Det var mer än jag .....

Det var inte bara jag ……

Att bli mamma är ju alldeles underbart. Att få det lilla livet i famnen som man burit på i nio månader. Som man längtat efter och undrat vem de är som gjort att man behövde springa på toa stup i kvarten. Det står så i alla tidningar och på alla bilder är det alltid glada mammor med en glad bebis. Stackars alla som tror att de skall vara så jag trodde det i alla fall. Det var ju inga bilder på otvättat hår, obäddade sängar eller kläder fulla med bebis kräk.
Det var spännande att besöka BB innan det var dags så man fick se var man skulle hamna sen. Nu trodde ju mitt 21 åriga jag att man var gravid i nio månader och inte mer, men det blev inte så. Tre veckor mer än nio månader var jag gravid för hon hade de så bra i mage sa dom att hon kunde vara kvar där så länge de fanns fostervatten sa dom. Men efter tre veckor var det i alla falll dags att bli igångsatt. Så hennes pappa och jag begav oss mot BB med allt packat och en bränd CD med musik vi valt. Väl på plats fick jag dropp och det hette att nu kan ni lösa korsord eller läsa en bok för detta kommer att ta lång tid. Eftersom jag ej haft för värkar innan kom de som en smärre chock när det började komma sammandragningar och värkar efter en kvart. Allt på en gång liksom. I bakgrunden hördes Springsteen sjunga ” The River ” och hennes pappa klappade mig ömt över ryggen. Denna smärta var något av de värsta jag känt och efter en timme var hon här. Den ljuvligaste lilla varelse, så vacker och oskyldig hon grät inte när de lade upp henne på mitt bröst utan hon bara låg där och våra ögon möttes för första gången. Så vacker hon var vår lilla dotter. Vi stannade kvar på BB 2 dagar. Och dessa två dagar var inte heller som den fina reklam med glada barn pigga mammor man ser överallt.
Trötthet avlöstes av blöjbyten och ett och annat besök. Hur som så väl hemma kände jag inte den här glädjen som man skulle känna. Mitt intresse för att just ha blivit mamma var inte riktigt som det borde. Jag orkade inte, jag ville inte, jag ville bara vara ensam utan barn gråt. Det är bara hormoner hette det, fullt normalt. Nä det var det te alls. Detta var något annat än ”baby blues ” Att känna såhär för denna vackra lilla varelse var inte rätt, inte mot henne eller mot mig, men framför allt inte mot henne. Jag var inte alls beredd på vad det betydde att vara mamma. Med allt vad de innebär, vakna nätter, bröst som spänner, jag fick inte heller någon bra start på BB för det ända det pratade om var att amma. Även när hon sov så skulle jag väcka henne för att amma. Det i sin tur gjorde att jag associerade amning med stress. Så jag valde att inte fortsätta med det. Det gick väl bra de första tio dagarna som hennes pappa var hemma men sen stod jag där ensam i en stad jag inte kände någon i eller som jag kände mig hemma i. Såklart tog jag hand om det lila flicke barnet men inte mer än vad jag behövde och ganska snart hade vi hennes farmor mer eller mindre inneboende för jag klarade inte av att vara ensam med lilla flickan. Bara det i sig gjorde att skuldkänslorna och skammen svämmade över. Skam över att inte vilja, orka kunna ta hand om henne och skuldkänslor för att jag var en hemsk mamma. Alla andra verkade så glada där de gick med sina barn i vagn eller satt i solen på en filt och hade det mysigt. Jag ville helst bara vara i fred. I början gick jag på alla besök på BVC men det blev något jag inte orkade eller ville och efter ett tag tog hennes farmor över detta. Och när en tid gått så undrade de såklart varför mamma aldrig följde med. Det kom ett samtal ed frågan om hur jag egentligen mådde. Tänk om någon frågat mig det långt innan. Så mycket ångest och tråkigheter som kunde undvikits.
Viktoriagården hette de ett stort pampigt hus i det fina kvarteren på Limhamn . Ett stort gult hus med stor tomt som var skyddad av en vacker mu. Vackra trädgårdsmöbler och mysiga filtar var utlagda lite här och var. Jag åkte dit med hennes pappa och skulle hälsa på. Aldrig tidigare hade jag hört talas om detta ställe. Det var ett ställe där man som mamma kunde komma om man hade svårt att knyta an med sitt barn eller om det var något annan som inte stämde. Det fanns en terapeut till varje mamma även en dam som var specialiserad på just att man skulle knyta an till sitt barn. Vi va där inte så länge men länge nog för att hennes pappa tyckte det var en bra ide att jag skulle gå där. Man skulle infinna sig där 2 gånger ii veckan. Jag fick fundera lite på det. För mig blev liksom detta ett jätte projekt att behöva ta mig igenom hela Malmö 22 ggr i veckan med vagn på bussar osv. Bara tanken framkallade ångest. Men såklart hade Viktoriagråden löst detta problem för alla, för annars hade alla haft alla möjliga ursäkter för att inte kunna koma dit. Dom körde helt enkelt runt och hämtade upp alla som skulle dit med en stor bus med plats för vagnar och allt. De hade säkert kommit underfull med att folk har alla möjliga orsaker till varför de inte kan ta sig dit. Så då körd de runt och hämtade upp i stället och lämnad när de var slut.
När man klev innanför de vackra dörrarna fanns det plats att hänga av sig och sätta vagnen. Ett litet kök och ett stort, stort rum med mjuka mattor och massor av härliga mjuka stora kuddar. Där kunde barnen krypa omkring och lek med diverse leksaker. Vi var väl 5 mammor med barn och alla var där av olika anledningar men två saker hade vi gemensamt, vi älskade våra barn vi behövde bara lite hjälp på vägen. Jag höll mig i början på min kant med lillan och efter en stund kom Monika kan vi kalla henne. Det var hon som skulle hjälpa mig och lillan att hitta tillbaka till varandra. En lugn mysig och genomgod kvinna som man kände bara ville väl. Hon var inte dömande på något vis utan vi tog det i min och lillans takt. En stund efter la vi lillan i vagnen och jag och terapeuten gick en runda och pratade.
När man varit där några gånger så började man prata med de andra mammorna med. Det va någon i samma sits som mig, någon fd missbrukare och någon som förlorat sin man mm. Och alla behövde en hjälpande han. Önskar så jag visste om dessa människor mycket tidigare. För bara att vara där och att se att de fanns fler som mådde dåligt och att jag inte alls behövde skämmas. Eller att jag inte var en dålig mamma. Jag gick där i två terminer och att ta sig dit blev lättare för varje gång. Monika var så underbar och hjälpte oss så mycket. Jag sprang på henne några år senare i en affär, jag gick hand i hand med min älskade dotter. Vi båda tittade på varandra och log.
Nu för tiden så fångas mammor upp mycket tidigare på BVC gällande dras mående och det gör mig så glad. Tänk om någon fångat mig , så hade jag sluppit falla, falla så långt ner. Men jag tog mig upp igen och lärde mig handskas med mina känslor.

Skriven av: Rosa