Efter Första Dejten

Mitt misstag var att jag trodde det fanns magi kvar i världen. Men samtidigt lever jag ett naivt liv, där romantiken jag drömmer om ligger död och begraven sedan urminnes tider. Det enda jag vet är att världen vi lever i är mörk och kall. Ljuset överskuggas av mörker, värmen dör av den isiga kylan. Livet har givit mig många och tuffa hinder, men jag har alltid på något vis lyckats att ta mig över all smärta som har erbjudits till mig. Men efter varje hinder har jag alltid lämnat kvar en del av mig själv på den våta ensamma vägen, resultatet av min resa är att jag har blivit en trasig människa som vandrar runt i världen som en vålnad. Hjärtat har två viktiga uppgifter att pumpa ut blodet i kroppen men även att pumpa ut alla dina egna känslor genom kroppen. Om man vill så går det att låsa sitt hjärta och slänga bort nyckeln. Under den tiden sitter man och hoppas att en främling hittar nyckeln, så att hjärtat kan öppnas igen.

Vår saga hann inte ens börja innan den tog slut, du hittade min nyckel men slängde bort den lika snabbt. Nu ligger den på havets djup och blir alltmer rostig och trasas sönder i det salta havet för varje dag som går. När tiden går vidare blir nyckeln bara ett gammalt minne, en legend som sjömännen berättar om i sina historier. Jag ligger här i sängen och tänker tillbaka på den där fredags kvällen då vi hade vår första dejt, hela den dagen fyllde mig med glädje och nervositet. Du hade äntligen modet och styrkan att vilja träffa mig, det hade varit en lång väntan att ens få din uppmärkashet. Nu när jag äntligen fick den så ville jag att den skulle bestå för evigt. Jag fick veta din favorit färg, ditt favorit godis. I mitt sinne så verkade det så rätt att ge dig en blombukett, även att du skulle få en korg som innehöll rosa blommor, dumle och ett doft ljus. Du verkade så himla glad över detta, men tyvärr så dödade jag den glädjen dagarna efteråt. Allt jag gjorde var av ren vänlighet, ville göra dig glad, se dig le, höra ditt skratt. Men i allt detta blev hela situationen fel. Jag borde varit mer vaksam och försiktigare, skulle ställt rätt frågor till dig. Detta är min stora synd, jag dödade alla möjligheter till en andra dejt. Varför kunde jag bara inte varit mig själv den där kvällen och dagarna efteråt. Den godhjärtade som gör andra glada, den roliga som bjuder på skratt, den avslappnade som ger folk utrymme att tänka, den som gör att andra människor känner sig trygga i min närhet. Istället blev jag den som stötte bort kvinnan jag ville ha kvar i mitt liv, just på det sättet jag gjorde det på kommer att hemsöka mig för evigt. Förlåt att jag misslyckades med att hålla mina inre demoner borta från mitt tanke sätt, förlåt för att jag misstolka allt och slutade med att allt blev alldeles för mycket för dig.

Det jag kände den kvällen hos dig var något speciellt, en känsla av att alla mina inre demoner försvann, min oror och ångest var borta. Du blev ljuset som drev bort mörkret, värmen som övervann den isiga kylan. Du var kvinnan som visade mig värme och en vänlighet som jag inte har känt av på väldigt länge, jag ville inte förlora den känslan. Den blev som en drog för mig och tyvärr växte det en desperation inom mig, som jag inte kunde kontrollera. Bara om vi hade bestämmt oss för en andra dejt direkt och inte sett tillbaka, så hade mina tankar varit klara och lätta. Min oro och stress hade varit bekämpade och jag hade fått chansen att visa vem jag var på riktigt, vi hade kunnat lära känna varandra i ett lugnt och försiktigt tempo utan någon press på oss. Men nu är det försent och tyvärr för min del är det bara mitt eget fel. I mitt huvud försöker jag uppfinna en tidsmaskin som tar mig tillbaka till den första träffen, då hade jag kunnat förändra allt. Tyvärr är det omöjligt, tärningarna är kastade och jag står som den stora förloraren i livet. Tankarna yrar runt som en orkan och känslorna svallar över som vågor i dödlig storm ute på havet.

En storm är på väg, jag undrar om den kommer slita sönder mig. För just i denna stund är min själ lätt och skör, tårar börjar rinna ner på kinderna. Det finns inget slut på mitt lidande som förtär min kropp bit för bit. Smärtan som pågår i min kropp är att du kan glömma mig och radera ut mig från ditt minne, men för mig är det svårare. Jag kan inte bara kasta bort dig och låtsas att du aldrig har existerat i denna värld, det gör alldeles för ont. Hade väntat så länge på att få din uppmärksamhet och när jag väl fick den så gav jag dig inte hundra procent utan bara tio, gav dig aldrig chansen att få lära känna mig på det sättet som mina närmaste vänner fick. Jag svek ditt förtroende, dödade löftet jag gav dig och gjorde dig besviken. Tårarna forsar ner längst kinderna som ett oändligt vattenfall, att jag har gråtit så här mycket över en kvinna har aldrig hänt tidigare under hela mitt liv och jag kommer fortsätta gråta över hur vår saga aldrig tog fart och dog alldeles för tidigt. Du kommer alltid vara kvinnan som kom undan, flög iväg från mitt liv och lämnade kvar mig på grus vägen i regnet.

Min stora svaghet var att jag lät min autism löpa fritt och sprida sitt gift runt oss. Jag önskar att jag var stark nog att motstå dess kraft, att bara glömma den och agerat normalt för dig. Du är inte vilken kvinna som helst, du är kvinnan som sticker ut från mängden och är mer speciell än vad du någonsin kan tro. Det finns bara ett exemplar av dig, när jag ser dig blir det en WOW känsla i hela kroppen. Bara du kan göra mig till en bättre person och kan förvandlar mina mörkaste dagar till dem ljusaste.

Hennes starka bruna ögon säger allt när hon tittar in i dina. Lika söta som ett glas Oboy, lika vackra som stjärnorna på en klar natthimmel. Glittrar som dem mest sällsynta och värdefullaste ädelstenar i vår värld. Hennes närvaro lyser upp även de mörkaste stunder i livet.

När jag nu släcker sänglampan i mitt tysta sovrum och mörkret kryper närmare, får jag känslan av ensamhet. Något jag trodde att hon kunde rädda mig ifrån, vara min räddning i livet. Men istället kommer demonerna i skuggorna nämare och närmare, kommer dem att lyckas ta ett grepp om mitt sinne ? Eller kan mitt minne av dig hålla dem borta, det får morgondagen utvisa. Godnatt från en naiv romantiker.

Några Tankar Direkt Från Hjärtat På Felix Kaldeby

Felix Kaldeby

En naiv romantiker som skriver av mig mina känslor från hjärtat.
Felix Kaldeby är medlem sedan 2024 Felix Kaldeby har 0 publicerade verk