Disa och riddaren

Storsjön bredder ut sig blått under himlen, medan det bruna vattnet slickar mina fötter. Det är en riktig varm dag den här sommaren år 1523. Det är en av de dagar som verkar vilja stanna för alltid. Värmen sträcker ut sig in i kvällen och vilar kvar i natten.
Sjön är lockande. Jag får lust att klä av mig och bada. Det vore riktigt skönt svalka mig… Jag måste nöja mig med att låta mina fötter vila i det ljumma vattnet vid stranden. Storsjön kryllar av båtar med fruar och herrar på utflykt i sommardagen. Chansen att bli sedd oklädd är för stor.
- Disa! Vilken bra idé. Jag tror att ja ska göra detsamma.
Jag hoppar till och släpper i vattnet kjolen medan jag vänder mig för att titta upp till skogen ovanför stranden. Jag känner igen honom. Jag slappnar av.
- O Heliga Maria, beskydda mig… Mumlar jag när jag ser att Gösta tar bort sina skor och visar sina stora fötter. Gammal vass och små stenar gör hans gång klumpig men han kommer ner längst den branta åsen till vattenbrynet och ställer sig bredvid mig. Hans doft av svett och hud uppvärmd av solen omfamnar mig. Vattnet ringlar sig runt våra ben. Jag hör hans suck
- Mina kungliga fötter har lidit hela dagen…
Jag tittar uppåt på honom för han är längre än jag. Jag är osäker… Kan jag skämta som jag har alltid gjort? Hans blonda hår är kortklippt i fransk stil. Den långa näsa som han har ärvt av sin far, står nu som symbol för styrka. Det som var blond fjun för inte så länge sedan är nu skägg. Nu tittar hans bedårande blå ögon ner till mig. Det är samma ögon som så ofta nu för tiden signalerar vrede. Nu ler dem… till mig.
- Storsjön kan inrymma deras storhet. Det är jag säker på!
Han skrattar nu… Det är skönt att höra det igen. Hans skratt kommer rakt ur bröstkorgen. En skugga inom mig går förbi. Jag vet att jag aldrig mer kommer att kunna höra den. Han är här för att säga adjö.
- Hur visste ni att jag var här? Frågar jag
- Det var inte svårt… den här platsen är en favorit både för mig och dig…
Oh ja… Han kan inte låta bli påminna om utflykterna till udden som barn. Senare blev den vår egen hemliga plats. Jag sänker blicken för att gömma min längtan.
- Disa… mumlar han.
Jag tittar inte upp. Jag får inte göra det. Han skvalpar med fötterna. Jag ser hans eleganta tår i det bruna vattnet och mina små fötter. Han harklar sig. Jag kan inte låta bli att snegla på hans blygkapsel. Jag dör av lusten att fnittra.
- Disa, det jag har att säga är inte lätt för mig…
Jag tittar upp nu. Jag har väntat på stunden i dagar… sedan jag har kommit till Lindholm.
- Jag har gett min tillåtelse till att…
- Vem?
Gösta visar en osäker blick i ansiktet.
- Alfrid…
Jag andas djupt. Det hade kunnat vara värre!
- Jag har gett en gård till dig och Alfrid nära borgen i Trosa. Det är en av kronans egendom men jag har ändrat på det. Nu är den din och Alfrids och era barn. Vad tycker du?
Som om jag hade något att säga om det! Jag har kommit undan äktenskapet i så många år… Jag får svårt att andas. Gösta uppenbarligen missförstår det för att han fortsätter
- Stenhus, stall, åkermark och skog. Ett antal arrendatorer, pigor och drängar… Fiskrätt… Gott om kreaturer i skogen…
Typiskt män… lista upp värdet av sakerna för att låta bli handskas med känslorna.
- Framförallt en bra bit borta från allt! Nå?
Det var sant. Någon gång under de senaste strapatsrika åren hade jag önskat ro, långt bort från intriger och falskhet. Gösta hörde det och tog till sig mina ord
- Nå… Jag tar tag i fingrarna i min andra hand – Mycket ansvar!
- Disa!
Jag tittar upp den här gången. Under solbrännan ser jag rodnaden… Jag böjer på munnen. Jag känner att skrattet bubblar i mig. 27 år fyllda på Kristi Himmelfärd och Riksföreståndare! Mannen framför mig vill återgälda någon slags skuld. Låt honom göra det! Han ger mig det jag har alltid drömt om: frid efter alla dessa turbulenta, skrämmande åren. När det gäller Alfrid… Nog kan jag vänja mig till honom…
- Jag tackar Ers Majestät. Jag kan nog lova för Alfrids räkning också att vi kommer fortsätta vara era lojala undersåtar…
Jag niger på det sättet jag har sätt adelsdamer göra, släpper mer klänning i vattnet. Han gör ett ljud med halsen. Är han nöjd med mitt svar. Är han generad?
- Gör mig en sista tjänst innan du går…
- Riksföreståndare? Frågar jag medan jag reser mig upp.
- Stanna bredvid mig och var tyst. Du är den enda människa jag känner som är tyst och sällskaplig samtidigt. En sista gång min tålmodiga sagodrottning! Första båten runt udden kan du gå… och snälla gör det tyst. Jag vill ha kvar din närvaro. Jag vill komma ihåg stunderna med dig för att få frid när det kommer att behövas.
Jag lutade mig mot honom och han la sin arm runt mina axlar.
- Visst kan jag stå tyst bredvid dig. Jag vill också komma ihåg det… Han lägger sin haka på min huvudbonad.
Vi tittar ut på Storsjön och väntar och hoppas att den båten aldrig kommer.
?
Plundringen
En liten tös. Vem som helst hade kunnat bedöma henne att hon det. Det räckte med att titta på hennes storlek. Disa var mycket smal, bara revben och långa ben.
Egentligen hade hon redan hunnit bli 11 år. Ingen visste att hon la undan sin mat till sina två syskon. Utom hushållerskan på prästgården som brukade ge henne en tygbit med bröd och ost efter mässan på söndagarna.
Disa stod lutad mot ett träd i skogen på åsen, gula kläder på gulbrun bark. Några steg till och hon skulle vara på allmäningen med kyrkan till höger. Hon gjorde ett tecken med fingrarna när hon sneglade på kyrkans tak. De flesta gillande inte prästen som var girig och utnyttjade alla och allt för sin egen vinning. Disa hade hatat honom från första stunden när han hade beklagat sig framför byborna att det räckte med en fattigunge att ta hand om. Han hade vägrat hjälpa hennes syskon som hade hamnat i Orkesta. Dessutom var han hård med händerna. Byborna hade tigit men hjälpt henne med kläder och ibland mat när det fanns något över. Till och med den snälla Enar hade mumlat något om att prästen var i förbund med ett troll.
Disa sneglade bakåt i fall trollet gömde sig bland träden och iakttog henne… Nej det var stilla i skogen… Hon såg inga bönder på åkrarna. Det var Midsommar och ledigt. Även Ekeby var tomt på folk. Hon spetsade öronen och hörde fåglar, löv i den lätta vinden, röster långt borta och en väldig tystnad. Hon satte sig ner och lutade ryggen mot trädet. Barken var grovt under hennes tunna särk. Magen var ordentligt fylld och hon frös inte i sina tunna kläder. Löven i kronorna svajade i vinden. En fågel flög mellan grenarna. Myrorna vid hennes fötter följde varandra i en lång rad som ledde till det stora myrstack en bit från henne. Det var så fridfullt…
Disa kände hästarna innan hon såg dem, svaga vibrationer i luften. När marken darrade på det viset, var det hästar i galopp inblandade. Hon reste sig kvickt och sprang längre in i skogsdungen, gömde sig bakom ett stort stenblock. Hennes föräldrar hade inpräntat i Disa att galopperande hästar betydde rika människor som hade alltid någon katastrof med sig i deras kölvatten. ”Göm dig, håll dig undan!”, hörde hon sin pappa viska i hennes öron. Disa gjorde sig så liten som hon bara kunde och väntade in hästarna. Ingen hade kunnat se henne när hennes kläder hade samma färg som den törstiga mossan. Det dröjde inte långt innan hon kunde se ett tiotal djur i olika färger galoppera förbi hennes gömställe. Det var inte herremän och fruar på utflykt… snarare ett sällskap som hade bråttom till ett specifikt mål… Frösundi kyrkan! Den stod intill korsningen på andra sidan bron där vägen från Orkesta delade sig. Hon sprang till skogsbrynet. Därifrån kunde hon bara se taket men sällskapet hade stannat att bedöma från damm som spred sig i luften vid kyrkogården.
