Det Perfekta Mordet

Helvetet var tillbaka. Jag, Kjell Axel Nordqvist, hade aldrig på allvar lekt med tanken att mitt liv kunde ta en sådan hemsk vändning igen. Men i mitt undermedvetna var jag ändå inte förvånad. Innerst inne hade jag alltid sett mig själv som en förlorare. Tillvaron på senare år hade förbättrats, men nu var jag tillbaka i mörkret. Dagen innan vändpunkten, som kom någon gång i oktober 2011, hade jag som fyrtionio år gammal kunnat se tillbaka på mitt liv och efter omständigheterna varit ganska nöjd. Mardrömmarna, som brukade ta mig tillbaka till barndomen, hade nästan upphört de senaste åren. Jag själv tyckte att jag för första gången i mitt liv hade en viss självkänsla. Mycket var min fru Mariannes förtjänst. Tre år tidigare hade vi gift oss. Min fysiska ensamhet var därmed borta. Tidigare hade jag levt ensam i min barndoms hemort på Tjörn under ungefär ett decennium. Detta sedan min tidigare fru lämnat mig och tagit med sig vår ende son.

Jag levde under tre år ett behagligt och lite tillbakadraget liv med Marianne. Jag var ingenjör i industriell ekonomi och tjänade en ganska god slant varje månad. Jag och Marianne kom mer än bra överens. Jag fick besök av och hälsade på min son ganska ofta. Vi bodde alltså mitt på det fridfulla Tjörn. Vår närmaste granne var min lillasyster Lena. Men så en oktoberdag 2011 uppdagades det för mig att Lena skaffat sig en karl som var i färd med att flytta in hos henne. Denna karl var den för mig värsta tänkbara människan att bo granne med. Jag kände nämligen till honom sedan tidigare. Hans namn var Wiktor.

Wiktor och jag gick i samma klass på låg- och mellanstadiet, samt på samma skola i högstadiet. Han var för mig en plåga. Som han betedde sig när han var barn kan nog bara en blivande sadist göra. Han verkade njuta av att ha makten på skolgården. Alla barn strävade i någon mån efter att hålla sig väl med Wiktor eftersom denne var högsta hönset. Den som inte visade respekt för honom, eller på något annat sätt avvek från mängden, drog han sig inte för att puckla på. Jag, en osäker och impopulär kille, var en av hans mer prominenta slagpåsar bokstavligen talat. Han förnedrade mig inför stora folksamlingar. Han var dessutom en skicklig skådespelare, oavsett hur svåra situationer han satte sig i lyckades han nästan alltid komma undan utan att någon lärare ansåg att man kunde skuldbelägga honom. Så här i efterhand skulle jag beskriva honom som manipulativ.

I vissa fall är jag långsint. Jag har hört folk säga att människor med dålig självkänsla också är långsinta, men i detta fall tyckte jag att jag hade all rätt i världen att vara långsint. Wiktor hade ju förstört så mycket i min barndom. Inte nog med att det var jobbigt hemma. Min far, som för övrigt dog för fem år sedan, hade alkoholproblem men var samtidigt sträng i sin frireligiösa tro. Barndomen har präglat mig så mycket, och att återförenas med en person jag hatade så djupt kunde jag inte stå ut med.
Jag hade uppfattningen att min nya granne Wiktor, efter alla år, inte förändrats särskilt mycket. Han verkade ha lagt på sig några kilon för mycket, men framför allt noterade jag hans mycket rödmosiga ansiktshud. Jag drog slutsatsen att han hade alkoholproblem. Vad han jobbade med framgick aldrig, men varje morgon försvann han iväg i en bil och på ett eller annat sätt tror jag att han tjänade ganska mycket pengar. Redan första veckorna efter att han flyttat in i grannhuset bävade jag för att tala med honom. Så mycket som att småprata med honom på morgonen vid brevlådorna var outhärdligt. Förstås betedde sig Wiktor inte uppenbart illa, men enligt min uppfattning fanns det en dold agenda bakom varje ord han sa till mig. Han såg ner på mig, skröt och låtsades inte om allt illa han gjort mot mig. Att se hans falska leende var fruktansvärt. Jag försökte alltid fatta mig kort de gångerna vi råkade hamna i samtal. Självklart tvingades jag tala med honom då och då.

