E.T kap.5

Annie stannade utanför en stor flygplats, ungefär en och en bra stund senare (tre timmar). Nu gällde det bara att få in all packning, vilket inte skulle bli det lättaste. Annie gick iväg och hämtade fyra stycken vagnar som de skulle ställa sakerna på. Sen sa hon åt Alex att visa hur det gick till, och satte sig i bilen igen och åkte. Emma bar upp sina lådor, kofferten och buren med Skibb på vagnen och gick in med dom andra som hade ännu mer lådor med sig. Folk tittade konstigt på vagnarna och undrade säkert varför de kommer med stora lådor och burar med duvor i. Det var så mycket människor att Emma nätt och jämt kunde hålla reda på Alex och dom andra som hela tiden försvann in i folkmassorna tills dom inte syntes till mer. Emma fick nästan panik när hon såg på klockan. Tåget skulle gå om exakt en snart (sju minuter och 30 sekunder), och hon hade inte en aning om vart ett tåg skulle kunna parkera här. Det fanns ingen räls någonstans. Hon började ivrigt leta efter Alex, Charlie och Katie och frågade människor omkring, om dom sett några personer med burar på vagnarna. Men ingen hade sett några, och hade dom det skulle det bli omöjligt att hitta dom ändå. Emma tog upp biljetten som låg längst ner i fickan på byxorna och läste två saker: Station B-1.

Minuterna tickade iväg, och hon var tvungen att fråga någon som jobbade där.

”Ursäkta ....”, sade hon tyst till en reseledare. ” .... men kan du berätta varifrån den här går?” Hon visade biljetten och reseledaren skrattade. ”Är det här något skämt eller? Stationer går väl inte på flygplatser. Och absolut ingen som heter B-1.”

Då höll Emma på att explodera. Hur Alex nu kunde gå ifrån så där fattade hon bara inte. Ingen hade ju berättat varifrån ett tåg på en flygplats gick ifrån och ingen annan visste heller. Det kanske var ett skämt som Charlie hittat på igen eftersom hon bytte biljett .... När det bara en halv snart (cirka fyra minuter) minuter kvar såg Emma någon som hon kände igen. Det var flickan ifrån Långa Vägen med hennes föräldrar. Hon hade också en vagn med flera lådor. Emma gick snabbt men försiktigt efter flickan som inte alls såg stressad ut, vilket hennes bråkande föräldrar gjorde. Hon stannade framför en stor cement vägg vid en tavla och .... Sen var hon borta, men hennes föräldrar stod kvar. Emma gick fram till dom.

”Hej .... Vet ni hur man kommer till station B-1? Jag såg att ....”

”Jaha .... Ännu en till av den konstiga sorten. Jo, du ska veta att vi nästan svimmade när vi fick höra att Germaine fått ett brev från en konstig skola, och jag ser att du också ska åt samma håll?” Hennes mamma lät lika irriterad som sist också.

”Ja .... Men jag vet inte ....”

”Nej du vet förstås inte hur man kommer dit? Kan man tänka sig att det kom en konstig typ och berättade en massa saker om hur man kom dit och dit. Vi fattade ju ingenting, men .... Hur som helst. Gå in i väggen”, sade flickans pappa och gick iväg med mamman.

Gå in i väggen. Var det verkligen det dom sa? Klockan gick väldigt snabbt, och om hon inte testade med vad dom sa, skulle hon kanske inte hinna med tåget. Hur dumt det än skulle se ut, precis som när hon skulle till Långa Vägen, var det värt ett försök. Rädd som en hare backade hon en bit och började gå fram mot väggen utan att titta i väntan på att smällen skulle komma. Men precis som vid Långa Vägen kom den inte, och när Emma öppnade ögonen kunde hon knappt tro vad hon såg. Mitt framför sig stod ett stort, blått tåg med guldramar lite överallt och flera människor som var på väg in i det och flera stycken som gick utanför. Tåget såg ut att vara minst en kilometer långt, för hon kunde inte se slutet på det.

”Kan jag hjälpa dig med packningen?” frågade en konduktör som just kommit fram till Emma.

”Ja, visst ....”, sade hon och gav vagnen till konduktören som sedan rullade iväg den. Hon tog upp biljetten igen och tänkte. Siffran ett måste ju ha en betydelse .... Kanske var det säte ett, eller tåg ett, men det stod inget på tåget förutom Bexhills och vagn ett. Det kanske var vagnen eller kupén som var nummer ett .... Just då såg Emma att flickan var där igen. Hon hade precis gått på tåget genom första dörren före en stor grupp med fjärde klassare vad det såg ut som. När alla dom gått på gick Emma in i samma dörr och kom till en kupé med bara bänkar utan bord. Hon fortsatte genom dörren och kom till en lång korridor med dörrar på vänstra sidan. Hon tittade in i första dörren för att se om det var ledigt, men därinne satt det satt massor av barn och spelade trollkarlskort. En av dom tittade upp och frågade om Emma ville vara med, men hon skakade bara på huvudet och fortsatte till nästa kupé. Det var fullt i dom närmsta tio kupéerna, men sen i den tolfte såg hon flickan igen. Även om hon satt med ansiktet nergrävt i händerna visste Emma att det var hon med de bråkande föräldrarna. Hon hade samma ljusa hår med exakt samma längd och hade exakt samma hängselbyxor som den gången hon såg henne på Långa Vägen.

”Eh .... Hej”, sade Emma tyst och flickan hoppade till och tog ner händerna från ansiktet som var alldeles rött. Det såg ut som att hon hade gråtit.

”Hej ....”, sade flickan snabbt och torkade sig under ögonen.

”Gör det något om jag sätter mig i den här kupén?”

”Nej. Det gör inget. Jag var nästan helt säker på att ingen ville sätta sig här.”

”Jaha .... Känner du någon här?”

”Nej. Gör du?”

”Nej. Men du kanske blir den första.”

Flickan gav ifrån sig ett litet skratt och hon såg inte alls lika röd ut i ansiktet längre. ”Vad heter du då?” frågade hon.