Disa sprang till den sista kullen innan kyrkan och hann se att Enar öppnade dörren och med huvudet nere skakade han det som i ett negativt svar. Männen trängde sig förbi honom och Enar följde med in i den mörka interiören. Prästen var inte hemma, det visste Disa. Han hade hoppat på en häst efter mässan och försvunnit iväg österut, troligen till sin kvinna och sina barn. Hon var också nyfiken på hästarna! Disa väntade på att männen utanför huset pratade med varandra. Med lite tur skulle de vända blicken bort från vägarna. Bron var den enda möjligheten att ta sig över ån. Maria kom ut från huset och bar ut ölkannor och vatten till vakterna med hjälp av Enar. De tre herremän hade uppenbarligen fått mat därinne.
Nu hade tillfället att springa över bron kommit! Hon sprang fort och tyst och var på andra sidan lika snabb som vinden. Disa gömde sig bakom en stor buske och tittade äntligen på hästarna på nära håll. De var så vackra! Herremän höll sig med hästar som hade blod från Östern. En gång i tiden för länge sedan hade de kämpat ett heligt krig i ett mycket varmt land. De riddarna som hade kommit tillbaka till norden hade tagit med sig sina hästar. Det hade hennes pappa berättat för henne… Disa häpnade över de slanka benen och de vackra manar, friserade med pärlor.
-Tycker du om det du ser?
Disa skrek. Det var inte för att hon hade blivit upptäckt men för att rösten var sammanlänkad med en hand som lyfte henne på fötterna genom att dra henne i hennes flätor. Hon visste bättre än att kämpa emot och tittade ner med ögonen så gott det gick.
- Vem är du?
- Disa
- Vad gör du här?
- Jag är prästens piga.
- Var finns guldet?
Disa visste inte svaret. Hon hade en vag bild inom sig av vad guld var. Hon hade sett mynt byta hand. De glänste i solen. Det fanns en bägare i kyrkan som glänste lika mycket. Enar hade förklarat för henne att det inte var guld.
- Nå? Han drog så hårt i håret att ofrivilliga tårar kom fram.
- Jag vet inte!
- Är det så?
Han örfilade henne i ansiktet. Disa såg vit ljus och ramlade ihop. Det gjorde så ont! Sådan styrka hade hon inte mött tidigare i sitt liv. Jämfört med den här mannen var prästens slag, ingenting. Det sved på den högra kinden och näsan var på väg att falla vilken ögonblick som helst. Håret var fortfarande i mannens grep. Hon hörde ett rop från Maria och strax därefter kom springande alla män i sällskapet, inkluderad den långsmale Enar.
- Vad är som händer!
En gammal man i rika kläder hade tagit sig genom klungan, följt av två yngre.
- Jag hittade husets piga bakom busken. Hon stirrade på våra hästar. Jag tänkte passa på och fråga henne om guldet som ni letar efter.
- Släp tösen!
Disa fall ihop som en tom säck. Hon behövde skydd därför tog hon upp sig och sprang till Maria. Ögonen fortsatt fälla tårar och hon torkade dem på ärmen. Det kom något ur näsa också, men det var inte blod. Den yngre herremannen täckte med ett par långa steg avståndet till den lilla klungan av betjänter.
- Det har gott rykte om ett bud till Frösundi kyrkan. Budet kom från Skånelas håll. Vi vill veta vad budet hade med sig. Jag lovar att ni förblir oskadda när ni hjälper fru Sigrid till Lindholm och hennes svärson.
Disa kände hur Enar stelnade bredvid henne. Visste han något som hon inte hade en aning om.
- Det kom ett bud för en månad sen. Riddaren hade med sig nyheter från kriget.
- Ryktet verkar stämma. Sa Sigrids svärson till den äldre mannen som verkade ha tjänat all respekt i sällskapet. - Såg du guld? - Frågade han vidare till Enar.
- Nej, herre!
- Leta i huset.
Den äldre mannen gav sin order med lugn röst, utan att skrika. Samtliga män försvann, till och med en av de yngre. Ute på gården fanns kvar Frösundis kyrkans betjänter och två av de tre rika män.
- Vet du något mer? Hörde hon den äldre mannens röst fråga. Hon fick en knuff vid sidan av Maria och förstod att han hade ställt sin fråga till henne. Disa nekade med huvudet men ångrade sig. Efter en stund svarade hon med det hon hade hört:
- Det sägs att han är vän med ett troll.
