Dröm eller verklighet?

Det var omöjligt att gå en promenad den dagen. Det är en stor värmebölja som drar över England och man kan inte gå någonstans utan att svettas. John ringer och frågar om vi ska cykla till stranden och och jag svarar ja. Det är varmt och blåsigt när vi cyklar så jag lägger hjälmen i min röda ryggsäck som jag fick av min mormor förra julen. Jag hatar ryggsäcken men det var den enda jag hitta så den får duga. Vi korsar gatan mellan konditoriet och parken och då hör jag plötsligt en bil tuta. Jag tittar åt höger och hinner se den i ögonvrån innan den träffar mig med våldsam fart. Jag känner smärta men jag kan inte röra mig. Jag ser att jag blöder och börjar känna mig trött och blundar. Jag hör Johns skrik och bilen som fortsättar tuta innan allt blir svart.

Jag vaknar upp utan att känna någon smärta men det är ändå någon konstig känsla. Jag tittar runt och ser att jag är mitt i en gata och husen runtomkring är helt förstörda. Jag luktar och känner en stark stank av spya fast värre och vid en av de rasade husen ser jag en död kropp. Det känns som en dröm men allt jag ser och känner ser så verkligt ut och hur hamnade jag här?
Jag går runt utan att veta vart jag ska och det enda jag ser är förstörda hus och döda kroppar som finns lite här och där. Jag går runt en lång stund innan jag ser en levande människa. Det är en gammal man som har brunt hår och gråa ögon,ett ansikte som man lätt skulle känna igen. Han sitter i ett trappuppgång som inte leder nånstans men som kanske var ett trappuppgång till ett hus en gång i tiden.
Jag går fram till honom.
-’’Vad har hänt här?’’, Frågar jag
-’’Tyskarna har bombat igen och allt jag hade kvar är borta. Det här eländet tar aldrig slut!’’, Svarar mannen med sorgsen blick.
Jag skäms lite när jag ser hans ledsna ansikte men samlar till mig mod och frågar:
-’’Vilket år är det och vart är jag nu?’’
Han tittar konstigt på mig med en ‘’är du född igår eller’’-blick men svarar:
-’’Det är år 1943 och vi är i London som ligger i Storbritannien om du inte visste det’’
-"Okej, tack Mr......"
-"Mr Johnson"
Jag tackar igen lite generat och går vidare utan att fatta nåt. Hur kan jag gå tillbaka i tiden? Det här måste vara en dröm men allt känns så verkligt eller har jag bara blivit en galen kille som tror att han har gått tillbaka i tiden. Plötsligt börjar det tjuta men jag vet inte vart ljudet kommer ifrån men jag ser några människor som springer runt som yra höns utan att veta vart de ska. Jag tittar upp och ser massa plan flyga ner och då fattar jag vad som händer. Jag springer ifrån planen så snabbt jag kan men ser att de kommer närmare och närmare med sina bomber.
Jag ramlar medvetet utan att tänka på varför jag gjorde så. Jag tittar upp och ser ett plan som släpper sin last rakt över mig. Jag ligger ner i marken och tänker på mina föräldrar som snart inte har en son längre. Jag blundar och väntar på dödsträffen.

Jag vaknar i en varm säng. Jag tittar runt och ser en maskin som piper konstant. Jag har en andningsmask över min näsa och mun som leder till någon slags andningsmaskin, kanske en respirator. En främling med brunt hår,gråa ögon och vit rock kommer fram med mig, det känns som att jag har sett han förut men jag kan inte komma ihåg vart.
-"Hej Ben, hur är det?",frågar han.
-"Lite ont i huvudet men allt känns bra",svarar jag
-"Bra för att du fick rejäla skador i olyckan,fyra brutna revben,en spricka på din käke,bruten arm och en svår hjärnskakning. Du har varit i koma i två dagar.
-"Va,vart är jag?,vart är mina föräldrar?’’
-"Du är i Londons sjukhus.Dina föräldrar är utanför och väntar på att se dig"
-"Okej,tack"
-" Fråga bara efter Dr Johnson till sjuksköterskan om du vill nå mig.
Plötsligt kommer jag ihåg vart jag har sett honom.
Drömmen.

Skriven av: Kdktke