Dröm Vidare

Dröm vidare

De gick där på en äng, vetet glödde i solens så heta strålar. Det liknade guld. Det var bara vete och grönt gräs så långt ögat kunde se. Inte ett endaste moln på den röda svenska sommarhimlen. Hans ljusa hår och den underbart solbrända kroppen lös nästan. Hon visste inte var de skulle gå men hon ville bara framåt. Framåt där solens strålar var som varmast och där känslan av lättnad var som bäst och där hon kunde ha ett leende på läpparna. Han höll så hårt i henne hand så hon trodde nästan de var verkligt. Hon väcktes av ett pipande ljud och surrande bredvid henne. Klockan var 6 på morgonen, dags att gå upp och leva ett så kallat vanligt liv.

Hon försökte verkligen. Men Edwards död hade nästan dödat henne också. Hon hade bara på några minuter glömt hur hon levde sitt liv. Det som brukade vara strukturerat och ordningsamt var numera kaos och oreda. Framtiden hade varit så planerad och strukturerad, ingen bilolycka skulle få komma i vägen. Den första veckan hade varit oumbärlig, hon visste inte vad hon skulle göra när hon konstant påmindes om hans kläder, spel eller blommorna han hade gett henne bara några minuter före olyckan. Den relativt stora och rymliga lägenheten hade varit så ljus med enorma fönster och glada färger hade den nu täckts av ett underligt mörker som inte ville försvinna.

“Jag tror inte du vågar” hade Edward sagt så retfullt att Isobel bara var tvungen att försöka. Hon sprang ut i det ljumma vattnet och lät månens sken lysa upp hennes bleka hud. Han hade tagit hennes ansikte i hans händer och kysste henne så ömt att det knappt kändes. Hon älskade när han gjorde så men djupt inne hatade hon att hon älskade det. Edwards ögon hade förändrats från att gå från klarblåa de nu tappat sin färg. De såg gråa och dystra ut, som att det inte fanns något liv kvar. Hon ville bara vara kvar i denna dröm för alltid, aldrig glömma Edward.

Det regnade ute när Isobel steg ur sängen. När hade hon ens bytt sängkläder sist eller när hade hon ens duschat sist? Hon skämdes över att inte komma ihåg när hon senast gjorde dessa vardagssysslor. Men hon orkade helt enkelt inte, visste inte var hon skulle börja. Hon gick bort för att klä på sig, skymtade Edward svarta t-shirt sticka ur den bruna byrålådan. Tog den till sig och andades in hans doft. Såklart kände hon hur hennes ögon brände och tårarna rann som de brukade. Hon satte sig på sängen, tillät sig själv att ta några djupa andetag innan hon började hulka igen.

Månader senare låg de på en grön gräsmatta. Isobel låg på sidan och Edward på rygg. Hon hade studerat honom, han såg inte ut som sig själv längre. Det var som att hon hela tiden förlorade pusselbitar för att kunna bygga upp honom. Solen smekte återigen deras ansikte. Så långt man kunde se fanns det bara gräs och blå himmel.
“Solen lyser i ditt hår, marken blomstrar där du går och du hade bett mig skulle jag tysta vindarna” viskade Edward i Isobel öra och smekte henne på kinden.

Isobel vaknade upp i panik, hon svettades och täcket hade klibbat fast sig vid henne kropp. Sovrummet var inte sig likt, någonting hade förändrats men hon kunde inte riktigt säga vad. Hon behövde vatten, syre eller någonting som gjorde att hon kunde tänka klart. Hastigt steg hon upp ur sängen men hon var yr så hon vinglade till rakt in i byrån. Allting svartnade innanför hennes ögonlock och plötsligt föll hon ihop på golvet. Hans kärlek var förtärande, en kärlek som sakta men slukande kom åt en.
Någonting hände natten efter Isobel kollapsade. Edward hade kommit till henne, denna gången på ett vetefält igen, precis som första gången Isobel hade drömt om honom. Hon älskade detta scenariot, bara de två tillsammans så länge hon ville. Men med Edwards gråa ögon och kalla utstrålning visste inte Isobel vad som var påväg att hända.

“Hej, hur… “Isobel hann inte avsluta sin mening.
“Jag vill att du lyssnar på mig nu. Isobel, jag vet vad som hände igår kväll. Du kan inte fortsätta såhär. Du måste få ett avslut, ett slut från mig. “Men du vet att det inte går” hon tillät inte sig själv att se vad som höll på att hända, blundade hårdare med ögonen för att försäkra sig om att hon var kvar i drömmen.”Jag kan inte nog förklara vad du betyder för mig men när jag försvann så försvann en bit av dig också. Men bara du har chansen att bygga upp den biten igen” Hon såg på honom frågande. “ Du vet, ibland är saker oförutsägbara och oplanerade. Jag förmodar att den gången du frågade mig om jag skulle stanna hos dig föralltid lovade jag dig för mycket, Isobel. Jag gav aldrig löften så lätt och vissa har jag brutit. Men jag kan lova dig detta, jag älskar dig”. Han såg på henne med lysande ögon, lade huvudet på sned och log med sitt förtrollande leende. “Isobel din kloka hjärna borde ha räknat ut detta vid detta laget. Det är dags att gå vidare”. Och då såg hon honom gå förbi henne i vetefältet och sakta tyna bort i solens sken en gång för alla.
Hon vaknade upp i all förtvivlan, vad hade nyss hänt? Hennes kropp förde henne automatiskt till byrån. Tog upp hans svarta t-shirt. Drog in doften av honom en sista gång och sen rensade Isobel ut hans kläder. Klädesplagg efter klädesplagg tills bara hennes kläder var kvar. I botten av lådan såg hon någonting skimra till, ett halsband. Hon mindes, det var hennes halsband hon fått av Edward. Isobel hade tappat bort det och inte kunnat hitta det. Hon satte på sig det framför spegeln, kände extra på berlocken som var i form av ett hjärta och drog med tummen på det ingraverade namnet. Nu skulle hon alltid bära med sig honom, nära henne.
Solen sken ute och blommorna hade precis börjat blomma. De så gröna träden svajade till och hon kände frisk luft. När kände hon glädje senast, säkert flera månader sedan. Hon skulle börja få ordning på sitt liv nu. En perfekt vårdag som denna kunde inte bli bättre. Musik hördes i bakgrunden och hon visste direkt vilken låt det var. Hon kollade upp mot himlen och log, log mot Edward. Detta var inte början, detta var hennes chans för att sluta en slut.

Skriven av: Ökänd