Dimman

Det var tidig morgon, en dimma låg utspridd utanför. Jag märkte dimman när jag gjorde mitt morgonkaffe. Jag satte mig vid köksbordet, som låg bredvid fönstret, och kollade ut. Jag gillade dimma, det var ganska häftigt tyckte jag. Min son kom till köket, “godmorgon” sa jag, “godmorgon” svarade han. “Har du sett vilken dimma det är ute” sa jag och pekade mot fönstret, min son gick fram till fönstret och kollade ut, “wow, jag har aldrig sett en sådan dimma” utbrast han, jag skrattade.
Jag gjorde färdigt några smörgåsar till mig och Adam, min son, och hällde upp kaffe i min kopp. Vi käkade frukost och lyssnade på P1 radio. Dimman låg fortfarande tung utanför.

Klockan var nu 12 och det var fortfarande dimma, “vad konstigt” tänkte jag medan jag kollade ut genom fönstret. “Jag vill gå ut och leka” sa Adam som kom springandes från vardagsrummet, hans barnprogram hade precis slutat. “Det är för tung dimma ute, man ser knappt något. Du får vänta inne tills dimman är borta” sa jag, “men jag vill ut” sa Adam.
“Vi kan gå ut tillsammans då, blir det bra” frågade jag, Adam lös upp, “Jaa” utbrast han och hurrade. “Då går vi ut nu, inte sen” sa Adam, “ja vi går ut nu” sa jag. Vi gick till hallen och tog på oss ytterkläder, det var en kall höstdag.

“Spring inte för långt nu” ropade jag till Adam, “nej då” ropade han tillbaka. Jag såg hur han försvann i dimman, “Adam du springer för fort” ropade jag, men jag fick inget svar, “Adam, hör du mig… Adam” skrek jag, men jag fick igen inget svar.
“Hjäälp… Mamma” hörde jag plötsligt, “det där var Adam” tänkte jag, “Adam, vart är du” ropade jag. Jag gick fram i dimman, men jag kunde inte hitta Adam, mitt hjärta började slå fortare. Jag hade gått i 5 minuter och nu insåg jag att jag också var borta, jag visste inte vart jag var.
Jag irrade runt i dimman och ropade efter Adam. Efter en halvtimme gav jag upp, jag kände hur tårarna började välla fram. Jag fortsatte att gå.
Efter att jag gått i flera timmar såg jag konturerna av en byggnad, “äntligen hemma, jag måste ringa polisen” tänkte jag och klev in genom dörren. Jag gick raka vägen till telefonen som fanns i köket. Jag knappade in 112, men det fanns ingen signal, “satan också” utbrast jag och la på. Jag stod vid fönstret och kollade ut på dimman, “jag hoppas Adam är ok”.
Jag satt och väntade vid köksbordet och kollade ut genom fönstret, jag hoppades att Adam skulle dyka upp från dimman. Jag stirrade in i dimman, jag såg konturer men jag visste att det var hjärnspöken bara. Ibland kunde jag hoppa till av glädje och sedan inse att det inte vara Adam.

Klockan var nu 7 på kvällen, jag hade suttit vid köksbordet i flera timmar. Jag började tappa hoppet, jag kände en djup sorg, “Adam är borta” tänkte jag och brast ut i gråt. Jag sneglade mot dimman och då såg jag något, “Adam” utbrast jag och gick till ytterdörren för att ta emot honom, jag sprang.
Jag öppnade dörren och såg Adam gå mot huset, “Adam, vart har du varit” sa jag, “Mamma, jag har hittat nya vänner” sa Adam plötsligt. “Nya vänner, vadå för vänner” frågade jag. Adam kollade mot dimman, och jag såg en skepnad komma fram, som blev allt tydligare och tydligare. “Hälsa på Mr Arnoth” sa Adam. Jag blev förskräckt, “det där är ju ett monster” skrek jag när jag såg skepnaden. Det var en lång och smal skepnad som hade päls, och en stor käke med huggtänder. “Vad menar du mamma, det är min nya vän” sa Adam.
Jag sprang in för att hämta hagelbössan som låg i vapenskåpet i vardagsrummet, “4691 är koden” mumlade jag för mig själv. Skåpet öppnades och jag plockade ut hagelgeväret och laddade den, sedan gick jag mot ytterdörren. “Ut härifrån” skrek jag när jag såg att Adam och monstret hade kommit in. Jag siktade geväret mot monstret och avlossade ett skott. Bakom monstret bildades det ett stort stänk av blod, och jag såg ett hål i monstrets bröst. “Varför dör du inte” sa jag och siktade igen. Innan jag hann avlossa skottet hade monstret gått fram till mig, den ryckte geväret ur min hand.
“Mamma, varför försöker du döda min kompis” sa Adam, “det är ju förfan ett monster” skrek jag. “Lugna dig mamma, vi ska leka, och du ska vara med” sa Adam. Monstret stod nu framför mig, jag började skaka. Jag såg monstret in i vitögat, ögonen var vackra. Plötsligt kände jag ett hugg i magen, jag kollade ner och såg att monstret hade stuckit sina långa svarta klor i mig. “Vi ska leka nu” sa Adam och skrattade. Jag föll ner på marken, Adam plockade upp geväret och la det mot min panna. “Du är en tjuv och vi är poliser, så jag måste skjuta dig” sa Adam och tryckte av.

Klas Stenborg

Hej, jag heter Klas. Jag gillar att skriva både poesi och noveller, främst skräcknoveller. Jag har två novellsamlingar publicerade som eböcker, ni kan hitta dem på Adlibris.com och Bokus.com och på andra ställen också. Jag hoppas ni gillar mina dikter och skräcknoveller. Nya skräcknoveller varannan måndag.
Klas Stenborg är medlem sedan 2023 Klas Stenborg har 1 publicerade verk