Efter skilsmässan

En skilsmässa är aldrig rolig att gå igenom.
När man kommit över det värsta och insett att det inte finns någon återvändo då är det bara att ta tag i livet och låta det levas.
Så fick det bli för mig.
För att söka mig fram så fick jag för mig att göra mig en profil på en nätdejting sida.
Det som skedde var att jag ganska snart fick respons, positiv sådan.
Fick gliringar från nära och kära:
- Nätdejta, vad är det för någon, där finns väl bara ”snuskingar”.
Jojo, visst stötte jag på en del som var ”snuskiga”. Faktum var ändå att de var lätta att avvisa. Så jag tyckte inte detta var något problem. Att få sån respons som jag ändå fick var en bekräftelse som hette duga.
Till en början ”dejtade” jag dem via skrift. Sen fick jag för mig, vinna eller försvinna, träffa några i verkligheten. Då visade det sig att några inte alls ville ses, som jag ville träffa. Riktiga fegisar tyckte jag. Undrade varför de överhuvudtaget var på sidan och försökte hitta någon.
Hur det än var så började jag ”dejta” i verkliga livet. Det var nervöst.
Hur skulle vi hitta varandra? Kom verkligen personen till mötesplatsen? Skulle man ha med sig något? Vad skulle vi prata om? Hur länge skulle dejten pågå? När var det dags att bryta?
Ja många var frågorna. Frågor av sig självt. Till och med frågan om huruvida vi skulle ses vidare eller inte löste sig väldigt snabbt.
Det var en rolig period. Lärde känna många trevliga människor. Fast fastnade inte för någon direkt.
Samtidigt som jag nätdejtade så gick jag också med i en förening som gick ut på att lära känna vänner i en ny stad. Nu var jag ju inte ny i staden men väl så kände jag att jag behövde se mig om i en ny vänskapskrets.
Det blev en sommar som gav mig så mycket.
Rätt var det var så trodde jag också att jag funnit kärleken.
I två personer.
Hur skulle det här gå?
Den ena var väldigt omtänksam och ville verkligen att jag skulle må bra. Vi bodde ganska nära varann så vi träffades ganska ofta. Den andra var förstås också omtänksam. Den personen träffade jag inte så ofta men det var en passion emellan oss som hette duga. Hamnade i en annan värld när vi träffades.
Under hela den här tiden hade jag kontakt med en tredje person. Den personen bodde ännu längre bort. Men vi hade många och långa samtal först via text och sedan telefon. Jojo, telefonen gick varm på kvällarna för att prata med alla tre om dagens händelser. Den som jag hade samtal som gav mig något, var just den som bodde längst bort. Vi pratade om världens händelser, om samhället, idrott. Ja vi kom ju på att vi hade ishockey som en gemensam nämnare ganska snart.
Hur det nu än var så kom vi att träffas, trots avståndet. Det blev ett möte som jag sent ska glömma. Dejten var så perfekt som det bara kunde vara. Men jag var ändå inte övertygad om att vi skulle ses igen. Vi bodde ju så långt ifrån varandra.
Efter detta möte började jag tvivla om det var kärlek jag hade till de andra två. Jag fortsatte att träffa dem ett tag till. Ganska snart insåg jag den första personen hade jag fallit för just för att jag fick sån bekräftelse. Men kärlek, nej det var det inte.
Den andra då?
Jo passion var just det ordet som passar in där. Den personen visste verkligen hur jag kunde bli tillfredsställd. Men vad pratade vi om? Fick jag ut något intellektuellt?
När dessa funderingar for genom mitt huvud fick jag för mig att kontakta den tredje.
Vi träffades en sommarkväll mitt i vårt vackra land. Det var synd att säga att det var mitt i Sverige men orten där vi träffades låg mittemellan oss.
Denna träff skulle förändra livet för mig. Det var då jag insåg vad jag behövde.
En stabil person vid min sida som tyckte om mig och samtidigt inte ändrar på sina vanor, värderingar och livsinställning. Ja det låter kanske konstigt att man kunde märka det så snabbt men så var det.
Den här personen blev jag mycket nyfiken på. Det gick inte många dagar efter vår andra träff så träffades vi en tredje gång. Det var då jag insåg att jag hade blivit kär. Ja det hade jag nog blivit redan första gången men det var en känsla som jag inte visste hur den kändes. Det var ju så länge sedan jag var nykär förra gången.
Kärleken mellan oss var inte passionerad. Den var respektfull och innerlig. Eller ja, jag vet faktiskt inte om den var så plötsligt besvarad som min kärlek var.
Hur det än var så lever nu kärleken mellan oss och det har gått över två år sedan vi träffades.

Skriven av: Anonym