Elden i Regnbågens Dal

Det var en gång en mycket vacker prinsessa, i ett mycket vackert kungadöme långt långt bort. Bland de förevigt gröna kullarna och de majestätiska träden med kronor bland molnen låg ett storslaget slott. Palatsets vita färg glänste i det varma solskenet, och långt upp i ett av slottets många torn, under ett tak klätt av rött tegel satt en mycket fager flicka. Trots den fina dagen och den klarblåa himlen var flickan mycket sorgsen, där hon satt i sitt fönster och tittade ut över landskapet. Flickan, vars namn var Deborah, var dotter av kung Gideon av Tenrian och hon var den vackraste prinsessan kungadömet skådat på hundratals år. Med hennes röda lockiga hår, bruna, djupa ögon och fylliga röda läppar var hon en flicka som otaliga prinsar med högar av pengar hade friat till. Trots det hade Deborah aldrig gått med på ett giftemål med en man och kungen började bli trött på hennes vägrande. Därför hade Gideon bestämts sig för att hitta en fästman åt sin dotter, vare sig hon gick med på det eller ej. Dagen då Deborahs man skulle presenteras för henne hade kommit, därför satt hon där sorgsen i sitt fönster, en tår långsamt rinnandes ner för hennes röda kind. Hennes tjocka hår var fint uppsatt i en fläta som hängde ner hennes överkropp och hon var klädd i en otroligt vacker, lila klänning. Då hon aldrig önskat sig en man hade hon vägrat släppa in något av det motsatta könet i hennes rum, i rädsla att det skulle vara pojken hennes far valt ut åt henne.

När Deborah suttit i sitt fönster ett tag slog tanken henne att hon skulle kunna rymma, långt bort från det fängelset hennes far skapat, men utan kompanjon var det ingenting hon ens kunde drömma om att utföra. Precis när hon börjat ge upp hoppet om att undankomma ett tvingat giftemål med någon hon visste hon skulle avsky knackade det på den tunga dörren till hennes runda rum. Långsamt ställde sig Deborah upp och gick försiktigt mellan högar av böcker och slängda kläder för att komma fram till dörren.

Vem där? frågade Deborah misstänksamt med gråten i halsen och tårarna brännandes bakom ögonlocken.
Jag vill bara hjälpa dig, snälla släpp in mig, svarade en mjuk och vänlig röst, som inte liknade en mans.

Den snälla rösten fick prinsessan att bestämma sig för att öppna dörren, och vad som mötte henne på andra sidan var inte till besvikelse. Där stod den mest bedårande personen Deborah någonsin sett; en kort tjänsteflicka i prinsessans ålder med axellångt blont hår, isande blåa ögon en liten näsa och smala läppar. Hon bar en enkel grön klänning med bruna detaljer och snörning vid bröstet, trots det billiga och smutsiga materialet satt klänningen otroligt fint på den nätta flickans kropp och Deborah kunde inte hjälpa att lägga märke till det.

Stig in, tjänsteflicka, sa prinsessan åt den förtjusande personen i dörröppningen.
Tack, ers höghet.

Normalt skulle Deborah aldrig släppa in tjänstefolk på sitt rum, men flickan var förtjusande och prinsessan var i desperat behov av någon att prata med. Inne i det lilla rummet prytt med massvis av tavlor och tyger satte sig Deborah återigen i fönstret, och hennes sällskap slog sig ner på andra sidan karmen, deras fötter mot varandra. De började prata som om de känt varandra i evigheter och för kungadottern var det en otrolig befrielse att få lätta på sitt hjärta. För en betjänt tyckte Deborah otroligt mycket om flickan och trots prinsessans dystra humör lärde de snabbt känna varandra. Betjäntens namn var Tyra, och likt prinsessan var hon 17 år, tydligen hade hon jobbat för hovet en längre tid och Deborah kunde inte förstå hur hon missat den ljuvliga tjänsteflickan. Att ett starkt band skulle bildas mellan dem var det ingen fråga om, med tanke på de djupa konversationerna som hölls, men ingen av dem hade någonsin kunnat ana exakt hur nära de två flickorna skulle komma att bli. Timmarna gick, och tack vare Tyras närvaro torkade långsamt tårarna från Deborahs kinder, och lika långsamt återvände det bekanta leendet till hennes läppar.

I Tyras sällskap kunde prinsessan känna befrielse, det hade hon upptäck så fort tjänsteflickan knackat på dörren, men Deborah kände något annat också, något hon inte kunde förklara men som brände djupt inne i bröstet på henne. En eld som tilltog i styrka varje gång Tyra rörde henne, en eld som brann i alla regnbågens färger när betjänten log, men också en eld som skulle dö ut så fort flickan lämnade henne. Även fast Deborah kunde känna en värme som utstrålade från Tyra, hade prinsessan ingen aning om att Tyras eld brann lika starkt den också. Ingen av dem visste vilken förödande och fantastisk brand som skulle skapas när deras eldar fördes samman till ett, men båda förstod att de två flammorna tillsammans skulle bilda en större helhet. En helhet de båda fruktat hela livet, men som nu var så självklar, så ren och så oundviklig.

Tillslut blev Tyras låga okontrollerbar och försiktigt lutade hon sig till Deborah som satt på andra sidan fönsterkarmen, hon förde prinsessans ansikte när hennes eget. De djupa, bruna ögon stirrade tillbaks på henne, men det fanns ingen rädsla i dem, bara längtan och förhoppning. Långsamt lutade sig flickorna närmare varandra och deras mjuka läppar möttes, samtidigt som världen gick i lågor. I mitten av den stora, röda elden existerade bara dem, tillsammans. Sammanförda av en längtan rörde de sig i harmoni, i takt till flammornas rörelser. En dödlig dans i en dödlig värld. När Deborah dragit sig tillbaks igen, bort från Tyra, och bort från gnistorna insåg hon att det inte längre fanns möjlighet att vända tillbaks. Elden hade lämnat eviga spår i hennes hjärta, en konstant värme och glöd, hon förstod också att Tyra upplevt och ville exakt samma sak. Deras lågor var nu en, och helheten var uppenbar, detta var deras öde och elden skulle lysa vägen. Lysa vägen bort från allt, till en bättre plats där Deborah och Tyra kunde leva tillsammans i fred, som älskare omgivna av dansade flammor.

Prinsessan förstod direkt att hennes far, Gideon, inte skulle acceptera hennes val av partner, och hon visste att hon och Tyra skulle behöva rymma för att leva tillsammans. Kungen hade vid många tillfällen uttryckt sitt enorma hat för personer som inte var som honom, och hans dotter hade vittnat många dödsstraff blivit utgivna till män som älskat andra män. Därför hade Deborah fått gömma den delen av henne, helheten som var den sannaste av dem alla, biten som hon och Tyra nu delade. Deborah hade fruktat dagen då hennes blivande man skulle presenteras, men nu hade hon bestämt sig. Hon hade aldrig velat ha en man, och nu var det så självklart för henne, det var Tyra som hon ville ha och hon tänkte se till att det blev så. Gideon skulle aldrig ge prinsessan tillstånd att gifta sig med en kvinna, därför satt flickorna och kom på planer för att komma så långt bort från monstret till kung som möjligt.

Att rymma skulle inte bli lätt, men Deborah bar på en hemlighet, någonting som enkelt kunde ta dem till en bättre plats. Men för att få åtkomst till hjälpmedlet behövde de ta sig förbi alla vakterna utan att bli upptäckta, om någon såg dem skulle de berätta för kungen och paret skulle aldrig kunna vara tillsammans. Prinsessan bestämde sig för att byta om till en enklare brun klänning, lik den som Tyra bar, för att inte väcka uppmärksamhet. Hon satte också upp sitt eldröda hår och gömde det under en smutsig beige hätta. Flickorna hade bestämt sig för att rymma tillsammans och leva ett bättre liv med varandra någon annan stans, de visste inte vart Deborahs hemlighet skulle föra dem, och därför packade de två hela påsar fyllda med saker de skulle behöva på resan, slängde dem över ryggen och öppnade försiktigt dörren. Nervöst tittade Tyra ut i korridoren utanför Deborahs rum, gången var smal, väggarna täckta av vinröda draperier och konstigt nog var den inte fylld av vakter, tvärtom var det helt tomt. Ändå tog de två sig i akt, där de smög genom slottet, förbi tavlor av tidigare kungafamiljer och skinande tomma rustningar. Hela riket verkade öde och det gjorde Deborah orolig, varför skulle alla vara borta mitt på en så viktig dag som denna? Frånvaron av personal var minst sagt konstig, men flickorna använde möjligheten och sprang snabbt på lätta fötter ner till bottenvåningen. Entrésalen var magnifik, golvet gjort av blänkande marmor, stora fönster med utsikt över skogen bara meter utanför slottet. I det höga taket satt en kristallkrona av guld utan dess like och mitt i rummet stod en häpnadsväckande fontän, nästan tre meter hög och gjord av bländande vit sten med uråldriga, otydbara runor inristade överallt.

