Det var en känsla jag fick - Del II

24 Januari 2015
Jag var så rastlös. Kunde inget någonsin hända här eller? Jag gick in på snapchat för minst femtonde gången på två timmar och skrev ut på snap.
”Någon som vet fest ikväll?”
Men när jag gick igenom listan av vänner så visste jag inte vem jag skulle skicka den till. Ingen bodde tillräckligt nära för att jag skulle kunna orka ta mig dit. Och jag behövde sovplats med. Jag skickade tillslut den till Linkan96 och la ut den på my story. Jag slängde ner mobilen i sängen och satte mig ner. Det kanske var värt att starta en tråkig film till. Det fanns ju inget bättre att göra i alla fall.
Jag öppnade upp min laptop och satte igång den. Jag orkade verkligen inte sitta hemma en dag till. Och Klara, Jennifer och Karl var iväg så jag kunde inte träffa dem heller. Datorn startades och jag klickade in mitt lösenord.
Min mobil plingade till och lyste upp täcket. Jag flög direkt fram till mobilen som låg ungefär en armlängd ifrån mig och hoppades att det var Linkan96 som skrev. När jag tittade på skärmen blev jag inte besviken. Jag låste upp mobilen snabbt för att läsa hans meddelande.
”Jag!” skrev han.
Jag blev alldeles till mig när jag läste det. Mobilen plingade till igen nästan direkt efter jag läst meddelandet. Linkan96 igen.
”Vill du komma?” frågade han.
Nu kunde jag inte sitta still. Allt inom mig ville bara skrika. Jag klev ur sängen och hoppade runt på golvet för att skaka av mig känslorna som överväldigade mig.
”Herregud, han vill att jag kommer!” tänkte jag.
Det var helt otroligt i mina ögon. Jag skickade snabbt över en bild på mig tillbaka.
”Aa visst.” skrev jag.
Precis som att det inte var någon stor grej. Jag ville ju inte skrämma honom. Jag la mig ner på sängen och stirrade på mobilen. Jag ville så gärna att han skulle svara. Jag uppdaterade sidan. Och sen en gång till. Och en gång till.
”OMG! Han har läst det!” skrek mina tankar i huvudet.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Och jag blev bara mer ivrig över att se hans svar. Tiden gick så långsamt så jag trodde jag skulle bli tokig. Jag funderade ett tag på om min puls hade gått upp. För jag blev så otålig och ville inte vara stilla, men på samma gång var det som att min insida levde loppan och jag blev nästan andfådd för jag rörde mig så mycket. Fast jag egentligen inte rörde mig alls. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mig. Jag behövde inte vara så ivrig, det var ju bara ett meddelande.
Jag la undan mobilen i ett sista försök att lugna ner mig. Gick upp ur sängen och ut ur rummet. Om jag bara gjorde något medans jag väntade på svaret så skulle tiden gå så mycket snabbare. Så jag öppnade min dörr och gick ut i hallen. Toaletten var ledig och jag kunde höra min lillasyster leka på sitt rum på ovanvåningen. Jag gick in på toaletten och satte mig för att kissa.

Jag kunde höra plingandet från mobilen ända in på toaletten. Jag blev ivrig och spolade på toaletten, satte på handfatet och vattnet forsade fram ur kranen medans jag tittade på mig själv i spegeln.
”Fan vad jag ser bra ut.” tänkte jag och sköljde av händerna.
När jag lämnade toaletten kände jag mig faktiskt lugnare. Jag var inte lika sprallig, och behövde inte ut och springa av glädje. När jag kom innanför dörren slängde jag mig inte på mobilen, som jag trodde jag skulle göra. Jag hann lägga mig i sängen innan jag tog upp hans meddelande.
”2 min sen.” kunde jag läsa på skärmen.
Jag låste upp mobilen och gick in på snapchat.
”Har en polare i stan som kan hämta upp dig vid 8.”
Jag tog med mig mobilen och sprang upp till vardagsrummet. Tänk om jag inte fick åka?
”Mamma!” ropade jag redan i trappan.
