Publicerat
Kategori: Novell

DÖDEN, DÖDEN

DÖDEN, DÖDEN


Klockan slår tolv. Efter flera timmars orolig väntan på det äckliga tolvslaget som på något sätt symboliserar natten, att det är dags att sova nu. Men det går inte. Hon vänder och vrider sig i sängen och lakanet skrynklas ihop till en lång korv som lägger sig bredvid henne och vilar som en katt.
Hon kan inte sluta tänka på honom och hans fårade ansikte. Hans skarpa panna, markerade haka och de grå håret som genom åren fallit av mer och mer. Hans leende och hans smått gula tänder.
Han dör snart. Livet släcks snart. Ett år kvar. 365 dagar. Ett år går fort.
Hon försöker föreställa sig hans cancer, hur det känns. Hon tror att det måste vara som en klump i halsen som alltid finns där, som trycker och skrämmer, kväver dagarna. Hon föreställer sig en oro som inte kan lugnas, cancerns oro som bara växer med dagarna.

Ingen sömn i natt heller. Kanske några timmar om jag har tur, tänker hon. En Alvedon lugnar oron. Hon har faktiskt rätt att må dåligt. Albert är trots allt hennes vän. Bara 63 år. Tragiskt. Och tankarna blir till ett virrvarr, ett kaos, och oron växer sig stark igen.
Ingen sömn i natt heller.

-

Klockan slår tolv. Lugnt ligger han och stirrar upp i taket. Det är sent, men han ska ändå inte arbeta i morgon. En tidig pension. Ett snabbt liv.
Han tänker på henne, hon som är så vacker. Hon ser så trött ut jämt. Hon brukade vara så full av liv, något har dött i henne. Han funderar på om det är lönt att fråga hur hon har det när han anar vad svaret blir. Hennes rabatter står stökiga, ovattnade, otillfredsställda. Inget växer där längre. Inga dofter stiger längre ut från hennes fönster, dofter av äppelpaj och kanel som annars satt guldkant på hans vardag.

Klockan slår halv ett, han somnar. Ligger tyst i sängen med ett leende på läpparna, vet att solen skiner i morgon också, att fåglarna sjunger när han vaknar. Han drömmer inte någonting, i alla fall inget han skall minnas.


-

Hon har börjat tröttna på sitt arbete, det är tungt att behandla andra när man själv är i behov av behandling. Sömnbristen börjar synas, inte ens sminket döljer något längre. Det är som om att hon går omkring med en klump i halsen hela tiden, något som plågar henne. Hon kan inte sluta tänka på honom, på cancern. Ibland måste hon låtsas gå på toaletten för att andra inte ska se henne gråta. Om han bara kunde bli frisk, ber hon fast hon aldrig trott på Gud.

Hon tar ledigt några dagar, stiger upp sent. Sätter sig på altanen. Ser ut över tomten och rabatten. Tar sig inte tid till något annat än sig själv. Hon ser bort åt Alberts hus. Han har inte stigit upp än. Hon förstår att det måste vara svårt. Efter en timme bestämmer hon sig för att gå över med lite fika, i rädsla för att väcka den sjuke ringer hon och förvarnar.
-


Klockan 12.34 ringer telefonen. Det är hon. Hon vill komma över, ta med sig lite fika. Sällskap är trevligt, speciellt när det är någon som hon. Han sätter på kaffebryggaren, låter doften sprida sig i rummet. Han drar undan gardinerna och släpper in solen, låter den värma hans ansikte.
I spegeln ser han en stilig karl. Någon med karaktär och humor. Någon med det där lilla extra, trots alla år. Han drar några drag med kammen genom det tunna håret. Drar in magen och skjuter ut bröstet. Han blir stående framför spegeln, stirrandes på sig själv, leende. Han ser in i sina egna ögon och talar klarspråk med mannen mitt emot en stund. Sedan släpper han plötsligt allvaret och går för att öppna dörren.
Där står en trött kvinna med en korg av väldoftande godsaker i handen. Hon ler men ser livrädd ut. Frågar varför han gått upp så sent. Han svarar att han har svårt att sova om nätterna.

Tillsammans äter de upp nästan en hel paj under några timmar. De dricker kaffe och småpratar. Inte om livet, men om allt annat.
”Vad gör du om dagarna nu när du inte arbetar?”, frågar hon nästan försiktigt.
”Njea, det gamla vanliga, som en lång semester, lyssnar på Elvis och fåglarna, pillar i trädgården dricker kaffe. Jag trivs bra som pensionär” säger han och skrockar. Han skrattar så högt att han tillslut börjar hosta, en hosta som blir svår att dämpa. Hon ryser.


-

En gång var det nära att det blev dem två. I all fall enligt Margareta själv. Hon tänker ofta på den tiden nu. ”Hur skulle det ha varit om vi var ett par nu?” ”Vad hade vi gjort med bara ett år kvar?”
Han verkar må så dåligt, tänker hon. Han verkar liksom ha gett upp. Han orkar nog inte göra annat än att bara sitta hemma. Ett år. Ett jävla år innan cancern äter upp honom helt. Slukar honom som vargen gjorde med mormor. Klumpen, som för ett slag inte känts vid, gör sig återigen påmind och kväver henne sakta.
”Varför just han?”

