Drömmen som blev sann

Jag tittade fundersamt omkring mig medan alla andra runt mig sprang omkring framför ögonen på mig. Varför har alla så bråttom? det är ju inte jul, det är inte rea av något slag, det är bara en helt vanlig dag, vart har alla bråttom?
Jag var på väg till biblioteket och var som vanligt mitt uppe i mina tankar, som inte rör de vardagliga sakerna utan mera sådana allmänna frågor som jag kan komma att tänka på sådär mitt i allt, när det plötsligt hände. Jag hade gått över gatan, eller jag hade gått över en del av gatan, men jag minns inte att jag någonsin kom över.
Skrikande däck, flämtningar, uppmaningar att någon skulle ringa efter en ambulans och mummel från förfärade åskådare fyllde luften. ”Har någon ringt efter en ambulans?” hördes plötsligt över alla upprörda röster. Ut ur skaran av åskådare, som samlats vid platsen, kom en ung man. Han såg först ner på den orörliga gestalt som låg på asfalten och sedan på åskådarna. När ingen svarade frågade han igen: ”Är det någon som har ringt efter en ambulans?” denna gång med en lite hårdare röst. Som svar på hans fråga hördes ett par sirener längre bort som närmade sig. Med detta som svar böjde han sig ner över gestalten på marken. Han såg oroligt ner på henne och drog försiktigt bort en slinga av hennes chokladbruna hår ur ansiktet.
Under tiden hade ambulansen anlänt till olycksplatsen, och den unga mannen blev tvungen att gå undan för att låta ambulanspersonalen göra sitt jobb. En ur ambulanspersonalen kom och frågade av honom om han kände offret, och om han ville åka med till sjukhuset i ambulansen. Den unge mannen såg på henne när de nu bar in henne i ambulansen, sedan nickade han sakta. Mannen ur personalen nickade som bekräftelse, och sedan åkte de iväg i ilfart mot sjukhuset.
När de kom fram till sjukhuset fördes hon till en operationssal, men dit fick han inte följa med. Han fördes till ett vänterum där han var tvungen att vänta medan de opererade henne.
När jag vaknade igen befann jag mig på ett sjukhus. Vad gör jag här? Jag var ju på väg till, ja vart var jag påväg? Jag mindes inte, men just då blev jag avbruten i mina tankar av att en ung man, jag var helt säker på att jag inte hade sett honom förut. Han såg på mig med en blick som jag inte kunde tolka. Han frågade hur jag mådde, men jag svarade inte, jag hade lämnat att fundera på hur denhär mannen som stod framför mig kunde veta vem jag var?
Jag märkte att han fortfarande väntade på ett svar av mig, men istället fågade jag vad som hänt. Först såg han på mig som om han fortfarande väntade sig ett svar av mig, men sedan gav han med sig och så log han, han var så söt när han log. Hans svar lämnade till stor del utanför mitt vetande, för allt jag såg var hans leende. Men av det jag hörde fick jag veta att jag hade blivit påkörd av en bil när jag gått över gatan.
Men jag visste fortfarande inte vem han var. Han märkte säkert att jag såg ganska funderande ut, för han ursäktade sig och log det där söta leendet igen, och så presenterade han sig som Lucas Törndahl, och sade att han var jurist. Varför han var här lät han bli att förklara. Han smålog igen och reste sig sedan och vände sig om för att gå. Jag ville veta mera om honom, men han var redan på väg ut ur rummet.
Plötsligt vände han sig om igen, han såg på mig, suckade och gick tillbaka å satte sig åter ner på stolen som var placerad nära sängen.Innan han satte sig ner igen drog han stolen närmare sängen. Han såg djupt ner i mina ögon, och jag kände hur det pirrade i hela kroppen, han log, och jag märkte att han hade mig i ett fast grepp. Jag kunde inte vika undan med blicken utan bara se in i hans underbart vackra ögon.
”Jag älskar dig” viskade han tyst.
Rakt och enkelt. Jag blev helt ställd, hur kunde han säga så? jag kände inte honom, och han kunde väl inte känna mig?
Han såg min förvåning, och den här gången log han så att hans raka fina tänder visade sig, ja han log med hela ansiktet.
”Det är ju jag, känner du inte igen mig?”
Jag visste att jag hade känt igen hans leende, men inte kunde jag tro att jag kände honom. Hans namn, om jag visste vem han var hade jag känt igen namnet åtminstone, varför gjorde jag inte det?
Sakta kom minnet tillbaka. Det var ju Lucas! Jag hade pratat med honom via internet i snart ett år. Men hur kunde han veta att jag skulle vara på väg till biblioteket just då?
Han log sakta när han såg att jag kom ihåg. ”Så du kommer ihåg mig?”
Ja, nog visste jag vem han var alltid, men vi hade aldrig träffats i verkligheten förut, vi hade bara sett varandra på foton.
Plötsligt kände jag en underlig känsla, Lucas såg först frågande på mig, men sedan suckade han djupt. ”Så det är dags nu?” Jag förstod inte vad han menade, men han såg plötsligt väldigt sorgsen ut. Jag försökte fråga vad som höll på att hända men det enda jag fick som svar var ”Jag älskar dig, glöm aldrig det!”
Jag vaknade sakta upp, var var jag? Jag öppnade sakta ögonen och märkte att en sjuksköterska stod böjd över mig. ”Nu har hon vaknat, och hon kommer att bli fullt återställd igen”
När sköterskan gått ut ur rummet insåg jag vad som hänt. Jag hade varit på väg hem när det plötsligt hade blivit svart. Jag var påväg nerför några trappor när det svartnade.
Jag hade bara drömt. Jag suckade åt mig själv och var ganska så besviken, den verkligheten i drömmen hade varit så mycket bättre än denhär. Att ha någon som älskar en och bryr sig om en, det hade varit mycket bättre än att vara här och ingen skulle sakna en.
Jag vände mig om i sängen, det gjorde ont, men när jag såg att någon satt brevid sängen och sen såg vem det var som satt där försvann all smärta. På stolen satt Lucas. Vad gjorde han här? hur kunde han veta? Men mest av allt var jag bara glad, någon brydde sig om mig.
Han såg hur på mig, och log sedan, samma leende som i drömmen. Han reste sig och kom fram till sängen. ”Jag älskar dig”. Hans ord fick mig att gråta, och det enda jag fick fram som svar mellan snyftningarna var ”jag vet”. Först såg han väldigt förvånad ut, men sedan så log han och omfamnade mig.
Jag var lycklig. Denna stunden var den lyckligaste stunden i mitt liv, och jag visste att denhär stunden skulle vara för evigt.

©

Skriven av: mandaa