”Jag heter Emma Tingle. Vad heter du?”

”Germaine.”

”Okej .... Det är inte engelskt va?” sade Emma och satte sig.

”Nej. Det är franskt. Kommer du från en riktig häx och trollkarls familj?”

”Ja, det gör jag. Gör inte du det?”

”Nej. Eller jag vet inte. Jag vet inte vem som är mina föräldrar.”

”Är du adopterad?”

”Ja. Men mina riktiga föräldrar var nog riktiga magiker, för annars skulle jag nog inte kunnat få ett brev från Bexhills.”

”Är det därför dina låtsasföräldrar alltid bråkar?”

”Ja, de har gjort det sen jag fick brevet. De gillar inte såna där saker. De blir helt galna ....”

Det blev tyst en stund.

”Tror du att du kommer hitta dina riktiga föräldrar då?” frågade Emma.

Germaine sa inget på en stund, men efter ett meddelande från någon sorts högtalare som berättade att de snart skulle starta, sa hon ”Det är ingen risk att jag hittar dom, för de är döda.”

Emma sa inget. Det fanns inget att säga heller, när Germaine berättade att hennes låtsasföräldrar sagt att hon annars haft den bästa mamman, om hon inte var någon häxa förstås. Fast det ville Germaine helst aldrig höra igen.

Ungefär en snart (fem minuter) senare hördes en enorm smäll och tåget började röra på sig, fast det inte fanns någon räls under det, och helt plötsligt var Emma nära att ramla ner från sätet när tåget sköt iväg som en raket.

”Vem är det som kör det här tåget egentligen?” flämtade Emma fram och rätade till glasögonen när dom saktat ner igen.

”Det finns ingen som kör”, sade Germaine lugnt.

”Ingen som kör?!”

”Nej, men det är ett flygande tåg. Vi har åkt igenom ett ställe, vad det nu hette, som gör så att tåget flyger och så att några Fragglare inte kan se det. Det var därför det small så mycket.”

”Jaha .... Händer det någon mer gång?”

”Nej. Kanske när vi landar, men de har sagt att det är ovanligt.”

”Det låter som att du åkt det här förut.”

”Nej det har jag inte. Jag läste det i Magins Historia. Där stod det också att elever som börjar på Duncans är tvugna att låta sig bitas av en orm i vänstra pekfingret för att sedan bli inskrivna i en bok med sitt eget blod. Äckligt va?” frågade Germaine och gjorde en grimas.

”Ja. Det är tur att man inte behöver gå där. Min kompis Kimberly gör det. Hon börjar idag.”

”Synd för henne då.”

”Nä ....”, skrattade Emma och Germaine höll med.

”Vet du vilken elevgrupp du ska till höra?”

”Nej. Vad är det för något?”

”Det är olika klasser ungefär. Det finns fyra stycken. Owlhedgruppen dom gröna, Weaglegruppen dom blåa, Colubridegruppen dom röda och Batgoldgruppen dom gula.”

”Owlhedgruppen som uggle huvud?”

”Just det. Jag tror det beror på att dom tror dom är kloka som ugglor. Men jag vet inte. Vilken grupp ska du gå i då?

”Jag tror det blir Batgoldgruppen i så fall. Mina syskon går där.”

”Har du många?”

”Sju stycken.”

”Sju? Så då är det alltså .... Jag menar, jag har läst om familjen Tingle. Det stod att ni var kända på grund av tre saker.”

”Jaså? Jag har inga såna böcker. Är det från Magins Historia?”

”Ja. Om du är från Tinglesfamiljen så är det ju bara jättebra. Vet du vad det stod? Att för det första så var ni nästan den enda familj med så många barn som har börjat på Bexhills, med en pappa som jobbar som chef i en av världens största draktämjarklubb och att ni har ärvt en sten som det bara finns ett exemplar av.”

”Jaha .... Fast några har slutat här och en har inte ens börjat. Hur många är det i varje klass ungefär?” sade Emma både för att byta samtalsämne och för intresset.

”Det kan vara flera hundra. Varje år kommer det nya, men det försvinner lika många också. Hoppas vi kommer i samma grupp.”

”Ja ....”

”Förresten, har du spelat det här spelet någon gång?” Hon plockade upp en mörkröd låda med små bilder på.

”Nej ....”, sade Emma och tittade på lådan. ”Är det roligt? Är det ett Fragglarspel?”

”Nej, det är ett riktigt magispel. Jag köpte det på Långa Vägen, men jag har aldrig spelat det. Vill du prova?”

”Okej.”

Germaine öppnade locket och plockade ut en stor bricka som hon vecklade upp, två tärningar, en korthög i en liten låda och små pjäser som skulle likna dom största trollkarlarna i världen. Germaine tog upp en liten bok och började läsa. ”Alla spelare tar en spelpjäs. Nummer ett slår tärningen, om den visar nummer fem får den andra också slås och siffrorna plussas ihop. Gå så många steg och vänta på svar ....”

”Vänta på svar? Från kortet eller? Det är så i trollkarlskort spelet ....”

Just då kom Alex och sprang förbi, och när han såg Emma tvärstannade han utanför dörren.

”Jaså är det här du är?” frågade han argt.

”Ja, vart skulle jag annars vara?”

”Vi letade efter dig på hela flygplatsen nästan!”

”Varför gick ni så fort då? Kunde ni inte vänta eller?”

Alex svarade inte utan tittade bak, hojtade till och fortsatte springa. Strax efter kom en annan som sprang förbi. Det såg ut att vara ännu en förstaklassare, en rätt så kort pojke med mörkbrunt, nästan svart, hår och en tom bur i handen. Han stannade också vid dörren.

”Såg ni vart Alex tog vägen? Om ni vet vem det är ....”, sade han tyst på en dialekt som hade en blandning av engelska och skottska.

”Ja, det är min idiotiska storebror, och han sprang åt det hållet”, sade Emma och pekade åt vänster. ”Vad har han gjort nu då?”

”Han tog några av mina möss.”

Sen försvann han igen åt samma håll som Alex.

”Okej, då kan vi fortsätta”, sade Emma och tog upp ett kort ur korthållaren för att titta på det om det var dom som skulle ge svar, men kortet visade en bild på olika djur och småsaker som godis och fjädrar. ”Vi kan väl börja spela och se vad som händer.”

Germaine tog upp en spelpjäs och satte den på en ruta där det stod start och en grön pil gick över alla rutor så man såg åt vilket håll man skulle gå åt. I det här fallet i en spiral som slutade vid mål mitt på spel planen. När Emma också valt en pjäs tog Germaine upp ett kort som visade en katt, sen slog hon tärningen och fick nummer fyra.

Då började spelpjäsen röra på sig och gick fram. Den fjärde rutan som den stannade på blev svart och helt plötsligt hoppade det ut fyra stycken katter från rutan som sen stängdes igen. Både Emma och Germaine hoppade till.

”Är det det där som är svaret tror du?” frågade Emma när katterna sprungit ut ur kupén.

”Jag vet inte. Prova med att ta upp ett kort.”

Emma tog upp ett kort, och den här gången var det en bild på en flyttsten. Sen kastade hon tärningen och fick en femma.

”Du fick en femma”, sade Germaine. ”Du får kasta en gång till med den andra tärningen då.”

På den andra tärningen fick hon nummer sex och pjäsen gick elva steg och pang, så flög det ut elva stycken flyttstenar rakt ner i Emmas knä.

Sen fick Germaine också elva på tärningarna och ett kort med en bild av en godisbit från Gobbys sprakande spiralkulor. De ligger egentligen i en liten låda tillsammans med små samlarstenar som går att spela med, men den här gången flög bara godisbitarna ut, vilket inte var så roligt. Annars kunde man få hur många stenar som helst av alla femhundra som finns. Ett bra miljöval enligt dom på Trolldomsrådet i London är Sprakande spiralkulor. Det blir ingen nedskräpning när pappret försvinner. Man behöver bara snurra upp dom i kanten, så försvinner pappret någon annanstans. Det gäller bara att vara snabb och hinna ta tag i själva godiset så den inte ramlar ner på golvet.

När Emma och Germaine kommit i genom halva spelet, och det såg ut som att Germaine skulle vinna, rycktes deras kupédörr upp med en smäll, och i öppningen stod Alex.

”Varför, om man får fråga, berättade du vart jag gick?” frågade han argt till Emma.

”Berättade vad?” frågade Emma förvånat, fast hon inte alls var överaskad.

”Om du möjligtvis kommer ihåg att någon liten etta-gluttare kom in här och frågade vart ....”, fortsatte han, men blev avbruten av Germaine som argt sa: ”Det heter inte etta-gluttare. Det heter förstaklassare.” Alex blängde på henne.

”Ja men förstaklassare då. Hur som helst så sa du vart jag gick med hans möss.”

”Vad skulle jag göra då? Han kanske var rädd för att de skulle göra illa sig eller nåt.”

”Du fattar ju inte när det är skämt och allvar!”

”Vadå? Du är den enda i familjen som skämtar om nästan allting, så det är inte så lätt att veta då.”

”Nej, men då fattar du kanske att jag skämtade den här gången också.”

”Nä, tänk jag gjorde inte det.”

Då kom ”etta-gluttaren” tillbaka med en av hans möss på axeln.

”Jaså där är du Daniel”, sade Alex. ”Du kan väl berätta för min lillsyrra vad som egentligen händer.”

”Vad ska jag berätta?” frågade Daniel.

”Att allt bara var ett skämt”, sade Alex irriterat och gick ifrån kupén.

”Det var inte alls ett skämt. De kunde ha skadat sig! Och jag har precis fått dom ....”, började Daniel förklara.

”Du Daniel ....”, sade Germaine. ”Exakt hur många möss har du?”

”Fem. Det här är Fyran. Hon var den fjärde jag döpte”, sade han och tog ner Fyran från axeln för att lägga henne på bordet, men hon var inte intresserad av att vara där utan började båda krypa och halka runt på det hala bordet.

”Så de andra heter Ettan och Tvåan då?” frågade Germaine medans hon tittade på Fyran som åkte skridskor på bordet.

”Ja, just det. Fast först tänkte jag att hon skulle heta något med snö eftersom hon är vit. Förresten, vet ni vilken elevgrupp ni tillhör? Jag tror jag kommer tillhöra samma som mina föräldrar. Dom var i blåa.”

”Jag kommer vara i gula”, sade Emma som äntligen visste vad en elevgrupp var för något.

”Jag vet inte”, sade Germaine. ”Mina föräldrar är av Fragglarsorten.”

”Så du är bara en halv magiker?” frågade Daniel.

”Nej .... Eller jo det är jag nog i så fall, men det spelar väl ingen roll.”

”Ibland gör de det. Sen när vi kommer till skolan och blir indelade, kanske inte du kommer med.”

”Haha, jätte roligt Daniel.”

”Kalla mig Danny som alla andra gör. Fast jag heter Daniel Westwood. Vad heter ni?”

”Jag heter Germaine.”

”Jag heter Emma Tingle ....”, började hon, men Danny avbröt henne.

”Är det alltså du som har det där halsbandet? Jag har hört att det bara finns en sån, och mamma berättade vem som hade den. Har du den här?”

Emma drog upp kedjan som var gömd bakom tröjan och visade den gröna stenen.

”Jag har hört att den som har stenen har större krafter än någon annan på den goda sidan.”

”Nej Danny. Inte större kraft än någon annan. Hon har väl kanske aldrig använt ett trollspö i hela sitt liv. Hur ska hon då kunna ha större kraft än den här då?” frågade Germaine irriterat och höll upp en spelpjäs.

”Men hon måste väl ha mer än en liten spelpjäs?”

”Nej, jag menar att det här ska föreställa en av tidernas berömdaste häxorna och trollkarlarna, och den här pjäsen ska likna en av dom. Fattar du nu?”

”Ja visst. Vad spelar ni för något?”

”Det är ett väldigt farligt spel”, sade Emma. ”Det kan flyga ut vad som helst ur det, men än så länge har det bara varit smågrejer. Först fick vi fyra katter. Vi kunde fått elva om vi hade otur ....”

”Katter?!” sade Danny förskräckt. ”Är de kvar? Tänk om Alex har gjort något med mina möss! Buren är inte så bra .... Jag kanske kommer sen.”

Sen sprang han iväg.

”Du, hur långt har vi kvar?” frågade Emma och tittade ut genom fönstret.

”Jag vet inte. Det börjar ju bli lite mörkt där ute .... Två timmar kanske ....”

”Två timmar? Vad är det?”

Germaine såg förvånad ut. ”Ja två timmar. Du vet väl hur mycket det är? Två varv runt klockan.”

”Nej. Jag har aldrig hört talas om sånt. Förutom i skolan då men jag har aldrig fattat riktigt ....”

”Okej ....”, sade Germaine och drog upp sin högra tröjärm. ”Det här är en klocka. Det vet du väl?”

”Jo det vet jag. Har du en timme med dig också?”

Germaine log och skakade på huvudet. ”Nej. Det går inte. Okej titta här. När den stora visaren gått runt ett varv har det gått en timme. När den gått från tolvan till trean har det gått en kvart och när den gått ett halvt varv har det gått en halvtimme. När den här visan som går snabbast gått runt ett varv har det gått en minut. Förstår du?”

”Jag tror det. Men vi använder inte sånt där, och våra klockor ser ut så här.”

Emma visade sin klocka, och såna klockor magiker använder ser annorlunda ut.

Germaines ögon blev större. ”Wow, vilken konstig klocka. Är det verkligen en klocka?”

”Ja. Okej titta här nu. När den lilla visaren gått det här hacket (som på en normal klocka är sju minuter och 30 sekunder) har det gått en snart. När den gått ett fjärdedels varv har det gått en strax. Ett halvt varv är en liten stund, ett varv en stund, och två varv är en bra stund. Förstår du det då?”

”Det verkar konstigt, men jag tror jag fattar. Annars lär jag mig nog.”

”Okej. Så det är alltså en bra .... Jag menar två timmar kvar tills vi är framme då?”

”Nej, jag skämtade bara. Jag tror inte det är så långt kvar nu.”

Det blev tyst.

”Har du verkligen den där stenen som det bara finns en av?” frågade Germaine efter ett tag.

”Ja. Jag fick den av mormor, men varför just jag skulle få den vet jag inte. Jag har ju sju syskon.”

”Är du det sjunde av dom?”

”Ja, just det.”

”Då är det kanske inte så konstigt .... Visste du att det sjunde barnet i barnaskara föds med mirakel krafter?”

”Hur då? Alla har ju det ändå.”

”Jaha, så alla har krafter med ett mirakel framför ordet? Tänk vad vanliga krafter blir tillsammans med stenen. Super!”

”Okej. Du borde veta det där om du vetat allt annat som inte jag kan. Fast hela familjen är som jag kan jag ingenting om varken Bexhills eller något annat, men det låter som att du gått där fast dina föräldrar inte ens är varken häxa eller trollkarl.”

”Jag har läst böcker om skolan. Men nu kan väl du förklara hur man spelar trollkarlskort.”

Emma började förklara, och strax innan hon tänkte dela ut korten för att starta spelet ropade dom i högtalarna:

”Vi vill meddela att vi strax är framme i Mal-Heart om cirka en snart, så alla ni som inte bytt om till skolkläderna bör göra det nu. Lämna stora väskor eller burar kvar i kupén så hämtas de sen.”

”Är vi redan framme?” frågade Emma och tittade ut genom fönstret. Solen hade nästan gått ner och under tåget kunde hon se en stor skog som sträckte sig så långt som det gick att se. Germaine hade redan börjat öppna väskan och tog ut en lång svart mantel utan någon färg längst ner. Emma öppnade sin egen väska under Skibbs bur och tog upp sin egen klädnad som var precis likadan som Germaines med samma mörkröda färg på tröjan med täta ränder, en mörkröd kjol, vita strumpbyxor och en grå-svart, stickad väst. Emmas mantel var nästan för lång och gick nästan ända ner i golvet, medans Germaines nästan var för kort.

Då tåget bromsade in på en station (utan att en smäll hördes, men ett litet pysande) blev det kaos i korridoren som gick fram bredvid kupeérna. Alla andra hade likadana kläder de också, fast det var bara tjejerna som hade kjol medans killarna hade ett par byxor man inte kunde se färgen på i den dåliga belysningen.

”Förstaklassare tar till höger, och de andra till vänster!” ropade konduktören. Det var samma som hade tagit väskorna på andra stationen.

Det fanns flera hus på rad bredvid rälsen, och en stor skog på andra sidan. Det var väldigt mörkt också. Klockan var kanske åtta eller nåt då förstaklassarna gick iväg på ett långt led. Emma gick bredvid Germaine och båda gick framför Danny. När dom kommit in i huset fann dom ett långt stålrep uppe i taket som gick in i en tunnel och flera små vagnar på rad som hängde i linor.

”Är alla förstaklassare här?” ropade någon längst fram som inte Emma kunde se på grund av den stora folkmassan framför sig. ”För att komma till Bexhills behöver ni bara åka i dom här vagnarna”, fortsatte han. ”Det går bra att åka tre och tre om ni vill, men fyra är absolut förbjudet. Och likadant att hänga med huvudet utanför eller att stå upp i vagnen!”

Sen började folkmassan förminska sig och några skrik hördes från väggen.

När halva folkmassan var borta, var det Emmas och Germaines tur att åka. Vagnarna var lagom små för tre personer och de hade en liten dörr på högersidan och små säten inuti. Då Emma och Germaine satt sig ropade en röst på dom från folkmassan.

”Vänta på mig! Snälla kan jag få åka med?”

Det var Danny som hade kommit.

”Danny, vad gör du här? Har du inte åkt än?” frågade Germaine överaskande.

”Nej, jag .... Äh, spelar roll. Kan jag åka med här?”

”Okej då ....”

Danny gick in i vagnen och konduktören tryckte på en knapp och så åkte vagnen iväg med en fart. Tunneln lystes svagt upp av några facklor på väggen. I början var det nästan bara svängar åt höger och vänster och så höger igen. Sen gick banan upp och ner som en berg och dalbana, och den ville inte ta slut.

”Om den inte slutar snart hoppar jag av”, stönade Danny. ”Hur länge har vi åkt egentligen?”

”Jag tycker inte att hoppa av är en så bra idé”, sade Emma vid en stor svängning. ”Det finns inget golv där nere.”

”Mig gör det inget om han hoppar av”, viskade Germaine till Emma. ”Tänk vad lugnt det skulle bli då.”

Emma sa inget. Efter ytterligare några svängningar och höjder såg hon ett ljus lite längre fram. ”Vi är nog framme nu”, sade hon och petade på Germaine som surt satt och stirrade ner i golvet.

”Vad bra då”, sade Germaine och gjorde en grimas åt Danny när han inte såg. Och väl framme vid ljuset fanns ännu en liten station där en stor folkskara stod, fast om de fortfarande var i Mal-Heart visste hon inte. Emma öppnade dörren och gick ut med Germaine tätt inpå.

Det var fullt av människor i det lilla rummet som tydligen var mindre än det förra som vagnarna avgick ifrån. När konduktören kommit med den sista vagnen och ställt sig så alla kunde höra ropade han ut: ”Välkommna till Bexhills ön!” och då öppnades den stora väggen bakom honom och alla förstaklassare tappade hakan. Bakom väggen stod Bexhills, mitt framför skogen och den glödröda horisonten som speglades i det klara röda vattnet. ”Wow” och ”Vilken underbar syn” mumlades överallt.

”Det är finare än i boken Magins Historia”, sade Germaine till Emma när alla började gå ut under den uppskjutna väggen. ”Det är helt otroligt. Men det är nog inte lika fint på dagen.”

Emma fattade inte vad Germaine menade med det, utan koncentrerade sig på att inte knuffas omkring av alla runt henne. Förresten skulle man ju se mer på dagen .... Bexhills var också helt klart mycket större än banken på Långa Vägen.

”Hur ska vi kunna komma över vattnet?” ropade en tjej framför Emma.

”Inga problem”, sade konduktören enkelt. ”Det går på en sekund bara. Vänta och se allihopa!”

Han drog upp en gammal sliten trollstav ur den blåa rocken och svängde med den en spiral liknande rörelse, och steg för steg bildades det en bro mitt i luften.

”Okej, försiktigt går ni över en efter en på led för allas säkerhet, och när ni är över tas ni emot av skolans rektor Armidala.”

Folk började knuffas och trängas våldsamt för att komma först i kön, men det hjälpte inte mycket utan tog bara längre tid. När Germaine började gå över den skrangliga bron kom Danny med ett sorgset ansikte.

”Vad är det som hänt nu då?” frågade Emma och började gå på bron.

”Jag kan inte hitta Fyran. Har du sett henne?” frågade Danny och gick efter.

”Men du lämnade väl henne i buren?”

”Nej. Fyran brukar alltid vara med i min ficka. Men jag kan inte hitta henne nu.”

”Kunde du inte låta henne vara i buren nu då?”

”Hon kommer inte så bra överens med de andra, och jag vill helst inte att hon ska bli skadad av dom.”

Emma suckade och fortsatte sakta, men säkert att gå över bron tills hon äntligen fick fast mark under fötterna. Bron slutade utanför en stor grind som omringade en stor trädgård med konstiga växter hon aldrig sett förut. Alla i ledet gick längs den långa stigen som slutade vid närheten av en stor trä port (och med järnstänger som höll ihop brädorna) som gick in i skolan.

När resten kommit fram tog det en stund innan någonting hände över huvudtaget. Det började bli mörkt och en del hade börjat frysa. Det var inte något varmt ställe precis, men varmare än på Irlands eller Skottlands trolldomsskole områden. De gjorde kanske på ett annat sätt genom att inte vistas ute för mycket i onödan, men det var inget Emma orkade bry sig om.

En strax (15 minuter) senare hördes en smäll bakom portarna och alla hoppade till och tystnade. Portarna öppnades med ett knak och ett starkt ljus lyste upp gården alla stod och väntade på. I portöppningen stod en lång och smal gammal häxa i en svart mantel med långt grått hår under en svart häxhatt. Det mesta var svart, men man kunde ändå se konturerna på ärmarna av det starka ljuset innifrån en stor hall med sten väggar och stora takkronor med hundra ljus i uppe i taket.

”Hej på er allihopa”, sade häxan. ”Mitt namn är Cornelia Armidala. Rektor på Bexhills. De är förstaklassare va?”

”Ja, och allihopa är med”, sade konduktören som hade tagit av sig hatten.

”Vad bra. Eftersom ni är nya, så ska jag leda er vidare till slottssalen där alla förstaklassare samlas och delas upp i elevgrupper. Följ med här.”

Germaine flämtade till då Armidala vände sig om.

”Tänk om jag inte blir uppropad eller nåt”, sade hon förtvivlat. ”Jag har ju bott hos Fragglare i hela mitt liv.”

”Men dina riktiga föräldrar då? Varför tror du egentligen att du fick det där brevet om att börja här då?”

Germaine svarade inte.

Armidala gick genom den stora hallen och fortsatte upp mot en stor stentrapp som gick upp till en liten avsats på andra våningen. Det var flera andra som gick runt i korridorerna åt samma håll, fast det var inga förstaklassare. Flera stycken stannade och tittade på vilka det var som kom, och då såg Emma tre stycken bakom en stor staty. Det var Alex och Charlie som tydligen stod där med Dean, men Emma vägrade titta åt deras håll. Dels för att hon hatade dom så mycket och dels för att det fanns så mycket annat att se. Flera statyer på berömde häxor och trollkarlar som neg och bockade då dom kom, och tavlor på olika trolldomsskolor.

Efter flera trappor stannade Armidala utanför en stor port utan några dörrar och inne i en jätte stor solfjädersvall med stenväggar täckta av tygstycken och facklor fanns det långa bord mellan varje stolpe med massor av elever runt. Då Armidala tågade in i salen med alla halvchockade förstaklassare efter sig på ett led tystnade det i slottssalen och alla andra vände sig mot dom från borden.

”Alla förstaklassare stannar här nedanför”, sade Armidala och gick upp tre trappsteg till ett långt bord med massor av lärare runt och satte sig i mitten. Emma kände igen en av lärarna. Det var madam Massaret som var i klädaffären. Hon log när hon såg Emma, men Emma log inte tillbaka. Hon hade inte lust att göra det bara. Framför lärarbordet stod det fyra stora, svarta kittlar med en lärare på högra sidan om dom. Ur varje kittel hängde det en stor banderol med olika djur på.

”Det är dags för årets uppdelning allihopa. Hälsa våra nya elever välkommna till Bexhills ....”, började Armidala, och ett öronbedövande jubel och applåder utbröt i salen.

”Vi kan börja med den första elevgruppen. Ni som blir uppropade går bara och sätter er vid er grupps bord”, fortsatte hon då jublet lagt sig ner och pekade på den svarta kitteln med en röd tygbit som hade en bild av en orm med vingar på. Kitteln stod bredvid en kort trollkarl i en svart mantel. ”Varsågod och börja.”

Det blev tyst som i graven i salen och alla förstaklassare väntade på vad som skulle hända.

Helt plötsligt började det komma en röd rök ur kitteln och en pergamentrulle flög ut ur den. Trollkarlen bredvid rullade upp pergamentet och sa: ”Årets första Colubride elev blir .... Louise Ades.”

Ännu ett jubel utbröt vid ett bord och en liten flicka gick fram ur klungan med förstaklassare till ett bord längst bort.

Det blev tyst igen och kitteln började ryka röd rök. Nästa pergament flög ut och trollkarlen läste ”Mike Cooper.” Ett jubel utbröt vid samma bord igen då en liten pojke kom fram ur klungan och satte sig bredvid Louise. Sen fortsatte kitteln att kasta ut pergamenrullar och trollkarlen läste ”Susan DeMerit .... Dan Elenbaas .... Martina Gadringer ....”

Efter en stund hade tjugo stycken förstaklassare satt sig vid det röda bordet och Armidala ropade:

”Okej allihopa. Första elevgruppen är klar. Då tar vi nästa. Vems är det?”

”Det är min”, sade en liten kort häxa bredvid en kittel med ett gult tygstycke som hängde utanför, och som hade en bild på en svart fladdermus.

Det vred sig i Emmas mage då hon tänkte på att hon var med i den gula gruppen. Nu skulle hon behöva gå upp där och visa vem hon var, och sen gå ner till ett bord under allas applåder och sätta sig. Det var tur att hon skulle komma i slutet då eftersom hennes första bokstav i efternamnet kom så långt bak i alfabetet. Germaine däremot såg nervös ut hela tiden. Hon visste ju inte vilken elevgrupp hennes föräldrar tillhörde så hennes namn kunde hoppa upp när som helst.

Kitteln bredvid den första började ryka ut gul rök och så flög det ut en pergament rulle som häxan började läsa i.

”Drew Cady ....”

Applåder hördes från det gula bordet och en liten flicka makade sig fram i folkmassan. Kitteln började kasta ut mera pergament rullar utan stopp. Häxan hade fullt upp. Men sen ropade hon upp någon med Tingle som efternamn. Ingenting hände och Emma var nära på att gå upp dit i alla fall, även om hon inte hörde vilket namn det var. Men just då kom det upp en liten flicka på scenen som sedan gick ner och satte sig vid det gula bordet.

”Har vi Weaglegruppen vid nästa kittel?” frågade Armidala då alla vid gula bordet var uppropade. Alla förutom Emma. Häxan hade kanske tappat en pergament rulle med Emmas namn på. Hon hade inte blivit uppropad till Batgoldgruppen, så det måste ha blivit något fel. Kitteln kanske hade blandat ihop hennes och en annans namn ....

Nu såg både Germaine och Emma lika panikslagna ut då trollkarlen bredvid den tredje kitteln med ett blått tygstycke utanför fick tag på den första rullen. Det kom ungefär tio namn innan han ropade ”Germaine London.”

Germaine gick upp på den lilla scenen vid lärarna. Glad och lättad över att hon verkligen hamnade i en grupp och inte blev lämnad som Danny sa. Emmas hjärta sjönk som en sten. Hennes första kompis hade hamnat i en grupp som inte Emma skulle få vara i. Inte vad hon visste i alla fall. Om hon hamnade i den gröna, skulle hon inte känna någon.

Det gick tre namn till och då, äntligen utan en enda aning ropade trollkarlen upp ”Emma Tingle.”

Emma hoppade till då applåder som nästan lyfte det höga taket hördes från Weaglegruppen bordet när hon gick upp på den lilla scenen. Då såg hon verkligen hur mycket människor det var där runt borden. Hon hade aldrig stått framför en sån stor samling i hela sitt liv, och hon kunde se Germaine som stod upp och klappade händerna, elever vid blåa bordet som hoppade av glädje och Alex och Katie med dom andra i familjen Tingle vid det gula bordet. De såg helt chockade ut över att hon inte började i samma grupp som hela släkten hade gjort. Emma gick ner efter bara några sekunder som kändes som evigheter, glad över att hon fick en elevgrupp att börja i och inte bortglömd eller nåt. Applåderna varade längre nu än vanligt och fortsatte en lång stund efter det att hon satt sig.

”Bra Emma!” ropade en andraklassare åt henne. ”Vi är jätteglada över att du fick komma i den här gruppen”, ropade en annan. Eleverna runt dom andra borden såg inte så glada ut då blåa bordet slutat applådera. Emma själv kunde inte förstå varför alla höll på som de gjorde, men det gjorde detsamma.

Då kitteln började ryka igen viskade Germaine till Emma ”Om Danny bara råkar hamna här”, började hon argt. ”Bara råkar av någon underlig anledning, tänker jag byta grupp fast det inte går.”

Hon lät bestämd på rösten. ”Jaha ....”, sade Emma som svar och tittade på vems namn som skulle stå på rullen som trollkarlen rullade upp och sa ”Daniel Westwood.” Flera applåderade och Germaine suckade och slog handen för ansiktet. ”Det är inte sant ....”, kunde Emma höra henne jämmra bakom händerna då Danny kom och satte sig.

Sist var det den svarta kitteln med ett grönt tygstycke som hängde utanför, och den hade en bild av en vit uggla. Kitteln verkade inte ha någon brådska. Det tog ett tag innan någon rök syntes. Häxan bredvid började bli otålig och satte armarna i kors med ett irriterat ansikte och just då flög den första rullen ut och häxan började läsa. Resten av dom tjugo som stod kvar framför scenen hade blivit valda till den gröna elevgruppen som hette Owlhed.

”Då hoppas jag att alla är nöjda med elevgruppen ni hamnat i”, sade Armidala när kittlarna var borta (”Nöjd är det minsta man kan va”, grymtade Germaine). ”Nu ska ni få mat, och sen leds ni till era elevtorn med gruppledarna.” Hon klappade händerna två gånger och från varje ände på bordet kom det fram en ljuslila, stor tygrulle som sedan började rulla över bordet och bildade en duk som det stod mat på. Bexhills använde guldfat och bägare, vilket Emma inte var van vid.

”Varsågoda. Ni kan börja”, sade en lärare från vänstra sidan på lärarbordet.

Alla började äta av allt som fanns på bordet, och räckte man inte bort till andra änden på det kom faten flygande. Det fanns flera hundra olika rätter att välja på. Njurpaj, drakäggs paj, gratinerade sniglar, nässelsoppa, sockerkringlor, kroppkakor, fruktglass och Soquil, en isglass som mer liknade en marsmallows, för att bara nämna några. Emma ville gärna testa alltihopa, men det var alldeles för mycket.

”Kan du säga hur glad du är över att hamna här i den blå gruppen Danny?” sade Germaine till Danny efter ett tag.

”Behöver jag vara glad eller? Jag visste att jag skulle bli vald till den, därför att mina föräldrar gick där. Varför undrar du?”

”Spelar det någon roll eller?”

Om Germaine hade tänkt börja bråka med Danny nu, borde hon veta att det inte skulle vara rätt tillfälle. Slottssalen bevakades ändå av lärare på scenen och gruppledare vid matborden. Dom skulle i så fall riskera att bli utvisade redan första dagen och låta trollstaven bli delad i två delar skulle inte Germaine tåla.

Medans alla åt berättade Armidala om Bexhills historia.

”Både Bexhills, Duncans och Bauxit tävlar mot varandra varannat år i trolldomsskole tävlingar. Det är en tradition sen 1573 som vi gärna vill hålla kvar. Skolan som vinner, får en sån här guldfjäder i belöning.” Armidala höll upp en mellanstor fjäder i guld som skimrade från ljuset i taket. Den var lite större än en fjäderpenna. ”Den här fjädern vann Bexhills förra året. Våra tävlande, som sitter någonstans vid det röda bordet ....” Alla tittade dit för att se vilka det var. ” .... ska inte tävla nästa år, utan nya deltagare ska lottas ut. Nu går inte tävlingen förrän om ett år, men så ni vet. Det var rektorn på Bexhills som startade det hela och därför behåller vår skola fjädrarna i vårat troférum där alla våra priser är. Hur som helst, så har Bexhills vunnit sju gånger det här århundradet, Duncans två gånger och Bauxit fyra gånger. Vi hoppas att Bexhills vinner igen så klart, så jag vill att de tävlande tränar hårt på både logik och kvastflygs träning. På tal om kvastar så hoppas jag att alla förstaklassare har en kvast, annars är vi så snälla i år att låna ut några. Fast vi är ju så snälla ändå ....” En del i salen skrattade, men det gjorde inte Germaine. Hon såg väldigt vresig ut och sa att allt Danny gjorde bara blev fel. ”Men ....”, fortsatte Armidala strängare. ”Vi vill inte att några elever springer runt i korridorerna under natten eller är uppe överhuvudtaget. Ni ska ju gå i skolan, för det här är inget semesterställe precis.” Sen satte hon sig ner och började också att äta.

Efter en stund (en timme) i den gigantiska slottssalen hade alla slutat äta och duken rullade ihop sig så bara träborden syndes igen. Varje gruppledare och gruppföreståndare (dom som stod bredvid kittlarna) reste sig vid sitt bord.

”Lyssna här allihopa”, sade Armidala. ”Nu följer ni efter era två ledare till erat torn och så ses vi vid frukosten här imorgon. Godnatt allihopa.”

Trollkarlen vid Weaglegruppens kittel gick bredvid en gruppledare som var en femteklassare ut ur slottssalen till den kalla korridoren. Weagle eleverna följde efter. Det fanns tjugo förstaklassare, och tillsammans med alla elever i Weaglegruppen blev det 140 stycken. Alltså ungefär 650 på hela skolan med alla lärare. Trots att skolan var så stor att det skulle få plats med 1000 elever där, var den väldigt kompliserad. Bexhills hade väggar som rörde sig, fönster och dörrar som flyttar på sig och levande statyer som pratar med varandra.

”Är du med i något De-croix lag, Emma?” frågade Danny när de gick upp för en trapp som gick till ännu en lång korridor med flyttande saker.

”De-croix? Nej, är du?”

”Nä .... Har du spelat det någon gång då?”

”Nej. Alex har bara berättat om hur man spelar det. Har du spelat det någon gång då?”

Danny såg besvärad ut över att Emma alltid frågade samma sak, men det var det enda hon kunde komma på att fråga för att låta intresserad.

”Du kanske får vara med i år. Man spelar De-croix matcherna här utanför på en De-croix plan. Det berättade pappa en gång. Man spelar det ungefär som Fragglar baseboll fast med långa skedliknande pinnar istället för handskar. Ja, om man vill vara med ska man ha en sån där SkyRide Femtusen. Åh, vad jag önskar mig en sån ....”

”Äh, lägg av Danny”, sade Germaine irriterat. ”Du vet att förstaklassare bara får ha en gammal modell.”

Trollkarlen stannade en lång stund senare bredvid en vägg med en sorts gardin som satt fast uppe vid taket och som sedan hängde ner till golvet.

”Här e Weaglegruppens elevtorn”, sade han och knackade på väggen som sakta började försvinna sten efter sten så ett hål bildades. Bakom väggen fanns ett rätt så stort rum med bord och soffor och två spiraltrappor som gick upp i något slags torn. Rakt fram stod det en stor spis med en blå-röd eld i.

”Alla förstaklassare samlas mittemot spisen”, ropade trollkarlen när alla 140 elever var på väg in. Emma ställde sig bredvid Germaine som med avsikt bara hade råkat vilseleda Danny lite grann i rummet så han hamnade längst bak.

”Först vill ja säja ....”, sade trollkarlen stilla. ” .... att elden här inte kan slockna å få fram eld på föremål ifall någon får för sig å kyla ner tornet ordentligt. Eller bränna upp de ....”

Några elever började skratta igen.

”Hur som helst så e ja Weaglegruppens föreståndare. Ni kan kalla mig professor DonnerWotter .... Ja e också lärare i ämnet om magiska å tragiska djur å deras levnadssätt, å tebanografi lektionerna .... Ja .... Sovsalarna finns i tornen här uppe. Flickor åt höger, å pojkar åt vänster. Eran packning finns däruppe .... Var inte uppe hela natten. Ni börjar halv nio me Formellära imorgon. Gruppledaren håller koll på de där så ni inte besitter hela natten om ni förstår va ja menar ....” Sen gick han iväg och väggen kom tillbaka.

”Jag skulle rekomendera att ni gick och la er nu”, sade gruppledaren med en bestämd röst.

De flesta suckade och gick motvilligt upp för spiraltrapperna till de två sovsalarna. Emma och Germaine gick upp i den högra och kom fram till en dörr med de andra tjejerna.

Sovsalen var ett stort runt rum som lystes upp av tre avlånga, smala kyrkliknande fönster med draggardiner, och längs stenväggarna stod det cirka tio sängar och sängbord. Varje säng hade en sänghimel och på borden stod det ett stearinljus som nästan var slut. I en stor hög mitt på golvet låg det väskor, koffertar och kartonger och vid ett fönstret stod alla burar med duvor och katter eller möss i alla möjliga färger och storlekar.

Germaine satte sig på en säng långt bort från mängden som bestod av fem andra tjejer. De skulle göra allt för att få sina sängar bredvid varandra och fick därför fråga dom som spritt ut sig om de ville flytta sig. Som tur var hade Germaine tagit en säng bredvid dörren och Emma tog den bredvid Germaines. Till skillnad från hemma var madrassen mjuk och sängen väldigt bred. Det fanns tre mörkblåa kuddar och ett mörkblått duntäcke i varje säng. Sänghimeln hade en likadan färg, men gavlarna var mörkbruna.

Efter en stund började en del hämta sina koffertar och kartonger som dom ställde nere vid kortsidan på sängen. Emma gick och hämtade sin koffert och kartongerna och ställde buren med Skibb i på sängbordet. I kofferten låg det kläder till mindre än hälften. Det var bara nattlinnet och några tröjor som Carrie stickat för några år sen. Nu började dom bli lite för små, men det spelade ingen roll. Hon skulle ändå bara behöva använda skolkläderna som hon hade tre par av. När klockan sedan blev tio på kvällen tog månen över ljuset i det stora rummet med hjälp av lite stearinljus. Alla hade bytt om och lagt sig, men ingen kunde somna för det. Gruppledaren, som visade sig heta Justin Cox, hade på bara två straxar (30 minuter) behövt komma in åtta gånger och säga åt alla att släcka ljusen. Han hotade med att han annars skulle sova därinne på golvet om det inte fungerade. Då blev det genast tyst, men det var säkert flera stycken som inte somnade ändå. Emma kunde inte sova, och när hon viskade till Germaine för att fråga om hon var vaken fick hon bara någon sorts snarkning till svar. Emma tog det som ett nej.

Efter att ha legat i sängen och tänkt på allt möjligt i en bra stund (två timmar), satte Emma sig upp. Det var tyst i rummet och alla hade lyckats somna till slut. Hon lutade sig mot ena säng gaveln och tog upp kartan över skolan hon fick av Jamie som låg i ena mantelfickan. Den visade just nu en massa streck som flyttade sig och en röd prick i en triangel. Längst ner på kartan stod det en mening: Kartan till Fairyvalley. Jamie hade bara berättat att kartan visade rummen över skolan eller nåt sånt. Inte att det var till Fairyvalley, vad nu det var. Emma la ifrån sig kartan på bordet och tänkte ännu en stund efter att hon lagt sig ner. Kartan till Fairyvalley .... ”Till” måste betyda att hon inte är där nu, och vart låg det i så fall? Och sist hon såg på bilden var den likadan fast det var Bexhills som Jamie berättat. Fairyvalley kanske var ett rum på Bexhills. Eller en hemlig gång till stället var kanske den röda pricken. Hur som helst så skulle hon fråga Germaine nästa dag. Hon kanske visste något om Fairyvalley. Hon visste ju allt .... Och utan att Emma visste ordet av hade hon somnat.

Skriven av: Hermione