Det onda ödets hundar

Det onda ödets hundar.

Tre år efter att det först riktigt stora kärnvapenkrig slutat härja jordens yta.

Elton tar ett språng över ett stort betongblock som ligger på den spruckna asfalten, han tar sikte på skogsranden, den markerade linjen som säger ”på ena sidan har du en chans att överleva, på den andra tar vandrarna dig”.
Men just nu hade han inget val, han for in bland träden och lyckades hålla koll på var han satte fötterna för att inte snubbla, det vore en så fånig anledning till att bli tillfångatagen.
Skogen är mörk, men han skulle sprungit trots att han inte ens såg handen framför sig, sedan börjar hundskallen, han ökar farten och tackar gudarna för att han gått med på att träna löpning de sista åren av sitt vanliga liv.
Innehållet i hans ryggsäck skramlar varje gång det dunkar mot Eltons rygg, han skakar på ena axeln och trycker väskan mot bröstet, ljudet dämpas, han hoppas att ingen hör det svaga ljudet i alla fall.
Sedan når lukten av grillat, rök och svett honom, han är nära att stanna av förvåning och en lågt hängande grangren slår honom i ansiktet.
Elton drar en hand över ansiktet för att få bort den stickande känslan, sedan ser han ljuset av vandrarnas eldar genom träden, det är svagt genom tältdukarna runt om, han tar på sig ryggsäcken igen och stannar för att hämta andan bakom ett utav tälten.
Han lyssnar några sekunder, kastar sig sedan ner på mage och kikar försiktigt under tältduken för att konstatera att ingen var där inne, han sträcker sig in och tar en axelväska, tömmer ut vad som än fanns i den, plockar ut en dolk, en kastkniv, tre energibarer, en tom vattenflaska och stoppar tillbaka det, sedan tar han en liten kudde från sängen och filten som låg skrynkelfri ovanpå.
Han ålar baklänges ut och springer runt tältringen, han ser en påle med tre personer fastbundna, två tjejer, en med mörkblont hår och den andra med nästan svart hår, hon satt i skuggan från elden och Elton kunde inte riktigt urskilja färgen, den tredje en blodig man som definitivt var död, säkert varit det i flera timmar också.
Elton vände mig om för att fly från dem och låta deras ondskefulla öde fånga dem, men hörde en svag, hes röst från pålen.
”Snälla, hjälp mig...” tjejen med svart hår vred på huvudet när hon hörde hans steg, håret föll ner i hennes ansikte och visade sig vara mörkbrunt, med en vågig glans trots tovorna.
”Förlåt” viskade han, hon var skadad, kedjad och skulle bara vara en börda, men hon tänkte inte ge sig.
”De... de har dödat min syster, snälla, jag är inte så skadad” fortsatte hon hest, rösten lät svag fast hon tog i så mycket hon kunde, jag såg blodet på hennes tröja och trodde inte hennes ord, fast kanske om systern.
Elton stod obestämd kvar på gränsen till att hjälpa tjejen, eller fly och tillbringa resten av livet ensam, när hon återhämtat sig från skadan kunde hon slåss rygg mot rygg med honom, om hon kunde slåss, förstås.
Han suckade för sig själv, drog upp sin egna kniv ur kängan och skar av hennes rep, hon log tacksamt mot honom och vinglade upp på fötter, han lade en arm om henne och började springa bort från vandrarlägret med hundskallen bakom sig.
Tjejen snubblade till vartannat steg, han höll henne hårt och fick blåsa hennes långa hår ur ansiktet med jämna mellanrum, hon höll sig åtminstone medveten, han kunde inte släpa på en livlös kropp.
När Elton tyckte att avståndet var tryggt saktade han av, lade ner tjejen i mossan, hon var vaken och såg på honom med smärtfyllda, nötbruna ögon.
”Är du skadad?” frågade han, hon drog upp tröjan och visade ett skärsår, en decimeter långt, kanske två tum djupt, det såg relativt rent ut, han hällde vatten på det för att tvätta bort eventuella bakterier.
”Vad är ditt namn?” frågade han för att distrahera henne från smärtan när han såg hennes sammanbitna ansikte, hon andades långsamt ut genom näsan innan hon svarade.
”Pya” flämtade hon, Elton tog fram tygväskan och hittade ett hopvikt lakan som inte fallit ut när han vände den upp och ner, ett tunt lakan antagligen till en spjälsäng eftersom det var så litet.
”Vackert namn”sa han och hon flinade, sedan förvandlades det till en grimas när han rev loss en it av tyget och lade det mot såret, sedan rev han resten i remsor och lindade det runt Pyas midja.
”Res dig, vi måste iväg innan de hittar oss” sa han, hon nickade och han drog upp henne, de fortsatte springa, men hennes blodförlust måste varit stor för snart bleknade hennes ansiktet och hon svajade lätt vid varje nedtramp.
Elton gav henne en energibar, hon åt den girigt och stoppade pappret i fickan.
”Kan vi vila för natten?” frågade hon när Elton nöjt sig med att gå i snabb takt.
”Snart” svarade han, hon lade en hand på sin midja och fortsatte.
”Vad är ditt namn?” frågade hon sedan, Elton log och vred en aning på huvudet, hon var fortfarande blek av smärta och utmattning men respekterade att han bestämde eftersom han räddat henne.
”Elton” svarade han, Pya nickade, snubblade till, stod en aning böjt innan hon var säker på att hon återfått balansen och sprang sedan ikapp Elton igen.
”Så, Elton, kan vi sova snart? för jag tror att jag behöver producera mer blod” sa Pya, Elton nickade och fortsatte, hon suckade men sa inte emot, när de kom ut på ett gärde med flera dungar mitt i pekade Elton på en utav dem.
”Där kan vi vila” sa han och Pya andades lättat ut, de vadade genom det höga gräset och gick in bland låga granar och små tallar, Elton gav Pya filten han snott från vandrarnas läger, hon kröp ihop och drog ett lugnande andetag.
”Du får ta vakten efter midnatt, jag väcker dig” sa han och Pya nickade och viftade iväg honom, Elton satte sig på en högre sten med sin filt om axlarna.