Men vad som nästan var värst var att Marianne verkade fått en god uppfattning om honom. Hon bjöd till och med in sig själv på middag i grannhuset flera gånger. Jag avböjde att följa med varje gång. Jag sa aldrig i klartext till Marianne hur jag egentligen tyckte om Wiktor. De mörkare delarna av min barndom höll jag hemliga. Att avslöja att jag varit mobbad som barn skulle rasera den lilla heder jag byggt upp, tänkte jag. Säkerligen förstod Marianne ändå att jag hade mer än ett horn i sidan till Wiktor. Hur mycket jag än försökte kunde jag aldrig få henne att tycka illa om honom. Hon å sin sida blev nästan galen på mig och började hävda att jag var paranoid. Samtidigt blev vår relation alltmer spänd.

Jag hade ångest över att aldrig kunna slappna av när jag var hemma. Detta särskilt när Marianne var över på middag hos Wiktor och Lena, medan jag satt som på nålar ensam i vår stora villa. Aldrig övervägde jag tanken att förlåta Wiktor och börja se honom i ögonen igen. Jag var till en början rädd för vad Lena skulle tycka om mitt konstiga beteende. Men snart insåg jag att hon också betedde sig konstigt. Tidigare såg jag henne ofta sysselsätta sig med arbete i sin trädgård. Nu syntes hon dock alltmer sällan. Hon hade tidigare alltid cyklat till jobbet varje morgon, men allt oftare och oftare såg jag hennes cykel lämnas hemma på garageuppfarten på vardagar. Det blev för mig tydligt att hon jobbade mindre. Värst av allt var att när jag väl skymtade henne utomhus kunde jag notera att hon såg blek och härdad ut. Jag tycke dessutom att hon hade en mer döljande och osäker kroppshållning. Hon hörde av sig alltmer sällan, vilket gjorde att vi tappade mycket kontakt eftersom jag ogärna ringde till henne då Wiktor kunde vara i närheten och lyssna på samtalet.

Jag hade en teori om att Wiktor skadade Lena både fysiskt och psykiskt. Jag konfronterade Marianne med mina misstankar. Hon avfärdade dem direkt och framhöll att Lena och Wiktor uppträdde väldigt tryggt och kärleksfullt tillsammans på middagarna. Hon sa att hon aldrig kunde tänka sig att Wiktor kunde göra Lena illa. Jag var på allvar orolig över Lena och att Wiktor aldrig skulle släppa henne ur sitt våld. När jag en dag pratade med Lena i telefon frågade jag huruvida Wiktor på något sätt gjorde henne illa. Lena svarade bestämt nej och ville inte vidröra ämnet. Hon sa åt mig att aldrig fråga något liknande igen. Men mina misstankar försvann aldrig, de tvärtom växte. Min höst var tung och ångestladdad. Det var som att vandra runt i konstant sorg och oro i en enformig vardag under en mörk årstid.

En dag satt jag hemma ensam i min fåtölj i mitt luftiga vardagsrum och försökte prata med mig själv som om jag vore en psykolog. Då slogs jag av tanken på hur mycket bättre mitt liv skulle vara ifall Wiktor bara plötsligt försvann. Kanske skulle även min omgivning må bättre, särskilt min syster i så fall. Tanken på att jag kunde hämnas Wiktor var på något sätt befriande. Detta eftersom Wiktor då skulle bli så förvånad och häpen ifall hämnden skulle lyckas. Samtidigt ville jag komma undan trubbel från omgivningen. Komma undan på samma sätt som han alltid kom undan förr. Men jag ville i alla fall få ett personligt möte med honom. Jag ville äntligen få avnjuta hämndens ljuva smak. En smak jag aldrig tidigare upplevt. Denna gång lekte jag inte bara med tanken. För första gången i mitt liv bestämde jag mig för att fullfölja tanken. För första gången i mitt liv skulle jag agera offensivt.

Mitt arbete med att kartlägga planen var ett petigt arbete. Det fanns många detaljer att ta hänsyn till. Jag stängde in mig på mitt rum och skissade för hand på ett papper. Förberedelserna var näst intill ett nöje. Jag kände mig intelligent och därigenom även bättre till mods. En natt bedömde jag att det var dags att genomföra planen. Jag visste att Lena var iväg och besökte vår då nyligen insjuknade mamma på Kungälvs sjukhus. Lena hade sagt att hon troligen skulle sova över hos en kusin i Kode. Min kust var klar. Marianne skulle upp tidigt dagen därpå som var en lördag. Hon jobbade nämligen helg och gick till sängs strax före klockan elva. Strax efter klockan slagit elva stoppade jag ner en bunt av mina sömntabletter i fickan. Jag smög mig ut på garageuppfarten. Det var kyligt. Vintern höll på att börja avlösa höstårstiden. Vinden tjöt och jag stod där utan jacka, iklädd endast jeans och en tjocktröja. Jag började gå mot grannhuset. Konstigt nog frös jag inte. Jag värmdes förmodligen av den segervissa känsla jag bar på inombords. För en gångs skull kände jag mig säker på min sak när jag gick med självsäkra steg uppför trappan till grannhuset.
Jag ringde på. Hjärtat slog lugna, fina slag. Efter någon halvminut öppnade Wiktor. Han var iklädd morgonrock och såg onormalt trött ut.
- ”Va fan gör du här?”, sa Wiktor förvånat.
Detta var första gången jag tagit initiativ till att prata med denna eländiga varelse. Jag försökte låta naturlig på rösten och drog en harang om att jag hade tråkigt och gärna villa komma över på lite ”grabbsnack”. Jag var nöjd med min replik. Wiktor var troligen för trött för att ta på sig sin överlägsna min. Han lät dämpad, men ändå förvånad på rösten, när han hävde ur sig en mening.
- ”Aha, kom om in lite då”.
Jag följde med honom ut till vardagsrummet där vi slog oss ner i en soffa. På bordet stod en flaska mörk rom och ett halvdrucket glas.
- ”Får det lov att vara lite kvällsdricka?”, frågade Wiktor.
Jag tackade nej, men sa på ett artigt sätt att jag gärna skulle ta en kopp te. Wiktor muttrade något och gick ut i köket för att göra i ordning en kopp. Medan han rotade i köket passade jag på att blanda två sömntabletter med romen i hans glas. I flaskan petade jag sedan i ytterligare fyra tabletter och skakade om. Snart kom Wiktor tillbaka med en tekopp och satte sig i soffan. Snart bröt han tystnaden.
- ”Det var som fan. Att du har vågat dig hit”, sa Wiktor lite halvsluddrigt.
Jag var imponerad över att jag hela tiden lyckades hålla ett lugnt ansiktsuttryck. Jag kommenterade inte det han sa. Jag drog handen mot fickan och låtsades att jag just fått ett sms. Jag pratade högt rätt ut.
- ”Å herregud, morsan du vet, hon kan dö vilken sekund som helst skriver Lena. Jag måste åka till Kungälv nu, jag är ledsen. Förresten, Lena ville inte bli störd”.
Wiktor hann knappt kommentera mina stressade uttalanden. Jag försvann fort genom ytterdörren och ut i den kalla natten. Bilen hade jag på garageuppfarten. Jag körde ner bilen längs den lilla landsvägen och parkerade den några hundra meter bort på en folkhögskolas parkeringsplats. Detta för att Wiktor skulle höra att jag åkte i bilen, och tro att jag var på väg till Kungälv. Sedan tog jag en omväg genom utkanten av en skog för att komma tillbaka till mitt hus.

