Publicerat 01.01.2019
Kategori: Relationer noveller

DU ÄR INTE HELA MIN VÄRLD

Tårara började forsa ner för mina kinder. Sa han verkligen dom orden som jag precis fick för mig att jag hörde? Hjärtat klappade i panik, tårarna forsade ner för mina kinder och hålet i hjärtat blev ilande.

Det var första gången som jag och Linus skulle fira nyårsafton ensama. Det var tråkigt att jag var oense och inte hade kontakt med någon annan i familjen än syrran, men samtidigt så kändes det bra, för det var den första gången någonsin som jag respekterade mig själv.
Musiken spelades från den gröna lilla högtalaren på köksbordet. Där satt vi tillsammans med en rom och cola och firade in det nya året. Imellanåt satte vi oss under fläckten och tog en cigg för att slippa gå ut i kylan.
Jag tyckte att det var deprimerande. Jag ville hitta folk att festa med, på riktigt! Inte sitta hemma ensama som två pensionärer och ruttna för oss själva. Tyvärr så verkade ingen jag kände ha fest, och om dom nu drack så skulle dom gå och lägga sig eller åka någon annanstans. Så jag fick försöka göra det bästa jag kunde. Jag hoppades på att någon skulle höra av sig under kvällen och säga att vi gärna får komma ner till dom och vara med. Det behövde inte vara en stor fest. Jag ville bara träffa folk och slippa sitta hemma. Ensama.
- Men dom kommer dra igång med lägenhetsprojketet nu någon gång det första halvåret.
- Men jag vill inte att du ska flytta till stockholm. Jag vill att du ska bo här tillsammans med mig och inte komma hem hit bara någon gång ibland. Sa jag frustrerat.
- Nej men får jag möjligheten så kommer jag ta den. Jag tänker ju inte tacka nej om dom kommer och erbjuder mig en lägenhet på södermalm.
- Men kan du inte möta mig lite på mitten då? Istället för att lägga dom pengarna på en hyra i södermalm så kan du ta körkort och köpa bil istället. På så sätt kan du köra bil nästan hela vägen till jobbet och sen ta pendeltåget den sista biten som är kvar. Min röst darrade av oro.
- Ja men nu är det så här att jag har levt hela mitt liv och alltid gjort som alla andra vill och behagar så nu tänker jag satsa på bara mig.
- Ja men vi är två, vi är i ett förhållande, vi är förlovade! Utbrast jag.
- Ja men det jag vet nu visste jag inte då, så då kanske jag inte borde ha sagt ja när du ville förlova dig med mig.

Tystnaden drog in i rummet under loppet av vad som kändes som 5 minuter, men egentligen var det nog bara några sekunder. Jag visste inte vad jag skulle säga, det kändes så tomt i både huvudet och i hjärtat. Vad sa han precis?
- Du är liksom inte hela min värld.

Orden hög som en kniv rakt in i hjärtat. Sa han precis det där? Tårarna började forsa ner för mina kinder. Sa han verkligen dom orden som jag precis fick för mig att jag hörde? Hjärtat klappade i panik, tårarna forsade ner för mina kinder och hålet i hjärtat blev ilande. Jag ställde mig upp och gick in i sovrummet med dörren på glänt. Jag ville inte att han skulle se mig gråta. Orden som han precis sa skar sig som en kniv rakt in i hjärtat. Mannen som sa ja till min förlovning. Mannen som har påstått sig älska mig under alla dessa år tillsammans. Allting har bara varit skitsnack. Kärleken finns inte. Han har bara fått mig att tro att den finns där.

Dörren öppnas till sovrummet och han kliver fram till sängen där jag sitter och låter mina tårar falla ner på mina redan blöta strumpbyxor. Jag vrider bort huvudet och låter håret falla som ett drapperi för mina röda ögon.
- Gumman..?

Raketerna small utanför köksfönstret, men jag brydde mig inte om. Vad spelar ett par raketer för roll när jag precis har fått veta att kärleken vi haft imellan oss inte är riktig? Att jag inte finns med i min pojkväns planer. Att jag är så liten och obetydlig när jag har trott att jag har betydelse.
Jag satt mig under fläckten och tände en cigg. Linus ville att vi skulle sätta oss i köksfönstret så vi kunde se raketerna och inte missa dom helt och hållet. Jag satt mig i köksfönstret. Det roade mig inte. För varje raketjag såg gjorde det ondare i hjärtat. För dom bara flyger upp i luften och försvinner, dom är obetydliga. Meningslösa. Patetiska...

Smärtan blev för stark så jag gick och la mig. Sen den stunden jag satt inne i sovrummet och var så ledsen över orden han precis sagt, så är det en fråga som har ekat i mitt huvud och som vägrar att försvinna. –Ska jag dumpa honom?
Jag vet att han kommer att flytta direkt han blir erbjuden en lägenhet, och jag vet att dom kommer att erbjuda honom en lägenhet för han är en av dom anställda som har längst att pedla, så varför skulle dom inte fråga honom?
Jag var helt säker på att han skulle ta lägenheten om han blev erbjuden en, och en sådant förhållande vill inte jag ha. Ett förhållande där han bara kommer hem hit ibland. Det fanns inte på kartan för mig.
- Men flytta med mig istället då så är problemet löst!
- Men jag vill ju inte flytta ifrån den här lägenheten just nu och det vet du! snyftade jag.
- Men det är ju för fan bara en lägenhet.
- Nej det är inte bara en lägenhet! Det är pappa. Allting i lägenheten är han. Tapeterna är han. Golvet är han. Möblerna är han. Jag tänker inte lämna det! Grät jag.

Dagen efter betedde han sig som att saker och ting nästan var som vanligt, men i mitt huvud skulle ingenting någonsin bli som vanligt igen. Frågan ekade fortfarande i mitt huvud... ska jag dumpa honom? Innan han lämnar mig.
Den frågan ekar fortfarande i mitt huvud idag...