Det var en känsla jag fick - Del III

27 Januari 2015
Idag var andra dagen av min praktik. Och andra dagen då Linus skulle sova i Långbo. Han hade en av sina kurser på Engelforsgymnasiet, så närmaste stället han kunde sova på var hos Karl och Jennifer. Jennifer och Linus gick på Tingbergs gymnasiet tillsammans, så dem kände varandra därifrån. Skolan låg mitt emellan Engelfors och Gunneryd så de hade nästan lika nära båda två.
Min praktik hade jag på Liljans förskola i Engelfors. Den låg lägligt och bra anpassat till min buss, så jag slapp byta när jag kom in till staden. Gårdagen hade vi spenderat hos Karl och Jennifer. Spelat kort och kollar film och så vidare. Inget direkt speciellt, men jag bara längtade dessa sista minuter efter att sluta och träffa Linus igen. Sekunderna gick och tiden gick så långsamt som den bara kunde. Jag satt och ritade med barnen och försökte måla en häst till en av flickorna, som hon kunde färglägga. Jag var relativt nöjd med resultatet men den såg ju inte alls bra ut.
”Den blir ju jättefin.” sa flickan.
Jag kunde inte låta bli att le. Barn var jämt så ärliga, och snälla för det mesta. Så jag tog hennes kommentar positivt. Jag ritade klart svansen och räckte över teckningen till flickan som log. Sen tittade jag bort mot en av pojkarna som målade helt kalabalik artat på sin teckning. Den innehöll massa olika färger på massa olika ställen, ritade kors och tvärs över teckningen. Färgerna var fina men det föreställde inte något som man kunde se vad det var. Jag tittade över mot klockan och pustade ut av otålighet. Klockan var 4. Bussen gick om fem minuter utanför förskolan och jag gick iväg till de andra fröknarna och sa hejdå. Sen vinkade jag åt barnen i det stora rummet och hämtade mina ytterkläder för att gå. Jag gick ut och följde den stora vägen bort mot busshållsplatsen. Jag tog upp mobilen ur fickan och kollade klockan.
”16.02.”
Tre minuter tills bussen skulle gå. Jag kunde se busshållsplatsen från vägen. Jag kollade efter om det kom några bilar och sprang sen över vägen. Jag tyckte inte om att springa över vägar med massa bilar som körde. Vem vet, en olycka hade kunnat hända. Jag ökade på mina steg och kände pirret som gick igenom hela min kropp. Snart skulle jag träffa Linus igen. Snart. Jag var så taggad så jag ville hoppa och springa och jag visste själv inte vad jag skulle göra av energin. Det kändes nästan som att jag brann inombords. Värmen, pirret och den allmänna känslan av längtan fick mig att känna så.
Jag klev över vägen i vägkorsningen och stannade vid busshållsplatsen som låg precis på hörnan. Bänken var upptagen av ett äldre par och jag var för blyg för att sätta mig på den lilla plats som var kvar jämte dem. Jag tyckte dem var otroligt söta. Se satt jämte varandra och höll handen. Man kunde se kärleken.
Jag kollade efter bussen som jag såg en bit bort. Den stod vid busshållsplatsen innan den som jag stod på. Jag ställde mig och andades. Jag kunde känna hur min kropp knappt kunde vara stilla och försökte lugna ner mig. Jag skulle komma fram snart. Var inte lång tid kvar alls. Men min kropp ville bara skutta och springa, och jag kände att jag knappt hade någon kontroll över det själv. Jag hade inget tålamod alls.
Bussen kom och stannade in vid hållplatsen. Det äldre paret reste sig upp och log mot mig innan jag släppte på dem före mig. Jag rotade fram busskortet ur plånboken och klev på efter dem. De hade så vänliga röster när de pratade med busschauffören. När de betalat med sitt kort så steg jag fram och höll fram mitt mot kortläsaren. Jag kunde höra det väl kända plingande då köpet gick igenom och kunde sen höra bussdörrarna stängas. Busschauffören lo mot mig och jag fortsatte röra mig bakåt i bussen. Bussen var ganska full idag. Mestadels då många tog bussen hem från jobbet vid den här tiden. Och de som gick i skolan slutade också ungefär nu. Även om Långbo var en väldigt liten håla så var det en del som bodde där. Det var ett ganska billigt område att köpa hus i då många ville bo närmare staden, och det inte fanns mer än en mataffär och en pizzeria där. Jag hittade en tom plats jämte en äldre dam. Hon såg så trevlig ut och log mot mig. Jag satte mig ner och plockade upp min plånbok för att lägga ner mitt busskort.
”20 minuter.” tänkte jag. ”Bara 20 minuter kvar.”

Jag klev av bussen borta hos Jennifer och Karl. Jag hade inte kunnat sitta still de sista sekunderna på bussen så jag hade ställt mig vid dörrarna och så fort de öppnades hoppade jag av och började gå i rask takt. Jag lyssnade när bussen körde iväg och när jag hörde den svänga iväg utom synhåll slängde jag en blick mot den och började sen springa. Det pirrade i hela kroppen och värmen fylldes inom mig, samtidigt som all spänning inne i kroppen släppte när jag äntligen kunde släppa loss och springa. Blåsten mot min kropp svalkade av värmen som nästan brändes inom mig och alla mina tankar rasade som ett torn inne i mitt huvud och försvann. Jag kände mig så lättad och avslappnad och jag tror jag hade en del adrenalin i kroppen för mina ben lät mig springa hela vägen hem till Jennifer och Karl utan några fysiska problem alls. Jag bromsade in vid trappan och började gå upp för trapporna. Framme vid ytterdörren började nervositeten komma och jag fick ta ett par andetag innan jag kunde räcka fram handen och plinga på dörren. Jag backade tre steg och väntade på att någon skulle komma ner, eller att deras föräldrar skulle öppna. Det tog inte lång tid innan jag hörde någon komma springandes i trappan. Dörren låstes upp och öppnades. Där stod Klara.
”Hej!” ropade hon högt och glatt och kramade om mig.
Jag kramade givetvis tillbaka.
”Hej.”
Vi släppte taget om varandra och jag följde efter Klara in. Jag slängde snabbt av mig skorna åt vänster om dörren och gick med henne upp på ovanvåningen.
”Så hur går det mellan dig och Linus?” frågade hon.
Det var en ganska udda fråga tyckte jag. Det hade ju inte hänt så mycket mellan oss egentligen.
”Vet inte.” svarade jag snabbt och skakade på axlarna.
Klara tog de sista trappstegen upp för trappan och vände sig om mot mig.
”Okej.” log hon.
Hon verkade inte tro på mig. Jag följde efter henne bort mot Karls rum. Man kunde höra Karl och Johan argumentera på långa vägar. Karl hade en tendens att vara rätt så högljudd när han pratade. På ett sätt som om han gjorde det för att folk skulle höra honom, och vända uppmärksamheten mot honom. När vi kom runt hörnet så kunde man se in i rummet då dörren var öppen. Först såg jag Karl och Johan som stod och argumenterade. Sen kunde jag se Jennifer och när vi kom in i rummet såg jag Linus. Han satt på en stol borta i hörnet.
”Ska jag ringa min polare så får du se?” sa Karl.
Johan nickade och Karl tog upp sin mobil. Man kunde se honom bläddra igenom sin kontaktlista och sen välja en.
”Hej. Har du kvar min AK-45:a?” frågade han.
Alla var tysta och väntade på svaret i högtalaren.
”Ja, mannen. Den ligger här i källaren.”
Karl log och tittade mot Johan. Man kunde se hur han sträckte på sig lite stolt.
”Bra. Jag hämtar den i helgen då.” svarade Karl.
”Gör du så mannen.”
Karl sa hejdå och klickade sen samtalet. Han log nöjt.
”Jag sa ju det.” sa han kaxigt och tittade mot Johan.
Johan bara nickade på huvudet och låtsades att inte vara imponerad alls. Jag suckade. Tyckte de var rätt så omogna.
”Ska vi kolla film?” slängde Jennifer fram.
Alla tittade mot henne.
”Jo visst.” sa Karl och släppte helt snacket om AK-45:an.
