Publicerat
Kategori: Novell

Edge og Night

Home is behind
The world ahead
And there are many paths to tread
Through shadow
To the edge of night
Until the stars are all alight

Mist and shadow
Cloud and shade
All shall fade
All shall fade


Hovars dånade mot den frusna marken. Betsels klingande, sadlars knarrande och ansträngda andetag. Hjärtats rytmiska slag, bultande i öronen. Lukten av svett, och blod. Både män och hästars. Längre fram skrik, ljudet av stål mot stål. Smaken av galla i munnen, brännan i halsen då den kalla luften drogs in och ut. In ut, in ut. En pils vinande. Ett svärd som dras. Ett skrik. En duns. Och mörker. Alltid detta mörker.
Vinterkrig.
Hopp som släcks. Drömmar som förverkligas. Ständig skräck, alltid fruktan för döden. Den som vandrar bredvid dem alla. Fortare och fortare. Hovslagens dunder överröstar nästan hjärtats bultande. De smälter ihop. Bildar krigets egen, levande puls.
Aldrig mer hem. Aldrig mer sol. Aldrig mer värme. Aldrig mer annan kärlek en dödandets bittra gemenskap.
Framför dem världen, som de aldrig ska få uppleva. Bakom dem tryggheten, dit de aldrig mer ska få återvända. De ska alla dö. Bli de sista att komma ihåg, i ett förlorat folkslag. Aldrig mer hem.
En häst som frustar, slår med huvudet. Fortare och fortare. Dundra fram genom stjärnor och dimma. Stål som glittrar framför i mörkret. Fruktan som kväver, nästan dödar innan pilen ens når hjärtat, innan svärdet faller tungt.
Varför inte bara ge upp? Gömma sig och aldrig återvända. Men det är försent nu. Hästarna är bortom kontroll, det går inte att stanna, bara att fortsätta, snabbare och snabbare. Adrenalin.
Dö. Dö med ära. Strid. Strid med styrka och mod. Frukta intet mörker i världen. Om det bara vore så lätt. Alla fruktar de döden. Alla gråter de över allt de någonsin älskat. Alla skriker de för att inge varande mod. Alla kommer de att dö.
Men de driver sina hästar vidare, vidare och vidare. Mot nattens avlägsna rand. Ljudet av strid framför dem växer. Alla rätar de på sig. Stålsätter sig för allt de kan tänkas möta. Smärta och död. Två gamla vänner för dem alla. Och nu ska de möta dem en sista gång. Runt dem ligger kroppar av deras en gång så tappra bröder. Blodiga och svarta av smuts med söndertrasade kläder och hemska sår. Ingen finns nu kvar att hedra och sörja dem. Bära dem från nederlagets plats till dödens sista, tysta vila. Inge finns nu kvar. Ingen utom de.
Vanmakten och raseriet blossar i dem, gör hästarna ystra och driver borta deras egen rädsla.
Gemenskapen som man bara får genom att döda och se döden etsar dem alla samman. Det finns ingen kapten och inga underordnade. I döden är alla lika. Det känns annorlunda nu. Raseriet får dem att glömma rädslan. De flyger fram genom natten, oslagbara, fruktansvärda, som en våg. Men även den mäktigaste våg bryts någon gång mot en klippa.
Så plötsligt, en avstanning. En häftig inandning, tiden stannar en sekund. De är framme. Framför deras fötter, höljt i dimma och rök ligger fältet. Stjärnornas ljus återspeglas i tusentals blänkande brynjor och svärdsklingor. Det varar i en evighet, alldeles för kort tid. Sedan tränger ljudet av skrik och stål som möter stål igenom den stilla fasaden, hjärtan börjar åter slå, tiden startar som om ingenting hänt. De är upptäckta. Avståndet mellan dem och döden minskar i otrolig hastighet, och nu, i det sista förtvivlade ögonblicket finns det inget annat att göra en att fortsätta. Pressa hälarna mot hästens svettiga flanker, vråla ut sitt raseri i fartvinden.
Trotts alla tvivel, trotts alla tvekan och rädsla är de nu alla här. Framme vid det sista, slutgiltiga ögonblicket. Och de kommer inte att stanna. All förtvivlan, alla förluster och sår är glömda. De slåss för sitt folk och försitt land. Det de älskar. De fruktar inte längre något mörker i världen. Dånet från hovar, hjärtats vilda slag, vindens vinande, vrålen, allt smälter samman till ett ända brus, som från ett stort hav. Färger strömmar framför ögonen, allting är förvirrat. Aldrig mer hem. Aldrig mer sol. Aldrig mer värme. Men vad gör det egentligen?
Sedan plötsligt, är de framme. Tiden är slut. En enda sista gång blir allting klart som kristall.
Stjärnorna som tindrar, som pärlor i det tjocka mörkret. Den närmstas ansikte, när han lufter svärdet för att hugga. Armen som hänger slapp vid sidan, ögonen som sluts för att aldrig mer öppnas.
Stillhet lägger sig. Alla är de borta. Natten är tyst och fridfull. Bort har alla ridit, galopperat för fullt vidare och vidare mot nattens för evigt klara rand. Allt de någonsin älskat och stridit för ska tyna bort och försvinna. Och ingen ska finnas kvar att minnas det.

Skriven av: Forgee

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking