Domedagen

En Novell av Fredrik Devenfors
DOMEDAGEN

Fint belägen på en höjd står en enslig liten ortodox kyrka omgiven av en lund av kritvita ryska björkträd. Det är folktomt, tyst, mörkt och smått magiskt med alla tända levande ljus som speglas i uråldriga ikoner. En bredaxlad man klädd i en sliten MC jacka tittade in i denna kyrka för att rannsaka sig själv och samla styrka innan han gav sig iväg till sitt livs viktigaste uppdrag. En präst med den heliga boken under armen gick fram och efter en kort pratstund välsignade denna man. Därefter lämnade mannen kyrkan men innan han satte sig på sin svarta Harley Davidson tog han en blick över staden fram för honom. Vinterns tunga mörker tog allt fastare grepp om himlavalvet över Moskva. De tätnande svarta åskmolnen höll på att måla den mörkgråa himlen till kolsvart medan stora korp flockar flög rundor som en armé av illavarslande profeter. Mannen såg dessa mörker spridas sakta över landsbygden men hans naturliga instinkt var inte att fly detta mörker. Han tog på sig sin svarta hjälm, startade sin älskade Harley och satte den i riktning mot den mörka staden likt Sankt Georg som skulle ge sig i kamp med en drake. Kyrkklockan ringde sex gånger med varje något tystare än den förra i takt som mannen ryckte fram och ökade avståndet mellan honom och den lilla vackra godhetens fäste. Denna udda figur hette Korpen och draken som han skulle slå hade sex huvuden och hette Bratva .
Resan till Odintsovo i Moskvas utkant tog inte mer än en halvtimme men när Korpen anlände på plats var det nästan beckmörkt. ”En vanlig januaritisdag i Moskva” ironiskt tänkte Korpen. Han rätade på sin trötta rygg under färden och tog ett djupt andetag för att rensa huvudet från de tusentals tankar och detaljer som höll bokstavligen på att spränga hans hjärna inför kvällens Stormöte. Korpen spände blicken på den tomma landsvägens horisont och låg sin trogna Harley på vägens mittlinje. Sedan kunde han bara slappna av och ge sig hän till Harleys ljuva motorljud. När han nästa gång lyfte blicken såg han konturerna av sitt resmål - Sankt Theodors krematorium. Kvällens första blixt slog ner inför det annalkande ovädret och vinden började sakta ta till. Första regndroppar smekte Korpens ansikte och rann ner längs hans gråsvarta välskötta skägg.
När Korpen passerade den sista skogsdungen inför krematoriet och intog den sista rakan väckte motorljudet en stor flock korpar som flaxade upp i den mörka himlen likt ett svart vandrande moln. Korpen lyfte upp blicken och konstaterade sarkastiskt för sig själv: ”se där – en välkomstkommitté”. Men så fort Korpen kom närmare krematoriets gamla smidesport med skylten ”Sankt Theodors Krematorium” var hans leende och känsla av humor plötsligt som bortblåst. Det räckte men en enda glans på den som öppnade porten för att förstå att någonting inte stod rätt till. Istället av sin trogna partner Svetlana var det en ung man som öppnade porten. Detta föll inte alls Korpen i smak. Trots den unga mannens handhälsning körde Korpen honom förbi som om han vore luft. Han parkerade sin Harley i carporten bredvid en likbil och tog av sig sin MC hjälm. De inbyggda hörlurarna spelade Metallicas Master of Puppets på högsta volym. Med raska steg gick Korpen in och började leta efter sin andra partner Professorn. Istället av att dona med sista förberedelser i gästsalen satt Professorn lugnt och stilla i samtalsrummet bredvid.
Professorn var “gammal i gamet” och hade redan en strategi på plats för att hantera Korpens missnöje och irritation. Han satt i en av de mjuka stolarna med blicken fast på schackbrädet. Rummet var svagt och mysigt belyst och Professorns älskade Tchaikovsky opera spelade på låg volym. I fågelburen i rummets högra hörn satt två Kanariefåglar och gav rummet ytterligare känsla av ro och harmoni. Allt runt omkring andades lugn. Inte förrän Professorn flyttade sin vita häst från f3 till g5 behagade han att lyfta blicken för att möta Korpens reaktion. Men Korpen var för upprörd för att ens prata. Han bara pekade med tummen bak över sin axel och hela hans ansikte var som ett enda stort frågetecken.
- ”Och vad fan var det för någonting?” väste Korpen. ”Varför får jag reda på det nu, idag? Inte för en månad sedan, inte för en vecka sedan men just idag när vi absolut inte får lov att avvika från vår ursprungliga plan i en millimeter!"
- ”Det fick bli är så, min gamla vän, för att det inte gick att lösa situationen på något annat sätt” svarade Professorn med en stor måtta lugn. ”Det är ett beslut uppifrån och vi måste kunna lita på deras omdöme helt enkelt”.
- ”I helvete heller!” kontrade Korpen. ”Det är inte för sent att skrota allt. Det är för riskabelt! Vi hålls i totalt mörker här och ingen berättar ett skit förrän i sista stund. Inget av det är inte OK, Professorn och det vet du om!”
- ”Det är inte riktigt så att vi inte vet någonting", resonerade Professorn. ”Vi vet att Svetlana ligger på sjukhuset med risk för missfall, vi vet också att Max som är hennes kille är någon vi absolut kan lita på.”
- ”Fan asså, jag visste inte ens att Svetlana var gravid till att börja med och nu har vi fått en ny och helt otestad kille. Han är ju helt grön och inte inarbetad i vår plan för ikväll där allting måste gå som på noter” fortsatte Korpen.
- ”Lugnt, min vän! Jag har själv briefat Max in i minsta detalj och hans roll är egentligen inte så komplicerad. Allt kommer att gå bra, ska du se. Dessutom är det för sent att backa ut. Våra gäster är här om en halvtimme.”
- ”Kanon! Då har jag en halvtimme på mig” sa Korpen.
- ”En halvtimme för att göra vad?” undrade Professorn nyfiket.
- ”Du vet ”VAD”, svarade Korpen medan han höll på att ta av sig jackan. Han gick och öppnade entrédörren och vinkade in deras nya rekryt.
Bara minuterna senare satt Korpen och Max mitt emot varandra i en kal betongkällare där krematoriet planerade sin verksamhet och skrev sina bokningar. De satt på var sin taburett och Korpens högra tumme tryckte mot Max pulsåder på hans vänstra vrist. Korpen höll Max runt nacken med sin högra hand och hans högra tumme tryckte mot pulsådern på Max hals. Max satt helt naken upptill och i sin mun höll han sin halssmycket med kors i guld. Männen satt med ansikten så nära till varandra att avståndet mellan deras näsor och pannor var inte mer än ett par centimeter. Korpen tittade Max djupt i ögonen medan han snabbt rabblade upp ett batteri av frågor. Max fick inte prata utan bar nicka lätt eller skaka på huvudet lätt. Professorn passerade rummets dörröppning medan han gick nervöst och påtagligt haltande fram och tillbaka. Han kände väl till denna gamla och välbeprövade förhörsteknik men tiden pressade på. Korpen agerade en livs levande lögndetektor och det var han vass på. Professorn hörde vissa frågor ställas när han passerade dörröppningen i sin nervösa marsch:
- ”Heter du Vasilij? Är du trettiotvå år gammal? Talar du sanning just nu? Jobbar du åt Polisen? Tillhör du Liuberetskaja familj? Tillhör du Ismailovskaja familj? Podolskaja? Solntsevskaja? Är du här för att döda någon? Känner du Svetlana Prokofijeva? Ljuger du just nu? Är det sommar därute nu? Är du rädd för att dö? Är Svetlana död? Är du tidigare dömd för brott? Är jag din fiende?”
Frågorna duggade tätt och männen satt helt svettiga av intensiteten. Korpens skarpa blick vandrade mellan det dinglande smyckes korset och pupillerna i Max ögon. Professorn tittade på sin klocka med jämna mellanrum, stannade till mitt i dörröppningen och tittade frågande mot Korpen tills Korpen reste sig till slut sakta från stolen och nickade mot Professorn.
- ”Han är OK”
- ”Vad var det jag sa?!” skrattade Professorn. ”Men nu måste ni duscha och byta om. Ni har max tio minuter på er till våra gäster är här.
- ”Det tar inte mer än fem!” svarade Korpen med påtaglig lättnad i rösten.
Han tog en sista noga titt på Max tatueringar. På ena sidan av halsen strax bakom örat såg han en spindel sittande i sitt nät och bröstet pryddes av en katt. Han hade en intatuerad ring på sin högra mitt finger och soluppgång på sin högra axel. Max nedre vänsterarm pryddes av ett ilsket leende döskalle.
- ”Du var en inbrottstjuv och satt i en ungdomsanstalt. Sedan satt du på vuxen anstalten Vologodskyj Piatak aka Rysslands Alcatraz. Senast gjorde du dock tid i ett fängelse utomlands. Var exakt satt du?”
- ”Israel”, svarade Max kort och koncist.
- Du knegade också som legosoldat åt Wagner gruppen. Var hade du ditt kontrakt och hur länge?
- ”Syrien, ett år i 2012”
Korpen gick fram till ett whiteboard som hängde på planerings rummets vägg. Han tog fram en röd marker med mjuk spets, öppnade den och räckte den sedan över till Max.
- ”Du har en del tatueringar och de kan jag läsa som en lätt Sudoku men tatueringar kan vem som helst få fixat för en liten slant nu för tiden. Du verkar dock inte ha några ärr på din kropp efter att ha överlevt hela tre fängelsevistelser. Du borde vara en fena på självförsvar och förmodligen även vassare på attack. Denna penna är din dolk - hugg mig om du kan!
Max slängde pennan först från ena handen till den andra medan han tittade noga på pennan som om han försökte kalkylera dess mått och vikt. Så fort Korpen sänkte blicken mot Max händer sjönk han ner och tog snabbt ett stort steg mot Korpen så att han kom så nära som på en böjd arms längd. Blixtsnabbt landade han två snabba hugg i buken och ett i hjärtat. Lika snabbt tog Max ytterligare ett steg så att han passerade förbi Korpen och angrep honom från bakre höger sida. Två snabba stick landade på Korpens hals i riktning underifrån och uppåt.
Inte nog att Max träffade Korpens lever, hjärta och halspulsåder ett flertal gånger, så fort Max var färdig med sitt sista hugg slängde han kallt sin ”dolk” på betonggolvet och gick bort ett par steg för att lämna ”brottsplatsen” utan att ens titta på ”offret”. Korpen såg snabbt att Max hade en väl inövad instinkt och en teknik som var slipad till perfektion. Han var mäkta imponerad.
- ”Jag trodde på dig redan innan grabben, men det här jobbet kräver att man är hundratio procent säker. Men nu är jag faktiskt helt säker” levererade Korpen sin tydliga verdict och skrattade.
