Doften av blåbärsris

I morgonljusets värme går han ut på verandan. Brant sluttar tomten ned mot vägen och stupröret sitter snett. Ett begynnande mögel stör den gula fasaden och skorstensteglet lyser rödorange renoveringslust. Morgonluftens oskyldighet sipprar ut mellan granarna på andra sidan ängen och en hackspett hörs dovt på avstånd. Han tittar en extra gång på pinnstollen innan han sätter sig ned. Tänk att bara få sätta sig ned. Vilken lyx! Den tunna gröna dynan glider av stolen ned på golvet. I ett andetag vill han böja sig ned och sträcka sig efter den, men han hejdar sig halvvägs, pustar ut och låter bli.

I alla fall bättre än Stockholm, tänker han. Mycket bättre. Ingen stress, inga tvång. Sneglandes mot dynan på golvet knäcker han fingrarna i luften. Dagmar hatade när han gjorde så. Du förstör lederna toker! Han kunde höra hennes klingande skånska i huvudet och se hennes besvärande min. Sur som en citron kunde hon bli.

Skulle han inte ens kunna plocka upp en dyna? Han tar ett andetag och böjer sig fram. Lungorna protesterar, hjärtat stretar mot och ryggen krampar. Kroppen andas ut mot ryggstödet och försöket är nu officiellt misslyckat eftersom Omid i samma stund joggar förbi på vägen.

Tjäna krannen!
Ja, hej hej!
Vill tu ha hjälp?
Nänä. Tackändå.

Nu hade det blivit en match. Hjärtat skulle få stilla sig lite, sen på det igen. Ligg där du dumma dyna. Ligg där, bara ligg där ditt gröna skräp. Andan kom tillbaka med vilan. Det knakar om stolen när han rör sig. Plötsligt känns det löjligt att bara sitta. Ingen tidning, ingen kopp kaffe, ingen radio. Vilken människa går och sätter sig utan en kopp kaffe? Nä nu jäklar! Han ger överkroppen fart från ryggstödet och trycker fram höger hand i en rörelse mot dynans gröna snöre och svingar fingret som en krok, miss. Svettdropparna tränger sig på, och igen, miss, igen. Skit i det då gröna jävla dyna, du med ditt vågiga mönster och din mjuka hållning.

Från ingenstans trippar en dovhjort in på tomten. På tre snabba hopp står den framför honom på verandan. Den stirrar tyst med två bruna ögon och huvudet majestätiskt prytt av en spretande krona. Blicken är stilla. Den tar ett steg närmare och nuddar nästan näsan. Han känner doften av blåbärsris i pälsen och den viker kronan åt golvet, spetsar dynan med kronan och släpper den i hans knä. Sekunden senare är den borta och i knät ligger den gröna dynan.

I alla fall bättre än Stockholm, tänker han. Mycket bättre.

Skriven av: Erik Tobias Enström