Du och jag men inget vi

Hon tittade på honom, stirrade helt ohämmat faktiskt. Tack och lov för solglasögonen. Det var svårt att låta bli att stirra med tanke på hur perfekt han var. Så perfekt att det faktiskt irriterade henne. Fram tills alldeles nyligen hade hon alltid förknippat honom med låten ”Ugly Heart”: ”coverboy pretty, stamped with a beuty mark, it´s such a pitty a boy so pretty with an ugly heart”. Som gjord för honom hade hon tänkt. Varje gång han lett mot henne hade hon blivit lika irriterad. Övertygad om det där leendets falskhet. Arrogant, ytlig, omogen. Hon hade blivit så överbevisad att hon nästan skämdes. Förutom det perfekta yttre var han dessutom genuint trevlig. Till och med glimtar av medkänsla, omtänksamhet, ambition hade funnits där. Hon lyckades slita blicken ifrån honom när han försvann ner under vattenytan i poolen. Hon skruvade på sig i solstolen och lyfte på håret som klibbat sig fast mot hennes nacke och rygg. Hade det blivit ännu varmare? Hon sträckte sig efter boken hon ägnat sig åt att läsa innan hon blivit distraherad. En av de vanliga storslagna, episka kärlekshistorierna med lyckliga slut hon brukade läsa på semestern när hon ville drömma sig bort. Hon fann det dock svårt att fokusera på orden på sidan framför sig. Tankarna vandrade istället fritt, tillbaka till den där första kvällen.
Hon ställde ner det nu tomma glaset på bordet. Det var den fjärde drinken, eller möjligtvis den femte. Alkoholen började verkligen göra sitt och hon kände sig behagligt dåsig.
”Så, vaddå, du tyckte inte att det var konstigt att jag knappt hälsade på dig?”
”Nee, asså jag trodde bara att du var en blyg tjej liksom”
”Och jag hatade dig” fnissade hon. Plötsligt tycktes det henne oerhört roligt. Hela situationen var så absurd. Här satt hon och drack drinkar med en person hon hade trott sig hata, och det var förvånansvärt trevligt. Hon hade haft fel och det kändes helt okej. Allt kändes helt okej just nu. Även att hon precis delat en hel del väldigt privat information om sig själv med honom till följd av alkohol och ”Jag har aldrig”-leken.
”Jag måste vara övertrevlig på jobbet och jag vet att det blir för mycket ibland men” började han innan hon avbröt honom.
”Sluta. Du kan inte be om ursäkt för att jag var en dömande bitch. Och jag hatar dig ju inte längre”
Faktum var att hon kände en överväldigande lust att kyssa honom. Det var garanterat den där fjärde-eller-möjligtvis-femte drinkens fel. Hon blev alltid flirtig på fyllan.
”Bra” svarade han och log. Hon log tillbaka och lutade sig lite framåt, närmare. Kunde inte riktigt släppa honom med blicken. Han hade otroligt fina ögon, tänkte hon. Blå som havet. Till och med ögonfransarna var alldeles perfekta; täta, långa och svarta.
”Jag läste någonstans att om man tittar någon i ögonen mer än sex sekunder så vill man antingen mörda eller ha sex med den personen”. Åh nej! Var kom det där ifrån?! Hon ville bara slå sig själv i ansiktet. Förutom flirtig blev hon alltid olämpligt ärlig med alkohol i kroppen. Hon gillade inte känslan av att ord som inte funnits i hennes hjärna bara ramlade ut ur hennes mun.
”Jag skulle aldrig kunna mörda någon” svarade han.