Under hela sin uppväxt hade Deborah fascinerats av den tillsyntes ganska vanliga fontänen, hon hade spenderat många nätter med att försöka tyda de tecken som var inhuggna, men det var inte själva fontänen som var mest fängslande, det var vattnet i den. Vätskan hade en skimrande, ljust klarblå färg, ytan var alltid spegelblank och om man tittade ner på reflektionen av sig själv länge nog skedde ytterst underliga saker. Efter ett tag börjar ens spegelbild och miljön runt den förvrängas, ibland försvann avbilden ett tag, för att sedan komma tillbaks i en annan omgivning. Mysteriet kring vattnet var det bara Deborah som lagt märke till, och efter otaliga nätter av studerande av den egendomliga vätskan hade hon fortfarande inte kommit fram till varför fontänen var så speciell, men hon visste att den var viktig, och att dess magiska krafter nu skulle hjälpa henne.

Flickorna närmade sig mitten av entrén, men stannade fort upp när de hörde ljudet av ett grovt skratt. Tyra såg direkt ljudets källa, bakom en enorm dörr som stod på glänt satt en stor man iklädd en tjock, förträfflig röd kappa med en tung guldkrona på huvudet. Mannens hår var rödlätt och hans skägg likaså, det var enkelt att se att det var Deborahs far, kung Gideon av Tenriad. Skräckslaget drog Deborah ner Tyra bakom fontänen när hon la märke till hennes pappa. Hon förstod genast varför det inte fanns några vakter i slottet, alla hade samlats i kungens stora sal, där den blivande prinsen skulle presenteras. Flickorna hade inte lång tid på sig innan hela byggnaden skulle var fylld med tjänstefolk återigen, och de var tvungna att handla snabbt, annars var deras liv i fara. Ingen visste hur den ostabila kungen skulle reagera om han fick reda på att hans dotter älskade en kvinna.

Tyra och Deborah satt hukade bakom fontänen, och framför dem började plötsligt en runa lysa med ett svagt, brandgult ljus. De båda stirrade misstänksamt på den, men det var bara prinsessan som förstod vad det betydde. Hon visste inte hur, men Deborah bara förstod att de skulle behöva dricka av vattnet, och det skulle lösa deras problem, hon visste också att det var elden inom henne som skulle hjälpa. Efter prinsessan berättat för hennes älskare att de skulle behöva dricka av det förhäxade vattnet hörde de båda ljudet av massvis med stolar som skjuts ut, det kom från salen på andra sidan rummet de befann sig i. Utan att tänka på farorna stoppade de ner händerna i det, förvånansvärt, kokheta vattnet och lyfte det mot ansiktet. Flickorna tittade på varandra och nickade, samtidigt som dörren slogs upp och kungen steg ut i det cirkelformade rummet. Kristallkronan kastade skuggor över Gideons ansikte och gjorde hans hatfulla uttryck ännu mer obehagligt, hans skarpa gröna ögon tittade vaksamt över rummet och hans mun föll öppen när han såg sin dotter, och han vrålade ilsket till sina tjänare:

Era idioter, gör någonting! Min dotters bröllopsdag, och hon sitter här med en tjänsteflicka utan uppsyn? Jag ska döda personen som lät detta ske!

Vakterna sprang mot fontänen så fort de kunde, men det var försent, betjänterna vände sig långsamt om och gjorde sig redo för kungens vrede, de hade misslyckat deras uppdrag. Flickorna hade redan druckit av vattnet och var påväg bort. Långt, långt bort till en plats människor inte skådat på århundraden.

