Publicerat
Kategori: Novell

Dynamisk rehabilitering.

Gunilla Wunderbaums föredrag
vid Vårdstämman i Älvsjö 030515.
Nedtecknat av Patient X.

Vad trevligt att se att så många, trots det stora utbudet här på Vårdstämman, kommit för att lyssna till mitt lilla föredrag. Som framgick av presentationen så heter jag alltså Gunilla Wunderbaum och är föreståndare och rehabiliteringsansvarig på avdelning sju vid Rättspsykiatriska kliniken i Malmö.

Jag vill börja med att tacka Arne Vanilj, ordförande i föreningen Psykiatrisk Samverkan, för den vänliga presentationen och naturligtvis också för att vi på avdelning sju utsetts till vinnare i årets Rehabmästerskap. Detta är naturligtvis en stor ära för mig och mina kollegor, och det är med glädje och stolthet som jag nu mottagit vinnarstatyetten. Men ska jag vara riktigt ärlig så ser jag inte riktigt vad den föreställer. Tror jag måste ta fram glasögonen…
Nej, förresten, nu ser jag! Det är ju en förgylld skrynklad hjärna. Så passande och roligt!

Jag har alltså blivit ombedd av arrangörerna att i korta drag berätta om avdelning sju och vårt, om jag så själv får säga, banbrytande arbete för att utveckla nya rehabiliteringsmetoder.
Det ska bli mig ett nöje att få dela med mig av våra kunskaper och erfarenheter på detta viktiga område. Jag lovar dock att inte bli allt för långrandig, med tanke på den stundande supén.

För att börja från början så inleddes vår utveckling av rehabiliteringen av en slump. Den som har ett mindre rymligt samvete än jag skulle kanske påstå att det började med ett bedrägeri. Mitt agerande får dock anses preskriberat vid det här laget, och därför tar jag nu tillfället i akt att lägga samtliga kort på bordet.

Det var nämligen så att jag vid ett tillfälle använt större delen av vårt rehabiliteringskonto till att inhandla möbler åt avdelningen. Den oinvigde skulle kanske kunna undra lite över hur man kan bli rehabiliterad av möbler. På avdelning sju har dock möblemanget sedan länge fyllt en viktig pedagogisk funktion, så även nämnda nyinköp. Exempelvis hade vi köpt en stol som det är stört omöjligt att hålla sig kvar i. Hur man än beter sig så hamnar man till sist på golvet. Av detta kan då patienten lära att det är viktigt att köpa bra möbler – annars får man sitta på golvet.

Som ett annat exempel kan jag nämna att vi, vid samma tillfälle, även inhandlat ett antal skrivbord utrustade med endast en putteliten skrivbordslåda. Och av detta insåg de flesta av våra patienter att det är mycket viktigt att tänka efter innan man köper möbler. Vilket naturligtvis kan vara en ovärderlig insikt inför en framtida eventuell utskrivning. Över huvud taget så går mycket av rehabiliteringen på vår avdelning ut på att helt enkelt tvinga patienten att se verkligheten i vitögat.

Vilket jag själv oväntat fick göra strax efter nämnda möbelinköp. Det var nämligen så att vi även dristat oss till att inhandla en brödrost och också med denna utgift belasta vårt rehabiliteringskonto. Fram till dess hade det aldrig varit några problem för mig att i efterhand förankra våra inköp hos mina överordnade, men tydligen gick jag lite för långt i och med denna brödrost. Det tog nämligen hus i helvete!

Plötsligt dök på min expedition upp en liten slemmig man med illasittande grå kostym, svart billig attachéväska, ett vesslelikt utseende, samt svettiga handflator. Han sade sig vara utsänd av klinikledningen, och krävde därför att omedelbart få tillgång till samtliga kvitton och fakturor.

Under drygt två timmar satt sedan den osympatiske mannen framåtböjd över mitt skrivbord, granskande de begärda handlingarna, samtidigt som han vaggade överkroppen fram och tillbaka, då och då undsläppande sig ett väsande, pysande ljud. Han lät precis som ett otätt element. Till slut såg han upp på mig med ett ytterst irriterande leende och i överlägsen ton bad mig att vara så god att förklara brödrostars rehabiliterande effekt.

Både hans fråga och hans attityd gjorde mig med ens skräckslagen. Jag kände hur kallsvetten bröt fram längs ryggraden, letade sig ner under troskanten och rann fram mellan skinkorna. Jag tänkte för mig själv att nu gullan pullan är det kokta fläsket stekt om du inte snabbt tänker ut något genialt.

För min inre syn såg jag hur den lille slemmige mannen iklädd livré steg in på klinikchefens kontor medbärande en silverbricka med lock. När han med ett brett och förnöjt leende ställde ner brickan och lyfte locket så låg mitt huvud där på fatet, med en Haldolburk i munnen.

Jag rycktes ur min mardrömsvision av att den slemmige mannen, som rest sig från mitt skrivbord, nu hävde sig på tå framför mig, tryckte pekfingret mot min navel och väste: ”Nå, får jag en förklaring?”. För ett kort ögonblick började det svartna för ögonen, men så plötsligt såg jag allt som i ett förklarat ljus. Från ingenstans hade svaret kommit till mig och skulle nu rädda mig från skam, vanära och avsked på grått papper. Av ren och skär glädje höll jag nästan på att kyssa den slemmige mannen. Tack och lov lyckades jag besinna mig.

Så tog jag stöd mot en stolsrygg, såg stint in i den slemmige mannens livlösa ögon, harklade mig och började förklara. Jag berättade om den nya behandlingsmetod, kallad toastmetoden, som jag påstod att vi nyss skapat på avdelning sju. En metod där vi tar tillvara brödrostens och det rostade brödets pedagogiska och rehabiliterande egenskaper.

”Vafalls?!”, utropade den slemmige, varvid jag lugnt började förklara denna dittills obefintliga behandlingsform. Jag inledde med själva rostandets pedagogik, om vikten av fokusering, koncentration, noggrannhet och omsorg vid inställningen av rosttid och under själva rostandet. Egenskaper som ofta saknas hos våra patienter, men som de nu har möjlighet att öva upp – tack vare toastmetoden.

Jag berättade också om möjligheten att med hjälp av denna metod behandla även våra empatistörda patienter. Och att där ger själva det rostade brödet oss en unik möjlighet att nå fram till dessa annars så svårbehandlade patienter. Det är ju så att om de försöker misshandla eller våldta rostat bröd, så går det sönder. Vilket ju också sker med en människa som utsätts för våld. Det rostade brödet är därför ett mycket användbart pedagogisk medel.

Det finns kanske de som skulle säga att jag i och med denna lögn gick allt för långt. Att det måste finnas en gräns för hur cynisk man kan få lov att vara för att rädda sitt eget skinn. Till dessa vill jag först och främst rikta ett ärligt menat: Blä! Jag får nämligen vara hur cynisk jag vill, jag jobbar ju inom psykiatrin!

Och för övrigt så är det ju så, som de flesta av er säkert redan känner till, att toastmetoden numera är den allra populäraste behandlingsformen vid landets psykiatriska kliniker. Detta sedan en av landets mest förvirrade professorer hört ryktas om min nödlögn och tagit den på allvar. Toastmetoden används nu för att behandla allt från kleptomani, mytomani och hypokondri till pyromani, schizofreni, analfixering samt autism. Och det – enligt alla undersökningar – med gott ekonomiskt och terapeutiskt resultat. Så jag tycker inte alls att jag har något att skämmas för – tvärtom.

När jag så avslutat min förklaring inför den lille slemmige mannen löstes han upp i rök och försvann - och det var ju skönt! Själv fick jag, i och med denna framgång, blodad tand när det gäller skapandet av nya fantasifulla behandlingsmetoder och kreativa sätt att utnyttja rehabiliteringskontot.

En av de första idéerna jag fick vara att låta sköterska Anna Franils klädkonto uppgå i rehabkontot. Det är nämligen så att Anna oftast klär sig i tajta jeans och likaledes åtsittande toppar, vilket jag verkligen uppskattar. Och som tack för denna min generositet med rehabkontot så brukar Anna massera mitt sköte, en gång per vecka. Och jag måste säga att jag personligen känner mig ytterst rehabiliterad av denna behandling. Och vem har sagt att inte även en avdelningsföreståndare kan behöva lite rehabilitering då och då?

Nej hörni, nu känner jag att jag börjar tappa tråden en liten smula. Det var ju trots allt inte mitt sexliv som jag skulle prata om – hur intressant det än är. Så låt oss nu återvända till huvudämnet, nämligen de behandlingsmetoder som utvecklats av mig och mina kollegor på avdelning sju vid Rättspsykiatriska kliniken i Malmö. Metoder som, vilket ni säkert känner till, sedan länge sprids över landet under samlingsnamnet Malmömodellen.

En viktig beståndsdel i Malmömodellen är Den Pedagogiska Frukosten. Den går till så att varje morgon samlas samtlig personal för att äta frukost vid ett av borden i patienternas matsal. Där sitter vi så – med ryggarna vända mot de frukostätande psykfallen – och snackar skit om icke närvarande kolleger. Och vill vi riktigt slå på stort så misskrediterar vi ibland även patienter vid dessa frukostsamtal. Och jag skulle vilja drista mig till att påstå att det pedagogiska värdet av dessa frukostar är så högt att det inte ens är mätbart!

Som jag tidigare nämnt, så är ju våra metoders främsta syfte att lära våra patienter att se verkligheten som den är – och därefter vänja sig vid densamma. Och, som vi ju alla vet, så är det så att om våra patienter, mot all förmodan, skulle lyckas ta sig ut i arbetslivet, så kommer scenariot att bli som vid våra pedagogiska frukostar. Dessa alternativa individer kommer med all sannolikhet att hamna vid sidan av, medan deras arbetskamrater sitter i en klunga och snackar skit om dem. För sådan är ju verkligheten för alternativa individer, och därför är det lika bra att de vänjer sig redan hos oss!

När vi inom Malmömodellens ramar vill vara riktigt ordentligt genompedagogiska vid dessa frukostar, så brukar vi föra långa hetsiga samtal för nödvändigheten av att i Sverige återinföra dödsstraffet. Vi är naturligtvis medvetna om att dagarna mycket väl skulle kunnat vara räknade för flera av de omkringsittande patienterna om vi redan haft ett sådant återinförande. Men sådana är ju stämningarna i dagens samhälle – och det får man faktiskt vänja sig vid!

En annan hörnsten i Malmömodellen är vår vana att stjäla från våra patienter. Och nu kan jag nästan höra tankarna hos er som ännu inte är invigda i Malmömodellens alla finesser och fördelar. Ni tänker nog ungefär så här: ”Nej, men usch och fy!!! Hur kan man sjunka så lågt!!? Stjäla från dessa sjuka människor som vi är satta att hjälpa och stödja. Trasiga människor som ofta redan många gånger fått sin tillit sönderslagen. Människor för vilka vi borde vara sunda förebilder – inte tjuvar!”

Till er, era mesproppar, vill jag bara säga: Lugn, bara lugn! Hys ingen fruktan! Vi stjäl naturligtvis endast i gott pedagogiskt och rehabiliterande syfte! Och för övrigt är det – mellan oss sagt – väldigt roligt, spännande och stimulerande på alla sätt och vis att ibland få leka tjuv och kriminell. Jag rekommenderar er alla att prova på vid tillfälle!

Jag minns ännu första gången jag själv skulle praktisera stöldmetoden.
Naturligtvis hade jag, noggrann som jag är, först studerat en mängd skrifter som avhandlade tjuveri, rån och inbrott. Jag hade även rådfrågat min make. Därigenom hade jag bibringats uppfattningen att maskering och mörk klädsel är av största vikt i tjuvnadssammanhang. I en av skrifterna rekommenderades heltäckande svarta trikåer. Några sådan fann jag dock inte hemma i garderoben, men väl en gammal svart, något trång, baddräkt. Den fick duga.

Över axlar och armar drog jag en maläten gammal kofta – svart även den, eller kanske snarare gråsvart. Över benen hade det kanske passat med ett par svarta strumpor av nylon, men då min man och hans kamrater är bankrånare så hade de dessvärre lagt beslag på samtliga mina nylonstrumpor. Dock hittade jag, längst nere i en byrålåda, ett par nätstrumpor som jag köpt för ett speciellt tillfälle. Och vad kan vara mer speciellt än den allra första stölden?

För att undvika att lämna avslöjande fingeravtryck efter mig, så drog jag på mig ett par blå diskhandskar av gummi. I akt och mening att kunna smyga ljudlöst hade jag planerat att ta på mig mina joggingskor, men dessvärre hade vår rottweiler Mysan inmundigat dessa till frukost samma dags morgon. Därför hade jag intet annat val än att bekläda mina fötter med ett par slitna gamla mystofflor av modell ihjältrampad hamster. Man tager vad man haver, som redan Kajsa Varg så riktigt påpekade.

I en av tjuvnadsskrifterna framhölls det att huvudbonad samt någon form av ansiktsmaskering är i det närmaste obligatoriskt. Den enda huvudbonad jag fann i mina lådor var det hårnät som jag fick 1981, då jag sommarjobbade på Scan. Huvudbonad som huvudbonad. För att dölja mitt ansikte lånade jag av min make en gummimask föreställande Leif ”Loket” Olsson., som han brukar ha i arbetet och när vi älskar.

Sålunda utrustad gav jag mig ut i nattens mörker. Då jag parkerat min bil, smög jag på tysta fjät in bakvägen till avdelning sju. Med en liten ficklampa lyste jag mig fram genom den mörklagda korridoren. Nerverna var på helspänn – så intensivt levde jag mig in i tjuvrollen. Och när en av patienterna – vi kan kalla honom Tok-Olle, det gör nämligen alla andra – plötsligt och oväntat steg ut från toaletten, höll mitt hjärta nästan på att stanna. Jag frös till is och kunde inte röra mig ur fläcken. Jag tänkte att nu har väl hela det pedagogiska värdet gått åt fanders.

Men Tok-Olle var, tack och lov, nog inte riktigt vaken. Han glodde bara slött på mig och mumlade; 'Men Gunilla då, har du gått och blitt rent kinky på gamla da´r?”. Därefter försvann han in på sitt rum, och strax därpå strömmade dova snarkningar genom den stängda dörren. Och jag kunde lugnt fortsätta nattens pedagogiska arbete.

Vid detta allra första försök fick jag från avdelningen med mig tio liter Cola light, en stock snus, ett par löständer, samt två dragspel. Inte så illa pinkat av en nybörjare – om jag får säga det själv.

Numera använder vi stöldmetoden flitigt och med stor framgång. Denna metod är naturligtvis främst lämpad att användas för att behandla tjuvar, rånare, väskryckare och kassaskåpssprängare – ingenting är ju så befrämjande för insikt och utveckling som att bli behandlad som man behandlar andra. Men metoden rekommenderas även i fall där patienten bara i största allmänhet kan behöva sig en liten näsbränna.

På vår avdelning brukar vi understundom även stjäla matvaror från avdelningens kök. Det kan röra sig om exempelvis ost, mjölk, sylt, ketchup, bröd, och kaffebönor. Och även om just dessa stölder inte direkt ingår i rehabiliteringen så utförs även dessa i omsorg om våra patienter. De flesta av dem släpar nämligen på en direkt ohälsosam övervikt. Vilket naturligtvis beror på kombinationen mat, medicin och inlåsning. Men genom att lägga beslag på delar av deras mat så räddar vi dem i alla fall från ett och annat onödigt hekto. Så stöldmetoden är med andra ord bra och nyttig på flera sätt!

Dock är det på sin plats med en liten varning till den vårdpersonal som utför stöldmetoden.
Kriminellt beteende har visat sig ha den fula ovanan att dyka upp hos behandlande personal även utanför arbetstid. I mitt eget fall yttrar sig detta på så sätt att jag regelbundet brukar snatta tvåhundragrams chokladkakor på Hemköp. Vidare kör jag bil utan giltigt körkort, samt
försöker då och då köra över kommunens parkeringsvakter. Men jag anser ändå att detta är en ganska obetydlig bieffekt. Lite obehag får man faktiskt stå ut med om man vill göra gott!

Förmodligen är det denna typ av bieffekt som gör att vissa personalindivider envisas med att från avdelningen stjäla plastpåsar och toalettpapper, trots att jag vid upprepade tillfällen påpekat att den rehabiliterande effekten av sådana stölder är ytterst diskutabel.

Som ni förstår så leder stöldmetoden naturligtvis till ett överskott av stöldgods. Detta brukar jag avyttra närhelst tillfälle ges. Därför finns ikväll möjlighet för er att, från ett bord i foajén, inhandla våra patienters tidigare tillhörigheter till vrakpriser. Till salu finns till exempel böcker – bland titlarna märks bland andra ”En dåres försvarstal” av Strindberg samt Dostojevskijs ”Idioten”. Vidare säljer jag tvåhundra väl använda porrtidningar, en upplåsbar Barbara, flera årgångar av Fantomen, samt en stor mängd CD-skivor med artister som till exempel Creedence Clearwater Revival, Jimi Hendrix och Mott The Hoople. Och detta är alltså endast några få exempel. Så skynda att fynda!

Nu ser jag att Arne Vanilj omväxlande hoppar upp och ner, står på händer, samt hjular. Och om jag rätt lyckas tolka Arnes kroppsspråk, så betyder detta att han anser att det är dags för mig att avsluta mitt föredrag. Låt mig först bara, till er som vill veta mer om Malmömodellen,
passa på att rekommendera några böcker. Nämligen min egen bok ”Malmömodellen – Från panik till pedagogik” samt studien ”Rehabilitering till varje pris” av professor Sebastian Stolle. Båda utgivna av Psykosförlaget.

Avslutningsvis tackar jag än en gång för den fina trofén. Den kommer verkligen att pryda sin plats i avdelningens prisskåp utanför isoleringscellen. Hjärtligt tack!

Fotnot: Gunilla Wunderbaums föredrag belönades av publiken med kraftiga applåder, busvisslingar, bravorop samt spridda inslag av streaking.






Skriven av: Patient X

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren