Djävulens Hustru

Det var en mulen och kylig morgon, solen var skymdes för de mörka molnen. Hon satt där i ett fuktigt hörn med händer och fötter hårt bundna. De hade tagit hennes skor och rivit sönder hennes annars så prydliga klänning. Utanför skrubben kunde hon redan höra ropen från folkmassorna; ”Död åt häxan, Död åt Guds förrädare och Djävulens hustru.” Ropen blev allt högre och starkare. Hon visste att detta skulle vara hennes sista stund i lugn och ro innan hon lämnade denna hemska jord. Bara tanken på vad som väntade fick henne att skaka av rädsla och hon började att gråta av hopplöshet och förtvivlan.
Hon ryckte till av att det var någon som ryckte i dörren. Hon blundade. Ville inte se de hemska männen som nu skulle ge henne ett straff hon inte hade tjänat ihop till om hon så hade levt i 500 år. När hon inte hörde några arga röster tittade hon upp, där stod en liten pojke i trasiga kläder och tittade på henne med stora ögon. Det gråa, ovårdade håret föll ned i ögonen på henne och hon viftade med huvudet för att få bort det.
Pojken gick lite närmare och tittade hennes smutsiga kläder och blåmärkena och skrapsåren på hennes ben och armar. Han tog mod till sig och frågade:
”Varför är din klänning mycket fulare än de andras.”
Hon tittade ner på sig: ”För att jag måste straffas enligt kyrkan och då får man bland annat inte ha vackra kläder.”
”Vad heter du?”, frågade han.
”Margareta.., Margareta från Plommongärdet”, svarade hon.
Pojken spärrade upp ögonen som om han sett ett spöke och stapplade bakåt och trillade in i dörren.
”Häxan?”, viskade han.
”Ja, enligt kyrkan så är jag det, men om sanningen ska fram så är jag mer oskyldig än lammen i din fars hage”, svarade hon.
”Men varför sitter du då här?”
”Enligt kyrkan så är jag en häxa, för att jag inte vill tro på den lära som kyrkan lär ut, och det kan jag tala om för dig att det gjorde minsann inte min man heller.”
”Var är din man nu då?”, frågade pojken.
”Lille vän, ser jag inte gammal ut i mitt gråa hår och rynkiga ansikte? Jo jag tänkte väl det. Mannen jag en gång gifte mig med var nästan 20 år äldre än mig och dog för 10 år sedan av lunginflammation på sin ålders höst. Så han är nog i himmeln nu, och dit ska väl jag också skickas inom kort”, svarade hon och suckade tungt.
”Häxor kommer inte till himmeln”, sade han. ”Prästen säger att de ska brinna hos Djävulen i Skärselden.”
”Oskyldiga människor kommer till himmeln. Eller oskyldiga häxor om det nu passar dig bättre.”, sade hon irriterat.
”Är det dig som folk ropar glåpord om på torget? Häxan som dödat ofödda barn och utfört svart magi?”
”Ja, jag antar det om det nu inte finns fler här i samma sits som jag.”
”Är det sant att du kan svart magi?” Han tystnade en stund. ”Har du verkligen varit hos Djävulen i Blåkulla?”
Hon skrattade högt och gällt. Det var första gången på verkligt länge som hon gjort det. När hon hämtat andan och tittade på honom såg han alldeles skräckslagen ut, prästen hade väl sagt att häxor inte kunde skratta tänkte hon då. Sedan sa hon:
”Nej, nej och åter nej. Det är bara ett påhitt. Jag ska berätta min historia för dig om du vill höra den.”
Pojken nickade ivrigt och log.
”Jo, såhär är det. Jag och min man kom ner hit från Nordgränsen för ungefär 30 år sedan. Vi bosatte oss då vid Västerdal och levde där. Eftersom min mor var en ”medicingumma” så hade hon lärt mig sina kunskaper redan när jag var en ung flicka, så jag arbetade som det och hjälpte även till med barnafödande och gav flickorna recept på preventivmedel när de behövde hjälp. Min man var en smed, så vi kom att klara oss bra här nere. Så blev det då den kallaste vinter ett år, och det kan jag lova dig var den grymmaste vintern i mannaminne. Min man drabbades då av en svår feber. Jag gjorde allt som stod i min makt och han blev bättre efter ett tag, men han hade alltid hosta efter den vintern. Men våren kom och han jobbade på trots sin hosta. Jag hade mycket att göra för det var många som hade blivit sjuka under vintern och barnförlossningen var hög, som det alltid är på vårkanten. Jag och min man har dock aldrig fått några barn. Vi var rädda att det helt enkelt inte skulle finns tillräckligt med mat åt oss i så fall, för även om han var smed så var det ganska så stora kostnader att reparera det gamla stugan som vi köpt. Men nu slutpratat om det. Det var en höstdag när jag kom hem, som han låg i sängen och hostade som aldrig för med svetten lackandes i pannan, som han dog. Det var en av de sorgligaste stunderna i mitt liv, för då hade jag inte bara förlorat min älskade make, jag hade inte heller en chans att kunna bo kvar i stugan utan fick sälja den och ge mig ut och söka arbete som piga. Jag hade tur, familjen Alfredsson behövde en piga, eftersom de nu hade blivit 5 barn i huset. Så jag fick arbete där och har jobbat där sedan dess.”
Pojken tittade på henne med rynkade ögonbryn; ”Inte kan du väl bli dömd för att din make dog, det kunde väl inte du hjälpa.”
”Ack nej, nu ska jag berätta för dig varför jag sitter här. Jag arbetade som jag har sagt hos familjen Alfredsson, och där trivdes jag bra, allt var frid och fröjd. Jag hjälpte frun att förlösa deras sjunde barn, en son med mörkt hår, en riktig kopia av sin far, men nästa barn som skulle komma var det något som var på tok med redan från början, men jag antog att det bara var hennes illamående som var den stora boven, så jag kokade ihop ett recept som jag visste skulle lindra hennes smärta. Visst hjälpte det henne, men efter en knapp månad var det dags igen och då med ännu större smärta, frun grät av krämporna och vi var tvungna att förlösa en barnet en hel månad för tidigt. Barnet som kom ut var redan dött. Tragedin i familjen var stor och sorgen var olidlig. Men så kom åter våren och vädret och folket blev allt gladare. Det året var det många kor som skulle kalva. Men ack, även där var det något som gick snett och större delen av alla kor drabbades av sjukdom, och var tvungna att avlivas. Husbonden var rasande och året efter det var det ont om mat, och familjen svalt, även jag.”
Hon tittade upp och såg att pojken satt sig i skräddarställning och lyssnade med händerna kupade om kinderna, men han satt på ett behörigt avstånd. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte:
”Den äldsta dottern i familjen var en bedårande flicka och hade tidigt en svärm av pojkar kring sig, och det gick som det gick, en kväll kom hon ut till min stuga och brast ut i gråt. Hon var havande. Jag tröstade henne så gott jag kunde och kokade i ordning en blandning som är mycket effektiv mot graviditeter. Tiden gick och det blev vår egna hemlighet. Inte ens hennes mor fick reda på något. Under de mörka kvällarna brukade barnen komma ut till mig, hållandes varandra hand i hand och be mig berätta historier för dem. Jag började att berätta de mest sagolika och fantasifulla sagor och berättelser för dem, samma som min mor en gång berättat för mig. De satt där både fascinerade och rädda, men ändå tillräckligt nyfikna för att stanna kvar till sagans slut, vilket ibland inte var förrän sent in på småtimmarna. Då tyckte de att det var alldeles för kusligt att gå tillbaka till boningshuset som låg på andra sidan ängen, så jag bäddade i ordning till dem och de sov ute hos mig. Deras mor visste var de var om de inte kom hem, för jag hade talat om för henne var hennes små brukade somna.”
”Vad var det för sagor du brukade berätta?”, frågade pojken ivrigt.
”Det var sagor som handlade om allt möjligt, om drakar, trollkarlar, gamla spöken på kyrkogårdar, men även vackra sagor om prinsar och prinsessor.”
Pojken tittade på henne och hon fortsatte sin egen berättelse, hon såg att morgonen började bli till förmiddag så hon var tvungen att skynda sig om hon skulle bli färdig innan de kom för att hämta henne.
”Allt var frid och fröjd i familjen ända tills en dag, då det kom förbi en tiggargosse, och bad om mat och husrum för en natt. Herr och fru Alfredsson som är väldigt godhjärtade så de lät honom stanna över. Jag däremot har aldrig tyckt om sådana så jag tackade tidigt för mig och gick mig ut till min stuga. Den natten förändrades allt. Det visade sig att just denna tiggargosse var en mycket skrockfull sådan och han började berätta om häxor, och allt ont de gjort. Han sade att de fanns fler häxor än man kunde ana och de gömde sig ofta bakom en gammal kvinnas skepnad. Han sa att de ofta höll på med svart magi, brygder som de lurade i gravida kvinnor, att de dödade små barn, dödade boskap och att de om natten förde bort de små barnen till Blåkulla där Djävulen väntade på dem. Då hade paret Alfredsson börjat att fråga honom lite mera, det hade ju faktiskt hänt dem, för frun hade fått brygder under sin graviditet och barnet hade mycket riktigt dött, boskapen hade fått en märklig sjukdom och de flesta av dem hade dött och deras barn som brukade sova över hos den gamla pigan berättade de mest märkliga historier. De blev förstås skräckslagna. Brydde sig nog inte ens om att tänka efter, redan nästa morgon fanns dom där, de där männen som är så hårdhänta. När vagnen körde bort med mig såg jag familjen Alfredsson stå vid grinden, Herrn i huset var vild av ilska, frun däremot grät tyst, barnen bara stod och tittade, den minsta vinkade men frun tog snabbt tag i dennes hand och tog ner den.”
Hon tittade ner på sina jordiga och smutsiga fötter.
”De tog mig till kyrkan, där fick jag svara på de mest märkliga frågor, de använde ord som jag inte ens har hört talas om, men jag var tvungen att svara på frågorna så jag gjorde några försök, det blev min dom. Jag blev dömd för häxeri, för att ha använt svart magi, för att ha vållat ett spädbarns död inuti moderna, för att ha dödat ett barn genom att förhindra graviditet och dödat dussintal djur. Hon hade även övergett kyrkans lära och värsta av allt, för att ha fört bort barnen till Blåkulla under nätterna.”
Hon tittade upp på honom.
”Detta är mitt straff, rykten har nått mig att många andra kvinnor blivit dömda för liknande saker.” Hon tog ett djupt andetag, olyckan kändes så tung. ”De hade tydligen blivit fastbundna till fötter och händer och blivit slängda i en sjö, drunknade de var de oskyldiga, alltså inga häxor, flöt de fortfarande var de häxor.”
Pojken bröt tystnaden: ”Min mormor blev bränd på bål.”
Hon tittade på honom, han hade stora tårar i ögonen.
”Jag bodde hos henne, för min mamma och pappa är döda, hon var en snäll tant, men så kom det en elak pojke och sa till de i kyrkan att hon var häxa. De kom och hämtade henne.” Han blev tyst men sade efter en liten stund men gråtmild röst: ”Jag vet att hon va oskyldig, hon var den snällaste tanten som funnits för jag fick bo hos henne och hon tog hand om mig, nu har jag ingenstans att bo.” Han torkade bort en tår med ovansidan av handen. ”Jag såg när de band fast henne vid pålen och satte fyr på riset. Hon skrek så högt att de gjorde ont i öronen.”
Han tittade på henne: ”Hon hade också grått hår.”
Det blev tyst en stund, sedan reste pojken sig upp och gick bort till dörren.
”Vänta”, sade hon. ”Vet du vad som kommer att bli mitt straff?”
Han tittade ner i marken och sade: ”Jag kommer att hålla för öronen.”
Han vände sig om, öppnade dörren och gick. En liten stund senare kom två stora kraftiga karlar. De drog upp henne ur hörnet och ut på gatan, där möttes hon av rop och stenkastning.
Men det kände hon knappast, hon var redan så illa åtgången, hon såg bara pålen som stod i mitten av folksamlingen.

Skriven av: Anna Strömberg