Tyra hade sett hur vakterna kom springandes mot henne, men hade redan fört hennes små händer fyllda med vatten till hennes ansikte och var på väg att dricka det. Vätskans smak var svår att beskriva, men det smakade av värme, en sådan hetta bara kärlek kan skapa. Så fort Tyra svalt vattnet blev allt svart, ett tyst mörker omslöt henne, ett mörker som gör folk galna, ett mörker som dödar, ett mörker utan gränser. Paniken grep henne, men lika fort som natten kommit försvann den också, och Tyra vaknade upp någon helt annan stans. Hon låg på en mjuk matta av grönt gräs, tittandes upp mot himlen och de ståtliga träden. Deborah låg fortfarande avsvimmad, alldeles bredvid Tyra, som inte trodde sina ögon när hon såg sin älskade. Prinsessan, som tidigare varit lång och ståtlig var nu liten, inte mer än en halvmeter lång. Hon var klädd i helt andra kläder, hennes enkla klädsel var nu utbytt mot en elegant, luftig, orange klänning som gick ner till hennes bara fötter. Hennes armar var prydda av armband i guld och hennes lockiga röda hår som gick ner till midjan var utsmyckat med liknande dekorationer. Det konstigaste av allt var dock varken hennes klädsel eller längd, för genom klänningen, på Deborahs rygg satt ett par vingar som långsamt rörde sig. De var praktfulla och hade en djupt blå färg, som glittrade när solen träffade dem genom trädkronorna. Om det var möjligt var prinsessan nu ännu vackrare, men Tyra kunde inte riktigt förstå hur allt detta hade hänt. Hon tittade ner på sig själv och insåg att hon, likaså hade genomgått en förvandling, hon var lika liten som Deborah. Hon bar en vit klänning som slutade över låren, runt hennes hals hängde ett silverhalsband med detaljer i samma blåa färg som hennes ögon, det blonda håret var inte längre kort, det var minst lika lågt som Deborahs, men uppsatt i en hög hästsvans. På ryggen hade hon också ett par vingar, lika kritvita som hennes klänning.

Deborah slog dåsigt upp ögonen, trots att hon varit beredd på den märkliga resan tog den ändå mycket krafter ur henne. Hon var medveten om att hon inte längre skulle befinna sig in sin vanliga kropp och att hon skulle färdas till en magisk plats när hon drack av vattnet, men hon hade inte haft tid att berätta något av det för Tyra. Därför tittade hon snabbt till höger om henne, där den andra flickan satt och beskådas hennes nya vingar.

Gillar du dem? frågade prinsessan vänligt.

Tyra tittade på Deborah och svarade:

Självklart, men vad är det som har hänt med oss?
Älskade, minns du vad som hände innan vi reste? sa Deborah och Tyra nickade.
Med hjälp av det magiska vattnet i fontänen och elden inom oss färdades vi hit, till Regnbågens dal, och nu kommer vi leva här, i frid som feer, fortsatte prinsessan.

Det tog ett tag för Tyra att förstå allting, men efter ett tag hade hon greppat det mesta. Den ofantliga skogen de befann sig i låg mellan två enorma berg som vaktades av jättar. Dalen gick bara att komma åt med hjälp av magi, och hit hade otaliga barn kommit under åren för att undankomma hatfulla föräldrar. Det var en säker plats, där barn kunde leva i frid i form av feer. Alla som kommit dit hade också en speciell kraft, någonting som lett dem till dalen, något som alltid funnits djupt inom dem. Tyra och Deborahs eld hade lyst vägen till fontänen, och nu var de i säkerhet, borta från kungen.

Träden i skogen var jättelika och mellan dem gick en smal stig som följdes av en porlande glänsande bäck. Solljuset som trängde sig igenom trädens kronorna skapade en regnbåge som gick över den lilla stigen, bakom den satt en stor träskylt som välkomnade de nyanlända feerna till dalen. Deborah och Tyra följde den krokiga stigen, de gick långsamt för att titta på fåglarna som flög runt dem. Kanske var det flickornas nya storlek, eller magin, men de bevingade varelserna var enorma, i alla världens färger flög de omkring och deras stora vingar sände små vindpustar mot Tyra och Deborah. Skrattande fortsatte de djupare in i skogen, utan att riktigt veta vart de var påväg.

Då plötsligt hördes ett ljud bakom dem, ljudet av en gren som knäcks, och de båda vände sig hastigt om. Där, bara någon meter bort, stod två andra feer och log mot dem, båda två lika små som Deborah och Tyra. Flickan till höger hade långt, rakt vitt hår, matchade med isblåa, lysande ögon. Hon bar en ljusblå klänning och hade stora, matt svarta vingar. Hennes ljusa hy präglades av blåa streck, som om hon hade ett eget hav, i ständig rörelse över hennes bara hud. Den andra flickan var klädd i grönt, hennes klänning i olika lager som överlappade varandra, liknande ett fång löv. Hennes mörkbruna hår var ruffsigt och stort, ett kaos av små lockar, tillsammans med korta grenar och tunna blad. Kontrasten mellan den gröna klädseln och feens mörka hy såg så naturlig ut, hon såg lika jordnära ut som skogen själv.

Hej! Vi är också feer, välkommen till Regnbågens Dal, sa flickan med det vita håret.
Eh, hej... Vilka är ni? frågade Deborah smått misstänksamt.
Jag heter Esmeralda, svarade den magiska kreaturen med den gröna klänningen, och det här är min flickvän Vendela, fortsatte hon och pekade mot flickan bredvid henne.
Jag är en vattenfé, och Esmeralda är en trädfé, det var de krafterna som hjälpte oss hit, havet inom mig och skogen inuti min älskade. Vad är era krafter? frågade Vendela lugnt.

Deborah och Tyra tittade frågande på varandra men nickade sedan förståeligt och svarade tillsammans att det var deras eld, brasan som brann inom dem, som hade fört dem hit. Flickorna började småprata med varandra, och det visade sig att de alla var väldigt lika. De andra feerna hade också en gång varit människor, tvingade att rymma från oaccepterande föräldrar. Tillsammans fortsatte de längs stigen, och tillslut kom de fram till en liten skogsdunge som låg på en liten klippa. Bortom skogen låg det mest storartade någon av dem någonsin sett. Där träden slutade tog en enorm sänka vid, omsluten av berg. Från toppen av höjden rann ett massivt vattenfall som våldsamt slog ner i sjön långt nedanför flickorna. Solen sken starkt, och ljuset reflekterades i vattnet och på bergväggarna återspeglade sig oräkneliga regnbågar. Det var verkligen Regnbågens dal.

Feerna gick ut i dungen, det mjuka gröna gräset kittlade deras bara fötter. Esmeralda föreslog att de skulle testa sina nya vingar för att lära sig flyga. Hon ställde sig en bit ifrån dem andra och koncentrerade sig. Plötsligt började hennes svagt gula vingar röra på sig, och tillslut slog de så mycket att Esmeraldas fötter långsamt lyfte från marken, farten på vingarna tilltog och hon flög snabbt runt de andra feerna och visade hur man gjorde. Hon uppmanade Tyra och Deborah att försöka, och de var på fötter direkt, ivriga att få testa. Det var lättare än någon av dem kunde föreställa, och de båda var uppe i luften inom några få minuter. Att flyga kändes naturligt, vingslagen kittlades smått i magen men lydde minsta kommando. Tillslut blev de trötta, och alla fyra la sig ner i gräset, med utsikt över det dånande vattenfallet. Nu var allt bra, Deborah och Tyra hade undkommit kungen och hans vrede och kunde nu låta deras kärlek blomstra i fred.

Många år senare låg Tyra och Deborah högst uppe bland träden, på en gren tjockare än alla andra, stor nog för två personer att befinna sig på med gott om plats. I varandras armar njöt de av utsikten, men också av att vara tillsammans. De kunde leva i frid, lyckliga i alla sina dagar. Nu var helheten självklar och eldarna brann mer än någonsin, med nytt bränsle för var dag de spenderade ihop. Från just det trädet hade de sett hösten krypa närmare, tills löven var samma färg som flickornas lågor, tills löven var alldeles röda, tills löven var elden i Regnbågens dal.

Linnéa Holm

Linnéa Holm är medlem sedan 2016 Linnéa Holm har 4 publicerade verk