Du vet inte allt

“Du vet att jag älskar dig, visst?”
Selma tittade på sin bästa kompis som satt stumt bredvid henne, så nära att deras axlar nästan snuddade vid varandra.
“Visst?”
Selma ville ha ett svar. Hennes kompis tystnad tog hon som en dålig sak.
Men efter en stunds otålig väntan svarade Rachel med en blick som stirrade rakt igenom Selma.
“Ja”
Det var ett snabbt och kort svar. Det var absolut inte det Selma ville ha. Hon önskade ett längre svar med kärlek i rösten. Ett svar som visade hur mycket Rachel älsakde sin bästa kompis.
Men det riktiga svaret fick Selma att känna sig som en främling. En person som Rachel bara hade hälsat på i förbifarten. En person som inte hade varit med och skapat alla de underbara minnena i deras förflutna.
Rachel log men det var ett påklistrat leende. Inte hennes eget.
Hon omfamnade Selma. Bakom Rachels rygg lät Selma sina salta tårar rinna längs sina kinder.

Selma hade suttit kvar på sin gråa soffa i vardagsrummet ett tag efter att Rachel hade gått.
Hon hade låtit sina tårar och snoret rinna. Hon brydde sig inte om hur hon såg ut för hpn var ändå ensam hemma. Hennes föräldrar skulle på fest samma kväll. Det var skönt att få vara ensam i några timmar efteråt.

Selma hade torkat tårarna och fixat till sig lätt inne på toaletten medan hon hade tänkt igenom allt som hade hänt.
Rachel och Selma hade varit bästa kompisar i flera år när en ny tjej hade börjat i deras klass. Hon hette Johanna. Selma hade börjat gilla henne väldigt snabbt och de hade börjat vara med varandra ensama ett tag eftersom Rachel inte hade gett ett då gott intryck på Johanna. Hon hade tydligt visat hur hon tyckte om Johanna.
Det var därför Selma hade bjudit hem Rachel. Hon ville veta var de låg i sin relation men det verkade som att Rachel inte ville vara Selmas vän längre eftersom hon umgicks med Johanna.
Selma förstod att hon kanske kände sig sviken och utrfryst men Selma var trött på att bara vara med Rachel. Johanna var hennes nya bästa kompis.

Selma ryckte till när ytterdörren flög upp med en smäll och en kall vind letade sig in.
Hon tittade ut från toaletten och upptäckte att Rachel stod i dörröppningen med vinden som rufsade till hennes bruna hästsvans som var uppsatt i nacken.
En känsla av lycka och förvirring strömmade genom Selmas kropp. Hon var tillbaka.
Innan Selma hann säga någonting öppnade Rachel munnen:
“Jag glömde mina nycklar”
Selma kunde höra på Rachels röst att hon också hade gråtit. Det rasslade svagt nere i halsen när hon trängde fram orden.
Selma slängde en blick på soffbordet och såg en klase med nycklar som låg stilla.
Hon nickade, gick fram till bordet och grabbade tag i nycklarna.
När hon gav dem till Rachel kunde Selma inte möta hennes blick. Den var fäst på golvet.
Rachel trängde fram ett svagt tack och vände snabbt på klacken men Selmas grepp om hennes underarm hindrade henne.
Deras blickar möttes.
“Vad är det som gjort att du håller dig borta från Johanna och mig?”
Rachel försökte att tränga bort tårarna men det gick inte.
“Du förstår inte”, sade hon.
Selma rynkade pannan.
“Du vet inte allt om din älskade Johanna”.
Rachel lämnade Selma ensam med de orden hängande kvar i luften.

Selma kunde inte somna den kvällen. Hennes tankar gick alltid tillbaka till den meningen som Rachel hade spottat i ansiktet på henne.
Du vet inte allt om din älskade Johanna.
Vad hade hon menat med det?
Hon hade ringt till Johanna och frågat om hon fick sova över den natten. Johannas pappa hade kommit och hämtat upp henne. det var skönt att komma bort.
Selma bestämde sig för att gå ner och ta ett glas vatten. Hon smög sakta nedför trappen. Hon ville inte väcka Johannas familj.
Men halvägs nedför trappen var hon tvungen att stanna upp. Ett kort på väggen hade fångat hennes uppmärksamhet. Kortet föreställde en ung Johanna som satt på en stor sten och höll armen om en annan flicka. Även om flickan bredvid Johanna på kortet också var liten kunde Selma fortfarande se vem det var. Det såg hon hur tydligt som helst.
Rachel.

“Johanna, vakna”
Selma ruskade om sin nästan medvetslösa kompis. Hon vred på sig och jämrade lågt.
“Vad är det?”
“Varför finns det ett kort på dig och Rachel när ni är små i ditt hus?”
Det fick Johanna att spärra upp ögonen och sätta sig spikrak upp i sängen.
“Har det här någonting med varför Rachel inte längre är med mig att göra?”
Selma nästan skrek. Tårarna brände bakom ögonlocken.
“Känner ni varandra? Har ni varit vänner förut? Jag trodde att ni inte kände varandra!”
Johanna suckade där hon satt.
“Ja vi känner varandra. Vi har kännt varandra länge”.
Selma skakade på huvudet.
“Men om ni redan kände varandra, varför kunde inte Rachel vara med dig? med oss?”
Johanna sänkte blicken.
“För att…… för att.. vi är syskon”.

Selma satt tyst i mörkret. Hon försökte ta in det Johanna nyss berättade. Men nu fick allt en mening. Nu förstod hon varför Rachel inte hade velat vara med dem. Det var inte pågrund av Selma. Det var pågrund av Johanna.

“Så om jag har förstått hela den här historien rätt så var din pappa tillsammans med Rachels mamma.?”
Johanna nickade.
“Ja, båda våra föräldrar var skilda och de flyttade in tillsammans. Jag och Rachel blev halvsyskon och vi älskade varandra. Vi gjorde allt tillsammans.”
“Andledningen till att Rachel hatar mig är att min pappa var otrogen mot Rachels mamma för några år sedan, de slängde ut oss. De ville aldrig se oss igen.”
Johanna tittade upp på Selma.
“Nu kan du bli sams med Rachel igen”.
Selma nickade med ett leende på läpparna.
“Men hur ska det gå med dig och Rachel?”, undrade Selma.
Johanna skrattade.
“Jag och pappa ska flytta”.
Selma kramade om Johanna och viskade lågt i hennes öra:
“Tack för sanningen”

Tre veckor efter den natten flyttade Johanna och hennes pappa.
Rachel och Selma hade varit där och sagt hejdå även om Rachel inte kunde titta Johannas pappa i ögonen.
Den kvällen gick Rachel och Selma hem till Rachel.
De satt uppe hela natten och pratade igenom allt.
De båda var glada att de hade fått sin bästa kompis tillbaka och sedan somnade de bredvid varandra hand i hand.

Slut.

Skriven av: Oliver