Jag kunde höra mamma stöna bortifrån vardagsrummet.
”Du?” sa jag innan jag rundade hörnet in till vardagsrummet. ”Kan jag åka till en kompis och sova inatt?”
Mamma tittade upp på mig från tv:n.
”Vart?” frågade hon.
”Någonstans förbi Engelfors. Uppåt.”
Mamma tittade på mig fundersamt. Jag kunde se på långa vägar att hon inte gillade mitt svar.
”Så du vet inte ens vart din kompis bor?”
Mamma tittade tillbaka på tv:n.
”Jo, han bor i Gunneryd. Men vi ska på fest hos hans kompis typ.”
Mamma satte handen på pannan och lät den glida ut tills bara fingertopparna och tummen nuddade. Sen gjorde hon det en gång till. Det var mammas eget kroppsspråk för att säga:
”Vad ger du dig in på unge.”
Och ibland sa hon det i stället för att sucka.
”Då antar jag att det kommer vara alkohol inblandat.”
Mamma var emot att jag drack, precis som alla andra föräldrar. Skillnaden var bara att jag var 18, och enligt lag fick dricka.
”Jo jag vet.” sa jag bara.
Jag och mamma hade ett löfte om att vara ärliga. Familjeterapeuten hade sagt att det var jätteviktigt. Jag försökte, men varje gång jag var ärlig så gick mamma jämt emot mig. Så jag trodde absolut inte att jag skulle få åka.
”Kommer du hem imorgon då?” hörde jag mamma säga.
Jag blev förvånad då hon aldrig släppt iväg mig på en fest tidigare. Jag fick fram ett leende på läpparna och nickade.
”Ja, absolut.”
”Gå då.” sa hon sen och tittade tillbaka på sin tv.
Jag sprang bort till trappan och drog upp mobilen ur fickan. Sen stannade jag upp helt och tog en bild på mig själv.
”Visst. Men jag skulle behöva sovplats då med.” skrev jag och skickade till Linkan96.
Jag hoppade ner för de sista trappstegen och gick in på mitt rum. För det första behövde jag något snyggt att ha på mig, och sen behövde jag sminka mig och välja skor.

Ett lila linne, med mörkblå nyköpta jeans, några armband och ett par svarta höga klackskor. Jag var färdig och redo. Linus kompis Bertil skulle hämta mig i Engelfors om 40 minuter. Bussen dit gick om tio minuter. Jag la på ett lager maskara på varje öga lite snabbt och tvättade händerna. Tvålen gjorde så mina händer luktade jordgubb. Sen sprang jag snabbt in på rummet och hämtade min väska. Jag hade varit borta vid affären och köpt ett sexpack med 3.5:or inför kvällen. Hade inte haft tid att ringa langare och eftersom jag var rätt så lättpåverkad så skulle 3.5:or inte vara så stort problem.
”Mamma!” ropade jag.
Jag hörde ett svagt hummande från ovanvåningen.
”Jag sticker nu!” ropade jag igen.
Jag väntade på svar men fick inget så jag låste upp ytterdörren och var på väg ut.
”Hejdå.” hörde jag sen min mamma svagt ropa.
Jag stängde dörren bakom mig och gick iväg ut mot stora vägen. Jag kände nervositeten komma smygandes i mig. Jag skulle träffa Linus, första gången utanför skolan. Tänk vad mycket som skulle kunna hända ikväll. Tänk om något skulle hända. Mina fingrar ville springa maraton. Det var något med honom. Något speciellt som fick mig att må underbart och bli nervös. Jag blev så otroligt blyg kring honom. Mer blyg än vad jag brukade vara.
Jag korsade den stora vägen och siktade mina steg mot busshållsplatsen på andra sidan vägen som skulle gå in till Engelfors. Det var ungefär tre minuter kvar tills bussen skulle gå. Jag satte mig på bänken i busskuren och tittade ut mot vägen och bilarna som körde fram och tillbaka. Ur jackfickan drog jag upp mina hörlurar och ur byxfickan min mobil. Jag kopplade in hörlurarna till mobilen och låste upp den. Spotify låg direkt på första sidan i min fina iphone 4s. Jag satte igång min favoritspellista.
”Hall of fame.” läste jag på skärmen.
Musiken kom igång direkt och jag satt och stampade i takt till musiken. Jag hann inte höra mer än en låt innan bussen kom. Jag klev på och klickade mitt månadskort mot maskinen. Sen satte jag mig på min vanliga favoritplats. Den som var precis bakom glasrutan vid bakersta dörren. Det satt inte å många fler på bussen än jag. Vad jag kunde se så var det ungefär fyra personer till. Det var ganska sällan det satt många på bussen. Långbo var ju bara en liten håla.
Bussen körde iväg in mot staden och jag satt och lyssnade på min musik och tittade ut genom rutan. Det enda jag kunde se var massa träd och ytterligare en massa träd. Något hus kom någon gång här och där, men mestadels var det skog. Nervositeten växte sig starkare inom mig nu. Nu började det verkligen närma sig.
Bussturen gick rätt så snabbt jämfört med vanligtvis. Innan jag visste ordet var började träden minska och snart var jag inne i Engelfors centrum. Jag klev av bussen på busshållsplatsen där Bertil skulle hämta mig. Vid busshållsplatsen stod Jesper, Tom och Casper. Jesper var 4 år yngre än mig och ganska kompisdesperat. Tom och Casper var ju inte direkt de bästa personerna han kunde vara med.
”Hej!” sa han glatt när han såg mig hoppa av.
Han kom fram och kramade om mig.
”Hej.” sa jag och kramade tillbaka.
Vi släppte taget om varandra och jag kunde se hans lycka i ögonen över att jag var där. Han var en sådan typisk person som ignorerade allt det dåliga i människor och bara såg det bra. Alltid försökte vara positiv mot folk och tydligt visade sin desperation av att ha vänner.
”Vad ska du göra?” frågade han och plockade upp en cigg ur fickan.
Jag följde hans blick med handen när han förde cigaretten mot läpparna.
”Du vet att du inte borde röka. Passa på att sluta när du ändå inte är beroende.” sa jag snabbt och ignorerade hans fråga.
Han tittade på mig och skakade på axlarna. Sen tände han cigaretten med tändaren.
”Du ska inte lägga dig i vad jag gör med mitt liv.” sa han irriterat.
Jag himlade med ögonen mot honom och skakade på huvudet.
”Whatever.” tänkte jag.
Han tog ett bloss och blåste ut röken mot mig.
”Vad ska du göra här då?” frågade han igen, lika lugnt som tidigare.
Jag tittade på honom och nästan suckade. Tom och Casper tittade också mot mig.
”Min polares kompis ska hämta upp mig, så ska vi dra och festa.” sa jag snabbt och med lite stolthet i rösten.
”Fan vad kul!” sa Jesper hastigt.
Sen tutade en bil bakom mig.
”Det är nog Bertil.” tänkte jag.
”Jag måste dra nu. Vi ses.” sa jag snabbt utan att släppa blicken från bilen.
Jag började gå mot bilen och hörde Jesper säga hejdå bakom mig. När jag öppnade bildörren var det nästan klart för oss båda att vi hittat rätt person.
”Hej.” sa jag blygt.
Han hejade tillbaka och tittade på mig.

Under hela bilresan hade vi knappt sagt något till varandra. Bertil körde nu in på en parkering och stannade. Han tittade mot mig när jag knäppte av bältet och klev själv ut ur bilen. När jag hoppade ut såg jag nästan direkt Linus bil. Den blåa Volvo 850:n. Bertil tittade på mig och väntade och när våra blickar möttes så började han gå och jag följde efter. Jag hade inte den blekaste aning om vart jag var, eller vilka jag skulle träffa härnäst. Nu kände jag hur mycket nervositeten ökat. Jag pillade med händerna på varandra nervöst och slickade mig om läpparna.
Bertil gick upp för en trappa, fram till en ytterdörr. Jag följde honom med blicken och gick sen efter. Han öppnade dörren, utan att knacka, precis som om han bodde där själv, och sen gick han in.
