Det oskyldiga barnet

2001-01-24

Det oskyldiga barnet

Året är 1903. Göteborg börjar långsamt vakna till liv. Det är tidigt på morgonen. Elin skyndar igenom stadens gator. Hon är nog redan sen. Elin jobbar på stadens sockerfabrik. Hon hade tur som fick jobb så snart efter att skolan slutat i våras. Hon ser den stora träskylten med texten ”Göthbergs socker”. Hon är framme. Det är fredag och avlöningsdag. 2 kronor per dag, nio timmar sex dagar i veckan. Elins uppgift i fabriken är att packa in sockertoppar i papper. Hon står hela dagarna vid stora maskiner. Klockan slår tolv och alla maskiner stannar. Lunchrasten varar i tjugo minuter. Elin tar fram sitt smörgåspaket. Ingen ost idag, bara smör. Hon hinner prata några ord med Frida, flickan som står vid maskinen bredvid. Frida är 15 år och har jobbat i fabriken i fyra år. Fridas familj är mycket, mycket fattig. De pratar om lördagen. På lördag kväll är det dans i gamla sillfabriken vid hamnen. Tiden rinner iväg. De ställer sig åter vid maskinerna. Bullret överröstar alla andra ljud, om man vill säga något får man skrika. Klockan halv fyra är det tio minuter rast. Elin skyndar till bageriet och får köpa lite billigt bröd av en bagarlärling hon känner. Han heter Björn. Klockan sex får de sin lön och Elin vänder hemåt den långa vägen, i det dunkla ljuset från gatlyktornas sken.

De små barnen sover redan när hon kommer hem Sofia sitter på en stol och lagar strumpor. Sofia är sexton år och tre år äldre än Elin. Hon står i handelsbod varannan arbetsdag. Resten av veckan packar hon socker i kartonger och skickar iväg på sockerfabriken. Mamma Maja är också hemma. Hon värmer mat åt Elin. Maja har inget arbete, hon har hand om Elins småsyskon på dagarna. När pappa kommer hem är han full, som de flesta fredagskvällar. Elins pappa kör spårvagn. Det finns fem spårvagnar i hela Göteborg. Pappa sköter sig för det mesta bra i arbetet och tjänar bättre än många andra. Ändå blir det ofta bara kål till potatisen på torsdagen och ibland också på onsdagen. Men Elins familj klarar sig. På söndag ska hela familjen på picknick i Brunnsparken, en fin sensommar tradition.

Men nu gör Elin sig i ordning. Hon har precis kommit hem från lördags arbetet och ska göra sig fin inför dansen. Klockan sex möter hon Frida och en annan flicka vid speceriaffären. Sedan ska de dansa. Hala kvällen med alla andra ungdomar i området, Elin känner nästan alla. Elin blir uppbjuden gång på gång, Men speciellt mycket dansar hon med Björn. De umgås sedan resten av kvällen. Björn är femton år. Till sist följer Björn henne hem. De håller varandra i händerna och småpratar. Imorgon ska de ses igen.

Väl hemma sover hela familjen redan, Sofia är inte hemma. Elin sover skavfötters med Malin som är åtta år, de ligger i kökssoffan.

Nästa dag skiner solen.
I Brunns parken är det liv och rörelse. Man hör glada skratt och barngråt. Den höst som ska komma märks inte denna varma dag. Maten de har med sig är inte så märkvärdig, smörgås och mjölk. Ändå äter de med andakt. Det är skönt som omväxling, nu kan hela familjen sitta ned och prata med varandra. Björn kommer och hämtar Elin. De går en promenad runt i staden. Alla affärer är stängda, det är ju söndag. Björn köper en påse karameller i ett stånd. De går och suger på karamellerna. Björn arbetar på nätterna, därför lämnar han Elin redan klockan fyra för att hinna sova ett par timmar.

Veckorna går fort, Elin fortsätter slitet på fabriken. Ibland träffas Elin och Björn. Det blir jul och det snöar mycket. Sedan smälter snön och Elins fjortonårsdag närmar sig. Det är väl lite barnsligt att bry sig om, berättar hon för Frida, men hon önskar att det skulle bli lite uppmärksammat hemma. Elin köper med sig en vetelängd hem, men Björn är inte i bageriet. Där gick en kvarts dagslön åt, men något ska hon väl ha att bjuda på. Av Malin får hon en broderad duk, det står EB =sant. Dessutom fick hon en berlock i halsband av mamma och pappa. Elin var nöjd med sin födelsedag.

Hon mötte Björn som stoppade henne utanför bageriet morgonen där på. Han tryckte en skimrande ring i hennes hand men måste sedan skynda. Hon han bara med ett kort tack. Ringen var fin, om inte äkta guld, så, den glänser vacker.

Hon får inte ha på sig ringen när hon stod vid maskinen, den bränner i fickan. Men nu visste hon. Hon och Björn var bundna till varandra på riktigt. Frida och Elin pratade hela lunchrasten om kärleken och framtiden. Elin hade blivit vuxen.

I fortsättningen kom Elin och Björn att träffas mycket oftare. De pratade om att gifta sig och skaffa familj, och skojade mycket. Även om det var långt tills de kunde gifta sig så var allt så nära.

Sofia skulle gifta sig. Det skulle bli bröllop till hösten mellan Sofia och Mats, en målare. Sofia var med barn, berättade hon för familjen en kväll. Därför var bröllopet brådskande.

Det pratades om uppror på fabriken. Högre lön och längre raster var kraven. Att kräva sänkt arbetstid igen var för häftigt, tyckte de. Det mumlades i vrårna att det var strejk på gång. Tillslut blev mumlet starkare och starkare tills det ekade i fabrikens väggar: STREJK!
Arbetslösheten var utbredd, men inte som tidigare. Många nya fabriker hade startats, Göthbergs hade fåt konkurrenter. De socialdemokratiska tidningarnas löpsedlar var uppklistrade överallt, med texter om socker arbetarnas väntade revolution. Det spreds informations lappar bland fabrikens arbetare.

En kväll när Elin kom hem från fabriken bad hennes pappa att få prata med henne. Han sade åt henne att vara försiktig, mister hon jobbet förlorar de en viktig inkomst. Man ska vara aktsam om den hand som föder en. Inte förhasta sig, inte utmärkas. Självklart tyckte hennes pappa att de skulle ställa krav, bara inte Elin blandade sig i. Elin hade inte tänkt spela någon central roll i upproret, hon var fortfarande en av de yngsta arbetarna. Ändå reagerade hon kraftigt. Hon kände det som ett svek från pappans sida. Det spelar väl för hundan ingen roll om hon mister jobbet, de skulle klara sig ändå, men tänk på Frida och alla de andra. Höjd lön skulle kanske göra att de skulle klara att försörja sina familjer och slippa tigga i rännstenarna eller fnaska. De är minsann många. De är starka De ska förflytta berg!

Första strejkdagen var Elin hemma på förmiddagen. Hon hjälpte Maja att tvätta och tog med småsyskonen på promenad.

Vid halv två gick hon till fabriken. Frida och hon hade samma pass. De var fyra strejkvakter vid varje ingång. Ibland kom någon av de unga männen ned från förhandlingsrummet med rapport om läget. Men det tycktes gå trögt. Än hade inte direktör Göthberg givit med sig. Ibland kom några bekanta förbi med fika för att visa sitt stöd. Björn kom också och de pratade ett tag.

Tredje strejkdagen ryktades det om att en uppgörelse var nådd. Direktören hade inte anställt några strejkbrytare och inte försökt köra bort vakterna. Så kom beskedet. Arbetarna hade förlorat. Alla strejkvakter var polisanmälda och skulle antagligen mista jobbet. Resten fick ingen löneförhöjning men tio minuters längre eftermiddagsrast. Därmed fogade sig arbetarna inför beslutet. Elin och de andra som deltagit som strejkvakter kallades till information dagen efter. De blev avskedade allihop. Flera började gråta. Elin kände ilskan stiga inom henne och tittade bort mot Frida. Frida stod stel som en pinne med öppna ögon och sluten mun.

Dagarna gick. Elin strövade runt i staden i jakt efter ett arbete. Ibland fick hon hoppa in några timmar för någon som blivit sjuk. Men oftast fick hon nej.

Sofia gifter sig, de har fest på gården, nu syns det lite att hon har barn i magen, fast hon lindar sig hårt.

Björn och Elin träffades nästan varje kväll, de pratade mycket om sin situation och Björn frågade bekanta om jobb till Elin. Elin ville helst inte bo kvar hemma nu när hon bara var till last. Ovanför bageriet fanns ett rum som bagarmästaren kunde tänka sig att hyra ut billigt till Björn. De skulle kunna flytta in nu till vintern, berättade Björn. Och Elin skulle kunna hjälpa till i bageriet, för halv lärlingslön, hon var ju bara fjorton år och en flicka till på köpet.

Så hände det som bara inte fick hända. Elin blev med barn Det var inte ovanligt med unga mödrar, men de flesta brukar då lämna bort barnet strax efter födseln. Nu bodde hon i alla fall inte hemma längre, familjen hade inget att säga, hon hade fast förhållande och bostad. Det var mer än många andra i hennes situation. Den nya vardagen såg lus ut, trots Elins tillstånd.

Julen firade de hemma hos Elin, med glada barn och vuxna.

Efter julhelgen arbetade Elin bara två månader till. Sedan hade hon svårt att röra sig och de fick börja snåla med pengarna. Elin och Björn hade långa samtal om vad de skulle göra med barnet. Björns lön skulle inte räcka till allt en bebis behöver. De var tvungna att lämna bort det. I mars kom barnet. En pojke. Elin och Björn gick tillsammans till barnhemmet. Sedan gick de hemåt och grät. Elin fick jobb som amma åt rik direktörs familj. Hon hade ofta nära till gråten. Hade hon gjort rätt som lämnat bort sitt barn? Hon frågade Björn. Barnhemmen var inte direkt kända för att skämma bort barnen. Elin undrade om det var fel artt ge sin mjölk till en fet och välmående direktörsson för att spara en direktörshustrus vackra bröst. Det var vår i år igen. Elin var femton år gammal.

Av: Amanda Duregård, 15 år
Uddevalla

Skriven av: Amanda Duregård