Drömfångare

Det är tyst i rummet. Inte ens en klocka som tickar. Ljudisolerade väggar. För att hålla hemligheterna hemliga. På det låga bordet mellan fåtöljerna ligger en öppnad förpackning näsdukar. En krokus står i fönsterkarmen som en passiv åskådare. Väggarna är vita, tavlorna opersonliga. Ljuset matt och mattan ljus. Ett rum där känslor ska få komma och gå fritt, utan inverkan från omgivningen.
”Helt tomt”, upprepar jag. Jag ser ner i golvet, med händerna i knät. Hon nickar.
”Hur länge har det varit så?” Hennes röst är klar och inkännande, den matchar hennes vakna blick. Hon har ett vackert ansikte, smala drag. Blå ögon som tar tag i en. Mina händer är knäppta i knät, ena tumnageln skrapar mot huden på motsatt hand.
”Hm… tre veckor snart, tror jag. Ända sedan… incidenten.” Stämningen i rummet är anspänd, såsom den är när kokpunkten närmar sig.
”Vill du berätta om den? Det som du minns”.
Jag nickar och sväljer. ”Absolut. Ja, jag minns ju ingenting egentligen. Några nätter innan, kanske en vecka, hade jag haft mardrömmar. Alex berättade att jag hade mumlat i sömnen, gråtit och rört mig oroligt. Till och med pratat i sömnen, fast obegripligt. Sedan kom den där dagen. Jag hade varit på jobbet. Det var en tisdag. På kvällen lagade vi middag ihop, jag och Alex, och kollade film. Vi gick och la oss vid elva kanske. Allt var som det skulle. Sedan… minns jag inte mer.” Min nagel borrar sig ner i köttet.
”Vad är nästa sak du kommer ihåg?” Hon talar med en dialekt som inte går att placera men som klingar och inger förtroende. Jag sväljer igen.
”Att jag vaknar upp i en säng i ett litet, kalt rum. Jag vet inte var jag är. Jag känner mig grötig i huvudet, trög, som om jag sovit alldeles för lite. Ont i huvudet har jag också.” Psykologen lyssnar tålmodigt, hennes blå ögon drar sakta ur mig orden, ett i taget. ”Sen kommer det in en skötare och berättar att jag är på psyket. Då blir jag rädd på riktigt. Jag tror att jag drömmer. Vadå psyket liksom? Vad fan har hänt? Han berättar att jag gjort Alex illa. Att jag nog fått en psykos och agerat utom kontroll. Alex hade lyckats ringa efter hjälp och polisen hade kommit dit och allt.” Smärtan i tummen väcker mig till slut ur transen som minnena skapar. Jag släpper nageln från skinnet, där det bildats ett djupt jack format som en nedåtvänd mun. Jag harklar mig. ”Ja, jag vet inte vad jag ska tro. Jag är rädd för mig själv.”
Hon nickar bekräftande, med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
”Och ja, nu har det gått tre veckor. Jag blev utskriven efter bara någon dag, eftersom jag inte fick fler psykoser och inte gjorde någon annan illa. Ingen av läkarna förstod vad som hänt. Jag hade varken druckit alkohol eller tagit droger och jag har inga psykiatriska sjukdomar i familjen. Någonting fick fnatt i min hjärna, helt oprovocerat.”
Det blir tyst en stund medan orden som ligger i luften ebbar ut.
”Hur är det mellan dig och Alex nu?”
Jag ser ner i knät. ”Jo… han säger att han nog vågar sova hos mig igen. Men han ser på mig annorlunda, tycker jag. Han har hållit sig på avstånd ända sedan den natten. Inte tagit i mig, som om jag varit smittad.”
Psykologen nickar knappt märkbart, hennes ansikte är uttryckslöst men hennes ögon lyser av empati.
”Och nu säger du att du inte längre kan minnas dina drömmar? Att det är helt tomt varje natt?”
Jag nickar. ”Precis. Som om någon lagt locket på. Jag tänkte inte på det först, jag brukar liksom inte bry mig om vad jag drömmer. Men så märkte jag det en natt, för att jag vaknade och hade extrem ångest. Jag hade gråtit, kudden var alldeles blöt, men jag kunde inte minnas varför. Samma sak hände flera nätter. Jag vaknade med dunkande hjärta, riktigt sådär som på film, med andan i halsen. Så något drömde jag, men minnena bleknade så fort jag vaknade.”
Psykologen har ett block i knät och en penna i handen, men hon har inte antecknat något de senaste minuterna. ”Tror du att drömmarna har betydelse? Tror du att de vill säga dig något?”
Jag funderar på frågan, fastän jag redan har funderat på den många gånger, och redan vet svaret. ”Ja.” Jag nickar som för att ge emfas till ordet. ”Det var något som hände den natten, och jag måste få veta vad det var. Jag tror att mina drömmar kan visa mig det.”
Psykologen sitter stilla. Hon ser ut att begrunda något, det rör sig bakom pupillerna. Till sist lutar hon sig fram med händerna knäppta i knät, liksom jag. ”Jag har ett förslag. Vad tror du om att från och med i natt, försöka skriva ner dina drömmar? Ha ett skrivblock bredvid sängen och skriva ner vadhelst du kommer ihåg, minsta detalj eller känsla. Kanske kan alltmer minnesbilder börja träda fram, om du fångar dem?”
Jag möter hennes blick. ”Ja”, säger jag. ”Det låter bra.”

När jag kommer hem till lägenheten känns den ödsligare än vanligt. Det är redan mörkt ute fastän klockan bara är strax efter fyra och mörkret lägger sig som en tyngd över bröstet. Jag sätter mig i soffan och ringer Alex. Signalerna går fram medan min blick vilar tomt över soffbordet. Flera tomma stearinkoppar ligger i en hög intill en gammal tändare från Pressbyrån. I det sneda ljuset från adventsljusstaken i fönstret syns spår av dricksglas i träets släta yta. På motsatt ände av bordet, utom räckhåll men synligt för ögat, ligger en orörd aluminiumkarta Zeldox. Som ett skarpladdat vapen, redo att användas om faran skulle komma. Faran, som i detta fall är jag.
Han svarar när jag precis tänker ge upp och lägga på luren.
”Hej”.
Inte ’hej älskling’.
”Hej”, svarar jag. ”Tänkte bara höra om du kommer hit ikväll eller inte?” Det blir plågsamt tyst, jag får en klump i halsen.
”Tja, jag har bestämt med Simon ikväll, vi ska spela. Så jag stannar nog hemma.” Jag svarar inte, klumpen i halsen gör det svårt att andas. Jag känner hur det vätskar sig innanför ögonlocken.
”Är det okej?” Han låter besvärad, skyldig. ”Det har inget med dig att göra älskling, jag lovar. Simon kunde ingen annan dag.”
Jag sväljer ner klumpen som skaver och tar ett djupt andetag. ”Okej. Det är okej. Jag ska ändå börja med en sak som psykologen rekommenderade. Och det är nog bäst att jag är själv då.” Jag blundar och försöker tro på mina egna ord. Egentligen skrämmer det ihjäl mig att jag ska behöva genomgå detta ensam.
”Jaså, ja okej, vad bra. Hoppas det hjälper.” Han låter likgiltig, som om det egentligen inte spelar honom någon roll om det blir bättre eller inte.
”Men du, jag har inte haft några… besvär, på tre veckor nu. Jag bara undrar liksom… när du tänkte komma hit igen? Vi har inte sovit tillsammans på… ja tre veckor.”
Jag hör hur han kväver en suck. ”Älskling, jag kommer självklart sova hos dig igen. Det har bara blivit så här nu efter det som hände och du låg inne. Jag behövde lite space.”
Han är rädd för mig.
”Ja, jo så är det ju. Okej. Men vi hörs då. Ha så kul ikväll, hälsa Simon.”
”Det ska jag. Puss.”
När jag lägger på känns det som att jag töms på allt innehåll. Jag stirrar mot den silverfärgade medicinkartan och dess blotta närvaro påminner om allt som gått åt helvete, på bara en natt. Jag känner hur ångesten trycker mig djupt ner i soffan och innan den hinner övermanna mig helt får jag tag i fjärrkontrollen och sätter igång teven. Ljudet av människoröster och musik skingrar dimman en smula. Jag får ner ett andetag i mitt trånga bröst och lyckas bit för bit sjunka in i händelserna på tv-skärmen samtidigt som händelserna inom mig blir alltmer avlägsna.

Jag brer några smörgåsar till middag som jag äter framför ”Bonde söker fru” och när programmet är slut klickar jag mig ändlöst fram mellan alla lockande och ointressanta titlar i Netflix överdimensionerade utbud. När jag slösat nästan en halvtimme på denna syssla ger jag upp och går tillbaka till teve-tablån igen, där slumpen får avgöra min underhållning. Det blir en talkshow med kända gäster. Jag är faktiskt så pass road att jag för en stund glömmer bort min olycka.

När klockan passerat elva börjar det dra i käkarna på mig, så jag släcker teven och hasar mig in i badrummet. Borstar tänderna medan jag betraktar mig själv i spegeln och funderar över morgondagen. Jag hinner byta om till pyjamas och krypa ner under täcket innan jag kommer ihåg. Skrivblock! Jag reser mig genast ur sängen igen och går fram till skrivbordet som står intill väggen. I översta lådan hittar jag ett linjerat A5-block där bara de två första bladen är fyllda: på ena sidan en massa siffror (måtten till badrummet, när det skulle renoveras), på andra sidan en påbörjad inköpslista. Jag vänder bort dessa så att ett tomt, vitt blad tittar upp i himlen, och jag testar en penna på pappret för att se om det finns bläck. Det gör det. Blocket och pennan placeras på sängbordet och är det sista jag ser innan lampan slocknar.

Alarmet ringer klockan sex nästa morgon och jag snoozar några minuter medan medvetandet når tillbaka till mig. Det är varmt och mjukt omkring mig och tanken på att behöva stiga upp är nästan outhärdlig. När jag tänt lampan och fått ner fötterna på det kalla golvet ser jag blocket på sängbordet och mina ögon spärras upp. Shit! Vad drömde jag? Men jag förstår direkt att det är lönlöst. Tomt, tomt, tomt. Helt jävla tomt. Jag dunkar näven ilsket i kudden, och känner att den är fuktig. Det ökar min beslutsamhet. Jag ska gräva tills jag finner det jag söker. Det kommer fler nätter.

Min kropp leder mig automatiskt genom min dagliga morgonrutin och snart är jag redo att lämna hemmet. Jag går ut i decemberkylan och stoppar hörlurarna innanför mössan, sätter igång en podd som underhåller mig i väntan på bussen. Jag har tur, idag är bussen i tid och jag kommer till jobbet utan att behöva stressa. Det är mörkt och öde ute, fridfullt och mystiskt. Gryningen kommer inte förrän om en timme och ensamheten fyller mig med ett lugn. Den enda fördelen med att börja arbeta tidigt.

Jag låser upp ytterdörren och klockan klämtar när rörelsen väcker den till liv. Jag låter lamporna vara släckta ett tag till, vill dra ut på morgonen så länge jag kan. Bakom disken finns dörren in till köket och omklädningsrummet. Jag hänger av jackan, byter till vit jobbtröja och tar på förklädet i jeanstyg. Startar igång kaffemaskinen, kassaapparaten och radion. Plockar fram bröd och tillbehör och börjar montera mackor enligt recept som sedan länge sitter i ryggraden. Mjuka röster och lugn morgonmusik flödar ur högtalarna i taket och sakta, minut för minut, träder gryningsljuset in genom fönstren. Den sista smörgåsen gör jag till mig själv. Jag äter den andaktsfullt mellan slurpar av det nybryggda kaffet och ser ut på gatan där alltmer liv börjar uppstå. Så slår klockan nio och jag öppnar dörren för dagens första stammisar.

Klockan tio kommer Jessica och vi hjälps åt att förbereda lunchen medan vi småpratar bakom disken. Hon är på gott humör, talar högt och fort, och jag är tacksam över att bara kunna lyssna. Det trycker fortfarande över bröstet och bakom mina ögonlock blixtrar tankarna mellan Alex, psykologen, Zeldox, skrivblocket, mörkret, tomheten. Varje gång klockan plingar av att ytterdörren öppnas rycker jag till, som om jag väckts ur slummer. Jessica märker till slut min mentala frånvaro.
”Är du okej?” Hon lägger handen på min axel och ser på mig. Jag ler blygt.
”Nja, sådär. Det är inte så bra mellan mig och Alex sedan… ja du vet.” Hon nickar och drar bekymrat ihop ögonbrynen.
”Har du varit hos psykologen?”
”Ja. Vi bestämde, eller jag bestämde mig för, att börja utforska mina drömmar. Se om det kanske finns några svar där. Men det är svårt, jag minns inte dem när jag vaknar.” Jessica får en exalterad glimt i ögonen.
”Drömtydning alltså? Jag har själv provat det, det var jättespännande och intressant. Jag fick ut massor av det. Ett tips är att om du vaknar mitt i natten, mitt i en dröm, måste du skriva ner den direkt, hur trött du än är. Om du somnar om finns det inte en chans att du minns den sen när du vaknar igen.” Hon höjer pekfingret och ser på mig med allvarlig min. ”Okej? Det kommer komma till dig. För varje natt kommer du minnas mer och mer, tro mig.” Hon kramar min axel igen. ”Det blir bra ska du se.”

När jag kommer hem den eftermiddagen känner jag mig orkeslös och nere. Jag vet att jag borde röra på mig, ta en promenad eller springa en runda, men istället sugs jag ner i soffan och spenderar resten av dagen framför meningslösa teveprogram. Jag äter lite yoghurt till kvällsmat och sneglar ständigt mot mobiltelefonen, i hopp om att det ska plinga in ett meddelande från Alex. Men skärmen är svart som natten och lämnar mig i ensamhet.
Till sist släpar jag mig till sängen och kastar ett bestämt ögonkast på skrivblocket innan jag släcker lampan. I natt, jävlar.

Och mycket riktigt. Mitt i natten kryper mitt medvetandetillstånd precis över kanten till vakenhet. Jag känner värmen från sängen runt mig samtidigt som bilder blixtrar förbi innanför ögonlocken. Jag är på väg att falla ner under ytan igen, men tvingar handen utanför täcket, får tag i skrivblocket och pennan och börjar skriva, utan att tända lampan, utan att se. Min hand rör sig av sig själv och förmedlar det jag ser inom mig: en mörk natt, kullersten. En slocknad gatlykta. Något som rör sig i periferin. Känslan av närvaro. Så släpper jag blocket och pennan och övermannas åter av sömnen.

När jag vaknar någon timme senare har det börjat ljusna utomhus. Jag gnuggar gruset ut ögonen och börjar tänka, gräva djupt inom mig. Vad drömde jag? Hm… en gränd, mitt i natten… en varelse, skuggor. Plötsligt minns jag och sätter mig upp, tar blocket från nattduksbordet. Handstilen är slarvig och i partier är bläcket mycket svagt, men jag kan utan problem tyda vad jag skrivit. Hjärtat dunkar och jag får ett försiktigt leende på läpparna. Det känns som en enorm triumf, dessa få rader av meningslösa ord. Det är ett steg framåt.
Jag äter frukost hemma och anländer till jobbet vid tio – idag har jag och Jessica ombytta arbetspass. Det första hon säger när hon ser mig är: ”Hur har det gått i natt?” Jag ler stort. ”Bra, faktiskt. Jag fick ner några ord. Inte mycket, och inget sammanhängande, men ändå.” Hon ser otroligt belåten ut, som om hon uträttat ett underverk.
”Jag sa ju det.”

Även följande natt gör jag framsteg. Till och med på morgonen lyckas jag hålla kvar minnesbilder och känslor som jag får ner på pränt och läser igenom, begrundande. Mer mörker. Mer asfalt. Någonting rött. Blod? Ondska, förtvivlan, står det i snirklig stil nere i papprets hörn. Vad är det jag bär på? frågar jag mig själv.
På torsdagen är det dags för nästa besök hos psykologen. Jag är både nervös och ivrig. Hon frågar hur jag haft det sedan sist, och jag säger som det är: att Alex inte vill träffa mig, att vi knappt har hörts av på hela veckan och att jag känner mig ensammare än någonsin. Men att jag har fått fatt i några drömmar.
Psykologen höjer på ögonbrynen och nickar uppmuntrande. ”Så bra. Vad drömde du om?”
Jag ser ut genom fönstret på den vitgrå himlen. ”Det är svårt att säga exakt vad, jag minns bara fragment. Men det är negativa känslor inblandade.” Min blick blir tom när minnena från natten drar mig in i ett nästan meditativt tillstånd. Tystnad.
”Vad tror du att det betyder?”
Jag vaknar ur min trans och ser på henne. ”Jag vet inte än. Men det kommer snart, jag känner det på mig.”
Den natten är minnesbilderna så klara att jag simmar genom dem om och om igen tills de präntats in, även utanför pappret. Jag svettas och andas tungt medan jag krafsar ner beskrivningen av de otäcka bilderna. Det är fasansfulla scener, våldsamma händelser, mystik jag inte lyckas tolka. Jag är både rädd och fascinerad, orolig och nyfiken. Det är som att jag öppnat porten och nu kan se in i mitt eget inre. Trots att adrenalinet strömmar genom ådrorna somnar jag sedan snabbt igen.

Solen skiner på mitt ansikte där jag går över kullerstenarna längs butiker och caféer. Julskyltningen är i full gång, men köpstressen har ännu inte nått sin klimax. Jag har en ledig dag och har mot alla odds tagit mig utanför hemmet. Jag har inga planer eller mål egentligen, bara att få trava runt planlöst bland andra människor. Luften är kall och frisk, glada röster blandas med ljuden av fotsteg och dörrar som öppnas och stängs i ett konstant flöde. Jag sätter mig på ett kafé och dricker en chailatte, njuter av att för en gångs skull få vara den som blir serverad. Kryddorna dansar i munnen och jag låter koppen värma mina frusna händer. Läser en tidning som någon annan lämnat kvar och glömmer omgivningen för en stund.
När koppen är tömd går jag ut i kylan igen och strövar vidare. Ett skyltfönster drar till sig min uppmärksamhet. Mina ben tar mig dit och jag stannar framför. Det är en bokhandel. Bland deckare och fantasy-serier står en vit bok med titel i klarröd färg: ”Drömtydning – vad betyder dina nattliga äventyr?” Jag skrattar till för mig själv. Äventyr är kanske inte rätt ord i just min drömvärld. Min blick vänds inåt när mina tankar börjar rulla. En stund står jag bara där med händerna i fickorna och tänker. Ja, vad betyder mina undermedvetna fantasier? Vad är det de vill säga?
På lördagen vaknar jag med kallsvett i pannan och torra läppar. Jag tänder sänglampan och sträcker mig instinktivt efter blocket. Det har fallit ner på golvet bredvid sängen. Jag lyfter upp det med onda aningar. Jag har inget minne av att jag vare sig drömt något eller skrivit ner det. Men när jag drar blocket närmre ser jag att sidan är fylld av ny skrift, som färska spår efter ett djur i skogen. Är det verkligen jag som skrivit detta? Jag känner inte igen min egen handstil, den är slarvig och spretig, orden flyter in i varandra. Det är förvisso skrivet i mörker, i nattligt, halvmedvetet tillstånd. När jag läser orden som står där går en kall kår över ryggen. Jag sväljer ner en torr klump i halsen och läser om och om igen det som jag uppenbarligen varit med om under natten. Blod, skräck, förfäran. Onda, röda ögon i ett kompakt mörker. Är detta på riktigt? Det känns som om jag vaknat upp ur en tung fylla, utan minnesbilder av vad som hänt men med en obehagligt klar känsla av att i ett hjälplöst tillstånd ha blivit utsatt för något fruktansvärt. Vad i helvete är det som händer?
Följande natt är det likadant. Jag vaknar till ett papper fyllt med text, med förfärliga beskrivningar, vidriga händelser. Men jag minns inte att jag skrivit ner det. En stark overklighetskänsla kommer över mig. Hur kan jag plötsligt ha börjat glömma igen?
Det fortsätter hejdlöst. Som om jag startat en dominoeffekt som eskalerar exponentiellt. För varje natt blir skrivblocket allt kladdigare och texterna allt ivrigare. Jag börjar fasa inför att gå och lägga mig. Börjar förskjuta min sömn. En röst inom mig säger: Fall inte för rädslan. Du är nära kärnan nu. Men jag är rädd. Livrädd.