- Ett troll?
Disa nickade till frågan och lyfte blicken från marken. Mannens panna visade nu djupa rynkor. Han såg ut att grubbla över situationen.
- Jag tittar ofta bakom mig i skogen… Fortsatt hon.
- Trolle! Han är i förbund med Trolle precis som vi misstänkte. Utbrast den unge mannen medan den äldre fortsatte titta på Disa.
- Vad har du hört det?
- Alla säger det.- Disa blev modigare -Vår präst kan fråga Gud vad en syndare kan göra för att hålla sig borta från Skärselden.
- Hur gör han det?
- Han ber och skriver på ett papper och syndaren går hem gladare.
Luften blev stilla på gården efter hennes ord. En madrass flög ut från dörren och hamnade på gården med en dov duns. Det satt fart på alla som stirrade mot dörren. Disa kunde höra hur möbler blev flyttade runt i huset. Hon såg framför sig stolarna och prästens säng, skåpet där han hade alla sina brev och ligor. En av riddarna kom ut med ett brev som hade sigiller på. Rullen hamnade hos den äldre mannen som genast började läsa i den.
- Ett avlatsbrev från Strängnäs…
En ny man kom ut med ett litet skrin. Vid sinnet av det stelnade Enar. Rörelsen fångades av Sigrids svärson.
- Ge mig den! Han öppnade den en gång i hans händer och log nöjd framför innehållet. - Här är bevisen. Han plockade ur skrinet mynt och smycke. – Med din tillåtelse vill jag gärna lämna mynten till Sigrids präst i Orkesta. Jag tror att de får en bättre användning där än i Trolles giriga händer.
- Gör så. Vi kan stanna vid kyrkan på vägen tillbaka. Nickade den äldre mannen.
- Herre! Maria som hade varit tyst hela tiden och tittat ner i marken hade nu ropat med en bestämd röst. Hon stirrade på den äldre mannen
- Nå? Frågade han
- Herre! Ta med lilla Disa till sina syskon i Orkesta. Vår präst är hård mot henne. När han får veta vad hon har berättat, kommer hon att bli ihjälslagen. Jag ber herre! Den senaste meningen lät mycket bedjande.
- Jag tar omvägen och flickan med mig. Rid med en gång till fru Sigrid på Lindholm
Inom några sekunder flög Disa i luften och fann sig sittande på en av de vackra hästarna. Hon skrek av rädsla för höjden. Marken låg en bra bit under henne. Sigrids svärson klev på hästen som hade dragit sina öron tillbaka. Mannen gjorde ett ljud med munnen och hästen rörde sig.
Disa blundade envist. Hon kände värme från hästen under sig och från mannen som la en arm runt henne och manade hästen till galopp. Stegen från djuret fortplantade sig i hennes rygg. Hjärtat satt i hennes hals medan hon fortsatt att blunda hårt. De var på väg uppför, troligen mot Ekeby. Vinden rusade förbi dem.
Ljuden av hästens steg och alla saker den bar, doften från den, blev hon van till fort, likaså den kalla luften. Nyfikenhet tog över så småningom och Disa öppnade ett öga för att stänga det igen. Hon öppnade båda ögonen och såg hur landskapet rusade förbi dem. Det var… roligt! Nu vågade hon titta också på sidorna. De hade klarat av kullen efter Ekeby. Vattnet nedanför åsen blänkte i solen. Snart, mycket snart skulle hon se den gästvänliga Orkesta kyrka.
Den stod ensam på åkrarna med sjön som bredde sig utanför och glittrade. Drängen kom ut från kyrkan och sprang i väg mot prästens hus. Hennes syskon satt i gräset där hon hade lämnat dem tidigare under dagen. Nu tittade dem storögt på den ensamme riddaren. När hästen nådde kyrkogården var prästen redan ute på vägen och såg ut att vänta på besked.
- Ta hand om tösen ett par dagar. Hon har gjort en stor tjänst till frun men vi har tagit henne hit utan prästens tillåtelse. När jag har pratat med svärmor blir flickan inte glömd.
Drängen hjälpte Disa ner från hästen. Med sina syskon intill sig tittade hon på riddare och häst som försvann på vägen söderut.

En våld tagen piga
Den gode prästen gick framför Disa stelare än normalt på en träbro. Hans svarta klädsel hade blivit dammig på kanten längst nere. Disa gick bakom honom med blicken fast i vattnet där hon hoppades se fiskar. Vattnet var brunt och stilla. Skräddare gled över den blanka ytan nära strandkanten. Disa kisade mot det starka ljuset men såg ingenting hoppa ur vattnet där en ring hade format sig och blivit större. På andra sidan fanns tråkig, gul vass som var nästan högre än henne.
De var på sin väg till det stora huset i sten. En kort stund hade hon bara stirrat på byggnaden för att hon inte förstod vad hon tittade på. Alla i trakten kände till det, men ingen hade varit i närheten av huset som var större än Orkesta och Frosundi kyrkorna tillsammans. En kråka satte sig på taket och Disa log.
- Bor hon ensam där inne?
- Vem då?
- Frun som riddaren pratade om.
Prästen log och väntade in henne. Med en hand på hennes axlar fortsatte han att gå på bron.
- Han är ingen riddare. Han är en rik godsherre. Kanske en dag blir han riddare. Frun som äger huset heter Sigrid. Godsherren Erik till Rydboholm är gift med Cecilia, Sigrids dotter. Det finns flera döttrar i huset i varierande ålder. Den yngsta är tre år gammal.
- Är det en borg?
- Nej, flicka lilla… Det är ett hus, på landet. Många hus i Stockholm är i sten. Slottet är så stort att det skulle kunna få plats med flera Lindholm.
Disa stirrade nu på prästen med munnen vidöppen och stora ögon. Prästen skrattade åt hennes min.
- Min bror pratar jämt om riddare och krig. Fortsatte hon med respekt i rösten
- Det är mannens naturliga miljö, medan kvinnornas är hemmet.
Bron skakade under deras fötter. De vände sig samtidigt och såg en häst med en riddare galoppera på vägen mot bron. Innan de hann reagera var hästen och riddaren så nära att de kunde känna doften och höra den andas häftigt. De lyckades göra sig små mot brons räcket medan hästen fortsatte galoppera förbi och mot huset.
- Ett bud med brådskande nyheter… Kommenterade prästen.
Hans redan långa ansikte blev ännu längre. Ögonbrynen gick ihop under det blonda håret som letade sig fri från hans svarta, runda hatt. Sen skakade han huvudet, bekymrad.
- Ibland undrar jag…
- Ja? Svarade Disa
- Ingenting flicka min. Det är ingenting du ska tänka på. Plocka undan håret från ansiktet och titta ner hela tiden när vi träffar fru Sigrid…
De fortsatte i tystnad på en bredare stig som ledde runt huset. Disa hade följt prästens råd och tittade ner hela tiden på sina nötta skor i skinn. Gräs och vita blommor under träden var den enda hon såg. Hon hade fjärilar i magen och de rörde sig något våldsamt där inne. När de svängde åt vänster fylldes hennes horisont av blått. Sjön öppnade sig brett. Några vita moln rörde sig på himlen och speglade sig i vattnet. Ett skepp med vita segel stod ankrat. Flera mindre båtar låg på stranden. Svagt i vinden hörde hon en ljus röst sjunga. Den blandade sig med fåglarnas.

- Karin! Titta gärna på versen en gång till… Sa Sigrid till den unga fosterdottern och fortsatte med en förklaring - Du behöver beskriva känslorna i balladen på svenskt manér… Konsten att finna ord på svenska från en tysk sång som en gång i tiden var fransk är svår.
- Det kallas variation… tillade Cecilia.
- Tänk hela tiden på att fyra ord i versen är betonade och att slutet rimmar.
- AA BB CC
- Aaahhh! Ettåringen som satt i Cecilia famn imiterade hennes ljud. Han fick en kyss i håret av sin leende mamma.
Sigrid log till barnbarnets blonda kalufs och letade efter sin yngsta dotter Kristina som hade gömt sig under bordet. Hon fortsatte le trots den eviga oron inuti henne. De var trygga på Lindholm. Fasthuset eller borgen vad den nu var, fanns på en ö som hade en brant sida mot bron men strand mot Storsjön. Hotet skulle komma från väster. Bron kunde blockeras med bråte eller i värsta fall brännas ned. En kogg var ankrat för att segla till Rydboholm om det blev nödvändigt med flykt. Det skulle ta några få minuter lämna huset… Ändå!
Barnbarnet Gösta hoppade från Cecilias knän och tog några ostadiga steg i gräset. Hennes dotter reste sig upp för att följa efter honom, redo att fånga honom om han skulle ramla. Den lilla pojken såg ut att veta vart han skulle och Sigrid tittade åt det hållet. Hon såg prästens svarta gestalt följt av en flicka i blonda flätor och gula kläder gå uppför kullen. Just det… Pigan från Frosundi kyrka! Hon noterade att flicka var liten. Hur gammal kunde hon vara? Sigrid hade förväntat sig en ung kvinna, stark av arbetet, inte ett barn! Något med flickan var annorlunda än alla andra fattiga på godset eftersom han följde med henne. Prästen var känd för sin snällhet, ändå… Kanske var det ingenting och han gjorde det av ren mildhet. Sigrid hoppades att kunna behålla honom några år. Tillsammans kunde de åstadkomma mycket.
- God dag! Hälsade hon prästen vars ansikte var nyrakad men svettig. – Varm dag för att ta en promenad ända från Orkesta! Får jag bjuda på kall öl?
Prästen hälsade galant och svarade.
- Tack! Det skulle smaka gott.
- Vi såg sist i söndags… Jag antar att ert ärende är barnet. Vem har vi här… Vad heter du?
Sigrid tittade noggrannare på den smala flickan som utstrålade renhet. Nytvättat hår var bundet i tjocka flätor. En röd band avslutade flätorna. Hon hade på sig gula linkläder av finare väv. Samma röda band som fanns i håret kantade klänningen längst nere. Barnet måste ha blivit tillsagt för att hon stirrade neråt hela tiden.
- Disa, fru… dotter till Klaas vävare. Svarade flickan snabbt och säkert. Sigrid som hade hört det dubbla A gissade att fadern måste ha varit tyskt
- Och din mor? Titta på mig när du pratar med mig.
Barnet lyfte blicken och ett par runda, gråa ögon ovanför de magra kinderna tittade fokuserat på henne.
- Hulda, fru.
Hennes föräldrar var klart av tyskt ursprung
- Hur kommer det sig att din far inte är här idag?
- Han dog för ett tag sen. Mor också, förra sommaren.
- Fru Sigrid om ni tillåter… Jag behöver prata med er i enskildhet.
Ah! Det fanns mer i flickans backgrund som inte passade för unga öron. Nåväl… hon visade med sin hand att hon gav honom sin tillåtelse. Prästen började gå på en stig som gick runt stenhuset. Han kände väl den och väntade tills de nådde den korta sidan av huset.
- Det är en sorglig historia, fru.
- När är det inte…
- Den här historian är inte som alla andra… Svarade prästen.
- Fortsätt… Nickade hon
- Klaas och Hulda kom till socknen för 5 år sen. De hade vandrat från Kalmar till Stockholm. De sökte arbete utanför staden.
- Det ni vill säga att de inte hade fått arbete där.
- Snarare… de hade inte tillräckligt med pengar och kontakter för att bli upptagna som hantverkare. Det blev svårare för nyanlända tyska hantverkare efter att …
- Ett sätt att begränsa deras makt! Försvarade Sigrid händelsen med förbudet och skämdes samtidigt. Hon hörde till den grupp människor som hade beslutat att tyskar fick inte bedriva handel i staden. Hon var tvungen att försvara det. Även när sällskapet var den gode prästen som hade rodnat.
- Ett sätt att hindra duktiga hantverkare från att försörja sig på det de kan. Ni vet mycket väl att det finns tyskar som lever väl i Stockholm på sitt hantverk… Har man pengar och kontakter, blir deras ursprung ett smärre problem. Talade han fort och till punkt.
Sigrid rättade inte den unge mannen. Hon kände till mycket väl vad människor utan arbete kunde råka ut för. Hon bytte ämne.
- Ni pratade om flickans föräldrar!
- Hulda hade med sig några prover om sitt hantverk. Jag hade själv inte sett broderier i den skickligheten. Altarbrunnen på Orkesta? Den med blommorna som matchar målningarna i taket?
- Den vita med slingrande växter?
- Ni har beundrat den… Nickade prästen. - Hulda broderade den för kyrkan som tack för vänligheten och det lilla hjälp hennes familj fick.
Sigrid hade beundrat den! Och frågat efter mer.
- Hur hjälpte ni dem?
- Klaas blev inhyrd på … ett år i taget. Det har funnits en stuga på Lindholmen ledig sedan det senaste pestutbrottet.
Båda gjorde korstecknet och bad inom sig att sjukdomen skulle hålla sig borta från sina egna.
- Er förvaltare hade inget emot att någon skulle reparera stugan och bo i den.
- Flickan är en av de mina, alltså.
- Om ni väljer att se på det på det viset… Det finns två syskon till som är inhysta i fattigstugan. Alla barn är artiga och har en sträng arbetsmoral. Deras föräldrar har inpräntat det i dem.
- På det viset… Kommenterade Sigrid som uppmuntrade med ett leende prästen att berätta mer.
- Med arbete samt tak över sig, levde familjen tryggt under några år. Hulda blev sängliggande på grund av en besvärlig graviditet. Barnet var dödfött… - Beklagade prästen sig - Det hände en olycka i skogen, kanske på grund av tröttheten med arbetet på gården, en sjuk fru hemma och det faktum att Klaas fortsatte väva för extra inkomst… Nåväl han dog av skadorna.
- Gud bevare hans själ. Kära nån! Ensam med tre barn…
- Hulda blev aldrig samma kvinna igen. Dessutom var hon ett lätt offer för första bästa feber… så svag som hon var efter förlossningen. Disa fick axla en hel del. Blott tio år gammal och piga på Frösundi…
Blicken som Sigrid och prästen bytte med varandra innehöll tusen ord. De hade stannat på långsidan av huset, den som slutade brant neråt i den fridfulla sjön. Var och en försjunken i tankarna kring den tyska familjen.
- Nu måste jag ta upp altarbrunnen igen. Bröt prästen tystnade som fanns mellan dem - Jag fick den när jag gav henne unctio infirmorum. Hon bekände naturligtvist sin allvarligaste synd…
- Jag kan nästa gissa vad det handlade om. Jag antar att ni inte kan berätta eftersom ni fick veta något under bikten.
Prästen nickade. Sigrid suckade inom sig… Ibland önskade hon att inte vara en borgfru och bära ansvaret för alla själar som var anknutna till godset. Ett nytt tillfälle för att beklaga sig hade kommit den här gången i form av en tanig, tysk flicka. Och hon som hade sina egna barn att tänka på i sådana krigstider!
Generationer borgfruar inom henne bromsade hennes oro och visade Sigrid den rätta vägen. Snart lugnade hon ner sig…
- Går det bra om jag ställer några frågor?
- Det var precis vad jag hoppades på…
- Jag tror att Disa liknar mer sin mamma än sin pappa…
- Fortsätt…
- Särskilt när hon är tillsammans med sina syskon. En kärlekshistoria?
- Ni är mycket duktig. Nickade prästen
- Jag har hunnit se en del… Någon som deras föräldrar inte godkände?
- Rätt så vanligt.
- En andra son?
- Den första sonen var tilltänkt men…
- Vem gifte hon sig med?
- Den tredje.
- Ah! Jag kan bara fortsätta spekulera hur familjerna tog det! Familjerna förstås kom inte överens… Visste hennes man om dotterns ursprung?
Prästen nekade med huvudet, mycket allvarlig i ansiktet och förklarade
- Klaas var en mild man som älskade sina barn. Även om frågan hade snuddat honom, hade han aldrig visat mindre kärlek till det äldsta. Det fanns heder i honom.
- Var kom de från ursprungligen Danzig? Lübeck? Lübeck! Skulle jag kunna få veta vad faderns familj hade för yrke. Bäst skulle det vara med ett namn, förstås!
Prästen närmade sig henne och mumlade ett ord i hennes öra.

Anna Åhlin
[email protected]

Anna Åhlin

Alltid distraherad. Samlar hos mig dofter, ljud och ord. Ser saker hos människor innan de pratar. Det är fysiskt. Det går som en ström från hjärnan till mina fingrar. I strömmen ser jag mina karaktärer skratta, gråta, älska för alltid. Innan datorerna hade jag ett finger som hade fått hårdare hud där jag höll pennan. Jag har kvar vecket. Jag skriver historiska noveller gärna med två eller tre krossade hjärta i. Lyckliga slut är ett måste även om vägen dit är svårt.
Anna Åhlin är medlem sedan 2016 Anna Åhlin har 1 publicerade verk