Elton ryckte till av hundskallen och gled ner från stenen, Pya vände sig i sömnen men vaknade inte, han såg sig snabbt omkring och såg en övervuxen, ruin till jordkällare.
Han tryckte ner filten i sin ryggsäck, väckte Pya och drog upp henne på fötter innan hon hann protestera.
”Vad är det?” frågade hon grötigt innan ropen och hundskallen nådde hennes öron också, han plockade upp hennes filt och gav henne tygväskan.
”Ta den här” sa han och hon svängde den över axeln, sedan tog han hennes arm och hoppade ner i den gamla jordkällaren, det luktade svagt av en gammal unken stank.
Deras huvuden syntes fortfarande så Elton slängde sig ner på marken och drog med sig Pya, han tryckte henne mot väggen, de andades snabbt av rädsla och lyssnade intensivt efter steg.
De var ganska avlägsna men närmade sig, Pya lutade huvudet mot Eltons axel och höll tillbaka ett skrik, hon hade tydligen upplevt hundmänniskorna på ett annat sätt än vad Elton gjort.
Han lade en hand på hennes kind och drog tummen lugnande genom hennes hår och de slutade andas för ett ögonblick när en hund skällde skrämmande nära dem, båda stelnade till och tryckte sig närmare väggen.
Joggande steg närmade sig och skrapningar från klor på sten, Elton sänkte handen och letade genom Pyas tygväska, han drog upp dolken och mötte Pyas blick, förstående men ändå skräckslagen.
När stegen närmade sig ännu mer hoppade Elton upp i hukande ställning, rätade sedan på sig och hävde sig upp på kanten.
Pya blundade, hon hörde ett kort skrik och sedan en duns, hunden skällde för allt vad den var värd, Pya reste sig och såg Elton äcklat torka av handen på gräset när han föll på knä framför hunden, han såg den i ögonen och plötsligt satt den sig ner på bakhasorna och höll käftarna stängda.
Elton reste sig och klappade hunden på huvudet, sedan vände han sig mot Pya och hoppade ner i den gamla jordkällaren, han grep tag i hennes hand, den som inte hållit i dolken, de såg på varandra ett ögonblick innan de rusade ut från dungen, in i skogen och bort från den onda hundägarna.
Elton och Pya sprang tills de nästan föll ihop, de låg stilla i en dunge och ffnderade på vad det blivit av världen, tills de somnade med armarna om varandra i en tyst tröst mot allt mänskligheten förlorat

Elwira Rönnelin

13 åring som spenderar tiden med att skriva och läsa, rider och dansar. Bor på landet med en mil till skolan, hundar ÄR människans bästa vän.
Elwira Rönnelin är medlem sedan 2016 Elwira Rönnelin har 9 publicerade verk