Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Dörren som försvann

Jag vaknade abrupt och kände att mina kinder var våta av tårar. Drömmen hade känts så obehagligt verklig att det tog ett tag för mig att inse att det bara hade varit en mardröm. Lättnad torkade jag bort tårarna med tröjärmen och slängde en snabb blick mot klockan, redo att somna om igen. Till min stora förfasan var klockan redan kvart i 9, jag skulle ha varit på jobbet för 45 minuter sedan. Jag kände hur hjärtslagen ökade i takt med paniken som rann över mig. Att jag inte hade hört alarmet ! Varför hade jag inte vaknat? Jag rusade upp ur sängen. Att komma i tid var en viktig princip för mig, dessutom hade jag mycket att göra på jobbet och varje minut var värdefull. Mitt arbete var också min passion och jag tog det på fullt allvar. Kvällen innan hade jag suttit uppe långt efter midnatt och gjort research till en artikel jag ville skriva. Vid närmare eftertanke kanske det inte var så konstigt att jag hade försovit mig. Men det kunde inte hjälpas, det var rent ut sagt pinsamt.

När jag var i full fart att klä på mig ringde mobilen. « Skit också ! » Utbrast jag när jag fick se att det var en av mina kollegor, som också var en god vän.
« Ja Ahmed, jag har försovit mig, men jag är påväg ! » Jag placerade telefonen mellan huvudet och axlen medan jag drog på mig byxorna.
« Haha Cecilia, vi började faktiskt bli oroliga här » Svarade Ahmed med en retsam ton, men jag skrattade inte med honom. « Ta det lugnt » fortsatte han. « Vi har redan haft fredagsmötet men jag kan ge dig en fulltständig rapport sen när du kommer. » Jag avslutade samtalet snabbt och tog ett äpple som jag tänkte äta på vägen. Jag hoppades att jag inte såg alltför yrvaken ut. Jag tog på mig skorna och var redo att gå ut genom dörren när jag plötsligt upptäckte att där inte fanns någon dörr.

Jag stannade upp och försökte förstå vad som hände. Visst stod jag i hallen där dörren ut till trapphuset alltid varit? Jo det gjorde jag. Framför mig fanns nu bara en tom vägg. Utan att tänka gick jag in i sovrummet, i hopp om att dörren skulle vara där när jag kom tillbaka, men det gjorde den inte. Hade jag blivit galen? Eller sov jag kanske fortfarande? Det måste vara ännu en mardröm. Det är den enda logiska förklaringen. Jag drömmer och jag måste väcka mig själv ur sömnen. Ännu en gång gick jag in i sovrummet, lade mig på sängen och blundade. Nöp mig själv i armen som ett litet barn. Ingenting hände. Jag låg kvar i några sekunder, och gick sedan åter ut i hallen. Jag vågade knappt se efter den här gången, men jag var så illa tvungen. Den tomma väggen stirrade hånfullt mot mig. « Tänk efter nu » Sa jag högt till mig själv. Skulle de renovera trappuppgången ? De kanske bara hade flyttat på dörren tillfälligt och murat igen det stora hålet den lämnat efter sig ? Jag gick in till vardagsrummet vars ena vägg vette mot trapphuset, men till min stora besvikelse fanns där heller ingen dörr. Jag kontrollerade hela lägenheten bara för att vara på den säkra sidan, men inga spår av varken dörr eller renovering fanns någonstans. För första gången sedan jag flyttat in i lägenheten ångrade jag djupt mitt beslut att bo på sjunde våningen. I vanliga fall tyckte jag om att bo högt upp, det fick mig att känna mig säker och utom räckhåll för ovälkomna gäster. Lägenheterna låg på en kulle och utsikten var ett stort plus. Köks- och vardagsrumsfönstren vette mot stadens centrum, och från sovrumsfönstret såg jag glasbruskskogen, en blandning av barr- och lövträd och var därför fin att betrakta året om. Jag hade mitt skrivbord intill det fönstret och fann mig ofta titta ut över skogen när jag fått skrivtorka. Nu kändes det idiotiskt att bo så högt upp, annars hade jag ju bara kunnat hoppa ut genom ett fönster och begett mig till jobbet!

Jag gick av och an i den lilla hallen och försökte fundera ut vad jag skulle ta mig till. Till slut bestämde jag mig för att ringa hyresvärden och fråga vad som egentligen föregick. Jag letade fram numret bland kontakterna i mobilen.
« Välkommen till Eklövs bostäder, vad kan jag hjälpa dig med? » Sade en kvinnoröst i andra änden.
« Hej, jo jag undrar… » Jag tvekade på hur jag skulle formulera mig utan att låta alltför galen. « Är det någon renovering på gång bland lägenheterna i Johannesdal? » Fick jag fram till slut.
« I Johannesdal? Nej där har vi ingen renovering planerad. Är du en hyresgäst? Vill du lämna någon anmärkning?"
« Nej tack, jag ville bara veta… » Jag lade på luren och fick då se att mina händer darrade. Jag började tappa fattningen och kände mig yr, jag satte mig på golvet framför den tomma väggen. Jag stirrade på den och utbrast högt för mig själv « Hur kan en dörr bara försvinna? ». Jag skrattade till irriterat. Hela situation var besynnerlig, vad skulle jag säga till mina arbetskollegor och mina vänner? Att jag inte kunde gå ut längre för jag var fånge i mitt eget hem? Hur mycket jag än ville det, kunde jag inte ta mig ut. Jag satte örat mot väggen för att lyssna om jag kunde höra något från trapphuset. Om någon gick förbi kunde jag ju alltid ropa på hjälp. Jag satt så länge, tyst, och väntade. Efter en bra stund hörde jag några röster, mycket svagt, men det var definitivt någon där. Jag började banka med nävarna och ropade « Hallå, hallå! Jag kan inte ta mig ut! Hjälp! ». Jag lyssnade åter mot väggen men rösterna var borta. Jag smällde till ena handen mot väggen så hårt att jag började tjuta.

Jag måste ha somnat sittandes där på golvet, lägenheten hade blivit mörk och skymningen föll utanför. Redan? Tänkte jag förvirrat och tittade på mobilen. Jag hade missat flera samtal från Ahmed, där var även ett missat samtal från mina föräldrar, och Rebecka en av mina bästa vänner, hade ringt fyra gånger. Jag orkade inte ringa tillbaka, de skulle bara tro att jag blivit sinnesjuk. Jag hade inte ätit på hela dagen men kände ändå ingen hunger. Jag gick till vardagsrumsfönstret och tittade ner mot gatan, den låg tom så när på som en hemlös katt som låg ihopkurad på en motorhuv. Jag öppnade fönstret och tittade längs med fasden om det fanns något jag kunde klättra nedför, jag fick svindel bara av tanken, men jag kunde fort konstatera att det inte fanns något som kunde underlätta en nedstigning. Då kom jag på att jag kunde ropa på hjälp, rakt ut i den kalla novemberkvällen, att jag inte hade tänkt på det tidigare. Med full halls skrek jag « Hjälp mig! Snälla någon, hjälp mig! ». Ett fönster tre våningar ned öppnades och en man med lite hår och långt skägg tittade upp mot mig.
« Vad skriker du för? » Ropade han irriterat.
« Jag kan inte ta mig ut härifrån! Snälla hjälp mig! » Jag var desperat och kände ännu en gång hur tårarna började rinna nedför mina kinder.
« Hur då, inte kan ta dig ut? Du får väl ringa Eklövs bostäder om du har låst in dig! » Mannen smällde igen fönstret och jag var ensam igen. Jag var så utom mig att jag började banka på alla väggar som gick att banka på, jag tog i allt vad jag kunde, kanske skulle någon granne reagera på oväsendet. Jag höll på en lång stund och till slut föll jag ihop på soffan av utmattning. Ingen verkade komma till min undsättning.

Jag var vaken hela natten och lyssnade till alla ljud. Mitt hjärta slog långsamma, hårda slag. Lägenheten kändes så annorlunda, som att den plötsligt fått liv och nu betraktade mig hotfullt där jag gick omkring i min vånda. Hämnades den på mig ? Var det ett straff att mura in mig i mitt eget hem? Vad hade jag gjort för att förtjäna det ? Jag tyckte att jag kunde höra hur den andades nu, tunga, djupa andetag. Närsomhelst skulle den suga livet ur mig. Den väntade bara på det rätta ögonblicket. Instinktivt undvek jag att gå nära väggarna i rädsla av att de skulle greppa tag om mig och göra mig osynlig för alltid, precis så som de gjort med dörren.
På morgonen nästkommande dag fick jag ett sms från Rebecka som undrade var jag höll hus. Det kändes på något sätt lättare att skriva till henne än att ringa upp, så jag skickade iväg ett ärligt svar.
« Jag är hemma, kan inte gå ut. Ytterdörren är borta. » Jag fick ett svar tillbaka direkt.
« Va? Hur mår du egentligen? Jag var ju förbi dig igår kväll. Knackade på dörren men du verkade inte vara hemma. Kan du svara när jag ringer dig ? » Jag läste smset om och om igen. Försökte förstå vad som stod där, men orden verkade inte ha någon mening. Jag slängde ifrån mig mobilen och kastade en misstänksam blick omkring mig, nu var inte bara väggarna hotfulla, möblerna verkade också ha fått liv.

Jag tappade greppet om tiden, vet inte hur många dagar som hade passerat. Jag hade blivit fånge av mina egna rädslor, vågade inte röra mig. Jag satt mitt på vardagsrumsgolvet och höll hårt om knäna, väntade på det fruktansvärda. Försökte att stänga ute alla viskningar men jag var för svag för att hålla emot, de fanns överallt, de erövrade mig och levde och verkade inuti mig. Fönstret ropade på mig att jag skulle öppna det, känna den friska luften mot ansiktet. Jag satte mig på fönsterkarmen, kanske skulle jag klara att hoppa. Då skulle jag slippa väggarnas och möblernas hemska viskningar i mina öron. Kanske skulle jag hitta dörren som ledde ut.

Jag är en sökare som flyttat till Frankrike och drömmer om att tillföra något till världen genom mina ord och min konst.
S.L. Ekström är medlem sedan S.L. Ekström har 3 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck