Det som inte syns- en skräckhistoria (del ett)

Helmers tålamod hade verkligen börjat tryta och kanske var han redan då orolig trots att de främsta känslorna han kände då var stress och frustration. Han hade haft eftermiddagen planerad i huvudet där den legat och väntat på honom, trygg och i ordning. Han skulle plocka upp sin yngre bror Victor hemma hos kompisen Emil, åka hem med honom och sedan göra sig i ordning för kvällens fest där studenterna skulle fira efter de många årens slit vid skolbänken. Det var kanske också sista kvällen Helmer någonsin skulle träffa Lovisa, Lovisa med det gyllenbruna håret och de ljusbruna ögonen i färgen av guld som äntligen börjat glittra i hans riktning de senaste månaderna. Helmer visste att det inte var gott om tid ifall han någonsin skulle få göra det han velat sen den första dag han sett henne, om han någonsin skulle få chansen att bjuda henne på stadens italienska restaurang, om han någonsin skulle få kamma hennes lockiga, tjocka hår bakom hennes små öron och pressa sina läppar mot hennes eller om luftslotten han byggt upp skulle visa sig vara gjorda av sand. Det var ikväll eller aldrig.

Detta förstärkte Helmers stress och frustration ytterligare där han stod i vardagsrummet hemma hos Emil och försökte få ur Leo, Emils lillebror, var Emil och Victor tagit vägen. Han nöp med pekfingret och tummen mot näsroten och suckade djupt innan han drog ett djupt andetag och tittade upp och fortsatte: "Jag är inte arg på dig Leo, jag försöker ju bara hjälpa till. Så snälla, berätta var dom är?" Leo satt nersjunken i TV-soffan med blicken fäst vid den stora lysande skärmen som lyste upp hans bleka ansikte med stora, nästan uppspärrade, blåa ögon. Leo var en bråkig och retsam liten kille så det var Helmer van vid, men att han totalt ignorerat Helmer sen han börjat fråga honom om var hans storebror och Helmers lillebror befann sig gick honom verkligen på nerverna. "Okej lyssna Leo, din bror och min bror borde båda vara hemma nu, jag vet inte men kanske har något hänt dem," for ur honom. Leos huvud vände sig lätt men hastigt i Helmers riktning och de havsblå ögonen stirrade intensivt på honom. Han hade inte menat att skrämma upp ett ungt barn men kritiska lägen, kräver kritiska åtgärder. "Tänk så har de blivit kidnappade eller rånade,.." fortsatte han, men då började Leos blick långsamt riktas tillbaka till TV-skärmens förslavande ljus. "... eller kanske har det hänt någonting ännu värre." Väste Helmer ur sig och lyckades stjäla tillbaka Leos uppmärksamhet som nu fick ett nervöst, nästan smått förtvivlat ansiktsuttryck. I en vanlig situation hade nog detta gett Helmer dåligt samvete men det här var en kväll där mycket stod på spel för honom. Mer än han kunde ana.

"Lovar du att inte berätta att jag sa det här för Emil?" frågade Leo. Helmer nickade och till slut kände han en mindre lättnad, då Leo gav med sig. "Det finns ett gammalt hus som ligger mellan staden och badplatsen ute vid..." "Jag känner till stugan Leo är det där de är?" avbröt Helmer, här fanns ingen tid att förlora. Leo nickade. "Men lova att du inte säger till Emil! Helmer! Lovar du det Helmer?" Helmer nickade kort och gick sig ut till sin pappas svarta SAAB och la i backen innan han gasade upp i stugans riktning, vårdslöst och oförsiktigt precis som på det sätt många andra studenter gör. Han passerade Emils familjs villaområde med täta röda radhus och vita villor med blomstrande trädgårdar och kom sedan ut på landsvägen som kantades av stora gröna barrträd som växte sig tätare och tätare ju närmare han kom den lilla mörka grusvägen till stugan. Han kollade i backspegeln och såg solen välsigna honom med dagens sista röda, orangea solstrålar där den börjat försvinna under horisonten innan han körde in på grusvägen bland de tätt växande barrträden.

Han lös vägen fram med bilens framlyktor medan vägen mullrade under bildäcken. Han kunde vägen till stugan, han hade varit där förut med sina kompisar under en omgång av sanning eller konka. Han hade hört varenda skröna om stället sen han gick i trean och han var inte det minsta orolig för han visste, att var stad har var sin övergiven stuga eller annan byggnad som blir ett objekt för spökhistorier och myter. Kanske var det för att husen påminde om vad som varit, vad som dött, ett hus som inte överlevde känns kusligt för det som skrämmer oss är det som hindrar vår överlevnad. "Eller kanske bara övertänker du nu för att du ska få tiden att gå snabbare," sa han till sig själv. Han kollade på klockan, en timme kvar till festen börjar. För helvete Victor, tänkte han.

Helmer kom fram och såg en människas kontur i villans högra fönster på andra våningen. Han tutade och ropade på dem ifrån det nerrullade fönstret. Det skepnaden försvann och han väntade. Men ingen kom ut. "För helvete!" upprepade han nu högt för sig själv och drog ur nycklarna innan han började ta sig fram mot villan med stadiga, bestämda steg. Men ju längre bort han kom från bilens varma atmosfär desto mer omformades hans ilska till vemod. Det var riktigt mörkt här där träden växte tätt både längs vägen och runt den vita villan, vars färg lossnat i mörkbruna fläckar här och var. En grå stentrappa ledde vägen upp till villans stora pardörrar varav den ena stod på glänt och Helmer öppnade dörren som knarrade i den annars totala tystnaden. Han tittade bak i mörkret, han kollade bak på bilen, på blommorna som trots mörkret växt fram bredvid den grusade gången upp till dörren han stod vid nu. Sedan gick han in.

Han kände pulsen öka och andningen bli allt hastigare. Det var nattsvart i huset och Helmer var tvungen att dra fram mobilens ficklampa för att kunna se någonting över huvud taget. Han började ta sig fram med långsamma steg i havet av mörker som han nu gav sig in i, i den lilla jolle som var hans ficklampas ljus. Han kände att han kunde andas djupare ju längre tid han var inne i mörkret och rörde sig. Fan kom igen nu, tänkte han. Det är dags att åka he... Han stelnade till. För plötsligt träffade hans ficklampas ljus någonting. Ett huvud? Ett råtthuvud vars ryggrad var det enda som kvarstod vad gäller resten av kroppen. Den hade rensats likt en fisk och bestod numera bara av en ryggrad och ett huvud där den låg i en pöl av vad Helmer vid en närmre titt kunde konstatera var mörkt blod. "Förmodligen en katts matrester,.." tänkte han "...men vilken katt skulle..." han skakade bort tanken och återgick till sökandet efter sin bror samtidgt som svetten började tränga fram i pannan. Han hade ropat deras namn om han vågat men nu hade pulsen ökat igen och om han skulle vara ärlig mot sig själv så var sanningen den, att han faktiskt inte vågade föreställa sig vad som skulle höra honom om han gjorde något ljud ifrån sig, han visste inte vad som dolde sig i mörkret.
Men kanske var det bara en katt, Helmer tänkte på alla de gånger han själv skrämts av katter som hoppat ut ur garderober eller hyllor i skräckfilmer där man tror monstret lurar. Hans oro släppte något och han nästan log för sig själv där han gick. "Människor blir sannerligen dumma då de blir rädda," tänkte han.

Han hade nu tagit sig en lång bit in i huset och befann sig i dess vänstra hörn längst bort om man ser huset framifrån. Han skymtade en trappa som tornade upp sig längs hörnet och gick igenom rummet som tycktes vara kvarlämningen av ett vardagsrum. En radio på ett bord stod längs väggen på Helmers högra sida då han gick igenom rummets mitt. Mitt emot radion var en söndersliten soffa som rivits sönder av en katt, eller kanske ett större kattdjur, klösmärkena var stora och trängde sig djupt in i soffans läder så vadden trängde fram. Ett bord hade välts mot väggen och under omgavs det därför av krossat glas där det låg snett mot väggen. Helmer fortsatte förbi soffan och radion in i hörnet där trappans första steg stod och väntade på honom. Det var emellertid ingen välkomnande syn som mötte honom när han närmade sig trappan. På första steget låg en pöl av blod lik den han sett innan och från den utgick ett spår av mörka droppar som ledde honom upp till husets andra våning. Han kände pulsen stiga återigen, han försökte intala sig "Det är bara en katt Helmer, kom igen nu!" men det tycktes inte lugna ner honom för kanske visste han redan då, att han hade fel.

Skriven av: Felix Granemo