Publicerat
Kategori: Novell

Det som inte dödar oss gör oss starkare !

Varför är jag så feg ?
Varför kan inte jag vara som dom modiga hjältarna i filmerna?
Jag skulle göra allt för dig, om du bara såg mig!
Jag skulle dö för dig, om du bara lät mig!
Varje gång du går förbi så blir jag så varm, så varm.
Kan du inte se mig ?
Kan du inte höra mig ?
Är jag osynlig för dig ?
Jag gråter mig till söms varje natt med vetskapen om att ännu en dag har gått och ännu en chans som aldrig kommer igen är tillintetgjord.
Känslan att få hålla dig i mina armar, känslan att få viska Jag älskar dig!
Jag längtar så men ack så feg jag är!
Bara ett litet ”hej” känns som en omöjlighet.
Du är så vacker, så underbar men ändå en omöjlighet.


I snart ett och ett halvt år hade mina känslor för henne existerat.
Var dag lite starkare än dagen innan.
Jag gick omkring som om det var en dröm jag levde, en hemsk dröm men ändå en gnutta verklighet i drömmen, eftersom i en dröm kan man göra vad man vill, men jag kunde inte, jag vågade inte och för det förbannade jag mig själv.
Under hela tiden som mina känslor bubblat upp för dig så hade jag fortfarande inte pratat med dig, på ett och ett halvt år hade jag fortfarande inte sagt ”hej”.
Ett hej som var så omöjligt, en början som jag var så rädd för. Trots mina kompisars stöttingar och pushningar så gick det inte! Det första steget! Det var det svåra sen kommer det naturligt ; sa dom i alla fall. Ett steg som steget mot den djupaste av avgrunder, så kändes det i alla fall.
Var dag träffade jag henne för min bästa kompis och hennes bästa kompis var mycket bra vänner.Vi satt ibland så nära som centimetrar ifrån varandra men ändå så vågade jag inte. Varför? Varför vågade just inte jag ? Alla andra vågade men inte jag.
Jag såg kärlekspar på stan som höll i hand och pussades och dom bilderna smärtade mig djup eftersom jag visste om jag bara vågade så kanske jag skulle ha samma sak med dig.
Men en dag ! Den där dagen! Jag kommer bokstavligt ihåg det som om det var igår. Efter mycket långt och obekvämt tjat hade jag gått med på att möta henne. Jag och min kompis, som hade fixat allt, skulle möta henne på ett mycket speciellt ställe.Det hade hänt mycket på det här stället och många av mina vänner hade hånglat här så jag visste att stället förde tur med sig. En minut över sju konstaterade jag att hon var sen. Och rätt som det var stod hon där, vackrare än någonsin under en gatlampa. Vi hade då väntat i en kvart och sju gånger hade jag konstaterat att hon nog inte skulle komma och att vi borde gå hem. Men nu stod hon där. Hon såg lite nervös ut och det lättade mig, lite i alla fall. I en timme satt vi ute på bryggan och pratade, dock hade jag inte så mycket att säga. Det var mest min kompis som höll igång konversationen.
Men plötsligt efter att vi suttit där i en timme och tre minuter så gick han bara, han sa någon bortförklaring om att han var tvungen att gå och kissa, gud vad jag hatade honom just nu hur kunde han bara lämna mig själv med ”henne”. Vi satt tysta i flera minuter och ingen sa något alls. Där var det nog! Jag orkade inte var svag längre och allt bara rann ur mig, jag berättade om mina känslor för henne och hur länge jag känt så. Helt plötsligt var det ombyta roller om jag kunde inte sluta prata.
Hon fick tillslut tyst på mig. Orden som hon nu skulle säga skulle förfölja mig i veckor. Hon sa ; Jag är ledsen du är jätte snäll och söt men jag har inga liknande känslor för dig! Det var allt! allt hon sa och sedan pussade hon mig på kinden och gick. Synen av att sakta se henne gå ifrån mig i ljuset från gatlampan det var så vackert men med en sådan smärta som jag aldrig någonsin upplevt.
Det var som om jag hade blivit stucken mitt i hjärtat med en väldigt vass kniv.
Jag låg i dagar och bara tittade in i vägen. Över allt var jag tittade så såg jag bilder av hennes vackra ansikte och bilden av henne som långsamt gick iväg i ljuset från gatlyktorna. Sa att jag var sjuk. Jag orkade inte med något, orkade inte leva.
Mina kompisar gjorde ett tappert försök att trösta mig men jag ville inte, lyssnade inte. Ville bara dö.
Efter flera år, kändes det som, så bestämde jag mig för att det var dags, det var dags att rycka upp sig och i alla fall försöka börja om på nytt. Det var inte helt enkelt för varje gång jag såg henne så var värmen i mitt hjärta ombytt mot stor sorg. Tiden läker alla sår, även om det tog tid och smärtade hårt. Och idag vet jag att :
Det Som Inte Dödar Oss Gör Oss Starkare !

Skriven av: ohjern

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Palachuck