Det var en...

Ingen aning var och ingen aning om vad som har hänt vaknar jag upp under ett träd någonstans i en stor skog med min bästavän August bredvid mig.
Mitt långa blonda hår är nästan inte blont längre utan det är lerigt, hela jag är lerig. Mina nya turkosa jeans är leriga, mina rosa Converse är leriga och min svarta tröja med det vita Zlatan-trycket är lerigt.
August kollar på mig och börjar skratta.
- Vad är det som är så roligt?, frågar jag och slår till honom lätt på armen, han skriker till och jag kollar på honom och ser hur blodet sipprar ner från den öppna frakturen.
I vanliga fall skulle jag fått panik, egentligen skulle jag skrikit, egentligen skulle jag gråtit. Men det är något konstigt för jag får ett lugn inom mig när jag ser August blå ögon tindrande, hans solblekta hår och hur han kämpar med att inte gråta och skrattar istället.
Lugnet avtar när August börjar skrika med tårar sprutande från ögonen, hans ögon tindrar inte längre, det enda jag ser i hans ögon nu är rädsla.
Miljoner olika tankar susar i mitt huvud om vad som har hänt och vad jag ska göra, jag drar av en bit av min Zlatan-tröja och lindar den runt hans arm.
Sedan lugnar jag ner honom och efter en stund går det att prata med August.
- Jag kommer nästan inte ihåg någonting, det enda jag har på minnet är ett stort svart hus och en hund, berättar August för mig med darrande röst.

Efter vi har pustat ut bestämmer vi oss för att se oss runt i den stora skogen. Efter att vi sakta men säkert har vandrat omkring en stund, ser vi ett stort svart hus.
-Det är detta huset, säger August med en osäker röst.
Jag och August går mot huset, öppnar dörren som knarrar till och vi känner den unkna lukten som kommer mot oss.
Vi smyger in, utan att tänka på att det kanske faktiskt bor någon här, men just i denna stund tänker vi inte på det.
-Det ser ut som hos mormor, säger August och vi skrattar till.
Jag tar August hand och vi går tillsammans runt och kollar i huset, det ser verkligen gammalt ut.
-Om det är detta huset som jag minns så skulle jag gärna vilja hitta den där vita hunden som jag minns så bra, säger Augurst till mig.

Sen går vi upp. August går upp före mig och jag hamnar lite bakom, precis när han sätter sin fot på övervåningen så skriker han till, inte ett litet och tunt skrik utan ett väldigt högt och mycket skärrat skrik. Jag springer fort upp till August och hamnar precis bakom honom, så nära att han måste känna mina andetag mot hans nacke.
Jag skriker också till, inte lika högt men med en precis lika skärrad röst.
Vad är det här för sjukt ställe, säger jag.
Vi står som förstenade och kollar på en hund, en död hund.
Jag faller ner mot marken och börjar gråta och skrika, jag skriker att jag vill hem, att jag är rädd och att jag önskar att jag aldrig skulle gått in i detta huset. Mellan mina höga snyftningar hör jag någon ropa mitt namn.
Felicia, Felicia vakna!
Jag vaknar upp med ett ryck, känner mammas mjuka händer som klappar mitt huvud.
Det var bara en dröm gumman, säger mamma till mig med sin lugnade röst.
Mamma sitter på sängkanten och kramar om mig och jag berättar om drömmen, hur rädd jag var och hur veklig drömmen var.
Jag är så glad att det bara var en dröm, säger jag till mamma och vi skrattar till.
Senare den dagen ringer jag till August och berättar allt.

Skriven av: Alicia Gustafsson