Det här var inte planen, Charlie!

Pojken står vid vägkanten med en brinnande bil framför sig. Han förstår inte hur han har hamnat där men ingen annan syns till. Det är bäcksvart och fruktansvärt kallt. Snön har inte fallit ännu men vintern närmar sig och alla löven är fallna. Det är bara ljuset från den flämmande elden från bilen som syns. Tårarna faller långsamt ned för pojkens kinder. Hela kroppen skakar okontrollerat av rädsla, av kyla och chock när han bevittnar hur hans egna föräldrar brinner upp framför hans ögon. Det är som att tiden står still, det känns långsamt, det känns ensamt. Pojken har svårt att urskilja de ljud som uppstår runt omkring honom. Det dominerande ljudet är den sprakande elden, spruckna fönsterrutorna och plåten som krymps. Pojken står som en staty, ingen del av hans kropp kan röra på sig. Någonstans kan han vagt uppfatta skrik, rop på hjälp men han vet inte hur han ska agera. Stillsamt tittar han på och det sista han ser är hur hans mamma sluter ögonen och själv faller ned på marken.

”Charlie, kan du höra mig?”
”Charlie, jag heter Sofia och jag är sjuksköterska och du är i säkerhet nu. Du mår bra, men du behöver vila ordenligt och länge.”

Det är eftermiddag och det har precis mörknat utanför fönstret. Snön har börja falla kraftigt och trafiken är hög utanför sjukhuset. Sjuksköterskan reser sig långsamt upp vid sängen där Charlie ligger. Han har precis öppnat ögonen men flackar med blicken, han är väldtigt trött och andas tungt. Han försöker få fram ord, men kroppen tar emot och han låter sig själv blunda igen. Sjuksköterskan tittar på honom med en oroad blick och vänder sig hastigt mot dörren där hon möter en läkare.

Den bredaxlade läkaren slänger en allvarlig blick på sjuksköterskan och ber om få läsa pojkens journaler. Han skummar igenom lite snabbt och utläser att pojken har hittats avsvimmad på marken med ett hårt slag mot huvudet. Pojken ska ha fått en svårare hjärnskakning men klarat sig bra under omständigheterna. Läkaren noterade också att brevid pojken fanns resterna av en brinnande bil och två döda kroppar. Både polis och socialmyndighet är kontaktad.

”Har du fått kontakt med pojkens närmasta anhörig?” säger läkaren kort till sjuksköterskan som står spänt vid dörröppningen.

”Ja det har jag, jag var precis påväg för att se vart han är någonstans. Det var till och med han som kom in med pojken” säger sjuksköterskan smått skeptiskt och försvinner iväg från rummet för att leta rätt på mannen.

Läkaren tar en lättare suck och vänder sig om för att närma sig Charlie. Han tittar på den lilla pojken som endast är tio år gammal sova oroligt i sjukhussängen. Kläderna som pojken kom in med är upprivna och slängda och är nu nedbäddad med sjukhusets patientkläder. Ett stort bandage har han över huvudet för det blödane såret han kom in med, dropp genom armen och uppbullad med kuddar runtom. Läkaren spänner sin blick och anmärker att inga större skråmor har pojken på ansiktet utan han ligger där likt ett oskyldigt barn som har varit med om ett öde som ingen ska behöva bevittna. Med tysta steg närmar sig läkaren Charlie och sätter sig på huk intill sängen.

Charlie öppnar ögonen ansträngt och ser hur läkaren titta på honom bakom ett par stora runda glasögon. En våg med rädsla sköljs över honom och Charlie försöker lyfta upp armen som en reflex men kroppen lyder inte. Paniken växer inom den lilla späda kroppen hos pojken och han försöker ta sig ur sängen, han trycker sig djupare in mot sängmadrassen. Innan pojken hinner öppna munnen för att ge ifrån sig ett tyst skrik försöker läkaren med en lugnande röst berätta för Charlie om vad som händer. Läkaren lyckas lugna Charlie genom att lägga sina stora och välmusklade händer på pojkens tunna arm och med en varm blick får Charlie att slappna av. Läkaren berättar om vad som har hänt och vad som kommer att hända. Det tar honom ett par minuter och Charlie försöker få grepp om vad läkaren säger. För honom är det bara ord som han inte riktigt kan uppfatta men en svag bild skapas hos honom och får en uppfattning om vad som hänt.

”Ma, ma, mamma?”
”Pa, pa, pappa?” är det som kommer ut genom pojkens torra små läppar. Läkaren vänder snabbt bort huvudet och hela ansiktet faller tungt ner och blicken fastnar mot govlet ett par sekunder innan han tar en djup suck och återfår ögonkontakt med Charlie. Han trycker sin hand hårdare mot Charlies arm och tar ansats till att berätta om vad man tror sig har hänt med hans föräldrar.

Pojken tittar tyst och förskräckt på läkaren och precis när stunden känns som mest intensiv bryts kontakten med ett ryck och Charlie flyger bakåt i sängen när han ser en lång avsmalnad gestalt så vid dörröppningen. Tårarna som har legat bakom ögonen länge nu tar sitt språng att falla snabbt nedför Charlies kinder när han kopplar vem det är. Läkaren flyger upp med ett ryck och vänder sig om för att se vem som fick pojken att reagera så kraftigt. Framför honom står det en man med långt utvuxet skägg och hår. Svarta jeans och skinnjacka och ser allmänt trött och tankspridd ut. Det luktar även rök och läkaren ryggar tillbaka innan han tar sitt förnuft till fånga och går med bestämda steg fram till mannen för att hälsa. Han hinner inte fram förens mannen presenterar sig ljudligt;-

”He, Hej, jag är grabbens farbror, det var jag som kom in med honom i natt och jag var precis här utanför och tog en cigg som du kanske kan känna på lukten” säger farbrorn med en krasslig och skämtsam röst. Utan att ta någon hänsyn till läkaren tränger han sig förbi honom och deras kroppar stöts emot. Farbrorn fångar tag i pojkens arm och pussar frekvent på hans lilla kalla hand. Han uttrycker tacksamhet och sorg över vad som har hänt och berättar hur glad han är att Charlie har klarat sig. Läkaren står tyst bakom dem och tycker att hela situationen känns falsk och påklistrad. Med handen knuten i rocken tvingar han sig iväg till en annan pantient och lämnar rummet med snabba steg.

Det blir väldigt tyst i rummet och det enda som hörs är slagvisaren från klockan på väggen samt pojkens djupa andetag. Utanför dörren kan de höra hur livet fortsätter i panik inne på akuten men hos dem är det som att tiden står stilla. Charlie får samma känsla som han fick den natten han bevittna sina föräldrars död. Allt känns långsamt, allt känns ensamt. Charlie vrider sig om i sängen och lyckas falla över på sidan mot sin farbror. Han håller hans hand hårt och söker ögonkontakt. Det är någonting som får Charlie att känna sig vettskrämd men han känner sig också tung i huvudet och det blir suddigt framför hans ögon. Farbrorn som har suttit tyst vid han sida sen läkaren lämnat rummet stryker sina spräckliga hand på Charlie för att lugna honom. Viskandes talar han om för honom att det är okej att somna, klockan är mycket och han behöver vila.

En försiktig knackning hörs utanpå dörren och farbrorn reagerar snabbt och spänner upp ögonen och rycker bort sin hand från Charlie. Han förväntade sig inte att någon skulle komma in vid midnatt. In kikar sjuksköterskan Sofia som slänger en blick på Charlie som sover stillsamt. Hon vrider huvudet mot farbrorn och säger med en vänlig ton;-
”Jag slutar mitt pass nu och min kollega kommer att byta av mig om en stund. De flesta har gått hem nu, men skulle det vara något är det bara att trycka på jourknappen som sitter ovanför sängen” och Sofia sträcker ut hela armen och pekar mot knappen. Farbrorn nickar bekräftande och önskar en trevlig natt sömn.

Farbrorn hör hur det börjar eka utanför rummet och att de sista sjuksköterskorna har lämnat avdelningen. Det är inte många minuter kvar innan nattpersonalen börjar sitt nattskift. Han reser sig upp från sittpallen som han har suttit på sen han kom hit. Han går runt i rummet lätt nervöst och försöker snabbt komma på hur han ska få till det han tänkt sig. Farbrorn stannar upp och får en rysning genom hela kroppen och tycks höra hur Charlie vaknar. Han vänder sig snabbt om och ser att Charlie inte rört sig något alls. Han börjar bli svettig och blir irriterad på sitt hår som kastar sig framför hans ögon hela tiden. De åtsittande jeansen och skinnjackan har inte känts mer obekväma som de gör nu. Han börjar andas väldigt tungt och adrenalinet börjar pumpas ut i kroppen och som en blixt får han en idé om hur han ska fullfölja sin plan.

Han går med långa kliv fram till Charlies säng och drar snabbt men försiktigt ut droppen från Charlies arm. Charlie gnyr till i sömnen men vaknar inte utan vrider sig bara om. Farbrorn springer till dörren och öppnar upp den helt, ställer sittpallen framför så dörren kan hållas öppen. Ingen är utanför på avdelningen och han känner hur tiden börjar bli knappt. Svettet rinner ner längs hans panna och håret flänger runt framför hans ögon, värmen stiger genom kroppen och han blir irriterad och river av sig skinnjackan frustrerat och slänger den hänsyslöst på golvet. Han drar båda sina svettiga händer genom håret för att få undan allt hår vid ögonen. Han snubblar till på sängkanten och faller mot golvet med ett duns. Oavsiktligt skriker han rakt ut för att hans hand kom i kläm vid fallet.

Läkaren som precis blivit klar med sin sista patient för natten går med bekymrande steg till personalrummet. Han blir avbruten i sina tankar när han plötsligt tycks sig höra ett dovt skrik. Han har inte sen han stötte på mannen hos Charlie kunna släppt tankarna om honom. Det kändes inte bra och och läkaren bestämmer sig impulsivt för att gå tillbaka för att kolla.

I ett ryck flyger Charlie upp ur sängen och spärrar upp ögonen. Han kan inte urskilja så mycket eftersom det är väldigt mörkt i rummet. Det enda ljuset som finns är från dörröppningen. Han börjar känna en panik i kroppen och letar frebrilt med blicken för att se sin farbror som snabbt tar sig upp från golvet. Charlie stirrar förvånat på honom och farbrorn lika så. Han känner att han inte har tid med att lugna pojken så han trycker ner honom mot sängen och kastar över täcket på honom. Charlie blir blir skrämd och börjar sparka och vrida sig i sängen, farborn fäller sig skräckinjagat över Charlie och spänner blicken i hans. Hans hår skymmer hans ansiktsuttryck och Charlie stelnar till, med sina sista krafter får han ut ett skrik och farbrorn i ren panik slår med sin hand över Charlies ansikte så att han blir tyst.

Det dåva skriket som läkaren tycke sig höra - hördes igen. Denna gång mycket mer gällt och mer nära. Nu var det inga tveksamheter för läkaren om att det var något på tok. Han tar ut båda sina knutna händer ur rocken och börja springa mot Charlies rum, med stora och tunga steg. Snabbt klickar farbrorn ur bromsarna från sängens hjul och ansträngt rullar ut sängen från patientrummet. Han trycker på med sin fulla kraft mot sängen och tar sikte mot hissarna. Charlie är utslagen efter slaget mot ansiktet och farbrorn känner sig dåsig. Det är som att allt runt omkring honom går i slowmotion och stressen stiger när hissen tar god tid på sig att komma upp till deras våning. Han lägger inte märke till någonting annat utan han är helt fokuserad på att få ut Charlie från sjukhuset. Hissens dörrar öppnas och han trycker våldsamt in sängen i hissen så den stöter på väggen, han klämmer sig i mellan och trycker på entre knappen. Det är inte förens nu han lägger märke till att läkaren han stötte på tidigare idag kommer springandes efter honom, ropandes till att stanna. Läkaren ser ansträngd ut och kommer närmre och närmre. Hissdörrarna hinner precis stängas igen och det sista farbrorn ser är paniken i läkarens ögon.

Frurstrerat och ilsket svär läkaren högt för sig själv. Det sista han såg genom hissdörrarna var den stressfulla farborn och blåslagna pojken. Han tar sig snabbt samman och börjar gräva i sina fickor och får fram sin mobil. Läkaren knappar in larmnumret till polisen och får ur sig om vad som hänt. Han sluter om mobilen i handen och börjar springa mot trapporna. Han känner sig väldigt trött efter allt springande och behöver kippa efter luft, men han känner att han inte kan stanna nu. Han behöver hjälpa pojken, för han vet inte vad som kommer hända med honom. Läkaren hinner under tiden han kontrollerat springer ner för trapporna tänka på hur han hamnade här. Hur han ångrade sig att han inte kollade till Charlie tidigare, inte fått dit polisen eller socialmydigheten dit tidigare. Vart var dem? Är det ingen som bryr sig om denna lilla pojke som nyss förlorat sina föräldrar. Tankarna flyger iväg hos läkaren och han tappar koncentrationen när han springer nedför trapporna och snubblar till. Hela hans kropp tar tvärstopp när den möter den kalla betongväggen. Glasögonen flyger av och han faller ned mot golvet och känner hur kallt det är. Svettet rinner och andetagen är så pass tunga att han upplever att han inte kan andas. Han försöker sträcka sig efter mobilen som ramlat ur hans hand, men det svartnar framför hans ögon och svimmar av.

