Djävulen bor i Rågsved

Jo, det är faktiskt sant. Jag stötte ihop med honom igår... Han var ute och rastade sin hund, i det grå skymningsljus som tycks vara vad vi får nöja oss med så här i november.
Ja, vi har stött ihop ett par gånger förut - fast i helt andra sammanhang. Man kan väl säga att jag träffat honom då han var i tjänst...Nu såg han dock högst alldaglig ut, i själva verket lite luggsliten, med mörkblå joggingbyxor som fortsatte upp under en grå rock, och en röd toppluva neddragen över öronen. En märklig kontrast från den polerade, glittrande och förföriskt världsvane jäkel jag mindes från vårt sista möte...

-Nämen hej...sa han tveksamt då han såg mej. Så sken han upp och log...
-Jaa...det är ju du! Haha...det var inte igår! Han skakade energiskt min hand upp och ner, medan jag förvånat noterade den lilla taxen som drog i andra änden av kopplet.
Han följde leende min blick och sa rodnande:
-Ja...så är man hundägare då...hehehe...hälsa på Killer! Jag är ju lite hundrädd, vet du...tänkte skaffa en schäfer eller rottweiler först, men...de är ju så stora och...
Orden nästan trillade över varann i hans iver att förklara.

-Jaha...sa jag förvånat. Jag visste ju inte riktigt vad jag skulle säga. Man väntar sej inte direkt att stöta på själve Fan en onsdag i Rågsved...
Jag skrattade nervöst och sa:
-Men...vad gör du här? Borde inte du vara i Helvetet eller nåt?
En skugga drog över hans ansikte och jag kunde inte undgå att se en glimt av vemod i hans ögon.
-Jo...äh, du vet - det har varit lite tungt på sistone. Han suckade. -De skulle renovera, och hyran skulle marknadsanpassas, fortsatte han med låg röst, jag har ju ingen chans att betala såna fantasihyror, så... Han ryckte på axlarna.
-Ojdå, fan vad tråkigt, sa jag och la en hand på hans axel.
-Tack, mumlade han och tittade upp mot det grå molntäcket som numera var världens tak.
-Vilket trist väder va? Lite sol skulle ju inte sitta fel...fortsatte han och suckade.
-Jo, det här är för jävla bistert. Bara regn, grått, blåsigt och kallt, svarade jag och drog jackan tätare omkring mej. -Du saknar väl värmen, kan jag tro? frågade jag med ett medkännande leende.
-Ja...herregud! Jag såg ilska blixtra i hans ögon när han fortsatte:
-Kan du fatta att det ska bli kontor av alltihop nu? Nåt jäkla databolag köpte hela skiten!
-Ja, de ska ju bygga om till kontor överallt nu, sa jag fundersamt.
-Men jag ska väl inte klaga, fortsatte han och sken upp, det kunde vart värre...
-Jag har fått en tvåa här i Rågsved! Skitfin, och hyran är helt ok... Han pekade lite vagt bort mot en klunga höghus som såg ut att tänka tunga tankar i duggregnet.

Den lilla taxen vid hans fötter tycktes plötsligt ha hittat något intressant i gräset och sniffade ivrigt, medan den krafsade med de små tassarna.
-Jaha, svarade jag förvånat. Trivs du då?
-Jo...ja...det är väl bra. Ska tapetsera om och måla lite, så blir det snyggt, svarade han entusiastiskt.
-Grannarna är schyssta också, utom en kärring som bor ovanpå...Han gjorde en ogillande grimas och fortsatte:
-Hon bankar i golvet för minsta ljud, och kommer upp med luddet från torktumlaren i tvättstugan, om man glömt att rensa...
Jag skrattade.
-Jaja...den typen har man ju stött på. Visst är det märkligt att det finns en i vartenda jäkla hus? sa jag med ett bistert leende och skakade på huvudet.
-Jo... usch, svarade han med en suck, jag kan ju knappt lyssna på mina skivor med Vikingarna innan hon börjar knacka...

Jag log då jag blev påmind om hans något oväntade musiksmak.

Han började gå långsamt bort mot de deppiga betongklumparna, där ljus nu tänts i en del fönster. Taxen morrade försiktigt mot en doberman som passerade med en stressad husse längre bort. Jag promenerade bredvid honom utan att veta riktigt vad jag skulle säga.
Jag hade ju så många frågor, men det snurrade bara runt i huvudet på mej.
-Tänk om man kunde få tillbaka sin gamla lägenhet på Östermalm, sa han och fick något drömskt i blicken.
-Östermalm? frågade jag, och kände mej ännu mer förvirrad.
-Javisst! Jag hade ju en jäkligt schysst etagelägenhet där, våningen under Gud och grabbarna... Han log och fortsatte med längtan i rösten;
-Det var tider det... Vilka fester vi hade! Jesus kunde verkligen dra igång ett party. Han skrattade till. Ljudet var inte alls så obehagligt som jag mindes det från tidigare år. Oväntat. Jag slappnade av litet.
-Jösses, han kunde fixa det bästa vinet på den här sidan Vintergatan! Han smackade med tungan, och jag kunde inte låta bli att le.
-Varför inte ringa och fråga Gud om han kan hjälpa dej då? sa jag med ett leende. I samma ögonblick jag sagt det insåg jag hur bisarr frågan var, och förväntade mej ett asgarv eller en underlig blick till svar. Ringa Gud? På Östermalm?
Men Satan varken skrattade eller gav mej konstiga blickar. Han fällde upp kragen på sin slitna rock och svarade med sorgsen röst;
-Nää...han är så jäkla långsint. Han har nog inte förlåtit mej för det där bråket vi hade. Han suckade.

-Det som fick mej vräkt i slutänden. Han kikade på mej över kragen.
-Du hörde väl om det? Om det där bråket? frågade han lågt.
-Njae...jag vet inte, svarade jag osäkert. Hela mitt universum stod ju på högkant här.
-Vad var det som hände då? frågade jag och körde ner händerna djupt i fickorna.
-Äh...han suckade djupt. Det började ju med att Gud skulle renovera vinden, bygga en takvåning med ateljé och bubbelpool nedsänkt i golvet, bastu...

-Jag såg ritningarna, och det var så himla läckert! fortsatte han.
-Marmorgolv... en jättelik öppen spis... Han slog ut med handen i en gest.
-Det skulle till och med bli en altan på 60 kvadrat! Nu lät han entusiastisk, då han uppenbarligen såg minnesbilderna spelas upp på sin inre biograf.
-Wow, sa jag imponerat, det låter ju som en riktig drömlya!
-Bara öppen spis vore ju suveränt att ha! Det finns ju inget mysigare än knastret och värmen från en brasa, fortsatte jag utan att tänka mej för. Ögonblicket därpå fick jag obehagliga associationer och förbannade mej själv för mitt ordval. Jag kastade en snabb blick på Djävulen, men han tycktes inte ha märkt något, åtminstone sa han inget. Han fortsatte sin historia..

-Jo, jag ville ju också ha en sån schysst lägenhet, med altan och allt... jag fick nys på en vindsvåning i fastigheten bredvid, vet du. Började göra upp planer och ritningar...han förlorade sej i drömfragment och tystnade.
Taxen fattade intresse för sin egen bakdel, och hittade tydligen något den tyckte om, för den började slicka sej frenetiskt där bak. Jag log och tittade bort mot den slitna lekplatsen där ett gäng ungar stojade och skrek.

-Men vad hände då? frågade jag till sist. Fick du den där takvåningen?
-Nejnej... Han skakade på huvudet.
-Gud fick ju höra att jag lagt ett bud på den där takvåningen, och då tog det hus i helvete vill jag lova, svarade han med bitterhet i rösten.
-Jag fattar inte hur han får reda på allt som händer...alltid! Djävulen drog ned sin röda luva och ryckte i kopplet. Taxen slutade slicka och stirrade förvånat upp på oss. Den viftade tveksamt på svansen och flämtade med tungan hängande på sidan av munnen. Det såg ut som om den log, tänkte jag, och log tillbaka.
-”Gabriel”, sa Gud till mej...ja...du vet väl att jag hette Gabriel förut, sa han, mer som ett konstaterande än en fråga. Jag sa ingenting och han fortsatte;
-”Gabriel, du kan inte få ha en lika fin lägenhet som jag och Jesus har. Det passar sej helt enkelt inte. Du måste nöja dej med lägenheten under oss. Så är det bara.”

Han spottade.
-Pfff!! Så är det bara, härmade han med samma röst som ”Åke” i den där reklamfilmen om lotto, ni vet, där chefen säger att han ska jobba över och han börjar härma allt som chefen säger...? Jag log.
-Varför...började jag säga, men han avbröt mej med trött röst;
-Äh, jag orkar inte snacka om den där skiten...Glöm det.
-Jag blir bara deppig när jag tänker på det. Han suckade och fortsatte med konstlat hurtig röst;
-Nä, nu är det nya friska tag. Man måste ju se framåt och tänka positivt! Det fick jag lära mej på en Ams-kurs jag gick, sa han.
-Ams kurs? upprepade jag förvirrat.
-Ja, sen jag blev uppsagd från Helvetet så har jag ju gått arbetslös, svarade han och såg nästan lite skamsen ut. Det började regna större droppar och vi ökade på stegen en smula.
-Jag har gått en omskolningskurs också, så nästa vecka ska jag börja en två månaders praktik, sa han och lät faktiskt lite stolt.
-Jaså, fan vad kul sa jag. Vad ska du göra då?
-Jo, det var ju himla svårt att komma på vad jag ville göra, sa han och log, jag har ju liksom lite begränsade kunskaper... men en utredare på arbetsförmedlingen hjälpte mej, fortsatte han, vi kom fram till att jag skulle jobba med människor och det behövs ju folk inom vården nu vet du.

Taxen började skälla på en gammal trasmatta som låg slängd under en parkbänk. Men mattan brydde sej inte om den ettriga lilla hundens utfall, utan tycktes nöjd med att ligga blöt och bortglömd under den nedklottrade bänken. Satan ryckte i kopplet och vi gick vidare.

-Jag ska börja som vårdbiträde på Dalens sjukhem, sa Djävulen och sträckte på sej där vi gick.
Jag såg framför mej hur Satan gick omkring bland de gamla, i vita kläder, med en namnskylt på bröstet som det stod ”Syster Satan” på.
Jag kunde inte låta bli att dra på munnen.
-Jaha, men det kan väl bli kul! sa jag och försökte låta mer entusiastisk än jag kände mej. Min syster jobbade på Danderyds sjukhus, och jag visste allför väl hur tungt arbetet var och hur pissig lönen som ett vårdbiträde fick var. Märkligt att det alltid är så underbetalt att jobba med människor. Låt en av de där överbetalda direktörerna torka skit och vända på gamlingarna i en månad, så gjorde de sej förtjänta av sina sinnessjuka löner och fallskärmar!
Jag blir alltid så förbannad när jag tänker på det där...

Djävulen hade fortsatt att prata och jag insåg att jag inte lyssnat på vad han sagt.
Jag huttrade, tryckte tillbaka den uppblossande ilskan över samhällets orättvisor och vände åter min uppmärksamhet mot den nu genomblöte mannen som gick bredvid mej.
-...men det kanske blir förlängt också, avslutade han resonemanget jag missat.
-Jaha, du får hoppas på det då, svarade jag och chansade på att jag förstått.
-Jo, det löser sej nog, sa han och hostade. Han stannade framför en grå betongbunker som såg ut att ha åtminstone 10 våningar. Den lilla taxen, ”Killer”, tänkte jag och log, hade tydligen tröttnat på regnet och stretade och drog i kopplet, i riktning mot porten.

-Ja, här bor jag, sa Djävulen och nickade mot den nedklottrade porten.
-Du vill inte hänga på upp och ta en fika? frågade han. En regndroppe hängde från hans smala nästipp.
-Tyvärr är hissen trasig, men det är bara 5 trappor upp, fortsatte han och tog ett steg mot porten. Jag tittade upp på det höga huset, och undrade roat vad det stod på hans brevlåda.
-Det ger ju gratis motion att kuta i trappor, vet du! utbrast han med överdrivet hurtig röst. Jag funderade ett ögonblick, men jag hade ju faktiskt en tid att passa.
-Nej, fan jag hinner inte...Tyvärr alltså! Jag slog ut med händerna.
-Can I take a raincheck on that? frågade jag och log över min egen spetsfundighet.
-Rain...?jaha regn...hahaha... Satan skrattade och gjorde en gest mot himlen.
-Nä, jag ska ju till tandläkaren nu, sa jag.
-Jaså, bara nöjen va? sa Djävulen och log. En annan gång då? Nu vet du ju var jag bor! sa han och gick mot porten. Taxen ryckte i kopplet och verkade desperat att få komma in i värmen.
-Javisst, det vore kul! svarade jag och ansträngde mej för att låta som om jag verkligen menade det.
-Då säger vi så! sa han och öppnade porten. Taxen slank in och skakade av sej det våta i ett litet moln av droppar.
-Okej, du får ha det så bra, sa jag och började gå bort mot centrum.
-Du, vänta! hojtade han plötsligt, då jag tagit bara tre steg.
-Det står Gabriel på dörren, bara så du vet, ropade han och det såg faktiskt ut som om han rodnade litet där han stod i portens halvdunkel.
-Okej, bra! Då ska jag väl hitta, ropade jag tillbaka och vinkade.
-Ha det bra, det var kul att träffas! ropade han innan porten slog igen bakom honom.
Jag fällde upp kragen och gick med raska steg mot centrum. Nu började det ösregna ordentligt. Det rykte ur en avloppsbrunn jag passerade och det började bildas stora pölar som jag kryssade mellan, där jag småsprang.
”Syster Gabriel” tänkte jag och log för mej själv. Jo, det lät väl lite bättre...

Skriven av: Bix