Resten av oss höll med. Så vi vände om och gick ut mot tv-rummet. Klara var snabb och försvann snabbt in i tv-rummet och Jennifer smet också förbi oss och stack in först. När vi kom in i tv-rummet så såg jag att de hade tagit bäddsoffan som deras föräldrar bäddat åt Linus. De hade bäddat med ett vitt täcke med svarta blommor och stjälkar på och två svarta kuddar. Linus smet direkt fram och tog den sista platsen i sängen. Jag, Johan och Karl fick ta den andra bäddsoffan som inte var uppfälld.
”Vad ska vi se?” sa Jennifer och bläddrade igenom USB:t som satt i dvd:n.
Vi kollade mot tv-skärmen och funderade.
”Big hero 6!” ropade Klara ut.
Jag tittade runt på resten av gruppen som höll med. Så Jennifer startade filmen och vi satte oss tillrätta.

Efter att ha kollat igenom 3 filmer så hade Klara och Karl gått in till sina rum, och Johan hade åkt hem. Jennifer satt och bläddrade igenom filmerna för att hitta en ny.
”Kan vi inte göra något annat?” frågade jag.
Jennifer tittade upp från tv:n.
”Jo men det finns ju direkt inte så mycket att göra här.” sa hon. ”Fast ni kan ju hänga med mig ut när jag röker. Tror Karl och Klara sover nu.”
Jag tittade mot Linus som skakade på axlarna samtidigt som han la huvudet på sned.
”Visst.” sa han.
Så vi reste oss och gick ut mot hallen.
”Ska det bli kul att vara i Engelfors i tre veckor då?” frågade Jennifer.
Jag vände mig snett om och tittade mot Linus.
”Jo visst, fast det är ju rätt tråkigt här.” svarade han.
Jag tog tag i min jacka som låg på den lilla soffan i hallen.
”Fast man kan ju hitta på grejer tillsammans istället.” sa jag. ”Det är ganska kul faktiskt.”
Vi gick ner för trappan och tog på oss våra skor.
”Jo det kan man väl.” svara Linus.
Jennifer tog ner sin jacka från kroken och satte på sig den. Jag drog på min jacka med. Det verkade inte som att Linus skulle ta på sig sin. Jag tittade mot honom. Han hade bara en skjorta och ett par jeans.
”Minns du i somras?” frågade Jennifer. ”När vi var nere i byn och festade?”
Jag log och vi båda började skratta. Jennifer tog upp en cigarett och satte den intill sina läppar och försökte att inte skratta så hon tappade den.
”Jag skämde ju ut mig som fan.” skrattade jag och öppnade dörren.
Vi smet ut och Jennifer tände sin cigarett.
”Och när vi var i Engelfors och festade.” skrattade hon och blåste ut röken.
”När Markus hämtade oss och jag var så jävla full så vi fick stanna tre gånger på vägen hem.”
Jennifer höll sig över magen när hon skrattade och jag försökte dölja mitt leende med handen.
”Den sommaren var fan en av de bästa. Får vi göra om någon dag.” sa Jennifer och lugnade ner sitt skratt.
Jag drog händerna över ansiktet och tog ett stort andetag. Jag andades ut ljudligt så det lite lät som en suck. Jennifer tog ett bloss av sin cigarett.
”Så att ha kul här är ändå inte så svårt.” sa jag och tittade mot Linus.
Han skakade på ögonen och undvek ögonkontakt med mig. Men inte på ett obekvämt sätt utan på ett sätt som mer passade in. Vi blev tysta en stund. Vi tappade samtalsämnet lite grann, och hade nog inte så mycket mer att säga.
”Så vad händer imorgon?” frågade jag för att bryta tystnaden.
Jennifer tittade mot mig och log.
”Inte sova i alla fall.” sa hon och suckade.
Jag skrattade till.
”Jag har sovmorgon.” log jag.
Jennifer log samtidigt som hon öppnade munnen förvånat och avundsjukt. Sen knuffade hon till mig.
”Inte rättvist ju. Vill också ha sovmorgon.”
Jag log mot henne och vände sen blicken mot Linus. Han skakade på axlarna.
”Skolan antar jag.” sa han sen.
Jennifer tog ett bloss och tittade sen ner på sin cigarett. Det var bara ett par bloss kvar. Hon tog ett par snabba bloss medans hon gick bort mot fimpburken. Där stannade hon och tittade på cigaretten igen, sen tog hon ett par snabba bloss igen innan hon slängde den. Vi väntade in henne och när hon vände sig om gick jag bort mot dörren och öppnade den. Efter mig smet Jennifer in, då Linus släppt före henne. Jag slängde av mig mina skor åt vänster och gick bort mot trappan. Linus kom strax efter mig och Jennifer hängde upp sin jacka innan hon kom efter. Vi gick upp för trappan och stannade i hallen för att vänta in Jennifer.
”Jag tror nog jag går och lägger mig.” sa hon när hon kom upp.
Hon stannade vid oss och tittade på oss.
”Ska ni kolla film eller?” frågade hon.
Jag tittade mot Linus som tittade tillbaka mot mig.
Jag skakade på axlarna som om jag inte visste. Fastän jag egentligen jättegärna ville.
”Jo det kan vi väl.” sa jag.
Jag var ganska ofta hos Karl och Jennifer, och brukade komma och gå lite där som jag ville. De hade inget emot att jag var där och kollade film om de gick och la sig.
Jennifer nickade.
”God natt då.” sa hon och började gå in mot sitt rum.
”God natt.” sa jag och Linus och tittade sen mot varandra.
”Jag ska bara messa mamma.” sa jag och tog upp mobilen.
Linus nickade och började gå mot tv-rummet.
”Jag kommer hem lite senare. Kollar film.” skrev jag och tryckte sen på skicka.
Mamma gillade inte när jag var ute sent på skolkvällar men jag ville bara inte missa ensamtiden jag nu hade med Linus. Det var första gången vi riktigt fick vara ensamma. Jag gick in i tv-rummet och hittade Linus i bäddsoffan, bläddrandes bland filmer.
”Vad vill du se?” frågade han.
Jag skakade på axlarna och gick och satte mig i den andra soffan.
”Fast and furious 6?”
Jag skakade på axlarna igen och sa inte så mycket. Linus tittade på mig och skakade själv på axlarna, sen satte han igång den. Jag satte mig och kollade och försökte koncentrera mig, men det kändes bara konstigt. Jag vände blicken bort mot Linus och såg hur han satt och skrev på sin mobil. Jag tittade bort mot tv:n igen och försökte koncentrera mig. Jag kunde känna min mobil vibrera i fickan. Det var säkert mamma som hade spel på mig för att jag inte kommit hem ännu. Jag plockade upp den och läste på skärmen.
”Linkan96.”
Jag tittade bort mot Linus som log mot mig, sen låste jag upp mobilen och gick in på snapchat.
”Kom och lägg dig här.” stod det.
Jag blev alldeles nervös och visste inte vad jag skulle svara. Jag var alldeles för blyg för att lägga mig borta hos honom. Men jag ville, och jag visste inte hur jag skulle skriva det utan att han skulle ta det fel.
”Why?” skrev jag och hoppades på det bästa.
I ögonvrån kunde jag se hur han tittade på mig. Hans blick var speciell. Den borrade sig igenom mig på ett sätt. Den gjorde mig svag.
”Snälla kropp, lägg dig hos honom.” tänkte jag.
En konstig mening enligt många. Men sen jag var liten hade jag haft de här låsningarna som skapades när jag var arg, ledsen eller nervös och blyg. I detta tillfälle var jag nervös och blyg, vilket skapade låsningarna som gjorde att jag hade svårigheter att göra som jag ville, för min kropp blockerade möjligheten. Precis som att kroppen själv inte ville. Jag kunde inte röra mig i riktning mot honom. Mycket vilja och tid krävdes för att jag personligen skulle få det att släppa. En rörelse och beslutsamhet kunde räcka för att det skulle kunna släppa tillräckligt mycket så jag kunde fortsätta, och göra det jag ville.

”Vi kan mysa.” skrev han tillbaka.
Jag tittade upp mot honom och såg honom slänga en snabb blick mot mig.
”Kanske.” skrev jag tillbaka och skickade.
Jag tittade bort mot filmen en snabbis och såg delen då dem letade efter Shaw och det blev slagsmål i förhörsrummet. Jag hann ungefär komma till när mannen lämnade förhörsrummet helt sönder och kvinnan som tittat på i rummet bakom spegeln, kom ut innan min mobil vibrerade igen.
