Publicerat
Kategori: Novell

Det värsta som hänt

Vanja stod och tittade ut över den stora horisonten. Hon fick svindel varje gång som hon såg ner. Den enorma klippan hon stod på var 20 meter hög och där nere låg det stora vassa stenar med vatten som spolade över dom. Vattnet var ilskt, men hon var inte rädd. Här hade Rit begått självmord. Men folket runt omkring, som var väldigt dramatiska, sa att hon blivit mördad. Polisen tystade ner allt så det inte blev så mycket uppståndelse. Men det gjorde dom förgäves. Alla fick reda på det. Hela staden låste in sej och ingen gick ut efter klockan 19. Så höll det på i 3 månader. Vanja tyckte inte att det var någon fara så hon smög sej alltid ut till som enda vän. Beata hette hon, men Vanja kallade henne för Bebbe. Hon var sjuk. Dels hade hon någon slags cancer, som hon sa, och hon sa också att hon kunde se saker. Saker som hänt, och skulle hända. Hon sa att Rit blivit mördad, men att vi inte skulle vara rädda. Vanja litade på Beata så pass mycket att hon var ute till 3 på nätterna. Ibland fick Beata tag i en vinflaska som dom drack tillsammans. Dom hade alltid lika roligt. Tills en dag då Vanja gick ut som vanligt vid åtta och mötte Bebbe. Hon såg väldigt ledsen ut. Vanja blev genast osäker och rädd när Bebbe var ledsen. Då visste hon att hennes vän hade sett något mycket obehagligt i sina tankar. Bebbe sprang fram till henne och tog henne i sin famn. Hon yrade om att någon hon kände skulle dö. Vanja försökte få ur Bebbe vem hon menade men det var omöjligt. Hon grät väldigt mycket och det enda hon kunde göra mellan snyftningarna var att skrika något. Dom satte sej och efter ett tag var hon ganska lugn. Hon berättade att hon såg en bädd, och kände otroliga smärtor och att den som dog skulle få en riktigt smärtsam död. Vanja blev livrädd. Sedan när dom skulle gå hem frågade Vanja om dom skulle träffas som vanligt nästa kväll. Beata tittade på henne med tårar i ögonen och nickade. Sedan kramade hon Vanja så hårt att hon inte kunde andas.
”Du vet att jag älskar dej.” sa Bebbe och gick.
Beata dog den natten. Hennes föräldrar sa att hon dog i svåra smärtsamma kramper i som säng. Vanja rös. Bebbes föräldrar visste om att deras dotter kunde se framtiden, men nu skyllde dom på hennes hjärntumör. Vanja orkade inte berätta att Bebbe faktiskt visste att hon skulle dö. Vanja hade tvivlat på det hon sa och hade inte riktigt tagit det på allvar. Hon kom ihåg hur Bebbe hade sagt att en kille i deras klass skulle få svår lunginflammation och att han skulle ligga på sjukhuset i en vecka och vara hemma i två veckor. Och det hände. Deras lärare berättade hur han hade lagts in på sjukhus och att han hade varit där i en vecka, men att hon fått åka hem och skulle inte komma tillbaka förrän två veckor. Vanja trodde att det bara var en tillfällighet. Beata visste också när Vanjas katt skulle dö. Den var död nu.
Beatas mamma gav Vanja en lapp som Beata hade skrivit innan hon dog. Där stod det
”Vanja, jag trodde att det var du som skulle..” sen stod det inget mer. Stilen var krokig och nästan oläsligt. Vanjas fasa var obeskrivlig. Efter en månad blev Vanja sjuk. Hon och hennes mamma gick till läkaren. Han sa att Vanja fått en tumör i huvudet. Hon hade fått se Bebbes ansikte när hon var död. Föräldrarna hade anordnat en slags visning. Dom hade lagt Bebbe i en kista i ett rum fullt med tända ljus och den som ville säga adjö fick gå in ensam. En man som jobbade på bårhuset rekommenderade en stängd kista. Föräldrarna förstod. Men det gjorde inte Vanja. När det var hennes tur gick hon in i det dunkla rummet. Det var rätt mysigt med alla ljusen och blommorna, tyckte hon. Hon ville då se på Bebbe en sista gång men när hon får upp locket började hon få kväljningar. Hon ville spy, men hon hade inte ätit på så länge. Beatas ansikte var helt förvridet. Man såg vilken smärta hon haft den natten hon dog. Vanja skrek och rusade därifrån.
När hon satt framför läkaren och hörde sin mamma hysteriskt förstå att Vanjas tumör inte var något att göra åt, kände hon bara tomhet. Hon fick veta att hon hade en, högst två månader kvar att leva, och hon visste att hon skulle dö precis som sin bästa vän. Hon bestämde sej redan den dagen att det inte fick ske, så hon funderade ut ett bra och härligt sätt att dö på. Hon tänkte direkt på den stora klippan.
Och nu stod hon där. Ensam och tänkte på sin vän. Det var mörkt och vattnet såg svart ut. Hon hoppades att det inte skulle göra ont. Hon tycktes kunna se flickan som dog här. Hon hade tagit livet av sej. Det visste Vanja. Hon visste också att det Beata menade med att hon blivit mördad men att vi inte skulle vara rädda var att Rit mördade sej själv. Hon bröt ner sej själv med alla droger hon tog. Det drev henne tillslut till vansinne.
Vanja tog mod till sej och föll neråt från klippan. Hon såg dom vassa stenarna komma närmare. Tillslut slog dom i.

Ett gammalt par som var ute och gick fick syn på flickan som låg på stenarna.
I tidningen nästa dag stod det att ännu en flicka hade begått självmord på klippan, och att flickan, som hette Vanja, inte hade dött direkt. Hon hade dött i svåra smärtor och hon låg på stenarna med vass på, som om det vore en säng. ”Det här är det värsta som hänt här'
Flickan hade ett förvridet ansikte.

Skriven av: Ida Rosvall

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att få utlopp för min kreativitet är förutsättning för att mitt liv ska fungera på ett normalt plan. Det är som en bubbla som växer sig allt starkare och till slut blir ett brinnande klot i både…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan