Dröm är dröm och saga saga

Dröm är dröm och saga saga


Du dödade en del av mig, en del som jag aldrig kan få igen bara för att jag mötte dig. Än idag mår jag dåligt när jag ser dig, jag ser den dåliga sidan av dig allt det onda du gjorde mig. Du anklagade mig för att ha varit otrogen och smittat dig med någon sjukdom. Du gjorde bort mig inför andra, hånade mig förlöjligade min personlighet. Jag var en dålig människa enligt dig. Men långt, långt borta ringde det en klocka i mig som frågade, kan allt det här vara mitt fel, är det mig det är så fel på? Är jag så dålig? Svaren kom aldrig till mig förrens långt senare, det var inte för sent men det var nära.
En släkting till dig sa till mig när allt var över – Du Sara, du var bara en hårsmån från att få den första smällen. Det har jag frågat mig många gånger, hade det gått fortare över om du hade slagit mig efter bara någon månad? Antagligen, för DET visste jag att det var olagligt, men var det olagligt med falska anklagelser? Nej just det,,, Man hade ju inget att ta på. Ett blått öga kan alla se och förstå, men en ren nedpsykning vem märker det? Man märker ju knappt det själv, hur ska då någon annan göra det?


Jag mötte dig för allra första gången hos en kompis, direkt visste jag att jag var fast .Du var oerhört stilig, tvättbrädemage, fina ögon och snygga kläder. Du var i rätt ålder, vi hade samma intressen. Jag visste redan då att jag ville bli din hustru och mamma till dina barn. Jag tittade och pratade med dig hela kvällen vi spelade dart. Mina pilar flög all världens väg ner på parketten, dina träffade mitt hjärta. Vi åkte iväg den kvällen och dansade du körde och var nykter men jag var berusad av både öl och av kärlek till dig. Vi skildes åt sen på natten med bara en kram som hejdå. Kvällen efter kom du till mig och lämnade en påse med klubbor, sen skulle du iväg och dansa, efter det dröjde det månader innan jag såg dig igen.

Vi började träffas mer och mer och du kom ofta hem till mig. Vi hade det bra, vi hittade ofta på saker tillsammans, åkte till IKEA, Helsingborg och vänner till dig. Jag var blyg och otroligt kär jag älskade dig så oerhört mycket. Första gången jag skulle sova över hos dig var nervpirrande. Jag visste ju att det skulle ske. När vi låg där i sängen tittade du på mig med allvarlig blick och sa ” Du, ja e bög.” ”VA???” Vad sa du? undrade jag ”Äh, jag bara skämtade” sa du och så skrattade du medan jag låg där halvt ihjälskrämd och generad över att jag hade gått på det. Det var nog början till att skapa en osäker tjej som du kunde ta kontrollen över, för det skulle ju inte fungera om jag var starkaste i vårt förhållande, därför var du tvungen att göra mig till den svagare individen.

Några månader efter vårt första möte drack du dig full hemma hos dig. Jag har nog aldrig sett någon hälla i sig så mycket sprit som du gjorde den gången. Du ramlade, spillde ut groggar och spydde ett tiotal gånger. Jag förstod inget, men det var nu din period hade börjat. Du söp ofta, mycket och gärna. Betedde dig som ett svin. Vi var på restaurang, du kastade tomater på folk, kallade en kraftig tjej för fetto och spillde mat över hela dig själv. Jag skämdes, hur kunde du göra så?

Tidsmässigt är det svårt att säga när det, och det hände. Jag har nog förträngt det hela och för att kunna överleva. Men för att någon gång kunna lägga detta bakom mig måste det på pränt. För glömma kan jag aldrig, man kan bara lära sig leva med det. Jag skulle inte vilja ha detta ogjort men jag skulle aldrig vilja gå igenom det igen.

Vid ett tillfälle fick jag reda på att du hade slagit en tjej som hette Camilla. Jag trodde ju förstås inte på ryktet, hur skulle du kunna göra något sådant? Men naiv som jag var ville jag ju höra det ifrån dig att du inte hade gjort det. Sakta men säkert lyckades jag pressa ur mig frågan om du hade gjort det. ”Jaha sa du, du menar Lena? Men förstå det här Sara, hon började att slå mig !”Nej inte hon, sa jag, för det var inte det namnet jag hade fått.” Men Pernilla då? fortsatte du, är det henne du menar? för hon var så dum emot mig” Jag vågade inte fråga mer, jag mådde illa av det jag hade hört. Han låg där bredvid mig och erkände att han hade slagit tjejer. Jag ville inte höra den jag älskade mest, säga att han hade slagit tjejer.

Vid något tillfälle så var jag bjuden hem till en kompis, vid det här laget drog jag mig för att ta med dig hem till mina vänner, du var inte snäll och jag var rädd att du skulle bli så där jättefull. Den kvällen straffade du mig genom att stänga av alla dina telefoner, som du annars var så noga med att ha på. Jag fick ingen som helst kontakt med dig. Jag var ledsen på mig själv för att jag hade svikit dig så, genom att inte låta dig följa med, och sen ovanpå allihopa så straffade du mig på detta viset. Jag visste varken ut eller in. På natten hördes vi, du sa att jag var en elak människa som inte bjöd med dig, och att du minsann hade andra vänner som accepterade dig för den du var och att det var där du hade varit på kvällen.





En torsdags- eftermiddag kom du hem till mig. Jag märkte direkt att det var något speciellt. Du sa att jag hade smittat dig med en könssjukdom. Du lade fram det som om jag hade varit otrogen. Jag trodde inte mina öron. Vad i helvete sa han? Jag visste ju att jag inte hade någon sjukdom. Du menade att det kunde ligga latent och att det hade blommat upp nu. Du sa att du hade känt det så här någon gång tidigare när en tjej hade smittat dig. Jag var alldeles förtvivlad. Det kunde inte vara sant. Men han fick som han ville, jag började tvivla på mig själv, kanske hade jag någon sjukdom? Ja sa jag,jag ska gå och kolla mig imorgon, har DU kollat dig? Nej inte ännu , för att din läkare var inte där just nu. Nehe men annars så kan man ju gå till ungdomsmottagningen och kolla sig sa jag, men det ville du inte. På måndags morgonen hade jag skriftligen på att jag var frisk, jag bad dig att komma upp till mig. Jag slängde bevisen framför dig och frågade med skarp röst. ”Var har du ditt papper?” ”Jag har inte fått resultaten ännu” sa du.
Du visade mig aldrig ditt test. Till slut kom det fram att du aldrig hade varit där och testat dig.


Vad jag än sa, vad jag än menade eller inte menade så vände du allting så att det blev mitt fel. Du våldtog mig psykiskt. Vi var ute en kväll, mot slutet hade jag blivit lite berusad men vi var på väg hem så det var ju inte så farligt. Jag stod där i entrén och väntade på dig. Rätt vad det var så blev jag knuffad ner på golvet och slog i huvudet. Jag såg inte vem det var men jag visste att jag INTE hade däckat. Helt plötsligt så hör jag dig säga att du har ringt till polisen för att jag var för full. Jag minns inte mer av den kvällen. Jag hade nog med att slicka mina sår över ditt beteende. Varför?, Varför?, Varför?


Du var ju så snäll, kom med presenter och kort ”Till min lilla blåbärspaj” eller, ”Jag tänker på dig hoppas du tänker på mig”. Små lappar på huvudkudden eller en jättesöt nalle med en lapp på ,att när du inte var i närheten så skulle nallen vara hos mig och beskydda mig. Charmör var du ut i fingertopparna, du var allt en tjej önskade, om du bara hade haft den sidan. Men det hade du inte, du hade ju den andra sidan också den som ingen
tjej vill ha.
Jag skulle resa iväg ett tag till ett annat land. Precis när jag hade gett mig iväg såg jag dig på väg till mitt hem. Du ville säga hejdå och att det skulle bli bättre mellan oss när jag kom tillbaka. Som jag längtade efter att få komma hem. Jag tänkte att nu skulle allt bli bra mellan oss inga fler bråk.
På lördagskvällen bjöd du hem mig till dig och lagade mat. Du var väldigt mjuk och fin i ditt sätt. Bjöd på vin och grillad mat vi satt på balkongen och åt. Hur det nu än kom sig kom vi in på otrohet. ”För du har väl inte varit med någon bara för att vi har haft ett uppehåll på två, tre veckor”, frågade jag. Du svarade inte. Jag kände det jättestora hålet under mig och började ramla. Jag frågade igen. Inget svar. Jag rusade in på toaletten, och spydde. Sakta men säkert tog jag mig hemåt med tårarna rinnandes nedför kinderna. Jag kunde inte, ville inte tro på det. Hur kunde han? Var det så mycket jag var värd? Du sa att vi inte umgicks längre och att du hade haft det jobbigt när jag var iväg. Det betydde inget för dig. Hon betydde inget. Nej, tänkte jag och jag betyder inget.
En sak som aldrig var definitivt för oss var ordet ”vi”. Vi var inte tillsammans, vi var inte ihop. När vänner till oss frågade om vi var tillsammans, kunde jag aldrig säga ja eller nej. Jag antar att jag nöjde mig med att innanför dörrarna var vi ett par. En fruktansvärd känsla. Känsla av utanförskap, så fort man lämnade lägenheten.

Jag lämnade dig. Timmar, dagar, blev till veckor som jag grät mig till sömns. Kröp hop i fosterställning och väntade på att smärtan skulle gå över. Grät, sov, levde som en zombie.
En natt hade jag väldiga drömmar. Du var äntligen hos mig. Du hade blivit snäll. Du sa att du älskade mig. ”Jag älskar dig Sara” ”Jag älskar dig”. Att äntligen få höra orden som jag längtat så efter i ett år. Jag ville inte vakna, det var den underbaraste dröm jag någonsin drömt, allt jag ville få höra var att du älskade mig. Jag grät av lycka, grät av sorg. Å vilken underbar dröm.
Du satt på sängkanten och grät, sa att du älskade mig. Jag var så lycklig, tills jag kände spritlukten. Då insåg jag att jag var vaken. Vi grät tillsammans. Jag grät för att jag visste att du aldrig skulle lägga av med spriten. Jag grät för att jag visste att jag skulle dö om jag stannade kvar hos dig. Jag grät för där fanns bara en utväg. Att lämna dig för gott.
Jag fick rådet av en vän att skicka ett sms där jag bad dig att inte ta någon kontakt med mig för evigt. Varken ringa eller hälsa på och inga sms. Inte ens det accepterade du. När jag såg att jag hade fått meddelande ifrån dig sa min vän åt mig att radera dom utan att läsa vad du hade skrivit.





Att lämna något så dyrbart och så älskat går inte att beskriva med ord. Att frivilligt lämna sin älskade, vem vill göra det? Att gå ifrån något som man ville behålla hela livet. Var jag som en zombie tidigare var det inget mot vad jag var nu. Levande död. Åt inte, drack inte, levde inte. Grät och grät. Känslan av total maktlöshet. Jag fick börja om från början. Dagar blev till veckor, veckor blev till månader. Jag grät konstant i fem månader.

Du hade inga svårigheter att fortsätta att leva, du hade en tjej till utöver mig. När jag inte fanns där längre hade du henne. Det var samma tjej som du hade varit hos den kvällen jag inte bjöd med dig till min kompis. Du hade haft oss båda samtidigt. Jag kände äckel mot dig. Hat. Förakt. Ilska. Svek. Medan jag låg där hemma och höll på att dö inombords fortsatte du som om inget hade hänt. Men du var ju tvungen att ha en tjej som du kunde trycka ner så att du kände dig starkast. Du lyckades inte med mig, jag lämnade dig. Det måste ju ha svidit hos dig. Det dröjde inte länge tills jag hörde att Karin hade fått sin första blåtira, strax därefter förlovade ni er. Vem av er är dummast?! Ibland undrar jag hur hon mår? Förstår hon inte? Hon kanske inte vågar lämna dig? Hon kanske tror att du ska sluta, bara hon inte säger emot dig? Eller älskar hon dig för mycket? Jag vågar inte tänka så mycket på det.


Det är nu över tre år sedan jag lämnade dig. Jag har aldrig ångrat mitt beslut, men varje dag undrar jag, varför?, varför?, varför?

Skriven av: Collyn.J