Du väckte mitt hjärta

Jag levde ett vanligt liv ända tills hon kom och skakade hela min tillvaro. Hon fångade min

uppmärksamhet som ingen gjort förut. Fick mig att känna en explosion av känslor som jag inte visste

existerade. Denne ängel hade fallit från himlen och jag var fast bestämd att jag skulle vara den som

fångade henne. Hon skulle falla i mina armar och ingen annanstans. Hennes ögon mötte mina och jag

kände hur hjärtat började bulta allt fortare. Det var de glänsande ögonen som väckte mitt hjärta till

liv. Samma stund visste jag med säkerhet att jag var fast i hennes grepp. Det var något så bekant med

henne men jag kunde inte riktigt sätta fingret på det. Mina tankar bröts när hon började småspringa

mot skolan. Jag log när jag märkte hur hon strålade ut även bland alla andra ungdomarna. Det fanns

något väldigt speciellt med henne. Plötsligt stannade hon framför porten som om hon var rädd att bli

uppäten av den. Medan jag gick mot henne märkte jag hur hennes kinder rodnade. Jag var så nära att

jag kunde känna hur min andedräkt smekte hennes vänstra kind. Frestelsen växte inuti mig men jag

fick inte stanna eller se mig om för att jag inte skulle ha makt över mina handlingar. Det fanns endast

ett skåp som hon skulle kunna ha så jag chansade och lade tussilagon där.

Hennes leende försvann när hon såg mig igen. Jag var omringad av tjejer som snackade hit och där

men den enda jag kunde koncentrera mig på var hon. Bara genom att stå där fick hon mig att tappa

andan. Det ringde in och hon stod kvar, slöt sina ögon väntande. Samma stund visste jag att jag

måste agera.

”Jag heter Erik”, sa jag och betraktade henne som inte hade öppnat ögonen än. Abrupt föll hon och

instinktivt tog jag tag i henne och kunde inte låta bli att hålla denne ängel i min famn. Hela jag

darrade av hennes beröring. Värmen från mina läppar spreds över hela min kropp. Samma stund

väcktes mitt hjärta till liv. Men livet följer aldrig någon plan utan det tar sina egna vägar. Det kanske

inte var meningen att vi skulle vara tillsammans. Trots att jag älskade henne var jag tvungen att låta

henne flyga iväg. Även om hon flög ifrån mig kunde jag inte klippa hennes vingar. Jag skulle aldrig

kunna förlåta mig själv för det. Det var smärtsam men känslorna som hon väckt, minnen som vi

skapade, dessa kändes mer än sorgen.

Skriven av: samada krosi