Ekonomerna

EKONOMERNA


Dom jävlarna hade fått vingar och vi såg ut genom bilrutan på dom, som vi for ut ur staden, ut mot landet och kanske trygghet och säkerhet - men över oss svävade en flock ekonomer, som ett hot om en dyster framtid och mot vår själva existens.
- Fan! Finns det ingen högre växel på den här bilen! förbannade Calle och innerst inne ångrade han nog att han satsat franskt.
- Går det att få upp volymen mer? Jag hör fan inte vad jag tänker för det där jävla kraxandet! skrek Henke dövt och rattade febrilt på stereon.
Själv satt jag tyst i baksätet, hoppade runt lite när vi kom till någon ojämnhet i vägen, och jag drack folköl och rökte. Tänkte på mitt liv i retrospektiv. Vad hade jag gjort av det egentligen?
Vi kom genom Söderköping i hyfsad fart - bron var nere och idioten vid rödljuset hade blivit uppäten av ekonomerna - och så styrde vi gamla E 4:an ner mot Valdemarsvik. Vi hade bunkrat upp med sprit, smärtstillande och ångestdämpande, lyckopiller och muskotnötter, cigarretter och cannabis och porrtidningar för några veckor, men visste ändå inte om det skulle räcka. Kanske skulle vi tvingas ut i osäkerheten i skogen, för att finna föda och något att droga oss med.
- Kra, kra! skrek en lågt flygande ekonom - studsade mot vindrutan och lämnade ett stort blodigt märke efter sig.
Rutan sprack upp lite i vänster hörn. Jag vände på skallen och såg hur ekonomen kämpade för att få luft under vingarna igen - men det var för sent. Några andra ekonomer hade snart fått syn på honom och störtdök nu neråt och hackade ihjäl honom och åt upp vad som blev kvar. Det var en tuff bransch.
- Sväng vänster här! hojtade jag någon mil efter Ringarum, som låg övergivet och nerbränt på höger sida om oss.
- Varför då? skrek Calle - cigg i käften och stressad, upprörd.
- Morsans lantställe! Där kan vi gömma oss.
- OK.
Calle svängde vänster och ekonomerna som följt oss ett slag fortsatte motorvägen framåt, i hopp om mer lovliga byten. De visste inte att Calle - med en kvarskatt på 52 000 - satt i just den här bilen.
Vi körde den kringelkrokiga vägen ner till Ållebråta. Körde uppför backen och parkerade oss där. Det var tyst här ute och himmelen var klart blå. Inget moln i skyn och inga ekonomer.
- Vi kör järnet! skrek Henke, öppnade dörren, tog en back bärs och sprang upp mot huset.
Jag fick rätt på en låda Jim Beam och några limpor Marlboro och följde hukande Henke. Calle kom efter med en Canadien Club i höger hand och en bunt cigarrer i vänstern.
- Nyckeln! sa jag.
- Få upp dörren! För i helvete! skrek Henke.
Calle sparkade upp dörren och vi dök - alla tre samtidigt - in i den alltför smala springa som öppnats. Henke var först på fötter av oss, rättare; han stod på knäna, stängde och reglade dörren och satte sig med ryggen mot den.
- Någon som känner för något starkt? sa Calle där han låg raklång på golvet i sin svarta kostym.

Mat. Det hade vi glömt. Vi hade några revbensspjäll och marshmallows med oss. Det var allt.
- Någon som vill ha en marshmallow till? frågade Calle, där han satt vid kakelugnen med sitt grillspett och sin Mint Julep.
- Nej, tack, svarade Henke och jag trött.
Vi hade dragit i oss ett par whisky var, men var ändå inte riktigt på hugget. Vi var väl kanske lite oroliga till mans. Vad hade hänt med alla våra vänner, våra familjer och flickvänner? Hade ekonomerna tagit dom?
Jag satt uppe sent och skrev det här i eldstadens flämtande sista suck, innan jag också somnade, en orörd Manhattan vid min sida.

