Det svarta höghuset

Alla människor har den här staden inom sig. En stad som deras tankar bidrar till. En stad fylld med flera höghus, alla höghus med olika meningar. Alla höghus med olika färger och former. Vissa hus ärr bra och andra mindre bra, men de finns där inom dig.

Jag står i ett svart hus. Ett hus i min stad utan fönster. Ett hus som slukar de andra, men huset ger mina tankar en plats. I huset, det svarta huset med den svarta kletiga sörjan överallt där kan jag vara. Ibland är det läskigt när mörkret omfamnar en, men det är lättare än att hoppas på att ljuset ska befria mig. Jag är okej med att vara i huset så länge jag inte erkänner var jag är.

Jag vet att jag inte borde vara i huset. Att tanken om att jag är i huset är dåligt, för det skulle betyda något. Något som de flesta som mått dåligt känt. Men för mig är det svårt att acceptera att jag är i huset, eller beskriva, sätta ord på att jag är i huset. Värden runt om mig består av husets källarvåning, jag ser de svarta väggarna, det gamla golvet och en trappa. En gammal lutande trappa framför mig, trappan leder upp i huset. Jag är i huset, men när jag får fråga ifall jag är där förnekar jag det. För hur säger jag till dem att jag är i huset som man aldrig ska vara i. Ett hus som man ska fly från, inte stå i. Ett hus som ska finnas någonstans i en tanke värd, kanske på slutet, så långt bort att tankarna inte når dit.

Men jag står i huset. Med en rädsla inom mig, en rädsla som får mig att förneka det, för hur kan jag vara i huset ifall jag inte ens börjat gå upp för trappan. Ifall jag är i källaren, under marken. Inte ens i höghuset. Så hur ska jag kunna beskriva det. Så när jag får frågan, svarar jag alltid nej. För jag skulle aldrig vara det, inte på det sättet.

Jag har stått på den där källarvåningen ett tag. Stått i mörkret, i tystnad. Jag har sett den där trappan, tryckt mig mot andra sidan av rummet, bort från trappan. Gömt mig från synen av trappan.

Ibland för att fly från mina tankar kan jag tänka mig att gå uppför den vingliga trappan. Ibland ser jag mig själv gå upp för den, ibland planerar jag hur jag ska kunna gå upp för trappan. Men jag skulle aldrig göra det, för jag är inte i huset.

Jag kan bara inte acceptera att jag står där i källaren av det svarta huset. För när jag börjar göra det kommer trappan närmre. Och den drar mig om den. Trappan suger mig med den, något trycker mig uppför den. Jag vågar inte erkänna var jag är längre för innerst inne kände jag mig gå upp några trappsteg. Jag gick upp några trappsteg när pusslet om att jag redan tänkt ut allt föll på plats att jag hade en plan. Även om jag inte borde. Att det finns en väg att gå i mörkret, men att det inte är den bra vägen. Men tankar kan inte skada någon, eller? Men ändå gjorde jag den där saken, en sak som fick mig att gå upp för de första trappstegen och vilja fortsätta. Jag gjorde mig rädd för mig själv, för jag trodde aldrig att jag skulle göra det. Kanske var det på skämt för att känna något. För jag vet att jag aldrig skulle göra det.

Frågan är: litar jag på mitt “aldrig”. För tänk om jag är högre upp än jag tror. Ifall jag är så nära att vara framme, då kanske det är lättare att fortsätta klättra istället för att låta mig gå ner. Gå tillbaka till det svarta hålet för att försöka lämna huset på ett annat sätt.

Skriven av: okänd