”Komsi.” kunde jag läsa på skärmen.
Jag tittade upp mot honom och såg hur han tittade på mig. Jag skakade på axlarna och skulle svara honom på snapchat, men han började prata.
”Vadå vet inte?” frågade han.
Jag tittade upp och skakade på axlarna.
”Vet inte.” sa jag och log.
Han vände blicken ner i mobilen och började skriva. Jag kunde snart se på min skärm att jag hade fått ett nytt meddelande.
”Kom.” skrev han.
Jag kände att jag inte kunde hålla på och skriva kanske, hela tiden. Utan det var lättare om jag bara sa som det var. Det skulle få mig att slippa alla komplikationer och alla hans frågor som snart skulle komma.
”Det är pinsamt.” skrev jag och skickade.
Jag låste mobilen och tittade bort mot Linus medans han läste meddelandet. Han tittade upp mot mig.
”Varför är det pinsamt?” frågade han mig.
Jag ryckte på axlarna.
”Det är bara pinsamt. Tycker det mesta är pinsamt.” svarade jag och kände hur jag började rodna.
Linus ryckte på axlarna och kollade bort mot filmen. Men jag ville inte. Jag ville lägga mig borta hos honom. Jag kunde bara känna hur hela jag drogs mot honom, medans min kropp hindrade mig från att göra något. Jag låste upp mobilen och gick in på snapchat igen. Jag kände mig tvungen att säga något. Tänk om han trodde jag var knäpp eller nått. Jag satt och tittade in i skärmen men kunde inte komma på något att skriva som inte lät stört. Tankarna vimlade runt i huvudet.
”Sur?” skrev jag.
Jag funderade ett tag.
”Så kan jag inte skriva.” tänkte jag och suddade ut det.
Jag kom på olika grejer att skriva gång på gång, men inget som i längden funkade. Det kändes bara som att jag skulle skämma ut mig. Tänk om han inte var sur alls, och så frågade jag om han var det. Då skulle ju han undra vad det var med mig som ställde en sådan dum fråga. Jag klickade ner bilden och var på väg att stänga ner snapchat när jag såg den lilla röda fyrkanten med en etta i vänstra hörnet längst ner. Den som alltid dök upp när man hade fått ett meddelande. Jag klickade på den och kunde se att Linus hade skrivit. Jag vände upp blicken mot honom där han satt och log och kollade sen ner igen och läste.
”Mysigt att mysa ju.” skrev han.
Jag var lättad att jag inte behövde börja samtalet med alla dessa frågor i huvudet om vad jag skulle svara.
”Ja, jag vet.” skrev jag tillbaka.
Jag tittade upp mot Linus och såg hur han reagerade när mobilen vibrerade. Han tittade upp mot mig och gick sen in för att läsa. Jag hade missat ganska mycket av filmen nu, då jag endast satt och funderade och skrev med Linus. Egentligen var det knappt lönt att ha igång den. Linus la ner sin mobil och jag förstod direkt att han skrivit till mig. Jag han bara sätta igång skärmen innan mobilen plingade och jag tydligt kunde se att Linus hade skrivit.
”Kom hit då.” skrev han.
Jag försökte få min kropp att släppa taget och låta mig gå, men min kropp kämpade emot.
”Vet inte.” skrev jag tillbaka.
Jag la ifrån mig mobilen och tittade mot Linus. Han satt med mobilen uppe och jag antog att han skrev med någon. Det var något speciellt med honom. Något som gjorde att jag kände mig svag så fort jag tittade på honom. Det var en väldigt skön svaghetskänsla. Jag ville på ett sätt vara svag kring honom.
Jag vaknade snart till ur mina tankar av att min mobil vibrerade och blixten på kameran blinkade mig rätt i ögonen. Jag kände mig halvt blind ett tag innan jag kunde se ordentligt igen och tog upp mobilen. Precis som innan så var det Linus som skrivit.
”Och det betyder nej.” skrev han och la till en ledsen smilis i slutet.
Jag tog en svart bild och svarade honom.
”Vet inte betyder vet inte.”
Jag ville inte att han skulle tro att det betydde nej, för jag ville ju egentligen. Det gick bara inte.
”Skitsamma då.” sa han.
Jag blev orolig. Var han sur? Han lät inte sur men tänk om han var det ändå. Han tittade bort mot tv:n och verkade nästan låtsas som ingenting.
”Nej, inte skitsamma.” sa jag.
Jag visste inte vad jag skulle säga, men jag kunde ju inte vara tyst. Linus tittade upp på mig.
”Men kom hit då.” sa han och log.
Jag tog ett djupt andetag och reste mig. När jag ställt mig upp blev jag förvånad. Låsningen hade släppt. Jag var på väg att stanna av förvåning. Det kändes konstigt, men det gjorde mig glad att jag fortsatte gå mot honom. Jag gick runt soffbordet och la mig försiktigt ner jämte honom.
”Så.” sa jag.
”Yes.” svarade Linus.
Vi var båda rätt så tysta. Vi rörde inte ens vid varandra. Jag tror vi båda kände att det var ganska pinsamt. Linus låg och tittade upp i taket och jag vred mig om och tittade mot honom.
”Det var mycket av filmen vi titta på ju.” sa jag för att bryta stämningen.
Linus tittade mot mig en snabbis och tittade sen bort igen.
”Yes.” svarade han.
Sen vände han sig emot mig och tittade rätt in i mina ögon. Svaghetskänslan kom tillbaka och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde känna hur han sakta närmade sig mitt ansikte och hur min puls ökade. Värmen spreds inom mig och jag ville inget annat än att han skulle kyssa mig. När våra näsor möttes ryste hela min kropp till och hans andetag mot mig var som en underbar bris. Värmen kokade inom mig och jag väntade efter det sista steget då han självmant skulle kyssa mig. Men det gjorde han inte. Han backade undan och la sig på rygg igen.
”Skit i de då.” sa han och tittade upp i taket.
”Vad hände? Kunde han inte bara kysst mig?”
Tankarna flög runt i huvudet.
”Kyss honom.” tänkte jag. ”Kyss honom.”
Så jag sträckte mig över honom och kysste honom.

Hans läppar var lena och hans kyssar var mjuka och vänliga. All värme och spänning inom mig, avtog sakta till mjukare nivåer. Jag höll med mina händer runt hans huvud, och ville inte släppa taget. Han tog försiktigt tag i mig med ena handen vid midjan och andra strax över mitt öra. Vi fortsatte kyssas. Han flyttade ner handen från mitt öra och använde den för att sakta resa på sig och lägga ner mig mot kudden, så han kom över mig. Mina tankar skrek åt mig.
”Låt oss stanna i detta ögonblick för alltid.”
Det var perfekt. Det var allt jag kunnat drömma om för tillfället. Han förde sina händer längs min kropp och slutade för stunden att kyssa mig.
”Hur fan kan du ha en sådan perfekt kropp?”
Jag log, tog tag i honom och drog honom emot mig. Sen kysste jag honom åter igen.
Klockan var nog runt fem på morgonen när jag gick hem. Vi hade legat och myst hela natten och jag hade inte någon lust alls att gå, men både jag och han behövde sova och mamma skulle fått spel om jag sov där. Motvilligt gick jag hem och kunde inte sluta tänka på natten, och jag kunde absolut inte sluta le som en idiot. Han var underbar, på alla sätt och vis. Han var absolut inte som någon annan kille jag någonsin träffat. Och när han tittade på mig så kunde jag se i hans ögon hur han också gillade mig som mer än en vän. Hans ögon blänkte på det där speciella sättet med blicken fast på mig, samtidigt som man kunde se hans känslor vimla runt där inne.

Juniior Evelina Pedersen

20 årig tjej som älskar att skriva. Skriver ofta mycket långt, men också ganska kort. Dikter har varit en passion sen jag var liten, så som berättelser om saker som inte funnits. Min passion pressas in i en skolfylld vardag med min vovve. Tiden är knapp, men när inspirationen kommer, kan inte fingrarna sluta skriva. Hoppas ni finner mina texter bra :) tack och hej :)
Juniior Evelina Pedersen är medlem sedan 2016 Juniior Evelina Pedersen har 22 publicerade verk