Nästa dag satte vi igång tidigt. Calle blandade drinkarna, Henke fixade till revbenspjällen, jag hade lovat ta disken, satt just nu och kollade ut mot himmelen med en svart, liten kikare jag hittat. Calle försökte då och då ringa någon av våra nära och kära på sin mobil, men fick aldrig något svar.
Jag gick ut i köket.
- Vi får nog sluta använda kakelugnen. I alla fall dagtid, sa jag.
- Just det. Dom kan se röken, sa Henke och gjorde något med en kniv.
- Hur långe räcker gasolen då? frågade Calle.
- En vecka får vi hoppas, trodde Henke.
Snart var vi igång och käkade och krökade och vi hade burit in radion i matsalen och försökte ratta in någon kanal. Men det brusade bara. TV:n gick det heller inte att få in något på.
- Skål då, grabbar, sa Calle och vi svepte våra drinkar.
- Den ljusnande framtid är vår, sa jag ironiskt och det blev så där tyst.

Vi söp oss igenom första veckan, sedan började oroande tendenser komma. Drinkarna Calle blandade var inte lika starka, det var ingen mynta i min Mint Julep och Henkes Manhattan var nästan genomskinlig.
Calle kom in med en ny omgång.
- Här har ni grabbar, sa han och lät lite orolig.
Vi hade inte ätit på tre dagar och Henke hade stora, svarta påsar under ögonen. Han såg stint upp på Calle.
- Säg som det är! sa Henke aggressivt.
Jag förde min drink till min mun.
Det var tyst.
- Vadå?
- Säg som det är! skrek Henke.
Jag spottade ut klunken jag just tagit.
- Oh, fy fan!
- Vadå? skrek Calle.
- Vi håller på att få slut på spriten! vrålade Henke.
Calle satte upp händerna i en defensiv gest.
- Nej då, nej då, det finns, ja, eh, det finns en del kvar...
- Vad fan har du hällt i min drink? skrek jag och blinkade ostadigt mot Calle.
Henke sprang ut i köket. Snart kom han tillbaka med en flaska T-röd.
- Vad fan är det här? skrek han och höll upp den halvfulla plastflaskan.
- Hehe...OK. Det börjar bli lite ont om whisky, erkände Calle och tog ofrivillgt ett steg bakåt.
Vi hade sett ekonomer flyga högt över oss i några dagar nu. Kanske kände de vittringen av oss.
- Då så, sa jag så myndigt jag kunde.
- Det där var droppen. Imorgon åker vi in till Valdemarsvik och går till Systembolaget.
De andra två såg på mig under tystnad. Jag tog mitt glas, gick ut i tvättstugan och hällde ut drinken i slasken.

Nästa morgon inledde jag med att smula ner en muskotnöt i kaffet, rökte en feting och så väckte jag dom andra.
- Upp och hoppa, boys! Nu ska vi till byn.
Grabbarna kom upp, kammade till sig och klädde på sig, och sedan stod vi vid fönstren några timmar och försäkrade oss om att kusten var klar.
- OK. Då sticker vi, sa Calle framåt tolv.
Vi öppnade försiktigt dörren och kröp sedan ut och ner mot bilen. Väl inne låste vi dörrarna och sedan for vi iväg. Det tog ungefär tio minuter att ta sig till Valdemarsvik och väl där parkerade vi vid torget och ivrigt aktandes skyn smög vi iväg mot bolaget. Som märkligt nog var öppet.
- Jaså, ni har öppet trots allt, sa Calle förvånat till kassörskan.
- Visst. Varje dag. Till sex, svarade kassörskan stelt.
- Bra, då vill vi ha två plattor Jim Beam, sa jag.
- 40 rödvinare i 50-60 kronorsklassen, sa Calle.
- Tre fat öl, fyllde Henke på, och så där höll vi på ett tag.
Calle betalade allt på sitt kort, och sedan sprang vi i omgångar ut med spriten till bilen.

