Det omättliga begäret

Det omättliga begäret

Då var det gjort igen. Lisa ville absolut inte göra det, men hon behövde det. Det var en rejäl kick för henne: att se när ögonen sjunker in i döden. Hon var som besatt av det. Ingenting kunde ersätta denna mest underbara syn i hela världen. Allt skulle stanna upp och inget vara betydligt längre, om hon inte fick denna stimulans regelbundet. Blodet, skriket och rädslan var bara offrets njutning, inte hennes. Hon tyckte det var mer störande än upphetsande.
En del var så ynkliga när de mötte sitt öde. Så dramatiska, så vedervärdiga och så oförståliga. Andra kämpade för sitt liv och förstörde då mer för sig själva än att försvåra angreppet. ”Det skulle nog allt vara bättre om de var lyckliga och respekterade sin position och sitt öde” tänkte hon som en klagan till deras missförståelse.
Precis innan de dog var det som om tiden stod stilla. När kroppen avslappnat kunde man se det: djupet, det sköna djupet. Då de rädda ögonen flöt in i en atmosfär av gudomlighet. Det var Gud. Han var där. För ett ögonblick, men bara för ett ögonblick.
När hennes otillfredsställelse var som störst, kunde hon inte finna någon annan utväg än att ge sig själv det hon längtade efter. Det var en ren plåga för henne. Hon tyckte det kändes som om någon kontrollerade henne med en sådan ingivenhet att förhoppningarna aldrig ville sluta verka. Hon trodde alltid innan det skulle bli något speciellt. Något som hon inte sett i den döendes ögon, de enstaka sekunder tiden hade betydelse.
Men efteråt kände hon samma meningslöshet som hos en soldat som stakade sig igenom ingenmansland för att bli träffad av en kula och falla ner i leran. När han så innerst inne visste och kände på sig att han skulle dö på fältet den dagen vid den tidpunkten. Meningslöst, meningslöst. Sorgligt, fast sant.
Ibland fick hon skuldkänslor, när hon förstod vad hon gjort. Att hon mördat en människa och därvid stod skyldig till ett av världens grymmaste dåd. (Efter ordet självmord i listan, för de som är jordnära). Och gjort det bara för att själv få några sekunders njutning. Men hon försökte dela den med offret genom att ge en mild död: Hon drogade sina offer med ett smärtstillande och lugnande medel, och skar med en vass och kort kniv av lårartären. Blodflödet var då som störst och offret dog fort utan att känna kyla.
Det var förstås inte alltid så lätt för henne. Om offret misstänkte något eller om hon var upphetsad, agerade hon fort och skar direkt av halsen med kniven. Ingen fick gå till spillo.
Spåren efter morden dolde hon grundligt, genom att hon tog fram en petflaska med bensin ur handväskan och hällde över liken och kastade en tändsticka. Resterna såsom tänderna och benen dumpade hon utspritt på olika soptippar. Där de brändes, inom en snar framtid, med annat avfall för att värma upp bostäder och hushåll.
Om resterna återfanns skulle de kunna identifieras, men de återfanns aldrig. Ingen kunde finna något spår efter de försvunna personerna och ingen visste att de blivit mördade. Det fanns än så länge inga vittnen. Och hennes hemlighet som mördare förblev en gåta.
Hon var försiktig och omsorgsfull i sitt sätt och hon visste vad hon gjorde. Förberedelserna var det viktigaste och mest krävande: Att hitta och undersöka avlägsna platser och se till så att allmänheten inte var i närheten. Klä sig i olika plagg och dölja sin karaktär så gott som möjligt. Öva in sig i en ny roll som en skådespelare i det verkliga livet.
Hon tog kontakt med sina offer via Internet. I chatt samtal bestämde hon tid och plats. Hon var anonym och verkade under olika namn. Det fanns ett stort utbud att välja på, men inte när det gällde att få de rätta med sig. De flesta som ville träffa henne ansåg sig vara unga män i hennes ålder, med en sådan ton att hon anade de ville fixa sig ett snabbt ligg. De som gömde sig i bakgrunden i chatten var mer intressanta. Nog för de möjligtvis var upptagna med någon annan, men de förtjänade ett försök. Hon sökte dem, fann dem, träffade dem och mördade dem.
Varje gång vidtog hon nya åtgärder för att passionen skulle lyckas med något extra. Men det blev aldrig något extra. Det blev aldrig något nytt. Hon mindes en tid för länge sedan när hon upplevde det för första gången. Då tyckte hon det varken var bra eller dåligt, det bara var.
Hon försökte verkligen övervinna sitt begär, men det hade gått för långt och behovet var för stort. Hennes kraft och mod hade övervunnits av njutningen. Den gick inte att ersätta med något annat, och inte heller med något nytt. Det enda det blev när hon försökte var värre. Detta blev hennes nedgång och fall, den hemlige mördaren tog över. Hon brydde sig inte längre om att se i den döendes ögon. Hon blev en kallblodig mördare som dödade utan tanke på personen ifråga. Allt hon nu hade var en lust att döda. En lust så stark att hon dog av en uppskuren lårartär, med en spegel i handen.

Skriven av: Christer Mattsson