Det sista leendet

Sammanfattning: Världens främste detektiv har dragit sig tillbaka för att leva ett stillsamt liv i anonymitet. Men planen grusas när det dyker upp ett mystiskt paket.


Detektiven satt vid det stora vindsfönsteret med en röd hankatt i knät och rökte morgonpipa. Ja, han rökte verkligen pipa, och mellan blossen vajade han eftertänksamt fram och tillbaka i sin gungstol. Han var närmare 70 nu. Hårfästet, som alltid varit högt, hade letat sig så långt bak att han nära nog var kal på hjässan. Det lilla hår som fanns kvar, och han för bekvämlighetens skull klippt mycket kort, var alldeles grått. Till och med ögonbrynen var gråa. Ur näsan och öronen, som med åren blivit både stora och runda, hade det också vuxit gråa hår om det inte varit för Emma Wong Yu. Det var också hon som fått honom att lämna sin välkända adress för att kamperade i vindsvåningen. Och tur var väl det. Trots att konsultationsbyrån varit nerlagd sedan länge så knackade folk för jämnan på och ville ha hjälp med en det ena och en det andra. Borttappade husdjur, förlorade kroppsdelar, hotfulla försändelser, döda som återuppstått och mycket annat nonsens. Vad nu kinesiska Emma, som bara var hälften så gammal och dessutom vacker, såg hos honom hade han aldrig förstått. Trots att han ännu hade ett ansenligt intellekt. Han var en ganska besvärlig rumskamrat det visste han, doktorn hade ständigt påpekat detta, och inte hade han några pengar. Det kunde inte heller vara kändisskapet då Emma erkänt att hon aldrig har läst någon av berättelserna som skrivits om honom och dessutom såg han inte ens ut så som han brukade avbildas.

Nej, det mysteriet förblev olösta och det gjorde honom inte det minsta. För första gången i sitt liv var han nämligen tillfreds. Han stoppade ner lite mer tobak i pipan och tände den på nytt. Katten reste sig trött upp. Den sträckte på ryggen, gick några varv och lade sig ner igen. Han kliade den bakom örat medan han roade sig med att få rökringarna att träffa den berlinerblå fläck i taket som orsakats av ett av Emmas särdeles våldsamma experiment med action painting. Det var ett amerikanskt påfund såklart men Emma hade inget emot det amerikanska. Amerikansk musik, amerikansk konst, amerikansk litteratur. Kanske var det något i pappans seglarblod som fick henne att söka sig över oceanen. Han slöt ögonen och försökte föreställa sig Emma ombord på en båt. Solbränd. Guppandes på vågorna. Saltstänkt och det långa svarta håret fladdrande i vinden.

När han öppnade ögonen igen stod hon lutad över honom. Han hade inte hört henne komma in.

- God morgon gamle gubbe. Har du inte kommit längre?

Hon skakade på huvudet.

- Ah ja, du är uppe ur sängen i alla fall, det är alltid något. Kanske borde du inte ha slutat med kokainet. Och jag säger inte bara det för att jag själv skulle må bra av lite nu, även om det framförallt är därför. Jag var dum nog att lova Mrs Wu att jag skulle hjälpa henne i butiken idag och nu är det ju för sent att back ur.

Han puttade ner katten och den gav honom ett litet bett innan den försvann in i köket.

- Hur som helst så finns det lite te och toast om du vill ha och då jag varken är din kock, hushållerska eller piga så få du hämta själv.

Hon gjorde en grimasch när han drog ett djupt bloss på pipan.

- Det har kommit ett paket till dig också. Det står på bordet. Vete kattan hur det har hittat hit, trodde inte du hade berättat för någon att du bor här? Jag tar mig ett bad nu. Se till att du städar undan i köket när du är färdig.

Hon hade redan börjat sjunga lite raspigt när han satte sig ner vid köksbordet. Där stod mycket riktigt ett paket, något mer på hans sida av bordet än på hennes. Han flyttade den till mitten. Symmetrin var perfekt. De fyra hörnen på paketet nådde precis ut till kanten på det runda bordet utan att på någon sida hamna utanför. Det var inslaget med tjockt papper, vinrött, och brett paketsnöre. Under snöret var instucken en lapp med snirklig kalligrafi och det var tydligt adresserat till honom, till och med lägenhetsnumret stod utskrivet. För att undvika minsta missförstånd hade avsändaren även skrivit c/o Ms Emma Wong Yu på etikettens baksida.

Han lyfte ner paketet på golvet och puttade bort det mot väggen med ena foten. Sedan gick han bort till spisen, hällde upp tet och gjorde iordning toasten med marmelad. När han ätit färdigt ställde han noggrant tillbaka allt samman. Han hällde till och med ut tesumpen och diskade kokaren. Även om Emma ofta hävdade motsatsen så kunde han mycket mer än att bara identifiera tobak utifrån dess aska och avgöra om en man var älskad av sin fru eller inte av vecken på kavajslaget. Han hade varit så illa tvungen. Det hade känts fel att ta in en ny inneboende efter att doktorn gått bort och sedan byrån stängts fanns inte heller några pengar till en hushållerska. Han gick tillbaka till ateljén, satte sig i gungstolen och tände en ny pipa.

- Ska du inte öppna paketet?

Emma stod lutad ovanför honom igen och katten låg åter och spann i knät. Han måste ha nickat till.

- Nej min kära lilla Emma. Det tänker jag inte.
- Men är du inte nyfiken?
- Inte det minsta.
- Ska jag öppna det?
- Helst inte.
- Och om jag insisterar?

Hon satte händerna på sina höfter.

- Du kan min metod, deduktiv slutledning. Och du vet att jag inte kan förmå dig att göra något du inte vill eller få dig på andra tankar när du väl bestämt dig. Svaret på frågan borde därför vara…elementärt.

Emma vände på klacken och strax var hon tillbaka med paketet. Hon satte sig på golvet bredvid honom.

- Nå…?
- Vad?
- Ska du inte göra det där du gör och berätta för mig vad det är i innan jag öppnar?
- Men jag vet ju inte vad det är i.
- Inte? Det måste vara första gången.
- Inte alls, det är mycket jag inte förstår, så har det alltid varit, det är bara det att folk inte verkar minnas det. De kommer bara ihåg de gånger då jag gissat rätt. Och i de fallen var svaret för det mesta något som borde ha varit uppenbart för var och en.
- Men någonting kan du väl deducera eller vad det nu är du kallar det? Säg något bara så kan vi gissa tillsammans sedan.
- Som du vill.

Han drog ett bloss på pipan.

- Undertill är paketet en perfekt kvadrat. Ovansidan också och förmodligen lika stor eller något mindre än undersidan. Jag skulle tro det förra. Jag gissar också att övrig sidor har samma storlek, en perfekt kub alltså. Inflexibiliteten på kubens sidor antyder att det inte rör sig om kartong, så troligtvis trä. Vikten och hur det kändes genom omslagspappret talar också för det.
- Är det allt? Det hade vem som helst kunnat räkna ut.
- Jag säger ju det. Men nej, det är inte allt. Det är uppenbarligen något i lådan. Viktfördelningen tyder på att det är avlångt och står upprätt. Ungefär lika tung vid basen som toppen. Förhållandet mellan vikt och storlek tyder på att det också är av trä eller möjligtvis en metallkonstruktion. Naturligtvis är ett sammansatt föremål bestående av material med olika densitet också ett alternativ.

Emma masserade toppen av sitt näsben.

- Jag är ledsen att behöva säga det men jag tror dessvärre du har tappat det. Om det är allt du kan komma fram till så har jag svårt att ta dig för samma man som man säger har löst alla de där helt omöjliga mysterierna som förbryllat varje polis och åklagare. Har du gått och blivit gammal?
- Det, om något, borde väl vara uppenbart. Men okej då. Jag kan dra några ytterligare slutsatser. Avsändaren är en man av medellängd, 175 centimeter för att vara exakt. Han har kastanjefärgat hår, dock har det grånat med åren. Bildad, sannolikt doktorsexamen. Ogift. Vidare är han född i västra Meath, troligtvis hösten 65.
- Va!? Hur i hela friden… Okej, hårfärgen kanske, har väl fastnat något hårstrå jag missat. Längden har förstås något med längden på paketsnöret att göra. Och ogift…luktar det eller något.

Hon sniffade på lådan.

- Men hur kan du veta var och när han är född? Och bildad, det förstår jag verkligen inte. Nej!

Hon höjde ett varnande finger.

- Säg inget, jag ska lista ut det själv.

De satt tysta en stund. Emma la pannan i djupa vecka. Plötsligt reste hon sig upp. Gick fram och stängde fönstret, som stått lite på glänt, och gav honom sedan ett inte allt för hårt slag på axeln.

- Din himlans lurgubbe. Du såg honom genom fönstret såklart. Ingen ring på fingret, hörde dialekten, såg hur lång han var naturligtvis. Att jag inte fattade det på en gång. Och här låter du mig hålla på och pladdra om lukter och paketsnören.

Hon började skratta.

- Men åldern, den kan jag inte ge dig. Inte precis på året så där. Någon måtta får det vara. Eller påstår du på fullt allvar att du kan avgöra en mans ålder precis på året så där och dessutom säga vilken årstid han är född bara genom att se honom på avstånd?
- Nej, det påstår jag inte.

Han gav henne ett litet leende.

- Men du har fel.
- …?
- Det har inget med dialekt, ring eller något annat jag observerat härifrån att göra.

Han gick fram till fönstret.

- Nej. Jag såg inte vem som kom med paketet. Men det spelar ingen roll då jag vet vem avsändaren är. Och eftersom han är allt för välbekant så var resten…elementärt.

Hon boxade till honom igen.

- Aj!
- Du fuskar.

Nu var det hans tid att skratta.

- Det du kallar fusk är det jag kallar det deduktion. Och som jag alltid försöker förklara så är det för det allra mest väldigt simpelt.
- Ja, ja. Nå, vem är de då?

Han blev tyst och det tog honom en lång stund att forma ordet. Säkert syntes det att det plågade honom för Emma propsade inte på att han skulle svara. Till slut kom det. Ett enda ord.

- Professorn.

Solen hade försvunnit bakom molnen.

- Professorn!? Menar du den där sadistiska galningen…han som…alla de där stackars barnen. Men han är ju död! Avrättad! Det var ju du som såg till att han åkte fast, att han hängdes. Han var ju något typ av supergeni har jag förstått men han kan väl inte komma tillbaka från de döda!? Det har du ju själv sagt, ingen som dött blir levande igen.
- Ja…ett geni dessvärre. Supergeni som du säger. Även om det ordet snarast är en underdrift om man talar om hans intellektuella kapacitet och definitivt är det i fråga om hans förmåga att orsaka smärta och lidande. Men man kan inte komma tillbaka från de döda, det är helt riktigt. Dessutom kan vi ta det för sant att han verkligen är död. Jag bevittnade nämligen inte bara avrättningen utan undersökte dessutom kroppen efteråt för att få helt klart för mig att det faktiskt var rätt man som hängts och att han verkligen dött. Och det kan jag säga, med total säkerhet, att det har han. Det finns inte minsta tvivel om den saken.
- Så varför tror du då att det här paketet kommer ifrån honom? Om han är död som du säger och det inte är möjligt att återvända från de döda, hur går då det ihop?
- Vad gäller att paketet är ifrån honom så har vi hans handstil på etiketten. Etiketten är dessutom klippt från papper han låtit specialbeställa till sitt kontor på universitet, se den lilla guldranden här.

Han visade henne baksidan av etiketten.

- Sedan har vi presentpappret, vilket inte är något presentpapper utan tapet från min gamla lägenhet som han i vredesmod rev ner när han genomsökte den. Under tiden han fortfarande härjade fritt alltså. Om du tittar noga kan de se fläckarna från tobaksrök och även vissa andra skador på tapeten vilket jag måste erkänna orsakats av mig själv i mina vildare år.

Han pekade ut skotthålet och hålen från kniven.

- Vad gäller hur det hela är möjligt så är det svårare att svara på. Antingen har vi att göra med någon som utger sig för att vara professorn men inte är det, en bedragare alltså. Eller så är det fråga med den verkligen mannen och detta är något som han orkestrerade innan han dog. Hur otroligt det än låter med tanke på att jag alldeles nyligen flyttat hit, flera år efter avrättningen, men trots det fått paketet adresserat till mig just här så tror jag det är långt mycket troligare att den andra förklaringen är sann än den förra. Det vill säga vi har att göra med den verklige professorn och detta är en hämnd han orkestrerat i förväg för det fall jag skulle få honom fast.
- Varför tror du det?
- Jag har mina aningar. Aningar jag hoppas kunna motbevisa men dessvärre tar jag det för osannolikt att jag kommer lyckas.
- Vad är det för aningar? Något grundar du dem väl på?
- Ja, men du skulle inte tro mig om jag berättade.

Hon ryckte på axlarna.

- Vill du inte berätta så vill du inte. Men vad säger du, är det inte dags att öppna paketet nu?
- Ja, vi har väl inget val.

Han satt sig på golvet mitt emot Emma med paketet mellan dem. Katten vandrade fram och tillbaka och strök sig mot hans ben.

- Du eller jag?
- Jag kan göra det.

Han drog i rosetten och paketsnöret föll av. Försiktigt vecklade han upp tapeten och vek den platt mot golvet. På den stod, som de redan räknat ut, en trälåda. Han öppnade locket och lyfte ur en mycket stor nötknäppare. Den var inte sedvanligt klädd och målad som soldat istället hade träfiguren en lång svart rock och oxfordmössa under vilken det stack ut testar av kastanjefärgat hår. Den hade ett groteskt leende med stora blottade tänder. Vid en närmare inspektion såg de att dessa inte enbart var målade på trät utan faktiskt var förtäckta rakblad. Något uppenbart sätt att få dockan att stänga och öppna sin mun och därmed utföra själva nötknäpparfunktionen kunde de inte se.

- Hämtar du mitt förstoringsglas är du snäll, jag tror den har något i svaljet.

Mycket riktigt. Det satt något där inne men de var inte särskilt sugna på att stoppa in ett finger i gapet för att försöka fiska ut det. Han vänd dockan upp och ner och skakade men inget hände.

- Vänta här.

Han trodde hon skulle komma tillbaka med en skalpell eller något annat att peta i hålet med men det visade sig att hon hade ett mer slagkraftigt förslag.

I spillrorna av docka hittade de ett brev.

"Jag hoppas ni inte tog illa upp av min lilla lek och att ingen förlorat ett finger Särskilt inte din kompanjon som jag vill ha i så gott skick som möjligt när leken väl börjar.

Se inte så förskräckt ut, trots mitt lilla hyss med dockan har jag inte planerat att äta upp dig. Inte än på ett tag i alla fall ovh vi ska inte stressa. Nej, lugnt och fint ska det gå .Ett litet bus där, ett litet tjuvnyp där. Bygga och bygga. Jag ska ta bort det ena glädjeämnet efter det andra för er, vrida åt tumskruvarna, öka lidandet lite granna hela tiden tills vi når den punkten att ni går ner på knä och bönar och ber mig om att sluta. Ja, det skulle inte förvåna mig om ni faktiskt ber mig döda er bara för att få ett stopp på lidandet. Men det ska ni veta, att när vi kommit så långt, att vi nått passerat den tröskeln att ni är villiga att göra vad som helst för att beveka mig, ja, då har vi bra börjat.

AaahAhAHhahehaaAHha

Men som sagt, vi ska inte gå händelserna i förväg, sakta men säkert ska vi dit.

Kanske tror nu din söta medhjälpare att det finns någon utväg ur allt det här, att det går att smita undan, att ni kan hitta en ledtråd som löser upp knuten och sätter stopp för det hela. Då måste jag tyvärr göra er besviken. Det finns nämligen ingen utväg, allt är redan bestämt, saker har sats i rörelse och ingeting kan stoppa det som nu ska ske. Tror du mig inte är det bara att fråga min gamle vän. Han vet, bara se på honom och de där kloka sorgsna ögonen.

Det var nog allt som behövde säges vid det här stadiet. Därför förklarar jag nu, utan några fler omsvep, att spelets kan börja. "

- För att vara ett geni känns han väldigt simpel måste jag säga. Skada oss så där illa liksom, och för vad, vad får han ut av det, särskilt om han är död och begraven som du säger?
- Det är nog så att det inte finns någon djupare logik i hans motivation. Han är ond helt enkelt och vill göra ont, så mycket han förmår. Det är hela saken.
- Är det verkligen sant att vi inte kan göra något för att stoppa honom?
- Tyvärr är det nog så.
- Jag var rädd för det. Är det för mycket att hoppas på att han låter katten vara, jag hade helst sett att han inte plågar den.
- Ja, det är nog för mycket att hoppas på. Jag är ledsen.
- Då så.

Hon reste sig upp.

- Vart ska du?
- Jamen jag sa ju det. Jag har lovat att hjälpa Mrs Wu idag.
- Va!?
- Du tror väl inte att jag tänker sitta här och ruttna bara för att någon idiot ska döda min katt, tortera mig och dej och Gud vet vad mer. Vill han göra det och finns det som du säger inget sätt att förhindra det, okej, fine men jag tänker inte sätta mitt liv på paus bara för den sakens skull.

Hon gav katten en puss. Sedan strök hon detektiven över kinden, snörde på sig stövlarna, tog sin rock och gick ut genom ytterdörren. Han såg genom vindsfönster hur hon försvann bortom hörnet med modiga steg. Han kunde inte låta bli att le.

Skriven av: Johannes Brolinson