Vi festade rejält den kvällen, glömde alla bekymmer. Deppade inte ens ihop när vi slog på TV:n och för första gången på över en vecka fick in bild - 'A-ekonomi 24 timmar' var vad som erbjöds. Vi garvade faktiskt till och med åt ekonomerna, som satt i sina kostymer och med sina slipsar och vingar och huggtänder då och då tog en tugga av varann, med sina väldiga käftar.
Vi fabulerade om gamla fylleminnen, spekulerade i minnersluckor och devalverade fallna kvinnor vi spänt på. Det blev en rätt så trevlig afton. Sent omsider tände vi i kakelugnen och grillade upp våra sista marshmallows. Vad vi skulle äta veckan som kom visste vi inte.

Jag vaknade nästa morgon av att en ekonom stod lutad över Henke. Han skulle just sätta sina huggtänder i Henkes hals då jag skrek till, kastade mitt täcke över honom och sprang fram till kakelugnen. Han måste kommit ner den vägen, sett eller känt röken och likt jultomten klämt sig ner genom skorstenen.
Elden var glöd nu och där inne låg spetsen på eldgaffeln och nu fick monstret av sig täcket och Henke vaknade till och skrek och sparkade reflexmässigt ekonomen i skrevet och jag fick tag i eldgaffeln, rände in den i ryggen på odjuret.
Ekonomen skrek till i smärta - hans ryggrad försökte följa två reflexer; böja sig framåt efter pungsparken eller böja sig bakåt och försöka ta ut eldgaffeln.
Calle hade vaknat och kom instormande i rummet med en tom Jack Danielsflaska i höger hand.
- Det var som fan!
Det här var en välväxt ekonom, säkert över två meter lång och svart i uppsynen. Hans ögon glödde röda av hat mot allt vi representerade och han högg nu efter mig med sina väldiga klor.
Jag hoppade bakåt och Calle fick tillfälle att dra flaskan i bakskallen på ekonomen. Han svajade till. Henke kom på fötter och försvann ut i köket. Ekonomen stod nu och försökte få ut eldgaffeln ur ryggen. Calle fick tag i en stol och hytte med den mot besten. Jag grabbade ett större vedträ och fäktade lite nervöst med det.
Snart kom Henke in igen, med gasoltuben. Han öppnade spärren på den och sprutade gasol över hela ekonomen. Calle fattade galoppen, tände en cigg, drog några snabba bloss och kastade den på ekonomen.
Whosh! En mäktig låga slog upp från odjuret, svedde taket och vi kastade oss baklänges. Ekonomen sprang yrt runt ett tag, innan han blint kastade sig ut genom ett fönster - glassplitter och träbitar följde honom i fallet och han måste brutit nacken eller något, för snart blev han tyst och vi hörde bara en eld spraka och till sist vågade vi oss fram till det trasiga fönstret och såg ner på ekonomen som låg därute.
- Fy fan! sa Henke.
- Blev du biten? Blev du biten? frågade Calle nervöst.
- Tror inte det, sa Henke och kände med höger hand på halsen.
- Om du blir biten av en av dom så blir du ekonom själv, sa Calle allvarligt.
Vi såg tysta på honom.
- Äh, det där är bara skrock, sa Henke.

Ytterligare några dagar gick och allt oftare såg vi ekonomer flyga förbi genom fönstren. Vi krökade och visste inte riktigt hur det skulle bli med framtiden. Enligt 'A-ekonomi 24 timmar' gick dollarkursen upp och ner, pundet for som en jojo och räntorna steg i skyn. På aktiemarknaden rådde djungelns lag och inget kort verkade säkert.
En dag vaknade vi hur som helst, bakfulla som vanligt och ont i kropp och själ, TV:n stod på och en vanlig, mänsklig hallåa meddelade att den ekonomiska krisen var över.
- Allt det där var ju bara en jävla masspsykos, sa Jan Guillio i en intervju.
Vi jublade och skålade i det sista av whiskyn, innan vi gick ner till bilen, satte oss i den och åkte iväg mot staden.
I bakluckan låg en ekonom med gröna, lysande ögon och stora huggtänder.
Slickade sig om munnen.
Och bidade sin tid.

Skriven av: Jonas Granberg