”Entre våning” säger rösten i hissen.
Farborn känner att det har gått för lång tid och orkar inte med att släpa på sängen längre. Han kastar sig över Charlie som nu har vaknat och börja få tillbaka sitt medvetande. Han lägger sin hand över hans mun och skriker hotfullt mot Charlie att vara tyst och ligga still. Charlie spärrar upp ögonen och börjar andas tungt och göra motstånd. Han lyckas bita sig loss från farbrorns handgrepp över munnen och ropa på hjälp. Farbrorns tålamod har börjat ta slut och han tar våldsamt upp Charlie över axeln och håller honom hårt över midjan. Charlie är med fullt medvatande och skriker, sparkar och slåss för att bli nedsläppt. Farbrorn håller hårt om Charlis tunna kropp så att de blir blåmärken, han skyndar sig ut i bilen som stått parkerad framför sjukhusingången under tiden. Bilen är igensnöad och en gul parkeringsbot kan anas under den nedfallna snön. Det är mörkt, kallt och blåsigt ute med lite trafik. Han öppnar bildörren för baksätet och slänger in Charlie i bilen. Charlie gråter hysteriskt och ropar efter sina föräldrar. Farbrorn springer runt bilen och tar stöd mot bilen för att inte halka. Han öppnar dörren och sätter sig obekvämt i bilen och vrider om nyckeln och får igång vindrutetorkarna på full effekt och försöker åka iväg. Motorn är väldigt kall och när han försöker vrida om nyckeln så startar inte bilen. Charlie försöker ta sig ut från bilen genom att föra sina händer okontrollerat mot dörren för att hitta handtaget. Han har så mycket tårar i ögonen så det är svårt för honom att se. Både Charlie och farbrorn fryser till en sekund och hör hur ljudet från syrener. Det är polisen som har hunnit kommit efter att läkaren ringt dem. Fabrorn känner sig helt utmattad och det svartnar om han ögon. Han tittar i backspegeln och får ögonkontakt med Charlie som tittar med skräckslagna tårögda ögon.

”Det här var inte planen Charlie! Planen var att du också skulle dö” säger farbrorn med en hotfull och agressiv ton. Han slår båda sina händer mot ratten, skriker högt och arg, slår sig för pannan. Han upprepar igen ”Du ska vara död nu, dina föräldrar brann upp, du skulle ha brunnit med dem” Charlie är helt paralyserad och greppar inte situationen. Allt omrking honom är tyst och han ser hur farbrorn har ett aggressivt kroppspråk men han kan inte uppfatta det. Hans tårar faller kraftigt ner för hans kinder och synen känns svag. Charlie kan ana någonting svart och runt framför honom och höra ett mummel från farbrorn.

”Polisen är här snart, jag blir tvungen att skjuta dig här och nu! Du har förstört allting din lilla äckliga skitunge” utbrister farbron i ren frustatrion och sträcker upp en pistol framför Charlies ansikte. Han hör hur polismännen kommer springandes mot bilen och ber honom att släppa vapnet. Charlie kommer tillbaka från sin chock och hinner förstå att det är en pistol som riktas mot honom. Ingen polis hinner fram förens farbrorn avfyrar pistolen och det svartnar för Charlie.

”Charlie, Charlie! Vakna vi är framme nu” säger hans mamma när de har parkerat utanför deras infart. Charlie vaknar med ett ryck och kollar sig omkring och ser sin mammas varma blick och insett att allt bara var en dröm.

Majsan

Jag vill utveckla mitt skrivande för att en dag ge ut en bok. Jag tar gärna emot feedback för att bli en bättre skrivare. Jag har alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift och tänkte jag skulle få igång mitt kreativt skrivande mer. Jag är 26 år gammal och skriver mina noveller halv liggandes i sängen varje morgon, med en bebis ålandes brevid. Kombinera intresse och barn har blivit en utmaning för mig, men jag ger det ett försök! Hoppas ni kommer tycka om mina noveller!
Majsan är medlem sedan 2018 Majsan har 3 publicerade verk