Dumt

I en sliten träbänk sitter Johan Andersson, ung nog att vara fylld av övertygelser men gammal nog att tvivla på dem. Han är stilla, nästan som om han smälter in i kapellets tysta atmosfär, medan tankarna i hans huvud studsar som småsten mot ett stilla vatten. Hans skjorta är noggrant instoppad, men en lös tråd vid manschetten fångar hans uppmärksamhet. Fingrarna pillar på den, som om han med några försiktiga drag skulle kunna knyta ihop sina växande idéer.

Pastor Gustaf Holm står som alltid stadigt vid podiet. Hans händer vilar tungt på Bibeln, som om den vore en bro mellan tvivel och tro. Hans blick sveper över församlingen med en självsäkerhet som gränsar till det skrämmande. "Vetenskapens vilseledande vägar vågar vi vägra," dundrar han, och hans röst fyller det lilla kapellet som hammarslag.

Ljuset från de låga lamporna skimrar mot glasögonen, och ett leende sprider sig över hans ansikte, fyllt av både mildhet och myndighet. Han höjer handen, låter orden vila i luften innan han slår till:

"För några veckor sedan stod jag inför en man, vilseledd av vetenskapens vackra men falska löften. Han hade byggt sitt liv på teorier så sköra att de föll som korthus inför den enkla, rena sanningen. Och vet ni vad?" Han lutar sig framåt, hans röst växer. "Han fann vägen tillbaka! Inte genom sina egna handlingar, utan genom nåden – nåden som bara Gud kan ge."
Pastorn rätar på sig och låter sin blick svepa över församlingen.

"Vetenskapen lockar med sina förklaringar, men den saknar grunden. Vad är en teori mot sanningen? Vad är deras logik mot vårt ljus? Vi står här med något större, något evigt, något som aldrig kan skakas."
Han pekar mot Bibeln framför sig. "Vi har det levande ordet. Det är inte bara en bok. Det är en väg. Det är vårt svar. Och det är vår skyldighet att försvara det!"

Johan slutar pilla på tråden. Hans hjärta slår snabbare, som en trumma inför en marsch. "Sanningen," tänker han, och ordet bränner som eld i hans sinne. "Den är min att bära. Min att försvara. Min uppgift, mitt kall, mitt allt."

Pastorns ord biter sig fast som krokar i en fisk. "Vi ska strida för sanningen, stå upp mot skeptikernas skenheliga slutsatser och visa att Gud är grunden, inte en gissning."

På väg hem längs grusvägen rabblar Johan argumenten tyst för sig själv, som en mässande bön. Ögat! Hur kan något så perfekt vara en slump? Hans andetag ångar i den kyliga kvällsluften, och varje steg knarrar mot gruset som om själva marken bekräftade hans resonemang. Kapellets skarpa taksiluett försvinner bakom honom, men dess budskap ekar fortfarande i hans själ, som en trumma som slår ut en marsch.

Dagarna som följer förvandlas till ett intensivt korståg mot allt han anser vara lögn. Johan sitter i sitt lilla rum, omgiven av böcker staplade som murar runt honom, utskrivna artiklar med röda cirklar runt nyckelord, och anteckningar fyllda med slagord: "Vetenskap är också en tro." "Big Bang är bara en teori."

På skärmen flimrar en Youtube-video där en karismatisk debattör hånar sin motståndare med precisionen hos en kirurg och elden hos en predikant. Varje slagord, varje triumferande paus, etsar sig in i Johans sinne. Han pausar, spolar tillbaka, antecknar – inte med orden hos en lärjunge, utan med glöden hos en krigare som slipar sitt svärd.

Hans handstil blir allt mer pressad och intensiv, som om pennan är en förlängning av hans vilja. Rummet känns mindre för varje dag, fylld av den vibrerande energin från hans tankar. Varje bokstav han skriver är inte bara ett argument – det är ett löfte, en ed att krossa all vetenskaplig arrogans.

"De förstår inte," mumlar han för sig själv, nästan som en bön, medan pennan dundrar mot pappret. "Men de ska förstå. Jag ska få dem att förstå."

Bibliotekets föreläsningssal är fylld till brädden. Johan sitter längst fram, rak i ryggen, redo att försvara sanningen. Professor Klara Lindgren står vid podiet, omgiven av en projektor och en tavla full av diagram. Hennes röst är lugn, som en flod som långsamt bryter ned sten.

"Naturligt urval är inte slumpmässigt," säger hon. "Det är en process där små förändringar som ger fördelar ackumuleras över tid."

Johan skruvar på sig. När frågestunden börjar höjer han handen. "Hur kan något så komplext som ögat bara ha utvecklats av en slump?"

Professorn vänder sig mot honom. Hennes leende är avväpnande. "Det är en vanlig fråga. Men evolutionen är inte slumpmässig. Den är styrd av naturligt urval."

"Men det är ju bara en teori!" säger Johan.

"Om vi ser att enkla ljuskänsliga fläckar existerar i naturen, varför skulle inte komplexa ögon kunna utvecklas ur dem?" Hon ler lätt. "Ögats komplexitet är inte ett mysterium – det är ett resultat av gradvisa förbättringar genom evolutionen."

Rummet sjunker in i en obekväm tystnad, tung och kvävande. Ett lågt fniss skär genom luften och träffar Johan som en dolk. Hans rustning av självsäkerhet, en gång så bländande, ligger i spillror vid hans fötter.

Cykeln gnisslar medan Johan går hem. Varje ljud från kedjan känns som en fråga han inte kan besvara. "Hur kunde det gå så här?" tänker han.

Hemma sjunker han ner vid köksbordet och öppnar sin laptop. Hans vanliga källor känns plötsligt tomma, som manualer till en maskin som inte längre existerar. För första gången vågar han klicka sig vidare, till andra röster.

Han läser om genetisk variation och naturligt urval. Ögat, detta perfekta "bevis" han alltid lutat sig mot, framstår nu som en pusselbit i en berättelse större än han tidigare kunnat föreställa sig. Timmarna passerar obemärkta, som en fjärils vingslag som försvinner i vinden. Skärmens sken håller honom fången, medan natten smyger sig på utan att han märker dess ankomst. Det är som om han inte längre slåss för att vinna Det är som han slåss för att förstå. Känslan är oväntat befriande.

När han stänger datorn stirrar han ut genom fönstret. Gatlyktans ljus kastar ett mjukt sken över den mörka gatan, och han känner en stilla ro. Han inser att det inte handlar om att ha alla svar. Det handlar om att vara öppen för dem.

Vid nästa föreläsning sitter Johan längst bak i salen. Professorns ord når honom, och han känner hur hans tankar expanderar, som om varje mening öppnar en dörr.

På vägen ut reflekterar han över sitt tidigare jag. "En gång var jag säker på att jag visste allt," tänker han. "Nu är jag säker på att jag aldrig kommer att veta allt."

Han andas in den kalla kvällsluften. Tyngden av övertygelse är borta, ersatt av frihetens förundran – en vacker, obändig våg som bär honom mot en oändlig horisont.

Clas Kristiansson

Pensionerad undersköterska som tycker om att skriva. Just nu är det noveller - som gäller. Ser det också som stilexperiment. Läs gärna och kom gärna med kritik.
Clas Kristiansson är medlem sedan 2025 Clas Kristiansson har 6 publicerade verk