Minuterna senare, ren och fräsch kom Korpen ut i hallen där han såg Professorn knacka Max på hans Kevlar klädda bröst för lycka. Lutande mot väggen stod två Kalasjnikovs på var sin sida av entrédörren. Mörker där ute var total och regnet öste ner så att inte ens ljuset från lyktorna orkade tränga fram. En till blixt lyste plötsligt upp hela innergården och hallen med ett kusligt ljus och visade Max stå bredbent som en vakt bör. Max stod på terrassen utanför, på sin vaktpost i väntan på kvällens gäster och rökte en cigg. Max rättade till remmen av sin Kalasjnikov som hängde över hans axel och tittade ut mot infarten.
- ”Killen känner nog av nerverna” konstaterade Korpen.
- ”Självklart”, nickade Professorn instämmande. ”Det vore väl konstigt annars. Och din ”introduktion” gjorde inte saken bättre. Men vi måste kunna lita på Max. Vi har inget val.”
Professorn sträckte sig upp och tog ner en flaska skotsk whisky från hatthyllan. Han räckte flaskan till Korpen.
- ”En tolvårig Balvenie – din älskling. Den har väntat på dig sedan förra veckan”.
Korpen korkade upp flaskan med en tillbörlig ”popp”. Han luktade först på korken och sedan in i flaskhalsen Han log till som ett barn framför en födelsedagstårta
- ”Du känner mig väl, min gamla vän!”.
- ”Njut så länge du kan. Jag har en föraning att det lär drickas en hel del vodka här ikväll och inte så mycket whiskey”, sa Professorn.
Männen gick in i köket och fyllde var sitt glas. Korpen andades in av den ljuva Balvenie doften innan han halsade sin lilla portion av lycka. Professorn följde tätt efter.
- ”Hur redo känner vi oss inför ikväll”? frågade Korpen.
- ”Så redo som någonsin kommer att bli” svarade Professorn. ”Vi har ägnat åtta år för att komma hit och nu är vi här. Så det är nu eller aldrig”.
I gästsalens mitt stod ett gammalt massivt bord med en marmorskiva. Bordet kompletterades av gedigna antika stolar med höga ryggstöd. Rummet pryddes av en stor lågt hängande kristallkrona. Köket låg längs ena väggen längre in i rummet åt vänster. På högra väggen hängde en gigantisk TV skärm och längst in i det högra hörnet stod ett gammalt fortepiano. Det skinande rena marmorgolvet glänste i all sin prakt.
- ”Jag tog mig friheten att avlägsna vår persiska matta", berättade Professorn.
- ”Det låter som ett klokt beslut med tanke på kvällen planerade aktiviteter” svarade Korpen artigt.
Korpen tog en titt på väggklockan i köket och hann precis konstatera att det börjar bli dags, som entrédörren öppnades och Max tittade in.
- ”De är på G!” rapporterade han kort.
- ”Tack Max, vi är redo”, rapporterade Korpen tillbaka.
Max gick ner för trappan för att öppna grinden samtidigt som en svit av svarta stora SUV:ar en efter en körde in på krematoriets parkering. De radade sig fint längs krematoriets smidesstaket på båda sidorna av porten. Regnet öste ner när herrarna från främre passagerarsäten klev ut ur sina varma och bekväma SUV:ar och möttes genast av Moskvas kalla famn. De stod under svarta paraplyer hållande i varsin plastklädda klädhängare i väntan på att bli kroppsvisiterade och därefter insläppta. Korpen och Professorn kom ner klädda i regnjackor och utrustade med var sin K-pist för att hälsa sina gäster välkomna.
- ”Välkomna till Odintsovo, mina herrar” hälsade Korpen. ”Hoppas resan gick bra. Som ni vet är varken vapen eller mobiltelefoner tillåtna att ta med sig in. Ledsen på förhand men jag måste tyvärr muddra er alla innan vi går in. Möt mina kompanjoner Max och Professor. De kommer att hjälpa oss igenom kvällens arrangemang!”
Ingen hade några synpunkter på muddrandet så alla lyfte armarna åt sidan så att Korpen kunde göra en enkel inspektion medan Professorn och Max stod med vapen i beredskap och höll koll på både gästerna i kön och deras chaufförer som satt kvar i bilarna. Ikväll hade man verkligen inte råd med några otrevliga överraskningar. Efter ”proceduren” fick gästerna varsin kram där Korpen hälsade de vid namn. Efter det samlades gästerna en i taget på terrassen framför entrén för att komma undan regnet. Sist in var Korpens gamla bekant Skägget från Tjetjenien. När alla gäster stod samlade på terrassen slog ytterligare en blixt till vilket gav en känsla av att dessa män fotograferades med en blixtkamera inför deras livs viktigaste händelse, vilket i och för sig inte var helt osant.
När gästerna har väl hittat sig tillrätta i var sin stol runt det runda bordet fick de varsin tallrik het och färsk Borsjtj som professorn själv har tillagat. Borsjtjen kom naturligtvis med den obligatoriska välkomst snapsen för att hjälpa gästerna att återfå kroppsvärmen och humöret. Sedan började korpen med introduktionsrundan.
- ”Jag är säker på att ni känner väl till varandra men misstänker att flera av er har faktiskt aldrig fått träffas på riktigt". Därför kör vi en kort introduktion. Mig och Professorn känner ni till. Vakten utanför heter som sagt Max”.
Korpen pekade artigt med handen mot bordsgrannen bredvid så att rundan gick medurs.
- Skägget, Gudermes, Tjetjenien.
- Ärret, Kazan, Tatarstan.
- Mynningen, Odessa, Ukraina.
- Kryckan, Kutaisi, Georgien.
- Den Gråe, Moskva, Ryssland.
- Krutet, Sankt Petersburg, Ryssland.
Innan Korpen fortsatte med kvällens agenda böjde han sig ner och tog fram det svarta paketet som han tog med sig hit. Han satte det mitt på det runda bordet och drog upp skynket. Skynket var broderat med guldtråd och sa ”Sofia Ivanovna Bluvstein. 1846 – 1902”. Underst fanns en glaskupol innehållande en relik av en kvinnohand klädd i en silkeshandske och prydd med en ring med en stor smaragd.
- Det här, ”Bratva” är en äkta och helig relik för oss ”Tjuvarna i lagen ”. Det är en hand av ”Sonka Gyllene Hand ”.
Allas blickar etsades genast fast vid glaskupolen medan Korpen fortsatte:.
- Jag fick äran och förtroendet att genomföra det som måste genomföras här ikväll. Jag vill tacka er som representerar våra sex familjer för er visdom och er tapperhet. Det är ett enormt viktigt steg att komma hit och gemensamt lösa vår djupaste kris i vår över en sekellång historia. Det sjuåriga kriget, också kallad för ”Mjasorubka ” har för länge sedan passerat alla anständighetens gränser och vi har gått ifrån vår Poniatija att inte döda kvinnor och barn. Alla ni har gått miste om era familjemedlemmar till död och även tortyr. Vi måste få slut på kriget här ikväll och nu även om vi alla förstår att mäkla fred är både lönlöst och för sent. Vi blir svagare med varje dag som går och mycket har redan gått förlorat. Sopor och utländska småskurkar uppför sig allt kaxigare och tränger in allt djupare in på vårt territorium. Det finns ingen annan lösning än att förena våra sex familjer i en enda stor och enig klan. Varje Pakhan för sig saknar både pengar och fotsoldater för att överleva i längden. Men en Kung kan samla alla från ”sexor ” till ”Auktoriteter ” när stunden är inne. Och då är vi en makt som kan krossa vilket motstånd som helst”!
Männen runt bordet lyssnade och nickade instämmande. Här gjorde Korpen en paus innan han fortsatte vidare. Han tog fram en liten ask ur sin ficka, öppnade den och höll i båda händer medan han visade ask innehållet runt till alla som satt runt bordet. Asken innehöll en massiv guldring med en svart Onyx-öga med ingraverad krona i guld.
- ”Vi har en vision och vi vet också priset för att komma dit. Innan morgonen gryr kommer fem av er att mista livet för att den sjätte ska kunna krönas till Kung över alla Tjuvarna i lagen. Mina herrar – i natt skapar vi historia!”.
Medan Korpen pratade tittade Professor ut för att se om allt var bra med Max men här var det inga som helst bekymmer. Max satt lugnt i en mjuk läderfåtölj täckt med ett tjockt duntäcke. Hans Kalasjnikov låg tryggt och nära till hands och så gjorde även hans termos. Max hade en skål med rostade solrosfrön på sina knän och höll i en stor pappmugg där han spottade skalen medan han ständigt höll utkik över bilarna på parkeringen så att ingen av chaufförerna skulle få för sig något ”fuffens”. Han hade en värmekamera som hjälpte honom med det. På en regel bredvid låg tre handgranater och en walkie-talkie. Allt var verkligen i sin ordning. Han hörde Korpen fortsätta med kvällens agenda.
- ”Innan vi ger oss hän till det oundvikliga och inleder ”spelet” föreslår jag att vi hedrar vår tradition och tar en tur i bastun som Professorn har så snällt värmt upp till oss. Ni ska få bli rena ifall ödet väljer att ni dör här ikväll. Men det finns en viktig sak vi måste göra dessförinnan. Vi måste ena våra finanser. Jag har hållit i den rikstäckande Obstjak med god hjälp av min trogna rådgivare och jurist som ni alla känner som Professor medan ni hittills har förvaltat era tillgångar. Nu ska det endast få lov att finnas en obstjak under en Kung så att ingen av de sex familjer har resurser att starta ett krig”.
Männen fick var sin laptop som var direkt kopplad till mega teven på väggen. En schweizisk bankplattform öppnades upp och rubriken lyste: "Credit Suisse”. En efter en fördes samtliga sex familjers bank innehav in på detta gemensamma schweiziska kontot. Sedan följde överlämningar av värdepapper där uppgifterna på den överlämnande parten har signerats men där uppgifterna om mottagaren har lämnats blank. Otroliga belopp i utländsk valuta fördes samman och bildade den nya finansiella ryggraden för morgondagens Ryska Maffian.
Sju nakna män klädda endast i små vita handdukar runt midjan satt i en het bastu och ingen kunde låta bli att iaktta varandras tatueringar. Allas axlar och knän pryddes av åtta-spetsiga stjärnor som tilläts endast bäras av erkända Tjuvar i lagen. Men förutom det var deras kroppar dekorerade men en mängd andra svartvita bilder och symboler. Alla i bastun hade kunskap nog av att tyda dessa bilder. De kunde läsa en människas livshistoria genom att titta på ens tatueringar. Korpen bröt den spända tystnaden med en kommentar:
- “Jag ser fem kyrk kupoler på din rygg, Krutet. Trodde att du bara har gjort fyra turer hittills”.
- “Nä, jag åkte in för fyra år sedan för “storskalig vapenhandel”. Vilken bullshit! Jag har inte alls sålt några vapen”.
- “Nähä?” lyfte Korpen nyfiket på ögonbrynen. ”Vad var det du sålde då för någonting?"
- “Jag sålde avskrivna gamla atomubåtar till kartellerna i Colombia för deras drogsmuggling operationer. Men de var inte bestyckade med några kärnvapen. Jag erbjöd det också men colombianer ville inte ha det. Det enda varför jag åkte fast var att min rivaliserande säljare var en känd politiker i Duman . Andrej Bereznov. Har du hört talas om honom?”
- “Nej, jag tittar inte på nyheter, min vän”, svarade Korpen.
- “Det behövs inte heller. Du kan hitta hans namn i tidningen. Bland dödsannonser!”
Alla skrattade så de låg dubbelvikta. Det var rysk kriminell humor på hög nivå men nu var det dags att lämna bastuns sköna hetta och avnjuta en kall öl med en kräftstjärt innan man bytte om till kostym. Spänningen började sakta minska och männen i den lilla matsalen i anslutning till bastun började småprata och till och med skämta med varandra. Allt gick enligt Korpens plan. Nästan.
När Professorn höll på att plocka av bordet tog Kryckan tag i hans arm och stirrade honom rakt in i ögonen:
- ”Dig har jag sett någonstans men jag kan inte för mitt liv komma ihåg var! Jag glömmer aldrig ett ansikte”!
Situationen som denna hade lätt kunnat göra vem som helst supernervös men inte Professorn. Inte en enda muskel ryckte i hans lugna och lätt leende ansikte. Han rättade till sin fluga och var på väg att svara på Kryckans fråga men Korpen hann före:
- ”Vår goda vän Professor kan ha träffat flera av er när han satt i fängelset ”Kriesty ”. Några av er kan också ha haft affärer med honom genom att kremera kroppar efter era ”blöta jobb”. Hittills har denna saneringsmetod fungerat helt felfritt. För er som inte har provat än kan jag varmt rekommendera att ta kontakt med Professorn så ordnar han både transport och kremering för en symbolisk avgift!”
- “Ja, det kan faktiskt ha hänt", mumlade Kryckan. Han retade sig för sin oförmåga att sätta Professorns ansikte i ett sammanhang. Men nu var det dags att byta om och fortsätta mot kvällens viktigaste del.
När de kostymklädda männen passerade samtalsrummet på väg in till den stora salen såg de ikonen av Sankt Theodor hängande i rummets övre hörn. Några stannade till, tände ett ljus och gjorde ett korstecken. ”Oavsett alla fel i ens moraliska kompass söker alla tröst och trygghet där de kan när ens liv står på spel” resonerade Korpen inombords.
När alla äntligen satt på sina platser inledde Korpen “Spelet ”:
- “Det är ett uråldrigt och hedervärt spel med rötterna i rysk adel. Spelreglerna är så simpla att ingen förklaring behövs egentligen. Det enda nämnvärda är att den som börjar rundan ska också få välja ”fortsatt spel” eller ”utmaning” efter att första rundan är klar.
Han tog fram en revolver, öppnade magasinet och tömde alla sex kulor i ett tomt glas som satt framför honom på bordet. Korpen tog sedan fram en kula, satte den i trumman, slängde trumman tillbaka in i revolvern och drog sedan trumman längs hans utsträckta arm. Han tog sedan en kortlek och blandade den som bara en van "schueler ” kan. Hela kortleken vandrade först från den ena handen till den andra för att i nästa rörelse komma tillbaka. Flertalet olika spektakulära kortblandnings tekniker byta av varandra tills Korpen sträckte ut alla kort på bordet framför sig i en rad och vände denna rad upp och ner med en hands rörelse. Han skickade sedan kortleken till sin närmaste bordsgranne till vänster för att klyva den och välja ett kort:
- ”Högst kort börjar!” förklarade Korpen.
Även om ingen egentligen ville börja så fattade alla att chansen för överlevnad var störst för den som börjar och att risken att dö ökar med varje avlossat skott. Alla runt bordet var vana "schuelers" och kunde räkna på odds. Det gjorde i alla fall Korpen. I hans ögonvrå lyste siffrorna 15,5% dödsrisk vid första skottet. Med påtaglig nervositet klöv männen kortleken och tittade själv först innan de visade kortet till folket runt bordet. Skägget lyfte fram en knekt, Ärret en kung, Mynningen fick en nia, Kryckan drog också en knekt, Den Gråe fick en åtta och Krutet kom sist med ett ess. Utfallet gjorde att Krutet rodnade något men han försökte hålla god min för kulisserna.
Den stora Tv:n på väggen sattes på igen och skärmen delades in i sex delar. Varje familj hade sitt Kommitté hemma på orten som vakade över kvällens historiska händelser. Kommittéerna kunde se och höra allt som skedde men de var ”mutade” för att inte påverka eller störa. Alla runt bordet och hemma i kommittéerna höll andan – spelet har börjat!
Med en respektfull men fast blick räckte Korpen revolvern till Krutet. Det rådde total tystnad i rummet när Krutet reste sig och ställde sig bakom stolen för att säkerställa att ingen annan befann sig i skottlinjen. Med en fast hand lyfte han upp pistolen och tryckte mynningen mot sin tinning. En tung utandning, blicken upp mot taket och ett förlösande ”klick!” Spänningen släppte ögonblickligen och Krutet fick snabbt ta tag i stolsryggen framför sig för att inte kollapsa ner på golvet. Krutet har klarat sig och glädjeyran i kommittén i Sankt Petersburg lät sig inte väntas. Folket kramade varandra, de dansade och hejade av glädje. Vissa bad till gud och någon låg kollapsad kvar på bordet. Krutet kysste revolvern, snurrade den över halvvägs på sitt pekfinger och sträckte den med handtaget fram till sin bordsgranne som satt näst moturs. Det var den Gråe.
Han tog graciöst emot revolvern men innan hat tog ett skott ville han först få i sig en sup. Han släppte inte revolvern utan tog sitt vodkaglas med vänstra handen och tömde den i ett svep. Alla runt bordet liksom hemma i kommittéerna följde allt som hände i minsta detalj och det kunde inte passera någon obemärkt att den Gråa skålade med ”fel hand”. Det sågs genast som ett illavarslande tecken. Det gjorde att spänningen i kommittén i Moskva var nu olidlig. Den Gråe reste sig sakta och ställde sig bakom stolens ryggstöd. Han rätade på ryggen och släppte ner axlarna och tittade upp mot taket. Han tryckte revolvern mot sin tinning och tryckte av. Delsekunderna flöt så sakta att det kändes som en evighet. Ett skott brann av och männen runt borde fick sig plötsligt en ordentlig uppvaknande. Verkligheten hann de ikapp. Detta var på blodigt allvar!
På golvet, bredvid sin sittplats låg den Gråes livlösa kropp och blodpölen runt hans huvud växte stadigt framför allas ögon. Alla stelnade till förutom Professorn som visste exakt vad som behövde göras och han reagerade direkt. Han rullade fram en krematorium-brits och på den låg en liksäck och en handduk. Den Gråes blödande huvud virades snabbt in i en handduk och med hjälp av Korpen sattes hans lik in i liksäcken och lastades på britsen. Professorn jobbade snabbt och effektivt. Bara några ögonblick senare var den Gråe borta ur spelet och borta ur allas synfält. Ljudet av skottet väckte uppmärksamhet hos Max som tvunget ville se vem som lämnade spelet först men Professors fasta blick talade sitt tydliga språk. Max stängde dörren och Professorn fortsatte rulla britsen in mot krematoriets i förväg uppvärmda ugnar.
Stämningen i kommittén i Moskva var naturligtvis diametralt motsatta än den var i Sankt Petersburg dessförinnan. Den var kaotisk och uppgiven. Flera starka vuxna män kämpade med att hålla tillbaka sina tårar. De drack av sorg och kramade om varandra. För deras del var det klart nu att de kommer att bli tvungna att svära ed och trohet till någon annan än deras egna Pakhan. De var de första att inse och ta till sig den nya oundvikliga verkligheten. Och uppgivenheten var total.
Innan han satte sig tillbaka i fåtöljen tog Max en snabb titt i displayen av sin värmekamera. Den infraröda bilden visade hur frustrationen kokade över för Moskva-teamets chaufför. Trots ett tydligt förbud att lämna bilen hoppade han ut och slängde bildörren efter sig med kraft. En fet rysk svordom ekade igenom den närliggande skogsdungen och väckte en och annan letargisk korp vars förvirrade kraksande lät mer som ett svar på den nyss hörda svordom tiraden.
- ”Eh! Du där!” ropade Max och lyfte k-pisten i beredskapsläge. ”Vad fan håller du på med?!”
Chauffören återtog snabbt fattning och med hjälp av enkla gester bad om ursäkt. Han kröp tillbaka in i bilen men ilskan inombords var så stark att han slog sitt huvud mot ratten vilket i sin tur satte igång först tutan och sedan hela billarmet. Han fick skämmas rejält när Max lyckades lugna honom med handgesterna. Innerst inne förstod Max att chaufförerna på parkeringen inte enbart var chaufförer. Dessa män stod Pakhanerna närmast och de flesta av dem var deras Konsiglierger . Vissa av de kanske var deras eget livgarde och i så fall kommer de att bli herrelösa Ronins innan solen går upp imorgon. Därför valde Max i detta tuffa läge att hellre visa respekt och backa undan än att eskalera situationen med meningslösa hot.
Medan Professorn stängde luckan på en av krematoriets ugnar och tryckte på startknappen gick Korpen runt bordet och fyllde på allas snapsglas med mer vodka. Nu var det dags för en avskedsskål:
- ”Den Gråe var en man av heder som var klok och dedikerad till sin framtidsvision. Han var mycket väl medveten om att denna vision kom till ett pris men det var ett pris han var villig att betala. Låt oss aldrig glömma den Gråes uppoffring för vår gemensamma framtid!”
- ”Skål för den Gråe!” ropade män runt bordet.
Korpen lyfte sitt glas, bockade mot kommittén i TV skärmen och tömde sedan sitt glas i ett svep.
- ”Låt oss alla gå ut och ta en nypa frisk luft” föreslog Korpen och genast reste sig männen runt bordet och en efter en lämnade gästsalen.
Alla behövde ett bryt och ett miljöombyte. När Korpen ledde ut den sista mannen ut och var på väg att stänga dörren såg han hur Professorn var redan på väg in med sin städvagn för att ta hand om den snabbt svartnande blodfläcken utanför den Gråes bordsplats. De sammanbitna männen stod tyst på terrassen och rökte. Korpen kände ett behov att lätta på stämningen och föreslog därför en story om i den Gråes ära.
- ”Vi var två unga och osäkra Gopniki som träffades på internatet för barn från fattiga och asociala familjer. Vi hatade inte själva stället i sig men vi ogillade dess namn för att det innehöll ordet ”fattig”. Vi såg oss själva som panka men aldrig som fattiga då fattigdom inte är så mycket en beskrivning av ens ekonomiska tillstånd utan snarare en beskrivning av en mentalitet. Med andra ord så var "offerkofta mentalitet" någonting vi såg ner på. Vi var våra lyckans egna smeder och vi smidde lyckan genom att stjäla cyklar, mopeder och husdjur runt om i staden. I de flesta fall kom stöldgodsen tillbaka till deras ursprungliga ägare efter att de har betalat hittelönen till en ärlig och bekymrad ung man som hade kontakter och ville hjälpa människor i nöd. Vi var alltid resonabla och villiga att hitta en snabb, bra och billig lösning för alla inblandade. Allt gick bra tills vi råkade stjäla en ny Riga-moppe som tillhörde sonen av en kommunpolitiker. Den Gråe var ett år äldre än mig och därför tog ”fallet” då det fanns en risk att åka på straff på ungdomsanstalten. Han blev dock kallad till offentligt förhör i aulan av vår interna istället av polishuset. Tanken var att lägga skammen på den Gråe och samtidigt skrämma de andra internatelever. Den Gråes föräldrarna skulle närvara men hans pappa satt redan i fängelse och mamman drack. Vi kom dock snabbt på att internatets ledning aldrig har fått träffa hans mamma så vi betalade en lokal prostituerad som vi och flera andra elever kände till för att hon skulle agera den Gråes mor. Ni skulle sett elevernas reaktion i aulan när Malvina intog scenen och tog sin ”älskade som” i försvar. Detta förhör liknade stundvis en humorshow mer än någonting annat och den Gråe klarade sig med en skriftlig varning”.
Trots det konstanta regnet och mörkret frambringade Korpens story ett och annat leende bland de sammanbitna åhörarna och påminde flera av dem säkert om liknande händelser från deras egna och säkert lika turbulenta barndom. Men nu har alla rökt klart och allvaret började sätta sig in igen. Korpen vinkade alla tillbaka in i gästsalen. Från glaset framför sig tog han fram en ny kula och placerade den i revolver trumman som han flippade tillbaka in med en invand handledsrörelse. Men handflatan snurrade Korpen igång trumman som rullade några varv innan den stannade. Det var så tyst i gästsalen att trummans snurr lät högt som i en högtalare. När den sedan stannade med en försiktig klick blev rummet plötsligt kusligt tyst. Inte ett ljud.
Utan några långa tal räckte Korpen revolvern till Skägget som satt samlad och rullade bönpärlor i sin högra hand. Han tog emot revolvern utan några långa tal. ”InsháAllah”. Det var det enda han sa. Skägget var en viljestark man och agerade utan minsta tvekan. I en gest av tro drog han över sitt ansikte och skägg med båda händer och sedan satte han bönpärlorna över i sin vänstra hand för att lösgöra högern för revolvern. Han var redo. Skägget reste sig resolut och ställde sig bakom stolen. Han satte revolverpipan mot tinningen och tryckte av. Efter vad som kändes som en fördröjning hördes det till slut en förlösande ”klick” när hanen slog i tomma intet istället av en kula. Skägget öppnade ögon och andades ut. Han lyfte upp sitt böneband och kysste den. Sedan vände han sig till nästa bordsgranne Ärret och räckte respektfullt över revolvern till honom. Nu var det kommittén i Kazan som satt fastklistrade inne i den stora TV skärmen.
Ärret hade ett stort, djupt och synligt ärr som gick tvärs igenom hans vänstra kind. Han led av en påtaglig TIKS som ryckte i hans vänstra del av ansiktet med jämna mellanrum. Så fort han tog emot revolvern sköljdes Ärret av en illavarslande intuition. Han var rätt säker på att han skulle dö här och nu. Professorn kände direkt att nu var det dags att fylla på allas snapsglas. Han haltade fram med Stolichnaya flaskan och fyllde på snapsglasen runt om med Ärret först. Men Ärret var för nervös för att invänta de andra bordsgästerna. Han drack upp sitt glas och fick en extra påfyllning så fort Professorn blev klar med rundan. Det andra glaset på rad gick ner lika snabbt och smidigt som den första och nu var Ärret också redo att dö.
- Farväl mina vänner! sa Ärret med en tom och sorgsen blick och tryckte av. Men istället kom det bara ett välsignat ”klick”.
Ärret kunde först inte tro på det som hände. Han tittade på revolvern som om den skulle ha hakat upp sig och slutat att fungera. I nästa ögonblick sjönk Ärret ihop av mental urladdning. Han hade med all säkerhet ramlat ner på golvet om han inte hade lyckats att greppa tag i stolsryggen. Korpen gick fram med bestämda steg och tog tag i Ärret runt midjan för att hjälpa honom tillbaka i stolen. Korpen fick öppna Ärrets fingra en i taget för att få loss revolvern från hans dödsgrepp. Ärret var i chock men ingen verkade håna honom för det. Ärret sänkte ner sin skamsna blick efter ögonblickets svaghet men möttes istället av flera ryggdunkar och stöttande händer på sin axel. Rummet fylldes snabbt av förståelse och respekt. Alla insåg nu att de satt i samma båt.
Korpen räckte revolvern åt Professorn som torkade av handsvetten innan den gick vidare till Kryckan som också var påtagligt nervös. Med sin vänstra tumme strök han sin Georgiska mustasch innan han kunde samla modet och resa sig upp. Kryckan kastade en blick mot TV och blinkade mot kommittén hemma i Kutaisi och sa ”Gamardioba!” som slarvigt översatt kan betyda något i stil med ”vi ska segra” men som kan också liknas med arabiskans Jalla Jalla. Kryckan stod stilla med ögonen vidöppna när han tryckte av. Oddsen i Korpens ögonvrå satt på exakt tjugofem procents risk för ett dödsskott men istället hördes det bara ett tomt ”klick” igen och oddsen räknades om igen. Riskökningen växte drastiskt med varje tomt skott och låg nu på hela trettiotre procent. Allas blickar riktades nu mot Mynningen.
Mynningen hade en utstrålning av en bildad man med en järnvilja. Han hade aldrig bråttom och tänkte inte börja skynda ny heller. Istället frågade han om lov att spela en Requiem på pianot och självklart var det en välbehövd respit för samtliga gäster efter den senaste tidens dramatik. Mynningen använde inga noter men nyttjade pianots nothylla istället för att hålla revolvern. Mynningen spelade väl och gästsalen fylldes av enorm lugn och harmoni. Melodin lade sig på männens hjärtan som ett bandage på ett blödande sår i en tid där alla svävade mellan liv och död. Till och med regnet som hittills har slagit och bankat tätt mot fönstren verkar ha lugnat sig för att inte störa denna stunds lugn. När sista noten tonade ut tog Mynningen revolvern och satte den mot sitt huvud i en så långsam rörelse att hans ögon hann registrera namnet på revolvermärket. ”Colt” 38`flöt sakta förbi Mynningens ögon och i nästa ögonblick kom det en väntad men ändå så oväntad ”Pang!”
Kvällen fick sitt andra offer och Professorn upprepade sin rutin genom att rulla fram britsen med liksäcken och handduken på. Så här långt in på kvällen var gästerna något mer samspelta. Känslan av kamaraderi och respekt tog sakta men säkert över de hittills djupt rotade känslor av hat och misstänksamhet. Flera av dem kom genast till undsättning och lyfte liksäcken med Mynningens döda kropp upp på britsen. Medan Professorn rullade iväg med britsen mot krematoriets ugnar erbjöd Korpen gästerna att återigen gå ut och ta ett bloss.
När en nu glesare skara bleka gentlemän stod på rad och rökte, slog en blixt och lyste upp terrassen. För en stund kändes det som att en ny kamerabild med blixt blev tagen för att registrera kvällens fatala progress. Då var det dags för Korpen att ta på sig clown masken igen. Han behövde vinna lite tid för att ge Professorn möjlighet att städa undan i gästsalen innan gästerna ska in igen.
- ”Vad sägs om en story om mynningen?" frågade Korpen med en uppmuntrande ton.
- ”Ja, kör till!” svarade männen i synk med varandra.
- ”Det här, mina herrar, är en story om en alldeles speciell stöt som jag och Mynningen lyckades trycka igenom på det tidiga nittiotalet i Dubrovka . Mynningen på den tiden hette så simpelt som Bogdan och han har nyss muckat från lumpen och inget alls spännande verkade vänta honom hemma i Odessa. Vi var luspanka och behövde cash så vi skrädde ihop ett spännande manus och sålde kommunhusets halv nya koppartak till knallarna från Armenien som stod och sålde på marknaden. Som ni alla känner till var nittiotalet känd för sin stora törst för ädla metaller och sin enorma korruption. Så manuset till stöten skrev praktiskt taget sig själv. Affären handlade om att armenierna fick plocka ner och forsla bort koppartaket för ynka tre tusen dollar. Allt var legitimt och ett avtal skulle skrivas på själva fastighetsdirektören på kommunhuset. Dagen därpå mötte jag och Bogdan köparna utanför kommunhuset och ledde dem till ett av kontoren. Där satt den ansvariga för fastigheter som hade avtalet redo för signering. Kontanterna betalades ut och avtalet stämplades så det började gälla dagen efter. Naturligtvis var den ansvariga tjänstemannen på lunch och jag har dyrkat låset till kontoret. Vår gamle bekant och prostituerade Malvina agerade tjänsteman och skrev på avtalet som var fejk rakt igenom. Vi kunde inte låta bli att stå och titta på stackars armenier som kom med två lastbilar och ett tjugotal hantlangare redo för att plocka bort taket. Det roliga var att de vägrade inse in i det sista att de blev blåsta och viftade med ett avtal framför vakterna tills polisen kallades till. Naturligtvis kokade det hela över till ett slagsmål med vakterna och polisen på ena sidan och armenierna och hantlangarna på den andra. Jag misstänkte ju att polisen skulle vinna men satsade ändå femtio dollar mot Bogdan för att behålla intrigen en liten stund till. ”Lätt fått – lätt gått” tänkte jag då. Det var en riktigt härlig dag som förde mig och Mynningen samman och vi höll kontakt till och från sedan dess.”
Korpens torra humor hjälpte männen att ta sig igenom en av de tuffaste dagarna i deras liv och det uppskattade de verkligen. Men nu var det dags att komma tillbaka till bordet för att fortsätta “spelet”. Det runda bordet kändes plötsligt mycket större med bara fyra gäster kvar: Krutet, Skägget, Ärret och Kryckan. Och nu har den ryska rouletten snurrat sitt första varv runt bordet. Nu var det dags för Krutet att göra ett val – fortsatt “spel” eller “utmaning”. Utan att skänka en djupare tanke valde Krutet en “utmaning”. Förmodligen var han som säkert många andra evigt trött på rouletten och ville testa någonting annat. Vad det än skulle vara.
- ”Nå väl”, svarade Korpen. ”Denna “utmaning” innehåller ett snabbverkande gift. Efter att ni blir klara är jag tveksam huruvida ni har aptiten i behåll men nu har det gått nästan fyra timmar och alla ni borde vara hungriga. Så låt oss ta en bit mat.”
Korpen vinkade mot professorn ute i köket och han kom inrullande med en matvagn färdigt lastat med tallrikar och bestick. Uppe på köks kärran stod ett fat med skivat svart bröd och fem assietter med svart rysk kaviar och en klick rysk smetana . Vodkan satt redan framme på bordet sedan tidigare. Männen satt och åt i tystnad men utevistelsen verkar ändå ha väckt en någorlunda aptiten trots allt som hände runt omkring. Efter maten plockade Professorn av bordet och hämtade istället ett runt silverfat med fyra små svarta assietter innehållande varsitt vitt fyrkantigt piller. Även här var reglerna så simpla och självklara att Korpen kände inget behov att deklarera dem i detalj. Herrarna förstod själva mycket väl att en av dessa piller innehöll kaliumcyanid medan de andra tre bestod av blekt glukos. Korpen snurrade lätt på det runda fatet och när den slutade snurra tog männen assietten som låg de närmast utan att någon särskild tvingande regel att göra så. All handlade om oddsen som var lika för alla och förbättrades inte utav ett aktivt val av assiett.
I ett till synes synkroniserat rörelse lade männen pillren synligt på sina tungor och svepte dem ner med vodkan. Tysta och maximalt spända satt männen runt bordet i väntan på utslaget. Spänningen i kommittéerna var minst lika stor. Folk i TV-skärmen satt klistrade till händelserna och spänningen i väntan på resultatet verkade snabbt stiga från “olidlig” till “desperat”. Vissa blundade, vissa bad till gud med blickarna uppåt och vissa gick runt av oförmågan att sitta stilla.
Alla visste om att kaliumcyanid är ett snabbverkande gift men tydligen var den inte snabbverkande nog. Tiden verkade stå still och inget hände på ett bra tag. Männen stirrade nervöst på varandra i en desperat väntan. Oddsen i Korpens ögonvrå låg på jämna tjugofem procents risk att dö. Ärrets ansikte twitchade av nervösa tics mer än någonsin. Plötsligt fick Kryckan okontrollerbara spasmer så att det ryckte i hela hans kropp. Man såg att han var på väg att spy men det var just det man inte fick göra enligt de få regler i utmaningen som ändå fanns att förhålla sig till. Alla som svalde pillren insåg rent logiskt också att så här dags vore det ändå för sent och att kräkning inte längre kan rädda någon. Trots allt höll Kryckans kroppsliga reflexer att ta över och han höll för med båda sina händer för munnen för att inte kräkas. Här agerade Korpen resolut genom att rycka sin Glock ur höljet under hans vänstra arm och rikta den rakt mot Kryckans panna.
- ”Spyr du så dör du!” varnade Korpen.
Korpens ord och i synnerhet hans handlingar tog snabbt verkan på Kryckan. Sakta med säkert började han att återfå kontrollen över sin kropp.
- ”Fortsätt andas djupt genom munnen!” uppmanade Korpen med sin lugna men bestämda röst. ”Allt är OK, Kryckan. Du är OK!”
Korpen insåg så här dags att Kryckans starka kroppsreaktion var mest troligt orsakad av paniken och den akuta dödsångesten. Men om det inte är Kryckan som håller på att dö, vem är det då? Korpen kastade en snabb blick på de andra herrarna runt bordet och såg snabbt att Ärrets ansikte var kritvit och hans panna var täckt av stora pärlor av svett. Hans ögon var spända till max men hans blick var redan tom. Hans ansikte rycktes inte längre av tics och en droppe vit skum trängde fram i hans vänstra mungipa. Efter ett par sammandragningar, spasmer och ryck lämnade livet hans kropp med ett sista väsande stön. Ärret var död.
Kommittén i Kazan var i upplösningstillstånd och desperat vrede vällde över hela stället. Någon satte en jaktkniv in i bordet, någon slängde vodkaflaskan i väggen och någon reste sig upp och sparkade omkull hela deras bord med mat och dryck. Man så någon lämna deras lokal och slänga dörren efter sig och allt var i fullt kaos. Det var en kommitté som verkade vara i desperat behov av en stark ledare men istället har de tappat den enda ledaren de hittills hade.
Kryckan kunde inte längre hålla emot. Hans psyke började ge vika på riktigt. Han gled ner på golvet från sin stol och stod på alla fyra. Hela hans kropp ryckte okontrollerbart och hans kaskadkräkningar följdes av äckliga ljud. Skägget och Krutet drog en lättnadssuck även om de förstod att detta bara var just för stunden. De fick dock ingen möjlighet att sitta och fundera över det som nyss hände. De fick istället resa sig och hjälpa till. Medan Skägget tillsammans med Korpen hjälpte professorn med hans uppgift att lyfta liket i säcken och lasta det på britsen satt Krutet nere på knä och tröstade Kryckan vars ansikte lila och blöt av tårarna. Krutet sträckte sig och tog en handduk från britsen. “Kryckan verkade behöva den mer än Ärret i detta läge”, tänkte han. Så småningom rullade Professorn iväg med Ärrets lik på britsen och Kryckan stod svagt upp på sina skakiga ben. Krutet och Skägget tog Kryckan runt midjan och hjälpte honom att komma ut på terrassen. Korpen öppnade dörren och bad Max att överlåta sin fåtölj åt Kryckan för en liten stund. Det lugna duggregnet som slog sin sakta rytm i taket gav en effekt på männen. Frisk luft och en bra story av Korpen var det som männen behövde just nu.
- ”Nå, vad hände, Korpen?” frågade Krutet. ”Tog alla dina roliga historier slut?”
- ”Jo, men visst har jag en story att berätta om Ärret” svarade Korpen med ett lätt leende. Jag kände dock Ärret inte alls lika väl som jag kände hans far Anatolij. Han hjälpte mig ur en knipa under första Tjetjenienkriget. På den tiden smugglade jag sprit, tobak och droger till de ryska trupperna i Groznyj. Det var mestadels vodka, cigg och hasch bara med det gav tio gånger pengar och ju sämre kriget gick för ryssarna desto mer växte efterfrågan och priserna för mina varor. Men så en dag gick det inte alls så som det var tänkt och en tjetjensk patrull råkade korsa min smugglingsrutt. De tog mig först i hopp om en lösensumma bara för att jag var en ryss även om jag gjorde det väldigt klart för dem att det inte fanns någon i hela världen som var beredd att betala ett rött öre för att få mig loss. Däremot så erbjöd jag dem en deal som var för bra för att tacka nej till. Jag erbjöd dem vapen och ammunition för ett mycket förmånligt pris. Min affärskontakt var majoren Anatolij Jefremov, Ärrets pappa. Jag kände Anatolij då han har tillsammans med min far varit med i Afghankriget och de hälsade på varandra när jag var liten. När jag med min tjetjenska eskort drack te och pratade affärer såg jag till att dricka snabbt upp mitt te. När bara Anatolij såg det spottade jag i min tekopp och det räckte för honom att förstå vad som behövde göras. Han bad oss att komma med en lastbil dagen efter för att slutföra affären. Storyn slutar med att tjetjenerna fick sina vapen och ammunition, Anatolij fick sina pengar och jag fick min frihet.
- ”Det brukar alltid finnas någonstans en hund begraven i dina historier, Korpen!” skrattade Krutet. “Kom igen, var är den?”
- ”Jodå, det fanns visst en hund begraven även i denna story” skrattade Korpen. "Ammunitionen som tjetjenerna fick såg ut som vanligt vid försäljningen men den har kokats i flera timmar för att krutet i patronerna skulle kokas sönder och göra ammunitionen obrukbar. Jag misstänker att tjejerna var rätt snopna när de mitt i striderna insåg att de gick ut laddade med tomma skott. Det är ett gammalt trick från Afghankriget som har tjänat mycket pengar och räddat många liv som jag först fick veta genom att lyssna på Anatolij och min far prata gamla krigsminnen.”
Det var mitt i natten och den råa kylan började tränga igenom. Det var dags att gå tillbaka till det runda bordet och fortsätta kvällen. Nu var det dags för Kryckan att välja mellan ”spel” och ”utmaning.” Kryckan var dock inte alls lika snabb med att välja som Krutet var dessförinnan. Efter en stunds resonemang med sig själv kom han fram till följande slutsats:
- ”Jag, precis som säkert alla ni andra är svintrött på rouletten men jag måste säga att jag har också jättetråkiga erfarenheter av ”utmaningen. Jag hade en god vän i lumpen som hette Misha. Han var en reko kille men också en fruktansvärd Casanova vars liv styrdes tyvärr mer av det lilla huvudet än av det stora. Han blev påkommen i sängen med generalens unga dotter som heller inte var någon ängel. Det uppdagades snart att Misha inte var hennes enda älskare och plötsligt blev hon med barn. Generalen var ingen man skojade med och han löste dotterns dilemma med en ”utmaning”. Ute på träningsfältet som låg precis utanför generalens kvarter satte han Misha och den andra killen på en mur med fötterna ner på vardera sida. De fick två granater varav en var äkta och en var en ”dummie” som användes vid träning. Killarna fick dra ut säkerhetsringar ur varandras granater och falla ner på varsin sida av muren. Den som överlevde skulle bli tvungen att gifta sig med generalens dotter och ta faderskap för det kommande barnet. Generalen stod på balkongen och tvingade sin dotter att stå bredvid och titta på det hela. Det var bara det att Generalen skulle lära alla inblandade en läxa och ingen av granaterna var en ”dummie”. Båda var äkta och två soldater miste livet för att generalen kände att han var tvungen att statuera ett exempel. Dottern fick ett missfall och blev senare inlagd på psyket efter detta och jag ångrar än idag att min nyfikenhet tvingade mig att se på denna horribla ”utmaningen”.
- ”Till skillnad från knäppa generaler och annat pack har vi vår hederskodex att förhålla oss till”, kontrade Korpen bestämt. Utan våra ”Poniatije” förvandlas vi lätt till pöbel. Normalt avslöjas inte ”utmaningen” i förväg om ni alla tre är överens då kan vi göra det utan att bryta mot regler.”
Ingen av männen hade någonting emot och efter att samtliga tre nickade instämmande vinkade Korpen mot professorn som nu befann sig i salens övre våning. Professorn slängde över ett tungt skynke över balkongräcket och ner kom tre hängsnaror.
- ”Två av dessa snaror hänger på en så kallad ”lös knut” som öppnas av fallande kroppens tyngd. Den tredje snaran sitter fast så som det är tänkt”.
Männen stirrade på de dinglande snarorna med fullständig chock. Skägget var först med att protestera:
- ”Det här är inte värdigt!”
- ”Aldrig i livet!”, instämde Kryckan. ”Jag vill inte dö som en hund!”
- ”Jag kör nog hellre ”spel” jag också”, konstaterade Krutet.
Även om kommittéerna inte hade något att säga till om när det gällde kvällens arrangemang så var Korpen ändå nyfiken på vad de tyckte och tänkte. Folket på den stora skärmen var upprörda över förslaget på ”utmaningen”. Någon viftade med en snabbt tillverkad enkel plakat där det stod ”SPEL!” på, någon skrev ”spel” på sin t-shirt som de tryckte fram mot skärmen efter att ha tagit av sina kavajer och även skjortor. Någon viftade med en revolver och skrek ”Spel!” som man kunde tyda även om ljudet i TV var borta.
- ”OK, mina herrar”, sade Korpen till slut. ”Låt det bli ”Spel” då!”
Han tog fram en ny kula från glaset, satte in den i trumman och slängde in trumman tillbaka i revolvern. Han lyfte revolverns pipa mot taket och snurrade igång trumman med sin vänstra hand. En blixt lyste upp rummet och utifrån männens sid sett stod Korpens svarta kroppskonturer med revolver i beredskap som ett illavarslande tecken på vad som komma skall. Medan trumman snurrade, tittade han på herrarna runt bordet. De verkade vara samlade och redo att köra en ny runda. De var nu bara tre kvar och det fanns ingen risk längre att någon kan råka hamna i skottlinjen. Männen sköt sittandes och utan några långa tal. De tog emot revolvern, tog en sup och sköt. Både Kryckans, Krutets och Skägget skottförsök slutade med ett ”klick”. Rundan gick så fort att Korpen hann knappt med att räkna odds. Men nu var rundan klar och när Kryckan fick revolvern tillbaka låg oddsen att dö på hela trettiotre procent. Och visst kunde någon anklaga Kryckan för att vara feg men definitivt kunde ingen kalla honom för dum. Hon förstod oddsen likaväl som Korpen, Professorn eller hans andra motståndare. Men efter en till noga titt mot snarorna valde han ändå revolvern.
Kryckan skålade mot sin kommitté i TV- skärmen och gjorde sedan ett ärligt försök att trycka revolverpipan mot sin tinning. En till blixt kom i en tät följd och lyste upp rummet i ett kusligt blåaktigt ljus. Kryckans hand darrade dock så fruktansvärt att hela revolvern skakade. Han lyfte en frågande blick mot Korpen och fick en tillåtande nick med huvudet. Kryckan stoppade in pipan i sin mun och tryckte snabbt av. I samma ögonblick kom dånet efter blixten och det rådde förvirring om huruvida männen hörde dånet eller pistolskottet. En noga blick räckte dock för att se att Kryckan låg bakåtlutat och död mot stolsryggen. Handen med pistolen låg slappt på Kryckans lår och blodet började sakta droppa ur hans mun. Dropparna tilltog snabbt i fart och blev till ett flöde som fångades upp av Professorns handduk. Krutet och Skägget lastade Kryckans lik på britsen och medan Professorn rullade iväg med den tog Korpen själv tag i moppen och skurade undan blodfläcken på golvet. Han ställde spannen och moppen strax utanför gästsalens ingång och tittade tillbaka mot männen. De såg riktigt trötta ut.
- ”Vet ni vad? Vi går inte ut och ställer oss i kylan. Vi fixar lite ”tjefir ” istället för att pigga upp oss! Vad säger ni om det?
- ”Tjefir” låter alldeles utmärkt” tyckte Krutet.
- ”Inget slår en bra tjefir!” konstaterade Skägget. ”Red Bull” är för barn!”
- ”Professorn har nyss fått in ett paket riktigt bra Georgiskt svart te, så vi får väl ta och njuta av det” berättade Korpen medan vattnet kokade och han öste generöst på med teet i kannan.
När männen skulle sätta sig vid bordet för att dricka tjefir kallade Korpen på både Professorn och Max. Traditionellt är alla med när man dricker tjefir och Max behövde verkligen komma in och få lite värme.
- ”Enligt mitt hemliga recept ska man blanda tjefir med lite armenisk konjak,” berättade Professorn medan han gick runt med en nyöppnad flaska tolvårig Ararat . ”Det gör att tjefiren bli lite mindre tjock och mindre skarp. Och då doftar den gudomligt också.”
- ”Och under tiden kan jag passa på och berätta en story om Kryckans storebror. Det är så nära Kryckan jag kommer. I mina unga dagar har jag jobbat som chaufför och livvakt för Ryzhyj som var en vapenhandlare. Han köpte vapen från riktiga vapensmeder i Tula söder om Moskva som tillverkades i hemliga privata smedjor. För det mesta var det vapen i toppkvalitet men i ett parti Makarov pistoler glappade hanen lite. Det kunde justeras enkelt och smidigt och vi var på väg till Tula för att bli visade hur vi själva kan rätta till denna defekt. Men femtio pistoler har redan gått vidare till killarna i Khadi Taktash-gänget . Dessa killar var hetlevrade och svåra att förhandla med. Det hjälpte inte ens att Ryzhij erbjöd en full kompensation. De skickade ut en beställning på Ryzhyj samma dag som vi satt i bilen på väg ner till Tula så vi hade ingen aning om det. Normalt brukade jag alltid köra men just då köpte Ryzhyj sin första feta Mercedes och skulle tvunget köra den själv. En Kamaz lastbil kom fram för oss på mötande körfält och valde att helt enkelt ramma oss rakt på. Hade jag suttit vid ratten så hade vi kanske haft en liten chans att väja, men nu var det Ryzhyj som körde. Vid krocken slog han ansiktet mot ratten så att flera av hans framtänder flög ut. Jag slog huvudet i frampanelen och däckade för bara en millisekund. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var några av Ryzhyjs blodiga framtänder som låg på panelen längs framrutan. Det andra jag såg var en killer som lutade över Ryzhyj och försökte strypa honom med sitt skärp. Den arroganta jäveln kunde lätt och enkelt skjuta honom istället men valde att spela “Allan” fram för sin boss som satt kvar i lastbilen och ringde i mobilen för att paxa prispengarna för Ryzhyjs huvud. Jag reagerade kvickt med att slänga över snaran av mitt säkerhetsbälte över killerns hals. Han var stark som en oxe men släppte till slut sitt strypgrepp på Ryzhyj. Jag såg hur killen i lastbilen märkte att hans stackars torped var i knipa. Bossen lyfte sin Kalasjnikov och sköt en rad skott rakt igenom vår Mercas framruta. Men jag hann dra över denna stackars sate över oss så att han låg och täckte mig och Ryzhyj. Det mesta av skotten landade i killerns rygg förutom ett som landade i min högra arm. Ryzhyj piggnade plötsligt till. Han hade en av de defekta Makarov pistolerna nära till hands och tömde magasinet mot skytten i lastbilen. En halvdöd Ryzhyj visade sig vara ändå mer värd som en skytt än en “gavniuk ” med Kalasjnikov. Samarbetet räddade både mitt och Ryzhyjs liv denna gång. Kryckans bror hette Konstantin eller Kostja innan denna händelse men alla guldtänder som han fick sätta in efter det gav han detta fina smeknamn.
Både Korpens story och tjefir i männens tekoppar tog nu slut och då var det verkligen dags för kvällen Grand Finale. Korpen ville inte stressa de trötta männen men efter en titt genom fönstret och en efterföljande titt på väggklockan insåg han att natten börjar att dra sig mot sitt slut. Han lyfte blicken mot de båda männen och ställde frågan igen:
- Väljer ni ”spelet” eller ”utmaningen”.
- ”Enligt turordningen borde det vara mitt beslut att fatta”, resonerade Krutet men jag tror att vi båda är i ett knivigt läge. Vi vill varken ha ”spelet” eller dingla i snaran. Vad sägs om ett tredje alternativ?
- ”Ja, ett tredje alternativ finns också men den väljs väldigt sällan. Det tredje alternativet är ”sport ”, förklarade Korpen.
- ”Sport” passar mig väldigt väl” svarade Krutet. ”Om inte du har någonting emot det” tillade Krutet med en fast blick på sin motståndare.
- ”Bror! Jag är en bergsmänniska!” svarade Skägget. ”Vi flyr aldrig en god ”fight”. Dessutom har vi suttit alldeles för mycket här i natt. Lite ”sport” vore väl toppen!”
- ”Det kan man verkligen kalla ”en värdig död” konstaterade Korpen. ”Knivar eller pistoler?”
- ”Knivar!” föreslog Skägget.
- ”Pistoler” kontrade Krutet.
- ”Regler ger dig förturen att välja ”gren” men inte dess innehåll” förklarade Korpen till Krutet.
Korpen sträckte sig med pek- och mitt finger i fickan av sin väst och tog fram en silver Rubel från tsarens tid. Han lyfte upp den med frågan:
- ”Krona eller klave?”
- "Klave", svarade Krutet.
Korpen drog iväg silverrubeln spinnande på den välpolerade bordsytan i mörkgrå granit och allas blickar följde det snurrande myntet med nästintill manisk fokus. De flesta insåg att männens och samtidigt även hela organisationens öde avgjordes till viss del av denna lottning. När Rubeln till slut höll på att lägga sig platt på bordet kom det en ny blixt som lyste upp rummet så starkt att det tog tid att se vad utgången blev. Korpen fick luta sig över för att ta en noga titt. Hans dom blev kort och tydligt:
- ”Klave! – alltså pistoler!”
Korpen vinkade in Professorn som kom in med två silvriga boxar. Krutet och Skägget fick varsin box och öppnade dem genast. Boxarna innehöll var sin M11 Sig Sauer P228 pistol med ett magasin för tolv patroner. Boxarna innehöll också varsin ask med tolv stycken 9 mm Parabellum ammunition.
Utfallet verkar inte ha påverkat Skägget något avsevärt. Han reste sig sakta och tog av sig sin Armani kavaj som han hängde försiktigt på ryggstödet av sin stol och smekte den med ett leende. Det var som om han sa åt sin kavaj: ”Vänta här, min lilla vän, jag kommer strax tillbaka och hämtar dig!”
- ”Följ efter mig ut, mina herrar, och låt oss ta reda på vem som ska få krönas till Kung av alla tjuvar!” proklamerade Korpen när han öppnade entrédörren på vidgavel.
Mitt på gårdsplan stod Korpen med Skägget och Krutet bredvid sig. Männen stod med ansiktet mot huset där Max och Professor stod och vakade över duellen. Professor riggade en kamera på terrassen reling så att också kommittéerna kunde följa varje sekund av det som hände. Regnet öste ner och blixtarna kom tätt inpå varandra. Det var praktiskt taget svårt att se bortom bara några steg. Varken bilarna på parkeringen som tände sina ljus eller lyktorna som hängde i antika smides stolpar hjälpte något avsevärt i detta läge.
- ”Det finns bara två regler att förhålla sig till, mina herrar: ni får röra er fritt inom det omgärdade området, ni skjuter fritt tills er motståndare är död eller tills kulorna tar slut. I så fall fortsätter ni duellen med knivar. Ni är inte färdiga förrän endast en överlevare, en vinnare finns kvar! Har ni några frågor eller sista ord?”
- ”Det är inte personligt” sa Skägget med en utsträckt hand mot Krutet.
- ”Samma här, min vän. Samma här!” svarade Krutet och skakade resolut och respektfullt Skäggets utsträckta hand.
Korpen gick upp och ställde sig på terrassen bredvid Professorn och Max. Han ryckte ut sin Glock och riktade den mot skyarna. Ett skott ekade ut över skogsdungen och ängarna runt omkring. De letargiska korparna som inte längre skrämdes av blixtarna och dånet lyfte denna gång upp från trädgrenarna. De flög en runda först men innan de vände tillbaka mot deras hem i skogsdungen flög flocket över krematoriets innergård vilket avled duellanternas handlingar för ett kort ögonblick.
På mindre än en sekund hann skyttarna avlossa tre skott vardera. De sköt inte på varandra utan på en plats där de förväntade sina motståndare att hamna. Båda herrarna rörde sig snabbt medan de sköt. Medan Skägget rullade fram över sin vänstra axel och ställde sig på ett knä slängde sig Krutet åt sitt vänster och bakåt och blev liggande på ryggen. En van skytt hade föredragit att knäa med vapnet draget framåt än att ligga på rygg men Krutet var ett proffs som byggde sin taktik långt innan denna duell. Han observerade genom hela kvällen hur Skägget kisade och tittade på saker på väldigt nära håll. Skägget var närsynt men avskydde glasögon för att skydda sin image. Det var en svaghet som Krutet skulle absolut spela på. Med två välriktade skott sköt kan sönder lyktorna fram och bak om honom. På så sätt hamnade Krutet i nästintill totalt mörker. Under tiden sköt Skägget ett välriktat skott dit Krutet låg sekunderna innan men denna plats var redan tom då Krutet rullade över på magen och studsade upp på sina fötter. Han stod nu bakom den bakre lyktstolpen och avlossade två snabba skott mot Skägget. Krutets egna manövrer ökade avståndet och det första skottet blev en miss men den andra träffade Skägget rakt in i buken. För ett ögonblick kände Krutet ett övertag då Skägget verkade tappa honom och så fick han in en rejäl träff men Skäggets hade tålamodet på sin sida. Så fort nästa blixt lyste upp innergården kom också Skäggets svar. Han avlossade tre skott varav den första träffade luften, det andra träffade lyktstolpen men det tredje satte sig in i Krutets högra lår.
Krutet bestämde sig för att upprepa en taktik som gav honom övertaget. Istället av att besvara Skäggets eld vände han sig bakåt och släckte ytterligare en lukta som stod bakom honom. Haltande men ändå raskt backade han undan i ett nyskapad mörker igen. Istället av att fortsätta stå i en belyst position tog Skägget ett par raska steg fram och kom över på Krutets sida. Dessa steg minskade dessutom avståndet något. Förflyttning innebär alltid en ökad risk och Skägget täckte den med fyra skott i rad. Han sköt ett skott med varje steg. Trots bukskadan förflyttade sig Skägget fortfarande ganska snabbt och smidigt. Dock bara en av dessa skott gjorde någon större skillnad. Krutet blev träffad mellan hans axel och hals och skulle Skäggets syn vara aningen bättre då skulle dessa några centimeter vara livsavgörande för Krutet och i längden nog även för Skägget. Ett till skott träffade Krutets finger när Krutet höll sig i lyktstolpen med ena handen när han stod bakom den. Fingret gick av och Krutet slängde över pistolen till sin vänstra hand. Krutets ögon följde de små blixtarna ur Skäggets pistolpipa medan han sköt och Krutets beräknade trajektoria för nästa skott verkade stämma desto bättre. Han satte en kula strax under Skäggets vänstra axel. Skottet kom farligt nära hjärtat men till skillnad från Krutet behövde Skägget inte byta hand och kunde fortsätta skjuta med högern.
Trots det hektiska skjutandet höll herrarna stenhårt koll på sina och sina motståndares tagna skott. De visste inte omfattningen av varandras skador men de visste mycket väl att de endast hade varsitt ett skott kvar att ta. Det var dags att gå ”All-in”. Männen stod så nära varandra att de kunde tydligt se varandras ansikten. Krutet ställde sig sidledes och sträckte sakta fram revolvern mot Skägget som man såg gentlemän göra i klassiska dueller. Skägget gav inte så mycket för stilpoängen och drog av ett snabbare skott. Den träffade i sidan av Krutets bröstkorg och bröt säkert någon av hans lägre revben. Krutet kollapsade på marken på ena knäet men bara sekunderna över har han övervunnit smärtan och reste sig på fötterna igen. Han stod nu rakt framför Skägget vars ansikte lystes upp av en blixt en sista gång.
Kameran rullade och kommittéerna land och rike runt höll andan. De skyhöga femtioprocentiga oddsen försvann ur Korpens ögonvrå då matchen redan var avgjord. Det som blev kvar för Krutet var ett värdigt avslut för en värdig motståndare. Han riktade bort pistolens pipa från Skäggets ansikte och riktade den mot hans hjärta. Nattens sista skott brann av och Skägget slungades bakåt av skottets kraft. Han låg livlös på sin rygg och Krutet knäade ner och gav Skägget ett tecken på respekt genom att stänga hans stilla öppna ögon. Sedan började Krutet vackla sakta tillbaka med sitt skadade lår. Hans hals och finger blödde kraftigt men Professorn stod redo med sitt eget anpassade första hjälpen kit.
Reaktionerna i kommittéerna i Sankt Petersburg och i Gudermes kunde inte bli mer annorlunda. Tjetjenerna reste sig respektfullt och lämnade rummet för att be för Skäggets tappra skäl medan ryssarna gick fullständigt "bananas". De halsade vodkan rakt ur flaskan och sköt upp mot taket från alla vapen de hade med sig även om de alla satt inomhus. Efter att en kille har tömt sin “granionnyj ” glas tryckta han sönder det framsträckta glaset mitt i storbilds Tv:n. Stämningen i Krutets närmaste krets var fullständigt “loco!”
Inne i gästsalen satt Krutet och höll på att bli omplåstrad. Han var naken från midjan och upp och hans vänstra hand liksom hans mage var täckta i vitt bandage. Stort plåster täckte såret vid hans hals och bandage runt låret låg ovanpå hans kostymbyxa. Bordsytan bredvid var täckt med knivar, saxar och avklippta bandagebitar samt flaskor med jod, sprit och andra liniment. I denna stund var Krutet uppenbarligen omskakad med också oerhört stolt och lycklig. Professorn var precis klar med sin medicinska insats och började plocka av bordet när Korpen kom tillbaka efter han och Max ordnade med Skäggets lik. Korpen hängde av sig sin blöta regnjacka och hängde den på stolsryggen bredvid. Han tittade rakt in i kameran och annonserade ut till kommittéerna att nu var det dags att kröna alla tjuvarnas Konung! Spänningen i hela den kriminella världen var nära kokpunkten.
- ”Enligt vår allas tidigare överenskommelse kommer samtliga Pakhaners kroppar att kremeras här ikväll och urnorna med deras aska får ni hem senast imorgon. Risken att köra runt på Moskvas gator med lik av personer i denna kaliber och med denna typ av skador är alldeles för hög. Och nu är det dags att vi fortsätter mot den viktigaste delen av vår natt. Äntligen får vi kora Krutet till kvällens vinnare och kröna honom till Kungen av alla tjuvar! Det är dags att i enlighet med vår sekelgamla tradition svära trohet till vår nya Kung!”
Professorn tog fram en stor flaska champagne ur kylen och satte den i en vacker isfylld silverhink. Han tog fram sju champagneglas från vitrinskåpet och ett alldeles speciellt glas för Kungen som Professorn plockade fram från en särskild vakuumförpackning som satt dold djupt inne i kylskåpet. Max vinkade in alla chaufförer så att även de skulle personligen närvara vid kröningen av deras nya Kung. Korpen öppnade den svarta lilla asken innehållande Kungsringen. Asken satt hela natten framför glaskupolen med Sonkas relik och väntade tålmodigt på sin stund att skina och nu var denna stund inne. Korpen tog försiktigt ut den massiva svartögda ringen och lyfte den först fram mot kameran för att visa den till kommittéerna. Sedan tog han Krutets framsträckta höger hand och satte respektfullt ringen på hans långfinger under allas högljudda rop och applåder. Korpen och säkert alla andra Auktoriteter som närvarade här i natt kunde inte låta bli att känna tyngden och allvaret av detta historiska ögonblick. Aldrig tidigare hade den kriminella världen en av alla erkända ledare, mindre än en Kung.
Korpen böjde sig ner och kysste Krutets ring klädda hand. Krutet satt kvar i sin stol. Han var skadad men icke desto mindre glad och stolt. Samtliga kommittémedlemmar stod och applåderade under ceremonin där alla chaufförer som egentligen snarare var mer utav rådgivare för de sex familjerna gick fram, böjde sig ner och kysste ringen på Krutets hand. Ljudet på Tv:n sattes på och man hörde kommittéerna skandera ”Länge leve Kungen av alla tjuvar! Länge leve Kungen!” Professorn poppade upp champagneflaskan och Korpen reste sig upp och frambringade en skål för Kungen. Alla runt bordet stod upp och reste sina glas och även Krutet själv samlade sina sista krafter och lyckades stå upp detta historiska ögonblick till ära. ”Länge leve alla tjuvar!” ropade Krutet och tömde sedan sitt champagneglas.
Nu fanns inte Krutet längre. Nu var han Kung och ingenting annat!
Så småningom när firandet har avtagit vände sig Kungen mot Korpen med orden:
- ”Tack min vän att du gjorde det möjligt. Det är till mångt och mycket din förtjänst att Mjasorubkan är slut och att vi står alla enade här och nu. Framtidshoppet för Bratva lever än tack vare dig.”
Kungen vände sig sedan till alla i rummet och hemma i kommittéerna.
- Låt oss tacka och skåla för husvärden Professorn och självklart också för Korpen – Bratvvas egen patriark och bärare av tjuvarnas traditioner och heder! Skål!
- "Skål!" Skål! "Skål!" ropade alla enhälligt.
Korpen blundade, bockade och tackade alla för deras förtroende och tålamod. Han reste sitt granionnyj glas med vodkan och tömde den i ett svep och härmed var den ”officiella delen” slut.
- ”Korpen! Du får väl inte bryta din tradition med att berätta en rolig story för varje Pakhan som har lagt sitt liv i ett ädelt syfte här ikväll. Har du någon bra story om Skägget för oss?” frågade Kungen.
- ”Självklart finns det en bra historia att berätta om Skägget. Vi satt av tiden på den Vita Svanen tillsammans en gång. Men jag tänker att så här dags är alla trötta och vill hem. Jag föreslår att vi avrundar för ikväll och så är jag skyldig er en story om Skägget så fort du sammankallar oss till ditt första schodka ”.
- ”Ja, det låter nog klokt”, konstaterade Kungen.
När gästerna tömde sina glas och var på väg att tacka för sig hände plötsligt någonting som absolut inte fick lov att hända. Kungen stönade till av en akut smärta och andningsbesvär. Han ryckte tag i bröststycket av sin löst sittande vita skjorta och stelnade sedan till med agoni i blicken. Allt gick så fort att ingen hann reagera men i nästa ögonblick var han död. Krutet var död!
Lugnet var som bortblåst. Ingen rörde Kungen, ingen var ens i närheten av honom när han plötsligt kollapsade. Men vad hände!? Rådgivarna samlades snabbt runt Krutet men ingen hade någon idé om vad man kunde göra för att hjälp i situationen. Till slut stod alla i en cirkel kring Kungen i total förvirring och apati. Professorn var den enda som vågade agera snabbt och resolut. Han drog ner Krutets kropp på golvet och lade den på rygg. Professorn höll på med intensiv hjärtmassage i en bra stund. Svetten lackade och Professorn andades tungt men ingenting verkade hjälpa. Till slut insåg alla att det var dags att ge upp och Korpen lade en hand på Professorns axel för att han ska sluta kämpa. Professorn var så utmattad att han satt kvar på golvet en stund med ryggen lutad mot väggen. Han såg allas frågande blickar och konstaterade att trots Kungens till synes lindriga skottskador drabbades han av allt att döma utav intern blödning.
Helt förtvivlad satte sig Korpen tillbaka på sin plats vid bordet och flera rådgivare gjorde snart likadant. I allas hjärnor snurrade en och samma fråga:
- ”Vad gör vi nu?!”
Efter en bra stunds betänkande tog Korpen till orda:
- ”Vi har offrat sex av våra bästa Pakhaner här ikväll! Allt för att få slut på kriget och för att ena oss under en ledare. Vi kan inte låta det gå förgäves! Vi MÅSTE utse en ny Kung här och nu!”
Rådgivarna runt borde liksom folk i kommittéerna nickade instämmande.
- ”Vi kan be kommittéerna att de delegerar tävlingsrätten till deras representanter här vid detta bord” föreslog Korpen.
- ”Med all respekt”, kontrade en av rådgivarna som hette Intelligent och som Korpen kände väl till. ”Vi är skrivbords folk utan några som helst färdigheter att skjuta eller slåss.”
- ”Instämmer” fortsatte Intelligentens kollega som hette Kofot som Korpen också kände väl. ”Jag är nog den enda här som har hållit i ett skarpladdat vapen. Det vore inte alls schysst."
- “Men kom igen då, tänk! Alla! Vi behöver lösa denna knut på ett vettigt sätt men lägg inte detta bullshit på oss som råkar sitta här runt bordet!” muttrade en påtagligt irriterad man klädd i Versace kostym.
- “Och vem är du, om man får fråga?” ändå frågade Korpen.
- “Borgmästaren!”, svarade mannen kort.
- “Så som en “riktig borgmästare”? dubbelkollade Korpen med ett spydigt leende.
- “Du vill nog inte veta”, svarade Borgmästaren lika spydigt.
-”Jo, vi är faktiskt lite nyfikna här”, kontrade Korpen något skämtande.
- “Nej, det är han inte”, flikade Inelligenten in eftersom han kände sin kollega mer än väl. “Inte ÄN i alla fall”, rättade han till lite i efterskott.
Alla satt tysta i ett tag tills helt oväntat trädde Professorn fram och höjde sin hand likt en elev som begärde ordet. Trots att han inte var invigd som Tjuv i lagen och saknade därmed den formella rätten att tala i sak var folk ändå nyfikna på vad han hade att säga eftersom ingen annan hade några egna idéer. Efter att ha snabbt kollat av reaktionerna gav Korpen ordet till Professorn.
- ”Jag vet att jag inte är en erkänd Tjuv i lagen som ni andra men jag kan vår hederskod på mina fem fingrar. Det som har hänt med Krutet kunde ingen förutse och därmed avvärja. Men hur många fler unga män är vi beredda att offra här?”
- ”Men vad är alternativet?” frågade Korpen. ”Ingen av sex familjer kommer att acceptera en vald Kung om den inte är från deras egen klan. Så mycket vet vi!”
- ”Exakt!” svarade Professorn och lyfte sitt pekfinger upp i luften som en riktig professor. ”Men vad sägs om en kandidat som har allas respekt och förtroende och som inte tillhör någon av våra sex familjer? Jag säger klart och tydligt – Korpen till Kung!”
Nu riktades allas blickar mot Korpen som satt tyst och tagen av denna snabba vändning. Kofoten piggnade till och tog till orda:
- ”Visst är det tvära kast här men jag har känt Korpen länge och ser egentligen ingen bättre kandidat till en ny ledare som kan avsluta kriget och ena oss. Korpen är en vigd Tjuv i lagen och han är obunden och opartisk. Så jag föreslår Korpen till vår nya Kung!”
- ”Men vad säger du själv, Korpen?", frågade Intelligenten. ”Ställer du upp?”
- ”Det här går alldeles för fort för att jag ska kunna ta ställning i frågan. Uppdraget och titeln kommer med ett enormt ansvar. Jag måste få lov att gå ut och ta en bensträckare med bara mig själv och fundera riktigt noga. Jag föreslår att ni alla gör detsamma."
Korpen gick ut på terrassen och satte sig på Max tomma läderfåtölj. Han blickade ut mot himlen och såg att det har slutat regna och att nattens mörker började sakta skingra sig. På relingen låg en packe cigg som Max har lämnat kvar. Med darrande fingrar drog han ut en cigg och satte den i mungipan men efter flera misslyckade försök att tända ciggen drog han ut den igen och tittade på den. ”Jag röker ju inte ens. Vad fan håller jag på med egentligen?” Korpen tittade på klockan som visade halv fem på morgonen. ”Det var nu eller aldrig” tänkte han. Med ett fast handgrepp öppnade Korpen entrédörren och gick tillbaka in i gästsalen med bestämda steg. Han satte sig på sin stol och såg att Kungsringen låg på bordet framför honom. Hans frågande blick gick runt bordet tills Borgmästaren levererade Tjuvarnas enhälliga besked:
- ”För de som inte känner mig så heter jag Borgmästaren och jag representerar familjen i Kutaisi, Georgien. Jag har lyssnat in alla och vi är starkt överens om att kröna dig till Kung av alla tjuvar!”
- ”Jag heter Luger och jag representerar Kazan. I enlighet med Poniatija måste man få frågan först innan vi kan gå vidare. Accepterar du denna Kungatitel, Korpen?”
- ”Jag accepterar” svarade Korpen och sträckte fram sin hand. Intelligenten satte ringen på Korpens högra långfinger och sedan kysste Korpens ring klädda hand.
Därmed var ceremonin över och tjuvarna fick sig en ny Kung vid namnet Korpen. Professorn snålade inte på vodkan och så fort glasen var tomma fick alla sig en ny påfyllning. Nu var det dags för Kungens tal:
- ”Jag är er allas Kung och kommer att tjäna er troget och lojalt. Alla sex familjer är viktiga men ingen av dem är viktigare än någon annan. Jag kommer att vara er bästa vän med undantag för de som bryter mot fredsavtalet. Jag kommer med Professorns hjälp att förvalta våra gemensamma medel utifrån min absolut bästa förmåga. Jag tackar er alla för förtroendet, jag kommer aldrig svika den.”
Alla runt bordet reste sig och tog en sista sup för en lycklig resa hem. En efter en lämnade bilarna krematoriets parkering med varsin svart papperspåse innehållande en urna med Pakhanens aska. Medan Professorn städade av borden stängde Max av den stora Tv:n. Showen var äntligen över och slut! Tre trötta män stod samlade vid ingången till gästsalen och kramade om varandra.
- ”Vi lyckades!” konstaterade Korpen med en enorm lättnad. ”Jag fattar fortfarande inte hur, men vi lyckades!”
- "Trots att det fanns tusen sätt att misslyckas och endast ett sätt att lyckas så har vi ändå lyckats!” skrattade Professorn.
- ”Ni är ju helt grymma ni två!” sammanfattade Max med en impad blick.
- ”OK, hör ni. Jag tar den sista biten och ni får också se till att avsluta ert. Max – du får skynda dig till sjukan och titta till Svetlana” sa Korpen.
- ”Hälsa henne gärna så gott från Korpen och mig, är du snäll” lade Professorn till.
Professorn låste entrédörren efter att Korpen och Max gick ut. De skakade hand en sista gång och sedan sadlade Korpen sin svarta Harley. Så fort han drog iväg visslade Max och två spetsnaz soldater som låg kamouflerade på varsin sida av parkeringen reste sig och gick fram. En spetsnaz soldat klättrade raskt ner från ett träd där han hade god översikt över innergården. Alla tre soldaters ansikten var målade i svart, brunt och grönt och alla hade med sig varsitt skarpskyttegevär med nattkikare på. En liten stund senare kom en svart Jeep och plockade upp teamet med Max i spetsen.
Korpen lade märke till att det sakta började ljusna när han körde på Moskvas halvtomma gator. Hans livs tuffaste natt precis som mörkret och ovädret var nu slut. Korpen var helt slut både fysiskt och psykiskt när han rullade förbi portvakten vid Lubjanka . De som var där så här tidigt på morgonen var där av en enda anledning. De var där för att få Korpens rapport. Vakten kände genast igen Korpen, öppnade bommen och rapporterade:
- ”De väntar på er i mötesrummet, major Voronov!”
Korpen körde fram och parkerade sin Harley Davidson strax utanför huvudentrén. Med trötta steg kom han upp i andra våningen och öppnade dubbeldörren till kontoret med båda händerna. Ett tiotal FSB officerare som fanns i rummet ställde sig i givakt och gjorde honnör så fort Korpen gick in. Längst bak i rummet bakom ett gammalt skrivbord i massiv ek satt en gammal general. Han lyfte blicken mot Korpen och tog en sista puff innan han lade ner sin pipa på bordet i en assiett. Han reste sig och gick fram till Korpen med utsträckta armar:
- ”Detta gjorde du bra, Misha!” sa generalen.
- ”Det som hände i natt var ett resultat av ett väl förberett teamarbete, Sergej Radionovich!” rapporterade Korpen. ”Under hela operationen kände jag och mitt team ett stabilt stöd och trygghet av hela FSB. Jag gjorde mitt bästa men jag ska nog ändå inte överskatta min egen insats. Jag är ju trots allt en simpel major.”
- ”Nej, inte efter en lyckad operation av denna magnitud. Nu är ni, Michail Petrovich, en överste! Gratulerar!”
- ”Tjänar mitt fosterland!” svarade Korpen formellt och högtidligt medan han stod i givakt.
Generalen fäste en medalj på Korpens bröst och resten av officerare gick fram och gratulerade honom genom att skaka hand.
- ”Härmed förklarar jag operationen "Domedagen" avslutat!” klargjorde generalen formellt. Sedan slappnade han av och skrattade till: ”Vi är i ett historiskt läge, mina herrar där FSB äger och styr den ryska maffian i sin helhet!”
Officerarna i rummet log, skrattade och småpratade tillsammans med generalen och den nyutnämnda översten. Korpen tog en titt på klockan och insåg att det verkligen är dags för honom att åka hem och vila. Det stora arbetet har ju precis bara börjat.
En ensam biker körde över en av Moskvas fina broar när morgonens första solstrålar lyste upp hans trötta ögon. Ljuset smekte hans ansikte när han passerade Röda torget. Jättestaden Moskva höll just på att vakna till en ny dag. För Moskvaborna var det en vanlig januaridag efter en vanlig januarinatt men för en liten krets av de invigda var det en historisk första dag av en ny era. Det var det i högsta grad för Kungen och Översten Korpen.

Fredrik Devenfors

Hej, Jag heter Fredrik Devenfors, jag är 49 år gammal och bor i Lund. Jag har skrivit ett par noveller och några kortare essäer men Domedagen är den första novellen som jag känner mig redo att publicera. Novellens genre är ”noir” som i sin kärna är kriminal fiktion som kantas av cynism, fatalism och moralambiguitet.
Fredrik Devenfors är medlem sedan 2023 Fredrik Devenfors har 1 publicerade verk