Döden har lärt henne dansa

Trollflickan ler.... aldrig.
Hennes vita tänder skymtas aldrig i ett glatt leende.
De enda gångerna de någonsin ses är när hon fräser, vilket inte är så ovanligt.
De ger henne aldrig en chans.
Hon står där i hörnen. Undangömd. Tovig röd kaluffs döljer gröna ögon. Ärr täcker den stackars lilla ömtåliga kroppen. Blek.
Men hon har en hemlighet. Hon kan dansa och sjunga. Hon flyger fram över ängar. Hennes gråblå klänning, som är lappad av bruna fula bitar, står rakt ut i dansen snurrande rörelse.
Då ler hon. Men endast för att ingen ser. Endast för att ingen slår henne.
Ingen husbonde är där och skriker. Dimman som omger hennes ben omger henne även med en tystnad. En tystnad så full av liv och musik. Ingen hör musiken. Bara hon.

De hatar henne. Bara för att hon inte pratar som de och inte förstår när de säger saker till henne. Bara för att hon har rött rufsigt hår och gröna ögon. Här har alla blåa eller gråa ögon. Husmor har iskalla gråa ögon. De förföljer trollflickan när hon är inne. Borrar sig in i henne. Trollflickan tycker inte om det. Det är därför hon springer bort till ängen.
Och dansar.

Hon kunde dansa innan hon kom dit. Det såg Döden till. När mor hämtades av Döden sa hon till trollflickan att hon skulle dansa, för då skulle mor vara där.
Men när trollflickan hade sagt att hon inte kunde dansa hade mor inte svarat. Hon hade legat helt stel och kall på köksbänken. Hennes gröna ögon var dolda bakom ögonlocken. Trollflickan hade inte kunnat se sin mor i ögonen.

Döden hade lett mot henne och lärt henne dansa. Döden hade snuddat vid hennes kind, och då kunde hon det. Efter en kall snuddning spred sig en värme genom hennes kropp, och då kunde hon det.
Hon visste att hon stod i tacksamhetsskuld till Döden, men Döden lyssnade inte. Allt Döden begärt var att även få hämta trollflickan, när tiden var inne. Exakt så hade Döden sagt. Inte ett annat ord.

Så därför dansade hon. För att mor skulle bli glad. För att mor, där hon satt uppe bland molnen i himlen, skulle se ner på henne och le.

Trollflickan bodde på vinden. Där stängde de in henne där varje kväll.
Ugglor flög hoande över taket. Genom sprickor i väggen trängde månens vita strålar ner på det hon skulle stå på. Ljuset trängde även in genom ett litet runt fönster som fanns i bortersta änden av den stora vinden.
Det var där hon sov. På lite halm. Det var enda stället det gick att sova på, eftersom det inte var golv på något annat ställe. Endast bjälkar att balansera på. Hon hade ingen bra balans, hon fick krypa. Smala träbitar borrade sig in i hennes knän. Små röda bloddroppar blandades med råttskiten som fanns överallt. Även hennes tårar föll ner på bjälkarna.
Stilla fortsatte hon krypa, även när hon kommit upp på plankorna under fönstret. Hon kröp ihop med knäna under hakan och pillade lite med stickorna, försökte förgäves få bort de. Tårarna rann i strida strömmar nerför hennes smutsiga kinder.

Döden hade lämnat henne.

Helvetet finns inte. Det är en plats människor har hittat på. Likaså Gud, och Paradiset. Men Trollflickan trodde på Gud. Hennes största önskan var att hamna i Paradiset. Men hon visste att så skulle det inte bli. Hon skulle hamna i Helvetet. För hon hade syndat. Innan hennes femtonde födelsedag hade kommit hade hon syndat. Den värsta av synder. Hon hade mördat en man.

Det var under en sen augusti-kväll hon hade gjort det. Syrsor hade sjungit i takt med grodornas kväkande. Den blåa månen hade speglats i vattenytan på sjön, där hon den kvällen hade badat.
Hon stod vid strandkanten. Tittade ut över den stilla sjön. Hennes hår hängde rakt ner över hennes axlar och hon hade inte hunnit klä sig ännu, eftersom hon ville torka först.

Han hade kommit bakifrån. Smugit. Hon la inte märke till honom förräns hon hörde hans flåsande andetag i nacken och kände hur hans stora händer grep tag i hennes kropp.
Hon kände hur han slet ner henne på marken. Flåsandes smekte han våldsamt hela henne. Rivande naglar slet upp hennes skinn. Hon försökte skrika men han la sin hand över hennes mun.
Hennes högra hand var fri. Samtidigt som han drog av sig sina kläder trevade hon som besatt efter någonting hårt. Hon kände hur ett hårt musselskal hamnade i hennes hand.
När han återigen la sig över henne började hon slå. Hon bankade musslan mot hans huvud.
Blodet rann ner över henne och över hans kropp.
Hon slog hårdare. Hans kropp blev tyngre och tyngre över henne.
Hon vred sig undan men slutade inte slå. Han var helt stilla i en pöl av blod.
Förskräckt släppte hon den blodiga musslan. Hon såg ner på sina händer. Hon var en mördare.

Snabbt blev den varma kvällen kalla. En isande känsla spred sig genom hennes kropp.
Döden kom mot mannens kropp. Döden tittade på henne utan att visa några känslor. Hon såg hur Döden rörde vid mannen sen gick de båda bort tillsammans, och lämnade Trollflickan kvar på stranden. Hennes enda sällskap var Skammen. Den hade satt sin boning i hennes hjärta och brände i henne som glödgat stål.
Hon var en mördare.
Sakta sjönk hon ner på marken en bra bit bort från den döda mannen. Inga tårar rann nerför hennes kinder. I tystnad bad hon om förlåtelse. Hon ville inte hamna i Helvetet.

Det var tyst. Skogen, naturen, allt var tyst. Inte ett andetag hördes. Inte en vindpust som lekte i ängarnas gräs hördes. Det var tyst.

Flickan med rufsigt rött hår ner i till skulderbladen satt på knä vid vattenbrynet. Hennes händer var knäppt och hon höll de framför munnen som rörde sig hastigt i bönen. Hennes smaragdgröna ögon doldes av ögonlocken.
Någon meter bakom henne låg mannen som hon bragt om livet. Hon var en mördare. Hon skulle dö och brinna i Helvetet, för synden hon begått gick inte att ta tillbaka.

En liten viskning hördes från de torra läpparna.
"Förlåt mig Gud, jag kan inte leva med Skammen"
Vid de orden reste hon sig upp. Hennes händer hängde slappt vid hennes sida.
Skammen log genom hennes smaragdgröna ögon. Den hade fått vad den ville. Hennes liv.
De smutsiga fötterna rörde sig utåt i vattnet.
Skammen viskade uppmaningar till henne. Sådant som: Stanna inte, fortsätt gå.
Vattnet nådde henne nu till underlivet. Månen grät. Så ung, så oskyldig. Skammen tog hennes liv den natten.

Hon hann aldrig fira sin femton-års dag uppe på den lilla vinden med endast råttorna som sällskap. Sjön var för djup. Hon hade aldrig lärt sig att simma. Hennes kropp fördes mot botten. Långt sjögräs trasslade sig runt hennes smala vader. Hon sjönk. Utan en enda tår.
Döden kom inte för att hämta henne. Hon blev fångad i Skammens djupa hat. Skammen gav henne det Helvete som hon vetat hon skulle få. Hon lämnade aldrig sjöbotten.

Många år har gått sedan dess. Hon är kvar. Därute någonstans. Stilla kvällar i slutet av augusti, när syrsornas sång går i samklang med grodornas, då kan man höra henne gråta. Stilla vindpustar för med sig hennes rädsla.
Ingen går dit vid de tillfällena. För de går rykten om att en flicka med rufsigt rött hår som hänger över smaragdgröna ögon -plågade av Skammen- går där. En mussla ligger i hennes hand och hennes nakna kropp är täckt av en död mans blod.
Små tårar rinner nerför hennes smutsiga kinder, men ingen vill komma nära henne.

Hon är fångad av Skammen, för alltid.

Det var under en sen augusti-kväll hon hade gjort det. Syrsor hade sjungit i takt med grodornas kväkande. Den blåa månen hade speglats i vattenytan på sjön, där hon den kvällen hade badat.
Hon stod vid strandkanten. Tittade ut över den stilla sjön. Hennes hår hängde rakt ner över hennes axlar och hon hade inte hunnit klä sig ännu, eftersom hon ville torka först.

Han hade kommit bakifrån. Smugit. Hon la inte märke till honom förräns hon hörde hans flåsande andetag i nacken och kände hur hans stora händer grep tag i hennes kropp.
Hon kände hur han slet ner henne på marken. Flåsandes smekte han våldsamt hela henne. Rivande naglar slet upp hennes skinn. Hon försökte skrika men han la sin hand över hennes mun.
Hennes högra hand var fri. Samtidigt som han drog av sig sina kläder trevade hon som besatt efter någonting hårt. Hon kände hur ett hårt musselskal hamnade i hennes hand.
När han återigen la sig över henne började hon slå. Hon bankade musslan mot hans huvud.
Blodet rann ner över henne och över hans kropp.
Hon slog hårdare. Hans kropp blev tyngre och tyngre över henne.
Hon vred sig undan men slutade inte slå. Han var helt stilla i en pöl av blod.
Förskräckt släppte hon den blodiga musslan. Hon såg ner på sina händer. Hon var en mördare.

Snabbt blev den varma kvällen kalla. En isande känsla spred sig genom hennes kropp.
Döden kom mot mannens kropp. Döden tittade på henne utan att visa några känslor. Hon såg hur Döden rörde vid mannen sen gick de båda bort tillsammans, och lämnade Trollflickan kvar på stranden. Hennes enda sällskap var Skammen. Den hade satt sin boning i hennes hjärta och brände i henne som glödgat stål.
Hon var en mördare.
Sakta sjönk hon ner på marken en bra bit bort från den döda mannen. Inga tårar rann nerför hennes kinder. I tystnad bad hon om förlåtelse. Hon ville inte hamna i Helvetet.

Skriven av: Flikka