”Hej hej!” ropade han i dörren.
Jag klev in efter honom och stängde.
”Du tog lång tid på dig hit ju.” sa en tjejröst.
Jag plockade av skorna, och ställde dem åt sidan, som Bertil hade gjort. Men det fanns ingen krok att hänga jackan på så jag tog med mig den. Jag följde efter Bertil in i tv-rummet.
”Fan Linus ringde ju hela tiden.” sa han.
I tv-rummet satt två tjejer. Men ingen Linus. Han bil var ju här men vart var han?
”Vad har du hunnit göra idag då?” frågade tjejen med brunt hår.
Hon var lite kraftigare än den blonda som satt på andra sidan soffan. Bertil slog sig ner på pallen jämte soffan, så jag gick och satte mig på den andra på andra sidan bordet.
”Typ ätit och fixat med bilen.” svarade Bertil.
Jag tog av mig jackan och la den bakom mig. Jag hade ingen aning om vilka dessa människor var och jag var till och med för blyg för att ens säga hej. Jag satt och tittade mig omkring medans Bertil och de två tjejerna samtalade. Det var en väldigt fin lägenhet. Fräsch och ren och så nästan nyrenoverad ut inifrån. Det var vita fina väggar med fotografier inramade, hängandes på väggarna. Påminde mig om hemma hos min mamma då hon också hade massa fotografier hon tagit på väggarna. Hon hade en 32 tums plasmatv och ett helsvart soffbord i trä. Soffan var grå och längs fönsterna hängde vita gardiner. Jag kunde se hallen från där jag satt, men inte dörren. Jag kunde också se in i ett rum som jag antog var köket. Det enda jag kunde se där var ett bord. Det fanns två dörrar till. En såg jag stod öppen och en var stängd precis vid andra sidan tv:n. Den öppna antog jag var till toaletten och den stängda till sovrummet.
”Hej hej!” hörde jag en röst ropa ifrån hallen.
Jag kände inte igen rösten först men när jag väl tänkt efter och en kropp dök upp runt hörnet så kände jag igen honom.
”Linus.” tänkte jag.
”Hej!” ropade Bertil tillbaka.
Linus kom in i rummet. Han sneglade lite på mig och satte sig sen i soffan mellan båda tjejerna.
”Har du hunnit nyktra till nu, Hanna?” frågade Linus och tittar på brunetten.
Hanna smålog.
”Om det ändå hade varit så bra.” svarade hon och puttade till Linus lite lätt.
Jag följde deras rörelser med blicken. Bertil försvann ut mot den delen jag trodde var köket medans Hanna, Linus och blondinen fortsatte prata. Jag var fortfarande tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga eller vart jag skulle hoppa in i samtalet.
”Du är väl 96:a va?” frågade Linus och tittade på mig.
Jag tittade på honom och nickade. Det kändes som att min puls ökade igen och jag blev alldeles varm inombords.
”Ja.” sa jag ganska tyst.
Linus tittade tillbaka på Hanna.
”Då är du äldst.” sa han.
Bertil kom tillbaka från köket och höll två öl och en cider i handen. Han kastade över cidern till Linus, satte en öl på bordet och behöll en. Linus öppnade cidern direkt och tog en klunk. Bertil gjorde detsamma. Sen började de prata för fullt igen. Jag observerade dem ännu mer. Hanna rörde inte så mycket på sig när hon pratade, mest händerna rörde sig. Blondinen sa knappt något och satt mest bara still. Medans både Bertil och Linus rörde sig som om de vore fåglar på himlen. Linus hoppade nästan runt i soffan när han pratade.
”Nej! Skojar du?” sa han chockat medans han flög runt 90 grader i soffan och tittade på Hanna med breda stora ögon.
Hanna började småskratta.
”Nej.” sa hon och log brett.
Linus började hoppa upp och ner i soffan och skrattade, och Bertil flög nästan av pallen av skratt. Jag visste själv inte vad de snackade om över huvudtaget utan jag bara satt där och tittade och log. Sen sträckte jag ner handen och tog tag i min väska.
