DJUPT INNE I DE JÄMTLÄNDSKA SKOGARNA

Detta hände sig på den tiden när man körde varor med häst till de mest avlägsna bygderna i Jämtland. Nuförtiden, år 1938, är det järnvägen och lastbilar som har hand om transporterna. Men förr i tiden kunde man fara till Östersund och där ta ett lass varor, som skulle fraktas till någon handlande ute på den jämtländska landsbygden.
En sen vinterkväll kom jag körande med ett sådant varulass. Det blåste hårt och snöade lätt. Jag hade kört hela dagen och både jag och hästen var trötta. Jag frös i hela kroppen och tårna vara stela och kinderna sönderbitna av isande vindar. Tanken på att krypa in i skrindan och lägga mig under mina två filtar lockade, men ännu mer lockande var tanken på att hitta ett ställe och få komma inomhus, och få in stackars pålen i ett stall eller i en ladugård. Att bli fast i en snödriva över natten kunde sluta illa.
Plötsligt tycktes min arma tanke kunna bli verklighet. Jag tyckte mig se ett ljus någonstans där framme. Jag smackade på hästen och ju närmare jag kom, desto tydligare blev det att det låg en gård där borta. Det lös från övervåningens fönster i boningshuset.
När jag hade anlänt stannade jag hästen, klev av kuskbocken och knackade på. Jag försökte få upp värmen med en åkarbrasa och slog med armarna fram och tillbaka. Trots kylan väntade jag tåligt, men när det inte kom någon och öppnade, bankade jag hårdare ifall de inte hörde för blåstens oljud.
Då hörde jag en röst som sa…
- Kom in!
Jag tryckte försiktigt ned handtaget på dörren. Dörren gick inåt och jag öppnade den sakta. Där inne, mitt i farstun, stod en kvinna. Hon kan ha varit i tjugo- eller trettioårsåldern kan jag tänka; det var svårt att avgöra i det dunkla skenet. Hon var mörkt klädd men hennes hy och hennes utsläppta hårsvall var mycket ljust. Hon var så vacker och hennes leende gav hennes ansikte ett sympatiskt uttryck. Ögonen log av vänlighet.
- Bor du ensam? frågade jag.
- Ja, det gör jag, svarade hon lugnt med ljuv stämma.
Jag förklarade för henne att jag var uttröttad efter dagens långa körning och att jag var på väg norrut med ett lass med mjöl och sockertoppar, och annat, till en handlare i Oviken vid namn Gynter. Hon nickade förstående som om hon kände till honom. Jag frågade henne om jag kunde få ta in min häst i deras ladugård och bo hos henne över natten. Hon sa att det fick jag gärna, men hon tillade, att jag fick inte gå in i vedboden, och jag fick inte göra så mycket väsen nere på gårdsplanen. Jag ville inte fråga varför, för jag tyckte inte jag hade med det att göra.
Sedan sa hon att jag kunde gå in i köket som låg till höger om farstun. Hon visade mig inte in i köket utan hon stod kvar. Jag gick själv in. Hon sa att jag kunde tända en brasa på den öppna spisen och att jag fick lägga på så många vedklabbar som jag ville. Hon förklarade att hon själv inte led av att det var kallt i huset och sa att hon sov uppe på övervåningen. Dit ville hon inte ta några gäster. Jag fick vara i köket och på nedervåningen, men jag fick inte gå upp för trappan och störa henne där uppe.
Jag tog in hästen i ladugården, gav den foder och vatten, och sedan jag själv ätit av den medhavda matsäcken, gick jag in i huset igen. Jag tände den öppna spisen. Kvinnan hade antagligen dragit sig uppåt. Hon varken hördes eller syntes till.
Jag hade någon slags känsla av att det var något som inte stämde, kändes faktiskt som om hon inte fanns. Det var fint i ordning och ombonat i köket. Det enda som avvek var en gammal kaffekopp som stod framme. Kaffet i koppen var helt intorkat. Jag hittade även gammal kaffesump och sumpen var alldeles vit av mögel. Längs ena fönstret i köket stod en bred soffa och på soffan låg en madrass och en filt och en kudde. Det såg ut att vara en riktigt bekväm sovplats, trots att det var en kökssoffa.
Allting kändes lite märkligt men tröttheten var större än tvivlet över att det var en bra plats att sova över på. Jag slängde av stövlarna i farstun och tände en eld såsom hon hade sagt att jag fick. Jag hängde min jacka, vantar och mössa på soffkanten och lade mig sen skyndsamt under filten. Med jämmer av utmattning tryckte jag mitt ansikte ner i kudden som om jag ville trycka bort tröttheten, kände en slags glädje över att jag överlevt den kalla dagen.
Då insåg jag att kudden doftade underbart; den doftade kvinna. Det var som att det var hennes kudde. Jag tänkte att hon kanske sov där själv, på dagarna, och sov på övervåningen på nätterna, eller så kanske hon inte sov alls. Jag begrep varken varför hon bodde själv i det stora huset eller vem hon var.
Värmen från spisen spred sig ljuvt i rummet och ju fler vedträn som tog fyr, desto mer av kökets interiör kunde jag skönja. Här kommer jag sova gott, tänkte jag, och njöt av utsikten av glänsande kopparkittlar och broderade väggbonader. Allt mystiskt till trots, så fanns det någon slags bra stämning i huset. Helt och hållet kunde jag aldrig slappna av när jag sov över hos andra, men man lärde sig att det var viktigt försöka sova tryggt på resorna, för att orka med dagarnas vedermödor, vare sig man sov utomhus i kärran med hästen betandes vid vägen, eller om man lyckades hitta någon nattlång inkvartering.
Vinden ven, ibland så mycket att det nästan tjöt i springorna. När det blåser så mycket, då blir det spöklikt nästan var man än är. Så även om jag faktiskt hade någon slags spöklik förnimmelse, slog jag från mig de känslorna. Jag tänkte att jag gärna hade velat talat lite mer med den fagra kvinnan, men nu när det var som det var och hon hade sagt att hon ville vara ifred på övervåningen, så fick jag respektera det, och istället slänga mig i Morfeis armar och sova gott.
Jag hade nog inte sovit en lång stund förrän jag vaknade vid att jag hörde steg från övervåningen. Det var någon som gick, gick och gick, aldrig kom fram. Min tanke innan jag slumrade till, om att hon inte sov på nätterna förstärktes därmed. Klockan kunde väl vara vid pass tolv, jag steg upp och lade mer ved på den öppna spisen. Tiden skred fram medan jag försökte somna om. Ville inte höra mystiska ljud, ville bara få sova. Nu hörde jag inte längre några steg men det knarrade och knakade. Jag försökte grunna ut om ljuden kom från kvinnan på övervåningen, stormens ryckningar i huset eller någonting oförklarligt.
Plötsligt tystnade de märkliga ljuden och jag hörde endast vinden. Jag somnade om. Det som sedan hände vet jag inte om jag drömde eller om det verkligen hände. Jag tror det sistnämnda, men jag vet än idag inte säkert.
Den unga kvinnan kom in genom köksdörren, satte sig vid änden av soffan; hon såg på mig med sina mörkblåa ögon och lade handen på filten som jag hade över mig och sa.
- Min man vågar inte bo i huset längre. Han slog mig med ett järnrör i mitt huvud och jag dog för fem år sedan, men han erkände aldrig för någon vad som hade hänt.
Jag tittade på henne. Hennes milda sätt hjälpte föga, jag var förstelnad av skräck.
- Jag vill inte han ska vara i huset, så varje gång han är här inne ställer jag till med något så han flyr ut. Han sover i vedboden. Han var ingen snäll man och jag tycker bättre om att vara död än leva med honom.
- Vill du att jag ska gå till länsman? frågade jag.
- Nej jag tycker om att se hur han sliter med gården och tvingas, av rädsla och dåligt samvete, sova i där ute, så säg inget till någon häromkring.
När hon reste sig och gick mot dörren, såg jag intorkat svartnat blod i hennes ljusa långa och välkammade hår. Sedan var hon puts väck. Jag reste mig något i sängen och började fundera över ehuru jag drömt eller upplevt något förskräckligt. Jag ville inte inse vad jag varit med om och närde mina tankar om att det hade varit en dröm.
Jag längtade så erbarmligt efter gryningsljuset och låg några timmar utan att kunna somna om, varefter jag gick ut i ladugården och gav hästen foder. Det hade snöat under natten och låg snödrivor här och där av stormen, men vi var inte insnöade och stormen hade nästan bedarrat. Innan avfärd när jag hade kopplat hästen till kärran och var vi var redo för att bege oss, slog tanken mig att jag var tvungen att kika in i vedbodens fönster. Jag skrapade försiktigt bort lite frost för att kunna se in genom ett hål. Där inne stod en säng och på sängen låg en stor grå ullfilt – och det låg någon under filten! Och denna någon kände nog på sig att han var iaktagen och rörde på sig.
Jag rusade allt vad jag kunde och hävde mig i ett huj upp på kuskbocken. Sedan körde jag därifrån, allt vad tyglarna höll för. Stackars hästen förstod väl ingenting varför det var så bråttom.
När jag anlände till Oviken och hade fått lossat av mitt varulass, berättade jag var jag hade sovit över, men inte vad som hade hänt. Handlande Gynter tiittade då på mig och sa.
- Jaså, du sov över hos änkemannen. Han stackaren förlorade sin hustru för några år sedan och vart helt över sig given. Han vägrar gifta om sig och sköter gården perfekt, men bor ute i vedboden för han blir påmind om sin älskade hustru när han är inne i huset.
Jag såg på honom och nickade, sade intet.

Skriven av: K. Andersson