Det är morgon och jag sitter i köket med en halväten macka framför mig och tittar tomt ut i luften. Blocket ligger bredvid mig på matbordet men jag försöker ignorera dess närvaro. Jag har läst igenom det, om och om igen. Det som står där skapar äckel, förfäran och ren skräck inom mig. Jag kan inte förstå att det är jag som skrivit det. Jag kan inte begripa hur sådana vidrigheter kan ha skapats av min egen fantasi. Och jag inser plötsligt, att det kanske funnits en anledning till att jag förträngt det.
Jag sjukskriver mig från mötet med psykologen. Jag är inte redo idag. Jag klarar inte att gå igenom allt igen. Jag går till arbetet som vanligt, serverar kaffe, gör mackor och sallader, diskar och inventerar. Arbetsuppgifterna håller mig sysselsatt och sliter tankarna åt ett annat håll. Jag ler mot kunderna och småpratar med Jessica och allt är som vanligt. Plötsligt burrar det i fickan. Jag smiter in i köket, bortom kundernas blickar, och kollar telefonen. Ett sms från Alex. Mitt hjärta tar ett skutt av förvåning och glädje. ”Hej, hur är läget? Tänkte höra om du ville ses ikväll?” Jag blinkar flera gånger som för att försäkra mig om att mina ögon inte ljuger. Jag är på väg att svara när en plötslig våg av oro kommer över mig, ett isande i magen. En stark känsla som säger: dålig idé. Jag vet inte varför, men jag känner på mig, liksom en undermedveten förnimmelse om en kommande storm, att jag måste akta mig. ”Jag hade gärna setts, men tror inte det är en bra idé just ikväll. Gärna en annan dag.” När jag läser igenom mitt svar känns även dessa ord som om de kommer från någon annan.
Några timmar senare är arbetsdagen över. Jag tar bussen hem, promenerar uppför trapporna till min våning, låser upp. När jag kliver innanför dörren till den tomma lägenheten får jag genast ett osynligt slag i magen. Någonting är fel. Jag känner det. Som doften av eld eller ljudet från avlägsna skrik. Jag hänger av mig jackan och väskan med darrande händer och ser mig omkring. Allt är stilla, orört. Min instinkt leder mig in i vardagsrummet. Jag går sakta över hallgolvet och min puls ökar för varje steg.

Jag upptäcker det direkt. Där, mitt på soffbordet, ligger skrivblocket och stirrar på mig. Mina ögon blir till klot. Hur fan har det hamnat där? De spetsiga bokstäverna i bleknat bläck ser ut att vilja krypa ut ur pappret. Pennan ligger bredvid, som svärdet intill stenen. Min bröstkorg börjar häva sig upp och ner medan jag står som fastnaglad i marken. Jag måste ha flyttat det, jag har flyttat det, jag har lagt det där. Till sist lyckas jag dra loss mig själv ur förstelningen och lyfter blocket från bordet med fingertopparna, som om det vore infekterat. Jag lägger det i fönsterkarmen, på andra sidan rummet där jag inte kan se det, och sen sätter jag igång teven. Jag behöver ljud omkring mig, ljud och liv och rörelse.

Jag gör iordning lite mat och sätter mig i soffan. Teven distraherar mig någorlunda, och när inte den lyckas bibehålla min uppmärksamhet får istället mobilen ta över. Jag skiftar mellan de båda apparaterna: zappar runt, kollar alla sociala medier, zappar vidare, försöker fokusera, hämtar lite snacks, gör en kopp kaffe, gör en kopp till, zappar, zappar, och fortsätter så som i ett hamsterhjul tills klockan är över två på natten. Måste hålla mig vaken, måste hålla mig sysselsatt. Tanken på att sova gör mig livrädd. För jag har ingen aning om vad jag kommer vara med om i natt. Jag bara vet att jag kommer vara med om någonting förfärligt. Att mitt undermedvetna är blottlagt och inte går att skydda. Jag kan inte fly. Jag har nått fram till kärnan.

Mina ögon är blodsprängda av trötthet och min kropp tung i soffan. Jag har svept en filt över mig och dess värme gör mig förödande lugn. Trots att jag är livrädd, trots att jag har druckit fyra koppar kaffe och trots att jag är fullt påklädd, lyckas jag till sist inte stå emot. Nattens väktare drar obarmhärtigt ner gardinerna till omvärlden och tvingar mig in i mörkret.
Mina ögon spärras upp i samma ögonblick som mina lungor drar ett kraftigt, krampaktigt andetag ur luften. Jag pustar ut och stirrar mig omkring. Var är jag? I vardagsrummet? Har jag somnat i soffan? Mitt hjärta hoppar över ett slag. Jag somnar aldrig i soffan. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända. Ändå ligger jag här. Kläderna klibbar mot kroppen, en svettig hårlock hänger ner över ögonen och jag fryser. Det är kolsvart ute, natten har bara börjat, och det enda ljuset i rummet kommer från två fladdrande stearinljus. Jag lyfter min stela kropp från soffan, ett sting av smärta far genom nacken. När jag sätter fötterna i golvet ser jag något som gör hela min kropp iskall av skräck. Jag kan inte röra en fena. Pupillerna är som svarta klot i mina ögon. På soffans släta tyg, precis bredvid mig, ligger blocket. En ny sida är uppslagen och den är fylld med bläckblå ord och meningar i aggressiv handstil. Den ligger där bredvid mig likt ett kelsjukt djur som vill krypa nära. Min andning blir ytlig och blicken tom. Jag la den ju i fönsterkarmen. Jag la den ju för helvete på andra sidan rummet. Jag har inget minne av att jag gått och hämtat det. Det blixtrar i mitt huvud. Har jag rest mig ur soffan och gått och hämtat blockhelvetet mitt i natten? Efter en lång stunds tvekan sträcker jag ut en skakande hand mot platsen bredvid mig. Jag ser min hand ta upp blocket och ser det komma mot mig. Jag håller i det hårt med kalla fingrar och fastän jag vet att jag inte borde, fastän jag vet att det är förödande, börjar jag läsa. Skriften är ojämn, bokstäverna stora och ilskna, som om blocket skriker åt mig. Fasan i blicken växer för varje bokstav som registreras i min hjärna. Andhämtningen blir så tunn att prickar börjar dansa i mitt synfält. Längst ner i vänstra hörnet står det: Skräck. Blod. Död.
Jag reser mig häftigt ur soffan, filten faller till golvet och det klirrar när ljusstakarna vibrerar. Med blocket i ett stenhårt grepp går jag till balkongdörren, öppnar den. Jag ställer mig med blicken ner mot gräsmattan och utan att tänka, utan att reflektera, börjar jag slita blocket i småbitar och släppa dem mot marken. En efter en faller de bläckfläckiga pappersbitarna neråt, som ett artificiellt snöregn. Till sist är det bara metallspiralen kvar. Jag kastar den så långt jag kan och ser hur den försvinner mot marken. Det dunkar i mitt bröst som om jag ansträngt mig. Jag står och håller om balkongräcket, känner inte kylan som biter i mitt skinn. Tar några djupa andetag och stirrar ut i mörkret.
När jag återfått lugnet och förståndet släcker jag stearinljusen och går in till sovrummet. Utan att byta om till pyjamas kryper jag ner under täcket och sluter ögonen. Inget jävla block. Inga jävla mardrömmar. Inga jävla minnen. Nu är det över, tänker jag.
Men jag har fel.
Det har bara börjat.

Klockan är över fyra på natten. Alexander halvligger i soffan och spelar CoD. Han brukar inte vara uppe såhär sent, men någonting håller honom vaken denna natt. Rummet känns ovanligt tomt, trots att han är van vid ensamheten. Han saknar Emma. Det senaste sms:et han fick av henne gjorde ont. Just som hans längtan efter henne börjat bli starkare än oron, just som han tänkt gå tillbaka till henne och ge dem en ny chans, just som allt skulle bli som vanligt igen, sa hon plötsligt nej. Plötsligt var det han som blev nekad, och det värkte. På tv-skärmen dyker en grönklädd soldat upp bakom en bil och han hinner med nöd och näppe skjuta ihjäl honom innan han själv blir träffad. Han undrar varför hon inte ville ses. Det passar inte just ikväll. Varför inte? Han undrar vad det är för hemuppgift hon fått av psykologen som gjort henne så frånvarande. Blodet skvätter när en av hans handgranater exploderar mitt i en grupp fiender som var korkade nog att stå i klunga. Det är kanske slut nu, tänker han. Hon gav upp på mig, orkade inte vänta. Med tysta steg springer han över en ödslig gård och håller sig dold i skuggorna. Några skott från en gömd krypskytt sprutar förbi alldeles intill honom. Plötsligt, som av en osynlig kraft, kommer minnesbilderna från den där natten över honom. De hugger tag i honom och ruskar om honom så att spelkonsolen glider ur hans hand. Han trycks ned i soffan och känner stryptaget runt halsen, som om hon stod över honom i detta nu med händerna pressade mot hans strupe. Han känner paniken, förvåningen, skräcken. Ser hennes svarta ögon framför sig, den där tomma blicken som han aldrig har sett hos henne tidigare. Hör ett dovt morrande. Minns hur han lyckas kränga henne av sig, kasta omkull henne på marken och fly ut ur rummet. Det var inte hon, tänker han, medan hjärtats slag ökar i styrka. Det var inte hon.
Han rycker till och får andan i halsen när det med ens börjar vibrera i hela soffbordet. Mobiltelefonen flyttar sig sakta medan det ringer. Han plockar upp konsolen från golvet och lägger den på soffkudden innan han tar mobilen. En rysning kryper genom ryggen när han ser vem det är.
”Hej”, svarar han spänt.
”Hej. Förlåt att jag väcker dig. Jag är bara så rädd.” Hennes röst låter avlägsen och annorlunda, han hör att något är fel.
”Ingen fara, jag var vaken. Vad är du rädd för?” Det blir tyst i luren en stund.
”Får jag komma till dig? Jag klarar inte att vara ensam i natt.” Han blinkar till, fuktar sina läppar.
”Självklart får du det. Bara kom.”
När han lagt på vet han inte vad han ska tro. Plötsligt vill hon tillbaka till honom. Det är ju fantastiskt. Men också… Han rynkar pannan och sätter igång spelet igen. Det tar bara några minuter innan det knackar på dörren. Han stelnar till. Jävlar, var hon så snabb? Han pausar spelet och inser: Hon var redan på väg när hon ringde.

Soffan knarrar under honom när han reser sig och går ut i hallen. Genom det frostade glasfönstret i dörren syns den mörka siluetten av ett huvud. Hans hjärta börjar slå av någon anledning han inte förstår. Han fuktar läpparna än en gång och stannar till ett kort ögonblick på dörrmattan, ser ut genom fönstret. Endast en tjock skiva trä är mellan dem. Det mörka huvudet på andra sidan står alldeles still, som om det stelnat i kylan därute. Han tar ett djupt andetag. Så låser han upp, trycker ner handtaget och öppnar dörren för sista gången.

Victoria

Gillar att skriva skräck men även humor eller drama. Aldrig vågat visa upp något jag skrivit till fler än de närmast sörjande tidigare men nu tänkte jag ändra på det.
Victoria är medlem sedan 2024 Victoria har 2 publicerade verk