”Nu när de är upptagna med att skratta kanske de inte tittar så mycket när jag plockar upp min öl.” tänkte jag.
Jag tyckte faktiskt det var väldigt pinsamt att dricka de där folkölen när alla andra drack 5.2:or. Och jag önskade bara att ingen skulle gnälla över mina öl. Jag tog upp en öl ur väskan och satte ner den igen. När jag tittade upp var det bara Linus som tittade mot mig, vilket faktiskt fick mig att börja le.

Efter 5 öl satt vi och spelade jag har aldrig. Vi körde med en mobil app så jag slapp komma med mina dåliga och tråkiga alternativ till ord. Vi satt fortfarande på samma platser, men nu pratade jag med. Jag var ganska lullig och kunde inte låta bli att titta på Linus jämt. Det som kändes bäst var att han också tittade tillbaka.
”Jag har aldrig haft sex utomhus.” sa Hanna och tog en klunk.
Jag lyfte glaset medans jag tittade på Bertil och Linus som inte gjorde något. Sen tog jag med en klunk. Blondinen jag fortfarande inte kunde namnet på drack alkoholfri juice, men hon var ändå med och drack den under spelet.
”Jag har aldrig haft sex i ett badrum.” fortsatte hon.
Fortfarande var det bara jag och Hanna som drack.
”Jag har aldrig duschat med någon av motsatt kön.”
Nu började jag tycka det var pinsamt. Var det bara jag och Hanna som hittat på roliga och knasiga grejer i våra liv? Jag tog ytterligare en klunk och tittade på Linus som bara satt där.
”Men fan Bertil. Vi har mycket att hinna ikapp.” skrattade han.
Bertil nickade på huvudet och skrattade han med.
”Jag har aldrig haft sex på en fest.” sa Hanna lite högre för att överrösta killarna.
”Äntligen!” utbrast Bertil och både han och Linus tog varsin klunk.
Jag förde ölen mot läpparna och sippade lite på den. Jag började känna mig lite väl påverkad, och ganska pissnödig. Jag reste mig och lämnade de andra i spelet och gick iväg mot toaletten. Jag var verkligen pissnödig. När jag vinglande kom in på toaletten, så låste jag snabbt om mig och satte mig på toaletten. Jag kunde inte låta bli att le samtidigt. Jag tittade runt i rummet och kunde känna att alkoholen ändrat både mitt humör och mitt mående. Och att jag visste att jag var här med Linus gjorde mig bara på bättre humör. Jag reste mig och spolade. Medans jag drog på mig byxorna så gick jag bort mot spegeln. Jag knäppte knappen och satte igång kranen. Jag tittade mig i spegeln och log.
”Jag ser bra ut. Jag ser bra ut.” tänkte jag för mig själv och log ett brett fint leende mot mig själv.
Sen torkade jag av händerna på handduken och låste upp dörren.
”Vem har haft mest sex?” hörde jag Hanna säga.
De pekade runt på varandra. Sen reste sig Hanna och plockade upp sin drink. Jag satte mig ner på min förra plats, redo att vara med i det nya spelet.
”Vem hade sex senast?” fortsatte hon.
Blondinen och Hanna pekade på Bertil. Bertil pekade på Hanna och Linus pekade otroligt nog på mig.
”Någon måste ju peka på dig med.” log han.
Jag log tillbaka och vi fick ögonkontakt. Bertil tog en klunk av sin öl och Hanna fortsatte spelet.
”Vem har haft en könssjukdom.”
Det tog sekunder innan alla pekade på Hanna, så för att vara lite annorlunda pekade jag på Bertil.
”Vem onanerar mest?” fortsatte hon och tog en klunk.
Jag var snabb på att peka för att ge igen på Linus, och så verkade alla andra också vara för alla pekade på honom.
Han tittade mot mig halvt tjurigt. Men jag kunde se att det var på skoj. Hela hans ögon lyste glatt, och jag kunde se hur han försökte få bort leendet. Jag ville inte släppa hans blick. Jag värmdes upp inombords och jag blev nog röd om kinderna med. Linus bröt vår ögonkontakt och tittade ner på sin cider. Jag tittade bort mot Hanna för att han inte skulle tro jag var knäpp för jag stirrade på honom, men det tog bara sekunder innan jag kunde se att han tittade på mig i ögonvrån igen.
”Ska vi köra något annat?” föreslog Hanna.
Jag hörde henne prata i bakgrunden till mina tankar.
”Sanning eller konka?” sa Blondinen snabbt.
Jag tittade upp mot Hanna och hon nickade. Linus och Bertil verkade också vara med på det. Så vi fortsatte.
”Linus, sanning eller konka?” frågade Hanna.
Jag kunde se Linus tänka innan han gav sitt svar. Hans min han gjorde var speciell. Såg ungefär ut att betyda:
”Jag tänker på skoj med en rolig min för skojs skull.”
”Sanning.” svarade han.
Hanna tittade ner i mobilen och läste.
”Vad är din största rädsla?”
Hon tittade upp mot Linus som nu alla tittade på. Han funderade. Jag följde varje del av hans ansiktsrörelser under tiden han funderade. Jag kunde fortfarande inte lista ut det, men jag bara visste att det var något speciellt med honom.
”Att någon är otrogen mot mig, antar jag.”
Vi alla tystnade för ett ögonblick. Jag tror alla tänkte samma tanke.
”Är det din största rädsla?”
Vanligtvis kom man med svar så som spindlar, eller att någon ska dö som står en nära. Men Inte Linus. Han var rädd för att någon skulle vara otrogen.
”Okej, Bertil?”
Jag vände bort blicken mot Hanna som tittade på Bertil och väntade.
”Sanning.” svarade han.
Hanna tittade ner i mobilen och läste.
”Vilken övernaturlig förmåga önskar du att du hade? Och varför?”
Vi alla vände blicken mot Bertil.
”Jag skulle flyga.” skrattade Linus.
”Ja fan. Slipper man gå med sina gamla ben.” svarade Bertil snabbt och flinade.

Stämningen hade lugnat sig. Jag var själv ganska borta. Jag låg med huvudet på Linus mage i soffan. Han låg på den korta delen och jag på den långa, trots att han var ganska mycket längre en mig. Han hade fötterna på pallen och Hanna satt på den och snackade med oss. Jag minns inte hur jag hamnade, liggandes på Linus mage, men jag visste att det var den mest underbaraste platsen jag kunde tänka mig vara på. Då han inte var direkt smal, utan hade världens underbaraste mjuka mage så var det en enormt underbar känsla. Jag kände att varje gång jag öppnade munnen för att prata så sluddrade jag, men jag kände mig samtidigt inte så full. Kanske det berodde på att jag var ganska trött. Mycket hade hänt ikväll, men ändå samtidigt så lite. Men en sak jag var säker på var att detta hade nog varit en av de bästa kvällar på mycket länge. 2015 verkade börja ganska bra.
Jag gosade ner mig lite extra i Linus famn och drog filten mer över mig. Jag kunde känna hur han flyttade sin arm och började klappa mig på huvudet. Jag kunde själv inte låta bli att le. Det leendet som var bredare än alla mina leenden brukade vara. Det som fyllde mig med lycka och värme. Det var det leendet. Och jag kunde inte sluta le.
Linus mage var så otroligt mjuk och skön att jag strax valde att blunda för en liten stund. Bara ligga där och blunda och tänka på hur perfekt allt var just nu för stunden. Hur jag nog skulle kunnat stanna här för alltid. Sen tonades Linus och Hannas röster bort och jag somnade.
Jag vaknade flera gånger den natten. Inte för att det var obekvämt, eller för att jag sov dåligt, utan för att jag just låg där med honom och helt enkelt inte kunde undgå att lämna just den platsen. Jag vred mig om i soffan och kände hans arm ligga där. Helt lägligt och perfekt intill soffryggen. Så jag tog tag i den. Jag kramade om den, och kunde bara tänka på hur jag aldrig ville släppa taget igen. Hade jag inte vetat att jag levde hade jag nog trott att jag var i himlen. För det var exakt så det kändes. Jag låtsades sova hela tiden, vilket jag ändå nästan gjorde. Men det var ju det positiva. Jag behövde inte vara blyg i sömnen. För han visste ju ändå inte säkert att jag gjorde det med vilje. Jag kunde ju gjort det i sömnen på riktigt. Även om det i detta fall inte var så. Hela jag log inombords när jag var med honom, men jag var bara så himla blyg. I sömnen var det annorlunda, jag kunde inte exakt sätta fingret på vad det var som gjorde det annorlunda, men jag vågade mer. Precis som att det man gjorde i sömnen inte räknades. Jag kramade om hans arm ännu hårdare och kunde känna hur han nästan tyckte det blev pinsamt. Hans arm låg mitt emellan mina bröst och var precis så lång så handen kom ända ner under brösten. Han fick ett ryck i armen och försökte flytta på sig lite, men jag ville ha kvar honom exakt där han var, så jag höll kvar. Sen dröjde det bara sekunder innan jag ytterligare en gång somnade bort.

Åh vad jag ville sova. Jag ville bara sova, sova och sova ännu mer. Men min hjärna var vaken. Jag tittade upp mot Linus som genast öppnade ögonen. Vi sa inget till varandra. Sen märkte jag att jag fortfarande kramade hans arm. Paniken osade inom mig.
”Fan vad pinsamt.” var allt jag kunde tänka på.
Men när jag märkte att han själv inte flyttade på sig så lättade det. Jag la ner huvudet på hans mage igen och blundade. Det kändes som att mina ögon sov men min hjärna var vaken. Sen helt plötsligt rörde det på sig. Linus flyttade på sig och jag kunde strax märka att han försökte sätta sig upp.
”Nej! Stanna.” gnällde mina tankar.
Men jag själv öppnade knappt ens ögonen. Jag la ner huvudet på soffan. Obekväm och hård. Inte alls som Linus mage. Inte ens i närheten. Linus reste sig upp ur soffan och jag lyssnade mig efter hans steg som gick bort mot hallen. Han gick snart in på toaletten och låste om sig. Kunde han inte stannat. Om så ens bara för en minut. Jag låg så himla skönt på honom. Jag ville inte bryta den känslan av att ligga så bekvämt. Men allt i livet tar ju slut förr eller senare. Och nu kanske det helt enkelt var dags att gå upp. Jag vred på mig lite i soffan och kände en kudde ovanför mitt huvud. Jag slet direkt åt mig den och la ner huvudet på den. Mycket bekvämare. Kanske inte lika bekvämt som Linus mage, men bekvämt nog för stunden.
Toalettdörren låstes upp och jag kunde höra hur Linus släckte toalettlampan och kom gåendes tillbaka. Jag blev lätt förvånad när jag öppnade ögonen och såg honom sätta sig ner i soffan och börja lägga sig ner. Jag lyfte på mitt huvud så han fick plats och la sen tillbaka mitt huvud på hans mage. Ja var tillbaka i himlen.

Vi kunde höra Hanna och Bertil ligga och fnissa och prata inne i sovrummet. Alla var vakna nu. Linus och jag låg bara i soffan utan att säga ett ord till varandra.
”God morgon.” skrattade Hanna och tittade ut genom sovrumsdörren.
Jag vred på huvudet och kollade bort mot henne som var på väg ut från sovrummet.
”God morgon.” svarade Linus.
”God morgon.” sa jag strax därefter.
Hanna gick bort mot toaletten och snart stack Bertil ut sitt huvud.
”Tjosan!” sa han och kom gåendes mot oss.
Han satte sig på pallen och började prata med Linus. Jag lyssnade inte så noga på deras samtal utan koncentrerade mig mer på mina egna tankar. Linus och Bertil hade en tendens att i vissa tillfällen prata likadant. Samma röst, samma tonläge och samma meningar. De använde en lite barnslig röst som var ganska svår att förklara, men när man hörde dem så kunde man knappt åtskilja vem som var vem av dem. Jag hade märkt det från gårkvällen och nu gjorde de samma sak.
”Ska vi sticka eller?” sa Hanna som kom utsmitandes från toaletten.
Vi alla vände blicken mot henne.
”Jepp.” hörde man Bertil säga.
Linus började resa på sig försiktigt och jag flyttade undan mig från hans mage. Jag kunde känna hur han tittade på mig när jag reste mig. Jag satte mig upp och tittade mot honom. Han vände bort blicken och tittade mot Bertil som stod och väntade på oss, sen tittade han tillbaka på mig.
”Är du med?” frågade han.
Jag bara nickade och reste mig. Linus och Bertil gick iväg framför mig och pratade på om allt möjligt. Jag tittade mot Linus. Det kändes nu som att jag nästan var osynlig. Jag gick där bakom, tyst och lyssnade på dem som skrattade. Linus och Bertil stannade upp och började ta på sina skor. Jag smet snabbt emellan dem och tog tag i mina skor borta i hörnan. Men när jag vände mig om för att sätta på dem märkte jag att vi stod rätt så trångt till. Jag stannade upp och väntade några sekunder innan Bertil var klar och flyttade på sig så han skulle komma ut. Jag slängde på mina skor ganska snabbt och såg Linus gå ut i ögonvrån. Jag smet snabbt ut efteråt och Hanna stängde dörren om oss och låste. Linus och Bertil stod utanför och väntade på Hanna. När hon vände sig om och började gå så gjorde de detsamma och jag gick efter. Jag hamnade bakom dem igen, men kunde se hur både Linus och Bertil tittade bak för att se om jag var där.
När vi kom fram till bilarna så ställde sig Linus och Hanna vid Linus bil och Bertil vid sin. Jag visste ju att jag skulle med Bertil tillbaka till Engelfors, så jag kunde komma hem, så jag ställde mig lite mer åt Bertils håll, men höll mig lite mer mot mitten än de andra. Jag och Linus hade ju inte sagt hejdå, så jag antog att vi skulle det innan vi drog. Sen såg jag hur Bertil gick bort till förarsätet och öppnade bildörren, så jag började gå efter, då jag trodde vi skulle åka. Jag såg strax att han inte skulle sätta sig i bilen och köra utan stod utanför och sträckte sig in för att starta bilen.
”Kolla nu!” sa han.
Jag stod ungefär vid avgasröret och Bertil gasade så det flög en massa svart sot ur avgasröret. Jag tog några steg åt sidan då jag fick väldigt mycket av det på mig. Sen tittade jag bort mot Hanna och Linus och såg då att Hanna gjorde samma sak. Det nådde ända bort till dem på andra sidan parkeringen. Linus och Bertil började samtala om massa grejer om bilar, men jag förstod knappt något av det.
”Aja men vi ses då.” sa Linus.
Jag väcktes till ur mina tankar och tittade upp. Linus tittade mot mig.
”Hejdå.” sa han och vinkade.
Jag blev förvånad. Skulle jag inte få en hejdå kram?
”Hejdå.” sa jag förvånat och såg honom gå bort mot förarsätet.
Vi båda var ju rätt så blyga, så jag tänkte inte direkt på det så mycket mer. Jag vände mig om och tittade mot Bertil som gick tillbaka mot förardörren. Jag själv smet fram till passagerardörren och klev in. Min väska la jag ner på golvet och knäppte sen fast mitt bälte.

Juniior Evelina Pedersen

20 årig tjej som älskar att skriva. Skriver ofta mycket långt, men också ganska kort. Dikter har varit en passion sen jag var liten, så som berättelser om saker som inte funnits. Min passion pressas in i en skolfylld vardag med min vovve. Tiden är knapp, men när inspirationen kommer, kan inte fingrarna sluta skriva. Hoppas ni finner mina texter bra :) tack och hej :)
Juniior Evelina Pedersen är medlem sedan 2016 Juniior Evelina Pedersen har 22 publicerade verk