Jag ställde väckarklockan så den skulle ringa halv fyra på morgonen. Förstås hann jag inte somna där jag låg nästan fullt påklädd och tänkte på min utmärkta plan. Jag var i ett rus. Jag var pigg i kroppen och kände mig stark. Möjligen hann jag till det dåsande stadiet mellan sömn och vakenhet. I tankarna såg jag mig själv skratta åt Wictors kvävda rop på hjälp alltmedan en snara drogs åt runt hans hals. Jag skulle triumfera. Jag skulle röja honom ur vägen. När klockan ringde reste jag mig och tog på mig ett par handskar för att sedan bege mig ut. Jag var fokuserad och kände mig skarp i huvudet. Jag tog mig in i Wiktors hus via garagedörren. Jag klampade igenom allt bråte i garaget och tog mig via en knarrande trappa upp till den upplysta bottenvåningen. Jag stod och stirrade i det gammaldags möblerade vardagsrummet när jag slogs av den hemska tanken på att han kanske inte hade lagt sig för att sova. Jag drog en lättnadens suck när jag blickade upp mot trappan och inomhusstaketet på ovanvåningen. Bakom staketet såg jag Wiktor sitta kvar i samma soffa. Han var lamslagen och i djup sömn efter sin överdosering av sömntabletter. På bordet framför Wiktor stod ett numera helt urdrucket glas.
Jag skuttade upp till ovanvåningen. Nu började det tunga arbetet - att släpa ner Wiktor till källaren. Jag letade fram pappas gamla rullstol, som jag visste att Lena hade hopfälld i någon garderob. I den lyckades jag placera den tungt vägande Wiktor. I källaren letade jag upp rep som jag knöt som ett säkerhetsbälte runt Wiktor. Detta så att han inte skulle ramla ur rullstolen medan jag skjutsade ner honom för trapporna.

Väl i källaren, garaget närmare bestämt, placerade jag den rullstolssittande Wiktor i mitten av rummet. Garaget luktade unket och mögligt. Så långt var allt planenligt. Jag gnuggade händerna av förväntan och iver. Samtidigt verkade inte Wiktor ge några tecken på att vara på väg att vakna upp. Jag gjorde i ordning ett långt rep och knöt en ögla som skulle fungera som strypsnara. Mitt hjärta slog fort. Det slog som om det gav utryck för hatet inom mig. Kanske var jag också lite nervös. Jag började med att knyta en separat knut som låste Wiktors händer. Sedan fäste jag strypsnaran kring halsen på honom. Repet som hängde ihop med strypsnaran kastade jag över en takbjälke så att jag sedan skulle kunna dra i det och därmed hissa upp Wictor. Jag tog bort säkerhetsbältet men lät honom sitta kvar i rullstolen.
Jag räknade med att han skulle vakna ifall snaran drogs åt. Några sista ord hade jag inte tänkt ut till honom. Det viktiga var inte vad jag sa, utan att han skulle förstå att det var jag som dödade honom. Mord skulle inte ligga nära till hands i en polisutredning då alla skulle tro att Wiktor tagit självmord genom att hänga sig. När tiden var inne drog jag undan rullstolen, lade tillbaka den i garderoben, tog mig tillbaka till garaget och började hissa upp Wiktor. Änden av repet knöt jag i ett vattenledningsrör. Så hängde Wiktor äntligen där, någon halvmeter ovan golvet och kvävdes sakta men säkert. Han vaknade förstås till och försökte hosta. Han stirrade på mig där jag stod en meter framför honom. Då tog jag tillfället i akt att säga några sista ord.
- ”Adjö gamle kompis. Ingen kan hjälpa dig nu”.
Först efter några sekunder började han desperat sprattla med benen och försöka röra kroppen. Alla ljud han försökte ge ifrån sig kvävdes till omänskliga läten. Känslan av att se en hjälplös Wiktor tyna bort var underbar. Jag hade fått min revansch. Jag var euforisk och stolt över vad jag uträttat när jag sedan stirrade på den döda, hängande mannen. Men min glädje övergick snart i nervositet och oro. Jag var behövde ta mig därifrån så fort som möjligt. Samtidigt var jag tvungen att garantera att det hela skulle se ut som ett klassiskt självmord. Tanken på att Lena kanske skulle komma hem fram åt småtimmarna, kanske med nattbuss istället för att övernatta i Kode, hade jag inte haft tid med tidigare. Jag letade upp en pall bland allt bråte som jag placerade precis under liket så att folk skulle tro att Wiktor tagit avstamp från densamma. Jag knöt förstås också upp repet kring Wiktors händer. Stressad och närmast illamående blev jag stående en stund i garaget. Jag funderande på ifall jag hade glömt någon detalj i min plan. Precis då tyckte jag mig höra att det knastrade i gruset på garageuppfarten, en bit bort ifrån garageportarna. Det lät som steg. En våg av ångest svepte över mig. Det måste vara Lena, tänkte jag. Förstås skulle hon se att taklampan lyste inne i garaget vilket ju förstås skulle framstå som anmärkningsvärt så sent på natten. Några få sekunder kändes som en evighet när jag lyssnade på stegen. Att släcka garagelampan var ingen idé. Hon var säkerligen på väg in för att se efter varför det lyste. Jag tog ett snabbt beslut och lyckades ganska smidigt gömma mig i en stor tom trälår som egentligen var avsedd för tältredskap. Jag stängde locket över mig så gott det gick och hoppades att hon inte hade hört de ljud jag gett ifrån mig.

Inne i lådan var allting mörkt och hemskt. Det kändes som en evighet innan jag fick se ljuset. Som jag befarade fick jag höra hur någon öppnade garagedörren. Jag väntade mig då ett skrik. Jag låg och darrade av skräck för att bli upptäckt. Men mitt i allt detta reagerade jag på att skriket aldrig kom. Istället hörde jag något som liknade tunga suckar. Mina frågor blev fler. Var det verkligen Lena som klampade omkring inne i garaget? Var hon inte ledsen över att se att Wiktor tagit självmord? Lådan var trång och mitt darrande tilltog. Jag försökte att inte andas alls, men min puls gick på högvarv och snart insåg jag att det vore orimligt att hon inte skulle höra ljud från lådan. Det kändes som om jag svävade på mörka moln. Min blick började bli dimmig. Jag gled längre ifrån medvetandet och var nog till slut mycket nära att svimma. Att locket skulle öppnas var förstås det jag fruktade mest, men samtidigt visste jag att det skulle hända. Mina våndor nådde därför inte nya höjder när jag såg hur locket öppnades med ett ryck. Den här gången hörde jag ett skrik. Dessutom skymtade jag Lenas ansikte. Hon hade just avslöjat sin egen bror som mördare. Alla mina spänningar släppte. Jag var tagen på bar gärning och kunde helt enkelt inte bli mer förödmjukad än så. Ingenting skulle spela någon roll hädanefter. Jag insåg att jag förstört mitt liv. Vad Lena uttalade för ord under upptäckten hörde jag inte. Jag var så inne i mig själv att allt annat bara var som brus. Jag låg kvar där jag låg. Tydligen ringde Lena efter polisen, jag kommer nämligen ihåg att jag leddes ut till en polisbil sent på natten efter att jag fått tillbaka medvetandet.

Jag erkände sedermera mordet på Wiktor och att jag riggat hans självmord. Allt annat hade varit lönlöst. Dock förfalskade jag historien aningen genom att påstå att jag länge levt under hot från Wiktor och att vi haft privata dispyter vilket lett till en våldsupptrappning. Denna tes gick inte att motbevisa, och då jag inte bedömdes som en fara för samhället blev mitt straff förhållandevis lindrigt. Jag beräknades som tillräknelig efter en rättspsykiatrisk undersökning vilket var en lättnad i all kalabalik. Jag var nästan mer nervös för den psykiatriska undersökningen än för domen gällande straffgraden. Just i detta nu avtjänar jag straffet. Brottet har ruinerat mitt sociala liv ytterligare. Förstås lider jag av ångest, men mitt liv är i alla fall idag mer ordnat. Det känns som att jag har nystartat med en mer ärlig syn på mig själv. Strax efter brottet tyckte jag mig uppnå mina ultimata självinsikter.

I och med mitt misslyckande att komma undan brottet hade jag redan fått vad som kändes som en dom över mig; jag har tydligen alltid varit dömd att misslyckas. Genom att genomföra min plan ifrågasatte jag huruvida jag verkligen var en förlorade i grunden. Svaret blev trots allt tydligt. Jag har uppnått mitt ultimata misslyckande. Jag måste vara en förlorare i grunden.

Skriven av: Lowe Forsman