Hon rodnade nästan när hon tänkte tillbaka på det. Hälften av vad hon sagt den kvällen mindes hon inte, men den meningen hade etsat sig fast. När hon spelade upp konversationen i sitt huvud, nykter och i dagsljus, tycktes det bara ännu pinsammare. Hans svar hade hon knappt reflekterat över. Diskussionen hade fortsatt om huruvida de skulle eller inte skulle kunna ha ihjäl någon. Sedan vidare till det förflutna, framtiden, allt de kunde komma på. De hade suttit och pratat halva natten och hon hade glömt sitt lilla missöde. Såhär i efterhand hade hon funderat på om det låg något mer i hans svar? Hade han indirekt sagt att han ville ha sex med henne? Det var ju precis det hon hade menat att hon ville när hon sagt sådär. Även om det inte hade varit meningen att säga det. Hon mindes nästa morgon, när hon vaknat i hans säng. Ett ögonblick av förvirring följt av lätt panik innan hon insåg att hon hade underkläder på sig. Det var bra av flera anledningar. Till exempel att hon fram till kvällen innan hade hatat honom, att de var på semester med sina föräldrar och framför allt för att hennes lillasyster låg och sov i sängen bredvid. Han hade vaknat strax efter, de hade utbytt ett snabbt ”god morgon” innan han vände sig om och somnade om. Hon hade varit snabb med att lämna sängen i hopp om att hennes syster kanske inte hade märkt något. Munnen hade varit torr och en tryckande huvudvärk irriterat henne med sin närvaro. Hon hade svept en halv flaska vatten för att förhindra den värsta baksmällan. Tänkt tillbaka på nattens händelser. Det var suddigt men med lite ansträngning kunde hon få grepp om händelseförloppet. För mycket alkohol, helt klart. Men var det allt?
Efter att ha pratat i närmare tre timmar hade de bestämt sig för att gå och lägga sig. Hon i dubbelsängen där hennes sovande lillasyster redan låg och han i enkelsängen bredvid. Hon frös under den tunna filten. Varför kunde de aldrig ha ordentliga täcken på hotell?
”Sover du?” frågade han.
”Nee, jag fryser ihjäl” svarade hon.
”Jag med”
”Du kan ju komma hit”. Orden hade bara slunkit ur henne. Hjärtat bultade och hon undrade om det där hade varit över gränsen. Men tonen hade varit skämtsam väl?
”Kom hit du”. Med alkoholen fortfarande bubblande i blodet vågade hon. Hon brydde sig inte ens om att svara utan tog kudden och lämnade sin syster ensam i dubbelsängen. Han höll upp täcket och hon kröp ner i sängen med ryggen vänd mot honom. Hans armar runt hennes midja, varm andedräkt i nacken. I mörkret var de bara två kroppar, längtande efter värme och närhet. Ansiktsdragen suddades ut. Det fanns inga förutfattade meningar, ingen image, inga sociala regler. Bara de två. Åh, som hon älskade detta. Han drog henne tätt intill sig, starka armar som fick henne att känna sig trygg, och så somnade de.
Kanske förskönade hon det såhär i efterhand? La till känslor som inte funnits där från början. Resten av veckan hade varit problemfri. De hade delat säng ett par nätter till men inte låtsas om det inför de andra. Inte pratat om det med varandra heller. På dagarna hade det funnits ett avstånd mellan dem. Artiga och aningen distanserade. De hade inte undvikit varandra men inte heller umgåtts. Hon hade undrat om han ångrat sig men på kvällarna hade det ändå slutat med att de somnat i varandras armar. Var man tvungen att prata? Kunde man inte få göra det enkelt för sig och bara existera, och agera? Fast hon kunde inte låta bli att undra vad som skulle hända nu. Imorgon skulle de åka hem. Sand mellan tårna, paraplydrinkar och sol skulle bytas ut mot regn, mellanmjölk och vardag. De skulle vara tvungna att träffas ibland med tanke på att hennes mamma dejtade hans pappa. De bodde i en liten stad. Han jobbade på gymmet där hon tränade. Det hade varit svårt att undvika varandra tidigare även om hon inte direkt ansträngt sig för att lära känna honom, snarare bara ignorerat hans existens. Skulle de fortsätta med det sen? Det kändes sorgligt. Hon tittade upp på molnen som rörde sig över himlen och tänkte på hur flyktigt allt är. Hur man aldrig kan äga tid, känslor och upplevelser. De finns till låns i nuet och ett ögonblick kan bokstavligt talat förändra allt. Tankarna vandrade iväg med henne och hennes filosofiska ådra tog över. Tänka, älta, vända och vrida. Sluta, sluta, sluta, sa hon till sig själv. Hon kom aldrig fram till några lösningar, hittade bara fler stigar som inte ledde någonstans, fler lösa trådar.
Tidigt nästa morgon satt de på planet på väg hem till Sverige. Till vänster om henne satt hennes mamma, läsande en bok med en spänd min. Hon hatade att flyga och var dessutom tvungen att vara nykter eftersom hon skulle köra hem från flygplatsen. Till höger satt han. Sovande, lutad mot fönstret och hon försökte lite diskret studera det där perfekta ansiktet. De fylliga läpparna. Den ljusa skäggstubben som bara syntes i solen. Den raka näsan. De långa täta ögonfransarna. Hon kunde inte låta bli att sucka frustrerat. Hon ville ha honom. Vart hade viljestyrkan tagit vägen.? Hur hade hon gått från att hata honom till ”nu kan du få mig så lätt” på en vecka? Hon blev till och med avundsjuk på hans hand som vilade olämpligt högt upp på ena låret. Hon blundade, bestämde sig för att försöka sova en stund. Plötsligt gungade planet till. Säkerhetsbältesskylten tändes. Lamporna blinkade till ett par gånger för att sedan slockna och det blev alldeles mörkt. Folk tittade frågande och lätt oroligt på varandra. Hela planet kastades åt sidan utan förvarning. Det sög till i magen. Någon skrek. Hennes mamma greppade hennes hand och när hon såg åt hennes håll var hon alldeles vit i ansiktet. Planet fortsatte studsa okontrollerat och hon kastades framåt och slog huvudet i stolen framför. Nu dör vi, tänkte hon. Hon hann inte ens känna någon rädsla. Det var för overkligt. Är det såhär det slutar så är det okej, tänkte hon. Hon kände sig alldeles bedövad. Hennes mamma blundade och kramade krampaktigt hennes hand. Han hade vaknat och satt stel i sin stol. Det var då det slog henne att det fanns något hon måste göra. Skulle hon dö nu spelade det ändå ingen roll. Utan att tänka mer vände hon sig mot honom, hennes fria hand runt hans nacke. Drog honom till sig och kysste honom med all passion hon kunde uppbåda. Som på film, hann hon tänka. Han blev förmodligen förvånad men besvarade kyssen per automatik. Mjuka läppar. Mitt i all panik var det bara de två. Efter några sekunder insåg hon att världen stillnat och hon behövde inte kämpa för att sitta upprätt längre. Hon bröt kyssen och öppnade ögonen. De tittade på varandra och en sekund senare tändes lamporna och en röst hördes i högtalarna.
”Vi ber om ursäkt för den oväntade turbulensen. Nu ska det vara lugnt igen men vi ber er för säkerhetsskull att behålla säkerhetsbältena på”. De skulle inte dö. Hon hade trott att planet skulle störta, att de alla skulle dö och vad hade hon gjort? Hon hade kysst honom. Hennes mamma satt bredvid. Hon kände hur en djup rodnad spred sig över kinderna och hon sänkte blicken. Två händer slöt sig mjukt om hennes ansikte och tvingade henne att se på honom. Sedan kysste han henne. Han kysste henne så att hon glömde var hon var, vad som hänt, att hennes mamma satt bredvid henne. Han kysste henne så att hennes ben blev gelé, hennes hjärna ett rosa moln och hon inte ens hörde när passagerna i sätena bredvid började applådera. Inte en enda tanke; hon var ett ögonblick, en upplevelse, en känsla.
Hon väcktes ur sina dramatiska dagdrömmar av att kaptenen meddelade att planet nu gick in för landning och att alla skulle återvända till sina platser och spänna fast säkerhetsbältet. Till vänster om henne satt hennes mamma, fortfarande koncentrerat läsande sin bok. Till höger om henne satt han, fortfarande sovande. Om några minuter skulle hon kliva av planet och vara tillbaka i verkligheten. Livet skulle fortsätta som om ingenting. De skulle aldrig få någon storslagen kärlekshistoria. I verkligheten finns inga lyckliga slut.

Vendela

Vendela är medlem sedan 2016 Vendela har 2 publicerade verk