Publicerat
Kategori: Novell

Det sista brevet

Vädret var fruktansvärt. Regnet forsade ner och vinden var hård och kall, men trots det lämnade jag huset. Jag hade ett ärende att utföra, ett ärende som jag gjort varje dag under de senaste två åren…

Trots den långa tiden kan jag fortfarande minnas händelsen lika bra som om det hände igår. Jag kan se min mors förtvivlande ansiktsuttryck, min fars svordomar och min systers snyftande ljud.
För två år sedan råkade jag och min familj ut för en bilolycka. En lastbil hade fått sladd och det fanns inget vi kunde göra, olyckan var ett faktum. Våra föräldrar omkom, min syster hamnade på sjukhuset och jag själv kom lindrigt undan med en bruten arm och nätta brännskador.
Det var först då jag förstod hur lätt det egentligen var att förlora någon och hur snabbt ens liv kan förändras.
Jag gör så gått jag kan för att försöka gå vidare med livet, men det är inte lätt. Vart jag än går så följer mina minnen efter och även på nätterna plågas jag av dem. Så fort jag sluter ögonen ser jag min mor och hör ljudet från min systers fallande tårar.
Jag går till en psykolog två gånger i veckan, ett sista desperat försök att få tillbaka det liv som så snabbt ryckts ifrån mig. Charlott säger att jag gör stora framsteg för varje gång jag kommer till henne, men själv kan jag inte se någon förändring. Jag är fortfarande utom mig av förtvivlan och sorgen ligger som ett tjockt lager rök över mig. Det känns som om jag inte kan andas. Det finns ingen stund i livet som jag kan glädja mig åt, på nätterna hemsöks jag av olyckan och på morgonen får jag bara genomgå ytterligare en dag med att besöka min medvetslösa syster. Det enda hopp jag har att sträva efter är tanken att kanske just i dag är den dagen då hon vaknar upp igen. Om jag bara hade haft henne vid min sida skulle mitt liv gå en aning lättare, kanske skulle vi haft möjligheten att gå vidare, men tills dess… är jag bara ett tomt skal som väntar på att fyllas.

Det var med tacksamhet som jag steg in på sjukhuset. Innanför var det varmt och jag kände hur kylan sakta lämnade min kropp. Jag köpte mig något varmt att dricka innan jag gick till min systers sal. Jag öppnade dörren och gick in.
Som vanligt var rummet tyst och ensamt, det fanns bara min syster här, vilket jag oftast såg som en fördel. Att besöka min syster hade blivit allt mer komplicerat om det hade funnits folk runt omkring mig. Jag hatar sympati och jag hatar medlidande. Det får mig att känna mig liten och sårbar, vilket jag inte kan tillåta. Jag klarade kraschen, jag klarade mina föräldrars begravning, då skall jag också kunna klara ett liv utan sympati.
Tyst satte jag mig ner på stolen som fanns bredvid min systers säng. Jag hade själv ställt den där. Med en viss blygsamhet vidrörde jag hennes hand. Trots att hon var min syster kände jag inte alltid igen henne. Jag minns henne som en energisk och glad kvinna, inte som den medvetslösa människa hon var nu.
Som vanligt lämnade jag inte sjukhuset förens två timmar senare. Det var inte enbart min syster jag besökt under den senaste tiden. Begravningen av mina föräldrar var början på vår vänskap och växt sig allt starkare under åren. .
- Hej, Fader sade jag försiktigt, jag ville inte skrämma honom.
Ett brett leende spreds sig i hans ansikte och jag kände mig varm inombords. Prästen hette David och det var David som hade haft hand om mina föräldrars begravning. Han är även den närmsta vän jag någonsin har haft. Utan honom skulle jag nog ha gått under av sorg.
- Hej Sammy, hur är det med din syster, mår hon bättre?
Jag skakade sorgset på huvudet. David förstod att jag hade kommit hit för att prata. Han avslutade det han höll på med och vi gick till hans kontor. Jag fick något varmt att dricka.
- Min systers tillstånd har inte förändrats, hon är fortfarande medvetslös och visar inga tecken på förbättring. Fader, jag börjar frukta det värsta. Jag har knappt något hopp kvar och jag vet snart inte vad jag skall göra…
- Det gör mig ont att höra Sammy, men du måste vara stark. Din syster behöver dig.
- Inte lika mycket som… Min röst var hes och jag förstod att jag inte kunde lite på den, så jag tystnade.
Jag kände Davids hand på min axel.
- Sammy, det kommer att lösa sig. Kom ihåg, du är inte ensam. Jag finns här om du behöver mig.
Det kändes som om en stor sten hade släppts från mitt hjärta, och jag kände åter hur hoppet pulserade inom mig. Förvisso svagt, men det fanns där.
- Tack David, jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig.
Jag lämnade kyrkan och började vandra hemåt, det såg ut som om det snart skulle börja regna igen.

På väg hem passerade jag en park, Nöjets park kallas den för, men för mig gav den inget annat än bittra minnen. Jag har alltid lyckats ta mig igenom den utan att bli påverkad av den, men idag klarade jag inte av det. Jag hade kommit halvvägs när minnena slog klorna i mig. Jag hörde ett barn som ropade efter sin mor, det var allt. Jag vet inte varför, men just då kände jag att jag inte klarade av det mer. Motvilligt märkte jag hur heta tårar föll ner från mina kinder. Rädd att någon skulle märka det började jag att springa. Bort, så långt bort från parken som möjligt, jag ville bort, bort från allt. Jag ville slippa se, slippa höra och slippa känna. Varför måste allting påminna mig, varför måste allt påminna mig om min familj, varför?
Jag fortsatte att springa och jag stannade inte förens långt senare… då jag äntligen var hemma.

Jag hörde skratt och jag kände lycka. Jag såg min mor och jag hörde min syster. Jag såg ett skarpt ljus. Min far svor, min mor skrek och min syster grät. Jag kände en hård smäll mot mitt bröst och den bittra smaken av blod nådde mina läppar. Det fanns krossat glass överallt och jag började känna den frätande doften av rök. Jag försökte komma loss, men bältet vägrade att släppa taget, jag var fast. En röd flamma slog upp i motorn. Jag ropade på min syster, jag ropade på min mor och jag ropade på min far, men ingen svarade.
Lågan tog fart och växte sig allt större. Desperat försökte jag komma loss, men inget hjälpte. Elden var nu så pass nära att jag kunde känna dess hetta. Tårar välde ner från mina kinder och jag fruktade att detta var slutet. Flammorna kastade sig över mig och jag skrek…

Jag satte mig upp med ett ryck. Svett rann ner från mitt ansikte och jag kunde knappt andas. Mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont. På darrande ben lämnade jag min säng och gick till badrummet för att tvätta av mig. Jag blaskade ansiktet samtidigt som jag betraktade mig själv i spegeln. Mina ögon var bleka och mörka och mitt ansikte såg gammalt och skört ut. Jag hade svårt att tro att jag bara var tjuguett. Jag drack lite vatten innan jag återvände till min säng i hopp om att få sova några timmar till innan morgonen skulle gry.

Besöket hos min syster varade bara i en timme den dagen. Anledningen var enkel, jag hade en tid att passa, en tid hos Charlott, psykologen jag går till.
Jag parkerade bilen några meter ifrån kliniken och gick lugnt in i byggnaden. Jag var nästan e halvtimme tidigare än vanligt. Jag tog en tidning och kollade ointresserad igenom den. Det fanns nästan inget som intresserade mig längre, förutom min systers hälsa. En kvinna i röd klädsel kom ut genom dörren, det var Charlott.
- Välkommen Samantha, sade hon vänligt och visade mig till kontoret.
Jag kunde redan vägen, nästan lika bra som mitt eget namn.
- Hur är det med dig? Var hennes första fråga. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
- Charlott, jag mår så dåligt att döden verkar så mycket ljuvare.
Hon såg allvarligt på mig.
- Är det sin syster, har hon blivit sämre?
- Nä, hennes tillstånd är detsamma.
- Men hur kommer det sig att ditt psyke har förändrats så drastiskt?
Jag ryckte på axlarna, jag visste inte varför, men allt kändes plötsligt så meningslöst. Charlott lade undan blocket och reste sig upp från sin stol. Kom.
- Vart skall vi? Hon svarade mig inte. Osäkert följde jag efter. Vart var hon på väg?
Charlott stannade inte förens vi stod 2meter ifrån Diana, stans godaste café. Jag hann inte fråga varför vi var här innan hon drog med mig in. Vi köpte varsin kaffe late och satte oss vid ett fönster.
- Vad gör vi här? Frågade jag försiktigt.
- Du behöver unna dig själv lite tid Samantha.
- Vad menar du?
Hon ställde ner koppen och betraktade mig med en mörk blick.
- Du är ständigt orolig för din syster, du sover dåligt och äter knappt. Idag vill jag att du släpper allt och njuter av dagen. Andas, andas och njut av livet.
- Jag vet inte om jag kan…
- Vet du varför du överlevde olyckan Samantha?
Jag svarade henne inte. Hon hade inte med det att göra. Charlott fortsatte: Det du fick gå igenom för två år sedan var fruktansvärt, men du lever. Du ser det kanske inte som ett mirakel som vi andra utan som en plåga, vilket jag kan förstå, men du måste lära dig att uppskatta livet Samantha.
- Det gör jag Charlott.
- Gör du verkligen det? Ta inte illa upp vännen, men jag tror inte att du gör det.
Hon tog en klunk av kaffet, ställde ner koppen och betraktade mig på nytt. Jag misstänkte att hon ville att jag skulle säga något, men det gjorde jag inte.

Tiden rann iväg och Charlott var tvungen att ge sig av, hon hade en annan klient att ta hänsyn till. Hon reste sig upp och tog sin väska.
- Samantha, började hon försiktigt. Om du någonsin känner för att hitta på något, vad som helst så är det bara att ringa.
- Tack Charlott, men jag klarar mig.
- Okej sade hon och vårt möte var över.

Jag satt kvar på caféet och funderade på vad Charlott hade sagt. Var det verkligen sant, att jag inte insåg värdet av mitt eget liv? Jag tog en klunk av mitt kaffe, det var ljummet. Snabbt drack jag upp det sista, fattade min kappa och gick ut.
När jag åter var hemma hade solen redan gått ner och klockan hade passerat åtta. Jag slängda av mig kläderna och gick direkt till sängs. Jag orkade inte tänka på något mer just nu. Allt jag ville var att få sova, inget annat. Snabbt drog jag täcket över mig och blundade. Innan jag somnade bad jag en tyst bön för mig själv. ”Snälla, låt mig få slippa se min mor i natt…”

Den morgonen vaknade jag godvillig. Inga mardrömmar, inga hemska minnen, inget hade plågat min sömn den natten. Glatt lämnade jag sängen. Det här var den första ljuva sömn jag haft sedan olyckan, och kanske inte den sista. Jag tog på mig mina kläder och gick ner till köket, jag var hungrig.
Jag lämnade huset med ett leende på läpparna. Solen var för en gång skull framme och jag kunde höra fågelsång lite här och var. Mitt humör var lika varmt som solen och inget kändes omöjligt. Jag bestämde mig för att följa Charlotts råd. Jag skall ta livet som det kommer och se vart jag hamnar, jag kanske till och med börjar njuta av det… Men jag borde ha vetat bättre än att börja hoppas igen.

När jag närmade mig min systers sal mötte jag ett par läkare på vägen, de såg nedslagna ut. Jag behövde inte fråga vad som hade hänt, det räckte med blickarna de gav varandra. Någon hade dött. Paniken sköljde över mig. Jag sprang så fort jag kunde till min systers rum, slog upp dörren och stormade in. Det jag fick se… Förändrade mitt liv, igen.


När jag kom in i rummet fick jag syn på fyra läkare, de stod runt min systers säng. Jag var så rädd att jag knappt kunde röra mig, precis som vid olyckan. Jag försökte säga något, men jag förmådde mig inte ens att öppna munnen. Jag hörde att en av dem suckade. Mina ben började skaka. Men det var inte förens en av dem dolde min systers ansikte som jag fick liv i mig igen.
- Nej, Kristin! Skrek jag. Mitt rop fick läkarna att vända sig om. Ingen av dem hade märkt mig. Kristin! Du lovade, du lovade att alltid stå vid min sida!
Två av läkarna kom fram till mig, de försökte få ut mig från rummet, men jag vägrade. Du lovade! Kristin!
- Samantha, jag måste be dig att lämna rummet. Rösten var fylld av medlidande, men jag kunde inte röra mig. Mina ben vek sig under mig och jag sjönk ner på golvet. Hysteriskt började jag gråta. Jag kunde inte kontrollera mig själv. Mina tårar föll som ett rinnande fall.
Läkarna såg bedjande på varandra. De visste att de inget kunde göra. Det fanns inget som kunde läka ett brustet hjärta.

Jag satt vid hennes sida den natten. Jag häll hennes hand och smekte hennes kinder. Jag önskade att jag åter kunde se hennes underbara leende och höra hennes mjuka skratt, men jag visste att det aldrig skulle ske. Kristin var död, min älskade syster.
Kristins begravning ägde rum tidigt nästa dag. Precis som jag bett om var det David som hade hand om det. Under ceremonin kastades mängder av beklagande blickar mot mig och jag kände åter den bittra sorgen i mitt hjärta. När begravningen var över kom David fram till mig och frågade om jag behövde sällskap resten av dagen. Jag skakade på huvudet. Jag behövde ingen som berättade för mig hur mycket bättre Kristin hade det tillsammans med våra föräldrar just nu. Förresten, jag skulle inte stanna hemma särskilt länge. Jag har förstått nu att jag aldrig kommer att få ett normalt liv där allt påminner mig om mitt förflutna. Jag har förlorat mycket av mitt liv, men det var inte förens idag jag förlorade det helt. Samtidigt som min syster dödsförklarades försvann den sista kopplingen mellan mig och mitt liv.
Jag lämnade kyrkogården så fort jag kunde. Jag
Ignorerade de brännande blickarna och ropen från David och Charlott försvann ut mitt sinne. Snabbt satte jag mig i bilen och körde där ifrån.

Jag behövde max en kvart på mig. Jag visste redan vad jag behövde. Kläder, pengar samt mitt pass. Jag skulle precis gå ut genom dörren när jag plötsligt stannade. Jag kastade en hastig blick runt om i huset. Jag insåg inte förens nu, när jag stod här och tog en sista titt som jag insåg hur mycket huset egentligen betydde för mig. Mina tårar var farligtnära, men jag sköt ilsket undan dem. Med slutna ögon lämnade jag huset och gick mot min bil.
Försiktigt startade jag den och körde lugnt där ifrån. Jag förlorade så mycket mer än bara min syster idag. Jag förlorade allt, precis allt. Det enda jag har kvar är en liten gnista av hopp om en ny början, en början jag inte skulle få här. Jag har inget annat val.
Bestämt lämnade jag min hemstad och jag hade inga planer på att komma tillbaka, någonsin.


slut

Skriven av: Sarah Lundin

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren