från stolen vid köksbordet, kom fram till mig med det största leendet jag sett på evigheter och gav mig en stor varm kram. Jag ville krama henne tillbaka. Jag hade längtat efter att krama henne, men det kändes obekvämt på något sätt när han satt där. På andra sidan bordet satt en kraftig medelålders man med armarna i kors. Han satt så pass tillbakalutad i stolen att ryggstödet knakade vid minsta rörelse. Efter en lite för lång kram släppte mamma taget om mig och förklarade varför en helt okänd man satt i vårt kök. Hon sa att han hette Fredrik och att de hade träffats ute på stan, på en bar. Jag kände mig lite irriterad över att mamma bara bjuder in en person i vårt hem utan att berätta för mig. Fredrik ställde sig upp och med en kort nick gav han mig en stadig handskakning, varpå jag svarade med en skeptisk sådan. Mamma tyckte att
han kunde vara med på middagen den kvällen. Jag svarade med ett tveksamt okej, mest för att frågan kom så oväntat. Nu i efterhand hade det inte spelat någon roll vad jag svarade. Mamma hade sett till att han stannade i alla fall.

Det var när han började komma på fler middagar hemma hos oss som jag började lära känna honom lite mer. Jag kände mig nästan lite tvingad av mamma att påbörja en relation med honom, men ju mer vi pratade desto mer meningsfulla konversationer började vi kunna ha. Han var inte så illa som jag trodde. Efter ett tag kändes det nästan som att han hade flyttat in hos oss. Vi spelade spel tillsammans, kollade på film och skrattade tillsammans. Han började mer och mer kännas som en pappa. Jag kände att jag kunde lita på honom. En gång var mamma tvungen att jobba övertid på det nya efterlängtade jobbet hon fått. Hon sa att jag kunde umgås med Fredrik medan hon var borta. Det kändes lite annorlunda att komma hem den gången. Att inte se mammas skor och jacka i hallen. Bara hans. Det var ännu konstigare när jag kom in i vardagsrummet och såg att han satt i soffan framför TV:n. Han bad mig att sätta mig ner så vi kunde kolla på film. För mig så var det lite av en lättnad att komma hem och inte behöva hjälpa till med middagen på än gång, så jag gjorde som han sa. Fan, varför gjorde jag det? Varför gick jag inte till mitt rum eller köket eller vad som helst? Varför kom jag ens hem när jag redan visste att vi två skulle vara de enda hemma? Varför i helvete satte jag mig i soffan intill det fruktansvärda missfostret? Jo, för att jag älskade honom.

Diskret började han ta på mig under tiden filmen gick. Jag hann inte ens reagera innan han kraftigt puttade ner mig på rygg. Han höll fast i mig och tryckte ner mig så hårt att det hade kunnat bildas ett hål i soffan under min rygg. Jag kvävdes, men den uttryckslösa, bestämda minen på hans ansikte indikerade att han inte brydde sig. Några gånger lyckades jag få fram ett skrik, men han tystade det direkt med en skarp örfil eller ett kort ryck i mitt hår. Jag grät under hela tiden han använde mig för att tillfredsställa sig själv, men kunde inte göra något annat än att gråta. Han var omöjlig att komma ifrån. Smärtan gjorde mig svimfärdig, likt en kniv som om och om igen penetrerade mig inifrån. Det tog en evighet innan det var slut. Hans starka grepp lossade från mina armar och han drog sig bort till ena änden av soffan igen. Han lutade tillbaka sitt huvud och suckade djupt. ”Fy fan vad gött,” sa han nöjt. ”Du, det här stannar mellan oss, eller hur?”

Skriven av: Primus Ridderstolpe