Hon gråter då och då men låter sig inte slukas helt av sorgen. Hon tänker ofta på vad hon skulle gjort i hans ställe. Inte skulle hon bara ha suttit där, tänker hon. Hon skulle ha levt, i alla fall så länge hon mådde bra. Skrivit brev till nära och kära, bjudit in folk, ordnat fester, lagat mat. Inte bara suttit där.
Tankarna för henne bakåt i tiden. Hon ser tillbaka på sina år, tänker på ungdomens lättja och på barnen hon aldrig fick. Mannen som lämnade, mamman som dog. Hon känner sig nöjd, trots allt. Stark.

Ju fler dagar som går, desto mer lever hon sig in i Alberts situation. Stackarn, han måste verkligen plågas just nu. Vilket avslut på livet. Vilken förbannad jävla sorti. Det är orättvist.




-

Hon har aldrig talat med honom om cancern. Om döden. Inte heller om livet. Kanske har hon inte kraft just nu. Hon verkar ju inte må så bra. Men han tänker att det vore skönt att ha någon att bolla tankar med.
Han ligger på altanen mitt i solen. Han ler. Han ler alltid nu för tiden. Han är lugn. Vet att det inte kan bli bättre än såhär. Ingenting hade kunnat bli bättre. Det värker lite i huvudet ibland men han kan minnas att det nog alltid värkt lite där.
Uppe i himlen formar sig molnen till giraffer och grodor. Om han sover eller är vaken är svårt att säga just nu. Han måste liksom röra på fingrarna för att känna efter, dra dem längs den torra, skrovliga träytan han ligger på. Han är nog vaken nu men snart sover han.



-

Några månader senare, när hon äntligen somnat tidigt vaknar hon av ett tjut. Hon förstår snabbt att det är ambulansen och skyndar ut, endast iklädd det lilla rosa nattlinnet. Hon möter två män som bär ut Albert på en bår, de lugnar henne och frågar om han har några nära släktingar. Men han har inga släktingar. Hon erbjuder sig själv att följa med i stället och utan att få ja till svar kliver hon in i ambulansen där hon får sitta bredvid Albert.
Ambulanspersonalen säger att det är en naturlig reaktion detta som händer nu. Att han blir sämre. Han ringde själv, helt lugn.

Hon ser på honom där han ligger blek och stilla. Ryser vid tanken på att det ser ut som han ler. Som någon slags ironi. Hon trycker hans hand i sin, visar att hon är där. Fäller några tårar, tårar som går över till floder som strömmar ner över hennes kinder, blöter ner både nattlinnet och handen hon håller i. Hon kan inte säga om han sover eller är vaken. Troligtvis är han ingetdera.


-

Han har på något sätt längtat hit, till sjukhuset. Han har haft det i huvudet så länge att han redan känner sig hemma här. Däremot verkar Margareta ha svårare att infinna sig i situationen. Hon har gråtit i timmar nu, tappat andan då och då, fått syrgas av syster. Han låtsas om att sova men är fullt medveten och klarvaken bakom ögonlocken. Här ska han tillbringa sina sista dagar nu. Han har ett eget rum med fönster och maten är god. Syster Malin är söt och Elvis är alltid lika bra.

En chokladask och tulpaner. Så underbart! - Tänker han där han sitter på sin säng. Han känner sig bättre nu efter att ha vilat i några dagar och han ska ta en promenad på gården. Margareta är där, hon ser fortfarande trött ut, men hon ler. De går ut och gruset knastrar under deras fötter. Fåglarna sjunger fast det är mitt i vintern. Hans kropp känns som ny. Det är som om att han vore tjugo igen. Hon får lugna honom, be honom sänka farten så att hon hinner med.
De skrattar högt men han hör hennes klump i halsen tydligt, klumpen som trycker fram tårar och skakningar då och då, när han inte ser.
Han orkar inte fråga hur hon har det.

-

- Jag hoppas att han har det bättre nu, säger hon till sin väninna dagen efter att Albert gått bort. Hon gråter inte längre.
- Han hade liksom inget liv där på slutet, han bara va, satt hemma och gjorde ingenting, stackaren. Så ung. Jag kommer att sakna honom. Det gick så fort allt ihop. Jag hann aldrig riktigt säga ajö.
Hennes väninna la sin hand på Margaretas axel och sa:
- Tur att man inte har cancer i släkten
- Tänk att det ökar så fort, tänk, det finns inget botemedel, är man där är man lika med död på en gång

De båda kvinnorna såg på varandra över tekopparna och båda två kände hur knölen i halsen växte och det blev svårare att andas. De blev tysta för ett slag, sippade lätt på sitt te, åt sina kakor. Sa inget, bara kände hur cancern kom, hur den överföll dem, slog dem i ansiktet för att sedan försvinna lagom till nästa arbetsdag.

Skriven av: Jenny Lindblad

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren